Alla var främlingar för mig, men de log och hejade och jag kände mig sedd. Fastän jag är över 70! Vilken kontrast när jag tog min första långpromenad en vacker vinterdag efter hemkomsten. Fastän många var ute på de trevliga promenadvägarna i mitt område, var det som om vi gått i var sin tunnel. Ingen tittade upp vid möten – snarare sänktes blickarna i god tid. De enda som pratade var par som promenerade tillsammans, och så förstås de många som pratade i mobilen. Och de som hann upp mig och passerade bakifrån gav mig inte en blick.

Efter en timme av osynlighet var jag så besviken att jag beslöt att försöka åstadkomma en förändring. Jag tilltalade alla jag passerade (inte många) med kommentarer som ”Vilket väder!” och fick faktiskt ett par vänliga svar. Jag log mot varje person jag mötte, vare sig de tycktes se mig eller ej. Tre stycken (av kanske 20) reagerade. En äldre man log tillbaka, en kvinna nickade och en invandrarkille sade ”Hej!”

Så jag fortsätter min kampanj i förhoppning om att det ska ske en liten islossning även bland oss skygga, inåtvända svenskar. Våga le tillbaka, om vi möts någon gång!

Ragni Lantz

är USA-utbildad journalist med arbetserfarenhet från bland andra Ebony och Jet i USA samt Veckoposten och Sändaren i Sverige.

Hon kan koncentrera sig på njutningen av småfåglarnas sång. Det är stort att de allra minsta väcker våra sinnen till liv, säger vi lite i mun på varandra.

Dagen innan hade jag kört bil i utkanten av vår stad och sett en av de största, kungsörnen, imponerade segla i sin totala tystnad. Den store har inget ljud men får oss ändå att häpna inför naturen rika uttryck. Och allt är gratis.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Tyvärr presenterades det inte som den framtidsbild det måste vara. Inte något som ska införas här och nu. Naturligtvis kom omedelbara protester utifrån situationen i dagsläget. Men vi måste våga prata om de långsiktiga finansieringsproblemen och börja förbereda nu. Samhället kommer inte att ha råd att försörja en växande grupp vitala äldre så som vi gör idag. Varför blundar samtliga politiska partier? I min hemkommun Simrishamn saknas 20 miljoner till äldreomsorgen nästa år. Socialchefen suckar uppgivet och vet inte varifrån pengarna ska tas. De mindre kommunerna kommer att ha en svår uppgift framöver.

Det måste bli tydligare vad samhället kan stå för och vad vi måste ta eget ansvar för. Valfriheten och självbestämmandet måste öka. Börja med att införa äldrepeng och lagen om valfrihet. Utred också en äldreomsorgsförsäkring att införas på sikt. En stor poäng med en sådan försäkring är att vi i förväg vet vad vi kan räkna med när vi blir beroende av vård och omsorg. Det skapar en viktig förändring i maktrelationerna om individerna kommer med egna pengar och egna rättigheter. För mindre kommuner blir det en fördel om den vårdbehövande finansierar sig själv. Det kan till och med skapa en försörjningskälla i kommunen.

Problemet med dåliga karriärmöjligheter efter 73 kanske blir ett minne blott.  Dagens debatt kan vara steg på vägen.

Monika Olin Wikman
Författare, jur. kand och tidigare landstingsdirektör

Här bor advokater, journalister, skådespelare, intellektuella yuppies och barnfamiljer. Unga kvinnor rullar sina barnvagnar och professionella hundvakter promenerar välbeställt folks hundar i fyrspann längs Broadway. ”Folkrepubliken på Upper West Side” lever lugnt och bekvämt med en tolerant liberal syn på livet och omgivningen.

