seniorbloggen.se » Anna-Stina Åberg

Ljusbärare som mötesplats

Rebecca — Thu, 10 May 2012 08:13:46 +0000

Till Slottskyrkan i Stockholm har jag formgivit en ljusbärare. Den är tillverkad av mattblästrad mässing och är som en gestalt som bär alla ljusen, som besökare tänder i tystnad.

Jag är verkligen glad över att ljusbäraren blivit en mötesplats för människor från alla delar av vår jord, oavsett religioner, för glada och ledsna besökare. För några ögonblick får man vara alldeles för sig själv och tänka på människor långt, långt borta och mycket, mycket nära.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Gröt hemma

Rebecca — Thu, 29 Mar 2012 10:30:46 +0000

Någon har lärt mig att gröt är den allra första och enklast tillagade måltiden, långt före det gräddade brödet. Jag kokar alltid gröt på ekologiska havegryn, vatten, salt och russin.

Om det är tomt i russinsburken så piffar jag upp gröten med sirap. Min dryck är ett glas mjölk och jag äter gröten med det vänligaste och därmed bästa verktyget, en silverskeden.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

”Vi är så mycket vänligare mot varandra i trafiken”

Rebecca — Fri, 02 Mar 2012 08:55:18 +0000

Förändringar som sker långsamt i vår omgivning är ibland svåra att upptäcka. Till detta finns naturligtvis många skäl. Jag har noterat en förändring, som gjort mig mycket glad och som påverkar mig varje dag.

Vi är så mycket vänligare mot varandra i trafiken. Det har blivit en ren njutning att vara gångtrafikant. Bilister bromsar in och ger tecken att man kan gå över gatan och det gäller äldre bilförare som yngre, män som kvinnor. Att promenera på trottoaren har blivit ett behagligt sätt att förflytta sig.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Det vackraste är gratis

Rebecca — Wed, 22 Feb 2012 09:06:02 +0000

Jag var härom morgonen på besök på lasarettet och den mycket vänliga sjuksköterskan inledde vårt samtal med att berätta att hon glatt cyklar till sitt arbete. De nya dubbdäcken gör den fyra kilometer långa resan till bekymmersfri ny.

Hon kan koncentrera sig på njutningen av småfåglarnas sång. Det är stort att de allra minsta väcker våra sinnen till liv, säger vi lite i mun på varandra.

Dagen innan hade jag kört bil i utkanten av vår stad och sett en av de största, kungsörnen, imponerade segla i sin totala tystnad. Den store har inget ljud men får oss ändå att häpna inför naturen rika uttryck. Och allt är gratis.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Vad heter sopgubben?

Rebecca — Mon, 16 Jan 2012 09:21:38 +0000

Det är fredag morgon och imorgon lördag kommer på vår gata en man, som jag ofta funderar över och som jag är imponerad av. Han ägnar ingen tid åt sitt yttre. Han har alltid samma, lite slitna, kläder.

Han möter inte någons blick, bär på två kassar, en av papper och en av plast. Han koncentrerar sig på det skräp, som några glada människor på väg hem från krogbesök lite tanklöst kastat på gatan. Han är mycket noggrann när han städar gatan från minsta cigarettfimp men låter sig inte tala med.

Jag funderar som sagt över hans liv samtidigt som jag beundrar honom. Han låter oss andra ständigt promenera lördagar och söndagar på nystädade gator.

Nu har jag bestämt mig för att föreslå Nyköping att han ska få ett av stadens kulturstipendier. Jag har bara en sak kvar och det är att jag måste ta reda på var han bor och vad han heter.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Ljusets återkomst

Rebecca — Wed, 04 Jan 2012 09:50:46 +0000

Den känns som om det finns ett samband mellan ljusets återkomst och längtan efter något/någon som varit borta. För bara några dagar sedan hände det.

I gårdens gamla vårdträd var den tillbaka, nötväckan. I min dagliga vandring mellan de gamla trähusen, mellan det gula bostadshuset och den falurödfärgade silversmedjan fick gården nytt liv och jag fylldes av livets hopp. Den fina lilla fågeln klättrar upp och ned på bergamotträdets stam. Jag blir stående på grusgården och konstaterar att den minste av oss alla är den som åstadkommer rörelse, liv och hopp.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Är det så att det svåra väcker det goda inom oss?

Rebecca — Tue, 11 Oct 2011 07:28:11 +0000

Jag har till Svenska Margaretakyrkan i Oslo formgivit en stor dopfunt. Ja den är stor för den kan i dopet ”ta emot” hela barnet och påminna oss om att döpa kommer av doppa.

Dopfunten står omedelbart under en av glasmålningarna på söderväggen. De var norska folkets tack till Sverige och Svenska kyrkan för ”svenskesuppen”.