En gång i tiden, då större delen av Manhattans centrum var koncentrerat till ”Lower Manhattan”, var denna del av staden jordbruksmark och en del av landsbygden. Men stadskärnan utvidgades efter hand, när de stora hyreshusen byggdes. Under mitten av 1900-talet bosatte sig tusentals fattiga spansktalande invandrare på Upper West Side.  Gängbildningen som skildras i ”West Side Story” vittnar om dåtidens motsättningar. I slutet av 1960-talet byggdes Lincoln Center, något som bidrog till en viss social upprensning. Delar av västsidan blev ändå fast i fattigdom och kriminalitet långt in på 1980-talet.

Efter en tid av ekonomisk uppgång har hela West Side nu blivit grundligt förfinat. Detta har lett till skyhöga lägenhetspriser, hyror som inte på något sätt motsvarar den allmänt låga lägenhetsstandarden. En lägenhet på 35 kvadratmeter kostar idag 2000 dollar i månadshyra även om den har sluttande golv och som värmekälla strykjärnsheta värmeelement eller oisolerade brännheta stålrör från golv till tak.  De tudelade englasfönstren går inte att stänga till helt, så att det blir dragfritt i bostaden. Gatubullret ligger därför som en ljudmatta över omgivningen både dag och natt och stör nattsömnen, om man inte använder sig av öronproppar förstås.

Överhuvudtaget är ljudnivån i New York mycket hög. Bilarna tutar, brandkårsutryckningsfordon och ambulanssyrener tjuter dygnet runt, Metrotågen bullrar och gnisslar, utgångarna larmar utan synbar anledning så snart passagerarna lämnar plattformen genom spärrarna. Men folk verkar ha har vant sig, ingen tycks reagera. Människorna verkar artiga, tillmötesgående och mycket trevliga, ber om ursäkt, hälsar vänligt även på främlingar och det är väl också därför som New York är en trevlig stad att besöka.

”Broadway” var ursprungligen de indianska urinvånarnas ”Wickquasgeck Trail”. Den holländska upptäcktsresanden och entreprenören David de Vries nämner vägen i sin dagbok år 1642 som ”Wickquasgeckvägen över vilken indianerna passerade dagligen”. På holländska hette vägen ”Heerestraat”. Holländarna byggde ut leden, som snart bildade huvudvägen genom Manhattan från ”Nieuw Amsterdam” vid södra spetsen och norr ut. I mitten av sjuttonhundratalet var den delen av Broadway, som nu heter nedre Manhattan, känd som Great George Street. I slutet av 1800 talet byggdes den gamla vägen ut och den 14 februari 1899 döptes gatan till ”Broadway”. Nu sträcker den sig ända uppifrån The Bronx, genom Harlem, som det nu också har blivit hippt att bo i, ned till Lower Manhattan.  Avenyerna och gatorna utgör ett koordinatsystem åtminstone på övre Manhattan, eftersom den stadsdelen byggdes ut i efterhand.

New York har byggt nya cykelbanor, så att man kan ta sig fram lätt och smidigt över hela staden, eftersom det förstås är trångt och besvärligt att parkera i New York. Parkeringen är mestadels gratis förutom på Lower Manhattan. Man ser att folk ställer ifrån sig sina fordon lite hur som helst, ibland står tre bilar parkerade i bredd, men några parkeringsproblem behöver åtminstone inte Jerry Seinfeld tänka på. På 83:e gatan har han ett privat garage med plats för sin bilkollektion bestående av ett tjugotal Porschebilar.

Mellan 83:e och 82:a gatan West ligger Barnes & Noble, en mycket trevlig bokhandel på Broadway som öppnade i början av 1990-talet och därmed konkurrerade ut Shakespeare & Co ett kvarter söderut. Barnes & Nobles erbjuder frekventa framträdanden av högt uppskattade författare hela året runt. Lite längre ned på 79:e gatan finns Zabar’s. Där kan man köpa allt från svensk kaviar till specialiteter från Mellanöstern. Det är en av stadens främsta gourmetbutiker med ett svindlande urval av ostar, bröd, färdigmat, sallader och mycket mer. Går vi lite längre söderut dominerar det massiva Apthorphuset ett helt kvarter mellan 79:e och 78:e gatan. Kika in mellan järngrindarna och beundra de boendes privata innergård!