Utøya-tragedin i och utanför Oslo har fått mig att tänka på vad som händer med oss människor när det otänkbara inträffar, när vi överrumplas av det som vi tror inte är möjligt.

Under andra världskriget insåg kloka människor att i Norge fick framförallt barnen för litet mat och riskerade att drabbas av undernäring. Något måste göras. Många och svåra förhandlingar mellan svenska och norska och tyska
myndigheter kröntes så småningom med framgång.

Tre gånger i veckan serverades havresoppa och två gånger ärtsoppa och en gång ”tisdagssoppa”. I mitten av juli 1942 startades serveringen med 40 portioner per dag i kyrkan. I oktober kunde 250 barn komma till kyrkan för att äta och hela tiden växte verksamheten. Man vägde och mätte barnen och kunde konstatera att man lyckats hejda den nedåtgående viktkurvan. I december 1944 serverades i Margaretakyrkan 6700 portioner per dag!

Vad finns det då för samband mellan dessa två svåra situationer i Norge, andra världskriget och Utøya? Är det så att det svåra väcker det goda inom oss?

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Kopplingen mellan soppa och en dopfunt

Rebecca — Wed, 02 Feb 2011 11:18:45 +0000

Soppa har varit mitt ämne vid två tidigare bloggar, rödbetssoppa och ärtsoppa. När jag lagar soppa så blir det ofta när vi har många gäster. Förra helgen var vi 30 personer i vårt lilla hus och då är soppa den givna rätten. Här kommer min tredje soppa, utan recept, men kanske med livsavgörande betydelse för många. Det är en historia som på många plan gripit tag i mig.

Vi har nyligen varit i Oslo. Jag har formgivit en stor dopfunt till Svenska Margaretakyrkan där, stor så att man kan sänka ned hela barnet, som man gjorde på medeltiden. Kyrkan ritades av arkitekten Lars Israel Wahlman och invigdes 1925 av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Ett av Wahlmans stora verk är också Engelbrektskyrkan i Stockholm. Det kändes stort att få tillfoga ett föremål i hans kyrka, som på flera sätt är en verklig solitär. Den står stiligt på sitt berg mitt i Oslo.

Under ockupationen fick kyrkan fylla en mycket speciell uppgift. Under de svåra åren hade man uppmärksamheten särskilt riktad på barnens hälsotillstånd. Man befarade att barnen skulle mista den normala viktutvecklingen om inte den sjunkande kurvan kunde vändas.Vad gör man då? Under minst sagt svåra omständigheter startar man ett fantastiskt projekt att laga soppa i stor skala. Kyrkoherdeparet Weebe inspirerar genom skickliga förhandlingar med såväl nazisterna som norska myndigheter. Man startar 1942 med 40 portioner, som lagas i kyrkans kök. 1944 var man upp i 6700 (!) portioner per dag och det doftade ”svenskasuppen” i alla hörn i Lars Israels Wahlmans katedral.

Finns då någon koppling mellan ”svensksuppen” och min dopfunt? För insamlade slantar under bespisningen lät man konstnären Per Vigeland göra fyra höga glasmålningar som ett stiligt och bestående minne av den märkvärdiga fredsdagen 1945. Jag har ”lånat” formen av ett kors i en av hans målningar. I botten på dopskålen har jag förvandlat glaskorset till en förgylld silverpropp för vattnet.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Herrlunch med punsch

Rebecca — Tue, 18 Jan 2011 09:53:32 +0000

När vintern är mörk och kall bjuder jag gärna på ärtsoppa med varm punsch och små lustslott av plättar. Jag är road av att hålla den svenska torsdagstraditionen vid liv i vårt hus. Ärtsoppan sköter sig själv och kräver ingen passning. I stora järngrytan kokar jag ekologiska ärter enligt recept på förpackningen. Jag tillsätter vegetabilisk buljong och utelämnar fläsk.

Soppan serverar jag med flera sorters senap och färsk timjan och mejram på bordet. Vi dricker ljus kall lager och Cederlunds torr Caloric Punsch, väl värmd.

Med två plättlaggar på spisen gräddar jag en stor sats plättar och travar dem med ekologisk hallonsylt emellan i 10 plättars höjd. Gräddningen måste ske dagen innan då denna rätt sprider matos. Strax före middagen lägger jag ett tjockt lager grovriven mandelmassa på varje plättbakelse och placerar dem på pappersklädd plåt och värmer i 200 grader i ca 10 min. Dessa små lustslott serverar jag med vispad grädde och extra hallonsylt.

Efter måltiden dricker vi starkt, hett franskrostat kaffe till hemgjord choklad.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Borsjtj – ekologisk och rysk rödbetssoppa på vintern

Rebecca — Mon, 06 Dec 2010 12:23:28 +0000

Under en resa, för flera år sedan österut, blev jag bjuden på en härlig rödbetssoppa. Vid hemkomsten började jag själv laga borsjtj, som snabbt blev familjens favoritsoppa vintertid. Den blev för mig också en praktisk favorit när jag upptäckte att den utmärkt går att koka i stor sats och att frysa in.

12 – 15 portioner

2 kg rödbetor

6 st morötter

3 stora gula lökar

600 g vitkål

4 l vatten, ev lite mera för spädning mot slutet av kokningen

3-4 msk vegetabiliskt buljongpulver

2 msk margarin

2 lagerblad

1 st pressad av citron

Nymalen svartpeppar

Till serveringen:

1 st finriven rå rödbeta

1 l crème fraiche

Finklippt persilja

Gör så här:

Jag tar fram stora järngrytan och lägger grönsaksvevaren tvärs över grytan och vevar i grova strimlor rödbetor, morötter, vitkål, lök och ev en bit kålrot rakt ned i grytan. Detta är ett arbete som familjen gärna hjälper till med. Jag lägger margarinet i grytan och låter det smälta, häller på vattnet och strör över vegetabilisk buljong, låter alltsammans koka upp, skummar ytan och låter koka i cirka 30 minuter.

Då häller jag i saften av 1 citron + svartpeppar och låter soppan koka ytterligare cirka 45 minuter. Soppan blir brunaktig under kokningen, men vackert röd igen när jag strax före serveringen lägger i en råriven rödbeta i grytan.

Jag serverar soppan direkt ur grytan på bordet i soppskålar, strör över persilja och lägger en klick crème fraiche på toppen. Till soppan har jag bakat surdegsbröd bakat på Saltå kvarns rågmjöl och vi dricker mörk lager. Till detta har vi många, många levande ljus. Vi är i sinnet långt, långt österut.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Nu gäller det!

Rebecca — Thu, 04 Nov 2010 12:25:10 +0000

November månads tystnad, dis och dimma får oss att tända inte endast ett
ljus, utan många ljus i flera rum. Jag tänder mina metalljusstakar och
älskar att under låga tak gå långsamt från ett litet rum till andra små rum
och låtsas att där sitter författare och läser poesi, tysta för sig själva.
Kanske att de väntar på att jag ska bjuda på rykande rödbetssoppa med creme
fraiche. En av dem kunde vara Karl Vennberg, som för flera år sedan i detta
hus berättade om sitt förhållningssätt till november.

”November ger sitt årliga tecken.
Nu gäller det att ha kloka vänner,
förtrogna med det sinande ljuset”.
(Ur Karl Vennberg Du måste värja ditt liv)

Dessa diktrader har blivit min tröst och mina ledord i väntan på våren.
Mitt i denna högröstade värld gäller det att möta vänner som umgås med
eftertänksamhetens lågmälda poesi.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Silverfisken

Rebecca — Wed, 22 Sep 2010 11:16:36 +0000

Vi har nu, på flera plan, genomlevt en intensivt medial valrörelse, som var snabb i budskapen, i rapporteringarna och i opinionsmätningarna. Jag märker att jag alltmer beundrar dem som låter sig engageras i politiken, som kliver fram och säger och debatterar det som de flesta av oss har synpunkter på här hemma i den lilla samtalskretsen.Samtidigt funderar jag också över på vilket sätt som jag själv är berörd eller om politik är något som sker utanför mitt eget liv. Finns det en koppling mellan politik och mitt eget yrkesliv?

Goda vänner berättar att politikers spännande och intressanta frågeställningar förvandlas ofta på TV till någon sorts underhållning. På det mer övergripande planet försöker jag som intensiv tidningsläsare och radiolyssnare (vi har ingen TV) vara observant, för att få fler infallsvinklar. Vad som sker i den stora världen fyller mitt liv med spänning. Från börsen i London har jag en direkt koppling in i silversmedjan, nämligen råvarubörsernas prisutveckling på metaller, särskilt min egen. Vilken lycka med arbetets in- och utvägar.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com.

Är hantverk nödvändigt?

Rebecca — Mon, 05 Apr 2010 11:15:24 +0000

Nötväckan vandrar obekymrad upp och ned för vårdträdets stam, men har sedan en tid sällskap i trädkronan av gårdens svartvita skönheter, skatorna. Varje dag när jag låser upp 1700-talshusets dörr med den stora gjutna nyckeln, så fungerar rasslet från låset som min hälsning till gårdens fåglar. Skatorna svarar först.

På väg över till silversmedjan blir jag stående och begrundar skatornas noggranna bygge. De väljer grenar och pinnar, väger dem i näbben för att hitta balanspunkten och flyger upp till det blivande boet. Så har naturligtvis skatorna gjort genom årtusenden.