Vi går tvärs över gatan och svänger upp till vänster på 77:e gatan. Där ser vi ”The American Museum of Natural History”, som är en av New Yorks främsta attraktioner med en dinosauriesamling i världsklass. Solen strålar från en klarblå himmel och vi tycker det är synd att inte njuta av den vackra decemberdagen, så vi fortsätter vår promenad fram till Columbus Avenue. Vi sneddar över museets gräsmatta, förbi ”New York Times Time Capsule”, som inrättades vid millennieskiftet och ritades av Santiago Calatrava.  Jag kommer ihåg invigningen för några år sedan. En stor luftballong fylld med konfetti hade ställts upp utanför byggnaden. I New York är man försiktig, så att man inte råkar ut för att behöva betala skadestånd. All trafik spärrades av. Skulle det bli en stor explosion när ballongen sprängdes? Resultatet? Lite papperskonfetti virvlade runt i luften och det var nästan pinsamt att se det enorma polisuppbådet!

Vi går tillbaka över Amsterdam Avenue ned till Broadway igen och fortsätter vår promenad söderut. Mellan 74:e och 73:e gatan ligger Ansonia Hotel, ett bröllopstårtsliknande hotell som upptar ett helt kvarter. Detta lyxhotell öppnade 1904 och erbjöd redan på den tiden sina gäster swimmingpool, teater, en stor balsal och till och med ett postsystem som skickade meddelanden genom rörpost från rum till rum. Stora sälar plaskade i fontänen i trädgården, men inte nu längre. Arkitekten W.E.D. Stokes sägs ha haft en björn som husdjur och kycklingar på taket. Kändisar som Enrico Caruso och Babe Ruth lär ha varit gäster här.

Vi närmar oss 65:e gatan och New Yorks kulturcentrum, Lincoln Center, som byggdes mellan åren 1959 och 1966. Flera målningar av Marc Chagall pryder väggarna. Metropolitan Opera House, populärt kallat Met, är ett av de främsta operahusen i världen och som institution finns Met sedan slutet av 1800, läser vi i turistguiden. Det var för övrigt den svenska sångerskan Christina Nilsson som invigde operan år 1883 med Gounods opera ”Faust”.

Nu under julen ligger aktiviteterna nere, men redan under januaris första veckor kommer flera berömda dirigenter att stå på podiet och framföra underbara konserter. Biljetterna är svindyra, men generalrepetitionerna är verkligen att rekommendera. Jag betalade tio dollar för att lyssna till Beethovens 8 symfoni med New York Philharmonikerna och legenden Kurt Masur som dirigent för några år sedan. Kurt Masur kommer för övrigt att dirigera alla Beethovens nio symfonier på Stockholms konserthus i slutet av maj och i början av juni 2012.

Vi har nu hunnit ned till 59:e gatan och Central Park South. Nu i juletid är det julmarknad och mycket folk i rörelse. Men vad ser jag? Fiaker i New York? New Yorkborna verkar ha influerats av Wiens hästskjutsar, för här erbjuds besökarna sightseeing i stora färgglada och blomprydda häståk. Och dyrt är det också. 50 dollar för en kort liten rundtur. Per person!

På Broadway ligger som bekant många teatrar med ett ständigt utbud av musikaler. På 42:a gatan och 5:e avenyn ligger ett före detta ”Red Light District”, men sedan slutet av 1980-talet har Times Square blivit ett turistcentrum och en plats där många barnfamiljer shoppar runt. New York Times, tidningen som en gång gav namn åt torget, tryckte tidningen på 43:e gatan ända till i mitten av 1997. År 2007 flyttades verksamheten till det nybyggda ”The New York Times Building” på 8:e avenyn.