I en tid då vi beundrar allt vad teknisk utvecklingen heter, i snart sagt alla sammanhang, känner jag mig lite befryndad med skatornas tidlösa arbetssätt. När jag driver den plana silverplåten till en skål, så gör jag det på samma sätt som ädelsmederna gjorde på Mose tid. Ingenting har förändrats.

Jag är naturligtvis inte motståndare till teknisk utveckling, men det tycks som om tekniken kan möta oväntat motstånd. Jag har funderat på om det finns arbetsmoment som kräver handens närvaro. Att slipa en bägare eller skål invändigt verkar göra det. Istället för slipmaskin eller tandläkar-borr gäller här handens känsla med pimpsten och vatten och mycket tålamod och gärna själens närvaro.

Handen känns lika oersättlig som skatans näbb.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com.

Kan man höra en silversked?

Rebecca — Mon, 22 Feb 2010 13:19:22 +0000

En silversked har något nästan magiskt över sig med sitt oåtkomliga väsen, sin metall och tystnad. Stämplarna berättar ”i all evighet” om vem skeden är, ålder, födelseort. Få om ens något föremål i vårt hus kan så påverka min fantasi som en silversked. Att jag för mitt inre ständigt hör hammarslagen i smedjan är kanske mer naturligt än originellt. Det är när skedblad speglar bordets levande ljus, när skeden träder i funktion och låter gästerna, stora som små, ana dofter till sorl och förväntan. Jag tycker mycket om att laga mat, att försöka göra alla dagars huvudmål till enkelhetens fest. Jag tror på vikten av var dags måltid än vardagens.

Vi bor nedanför en rödfärgad klockstapel, från 1725, som ringer och manar till tystnad, eftertanke och vila till helgen. Jag är en stor beundrare av klockgjutare. Tänk att få dessa stora föremål att låta så underbart alla årstider, i vinter och kyla, sommar och värme. Jag mötte häromdagen folklivsforskaren Bengt af Klintberg, som berättade historien om kvinnan, som sprang fram till gjutaren och kastade ner två silverskedar i smältan, för klockans klang. Tänk om det finns ingjutna silverskedar i ”min” klockstapels klockor.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com.

Tystnaden är en tillgång

Rebecca — Wed, 13 Jan 2010 13:49:26 +0000

En härlig, lite disig förmiddag går jag, som vanligt, över grusgården till min silversmedja. I det gamla vårdträdet sitter en av mina favoritfåglar, nötväckan. Den lever sitt eget liv och verkar inte bry sig så mycket om sin omgivning. Jag blir stående ett ögonblick och undrar om inte den här fågeln trivs ganska bra i sin ensamhet, koncentrerad på det som pågår just nu. Nyckeln i dörren, två varv åt höger, nästa nyckelhål och lika många varv åt samma håll.

Den gamla trätrappan leder mig upp i smedjan och min egen ensamhet. Här är alldeles tyst. Verktygen är mina arbetskamrater och väntar på att få bryta dagens tystnad. Det händer ibland att jag får besökare som undrar hur det är att vara alldeles ensam på arbetet. ”Längtar du inte efter någon att prata med, någon att byta tankar med? Lyssnar du inte på musik?” Mitt svar blir hela tiden nej. Ensamheten är självvald och samtalet med arbetskamrater ersätts med en ständigt pågående inre monolog om det som just nu kräver maximal uppmärksamhet.

I ett samhälle där tystnad är en bristvara, blir min tystnad en tillgång, något oersättligt. Mina besökare jämför med sina egna arbetssituationer och inser plötsligt att en sak som jag slipper är konflikter på jobbet, konflikter, som ibland kan bli till svårläkta sår.

Mitt arbetsmaterial, silvret, är ganska motspänstigt och bjuder på ett motstånd, som jag tycker om. Ingenting ska vara enkelt och lätt att erövra. Diskussion om mitt arbetsresultat kan uppstå när jag möter beställaren, men det är sällsynt. Det handlar mer om ett lågmält samtal om silver, det ädla och outslitliga materialet, som för ett ögonblick kan påminna oss om evigheten.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com.

Anna-Stina Åberg

Rebecca — Thu, 10 Dec 2009 23:36:21 +0000

Anna-Stina Åberg är silversmed och formgivare. Hon har bland annat formgivit besticket Teori för Ikea, fått utmärkelsen Utmärkt Svensk Form Svensk Form och har haft många separatutställningar i Sverige och runtom i världen. Anna-Stina har även formgivit silverskedar för Kungafamiljen och finns representerad på bland andra Nationalmuseum i Stockholm, regionmuseer i Sverige, Slottskyrkan och i många kyrkor.