                                                                                                                                                                                                                     Foto: Mats Olofsson

Våra följeslagare berättar att ett år efter att skyskrapan hade invigts, klättrade tre män oberoende av varandra upp på husfasaden. Två av dem, fransmannen Alain Robert och Brooklynbron Renaldo Clarke, klarade av att klättra ända upp till taket på den femtiotvå våningar höga byggnaden innan de blev nedtagna och arresterade. Den tredje klättraren var David Malone från Connecticut.  Han hängde ut en banderoll på andra våningen med en bild på Osama-Bin-Laden som höll i president Bush dinglande i handen som en marionett. Därefter fortsatte han att klättra upp till elfte våningen, där han blev hängande i fyra timmar innan han greps.

Nu behöver fötterna vila och vi går över till Alice´s Tea Cup på Lexington och 64:e gatan East och beställer in en härlig sconesmeny. Underbart gott!

 Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

Det var inte meningen att jag skulle få delta i tävlingarna även om jag var klart kvalificerad så ansågs jag vara för ung för att köra en så hård tävling och med 10 000 meter på programmet. Jag protesterade och hävdade min rätt att få delta. På den tiden var den bästa åldern på en idrottsman från 25 till 35 år. Man ansågs inte vuxen innan dess. Förbundsledningen ändrade sig och jag fick följa med för att skaffa mig erfarenhet och lära mig.

Det blev en spännande upplevelse för mig att komma till det mystiska landet Sovjetunionen och Moskva. Det var ju inte så lång tid efter andra världskriget. Det var mörkt och dystert. Människorna såg sorgsna och nedstämda ut. När vi körde genom staden såg man ångande moln från öppna badanläggningar. Det var tydligen vanligt att ryssarna badade ute även på vintertid i uppvärmda poler. Vi bodde centralt och inte så långt från Röda torget. Två dagar före tävlingarna fick vi möjlighet att komma in och träna och känna på isen i den jättelika Lenin-stadion.

Det var förbjudet att gå ut på stan utan medföljande politruk från arrangörerna. Trots förbudet så smet jag och min kompis Ivar ut. Vi hade hört talas om att det fanns en nattklubb på Gorkigatan. Och hur kom man dit?  På något konstigt sätt så lyckades vi med hjälp av Moskvas förnämliga tunnelbanesystem leta oss fram till klubben för att bara konstatera att den var stängd. Så var det på Sovjettiden.

Tillbakaresan blev jobbigare. Vi åkte vilse men kom så småningom fram till Röda torget när klockorna i Kremels torn slog tolv. Lite pudersnö hade kommit och lagt sig som ett sammetstäcke på torget. Det fanns inte ett fotspår. Molnen hade skingrats och månen hade kommit fram och lyste på det totalt tysta och öde torget. Det kändes konstigt för den unga pojken från Värmland att stå där i hörnet av det stora varuhuset Gum och se ut över denna historiska och kända plats. Här hade Warshawapakten och det mäktiga Sovjetunionen paraderat och visat upp sina värsta krigsmaskiner och på muren hade hela den kommunistiska trojkan stått uppradade.

Efter en stunds funderande stegade vi ut på det månbelysta torget och satte nya spår i den vita och orörda snön. Vi satte kurs mot mausoleumet som var under ombyggnad. Josef Stalin hade kommit i politisk onåd och skulle fraktas bort. Bara Lenin var värdig att visas upp och vara förebild för det Sovjetiska samhällssystemet. Ett byggplank omgärdade masusoleumet under ombyggnaden.

Vi kände oss äventyrslystna utan begränsning och kom på den vansinniga idén att försöka kom in till Lenin. Vi svingade oss upp på byggplanket och var i färd med att glida ner på insidan när vi kände något som petade oss i baken. Det var två soldater i full mundering. De hade stått i skuggan av muren så vi hade inte sett dem. Det var deras gevärsbajonetter som petade oss i baken. Vi tittade på varandra. De såg vänligt bestämda ut så vi gled ner på deras sida och kramade om dem och gick hem till hotellet och somnade väldigt gott, vilket inte våra övriga tävlanden i laget hade gjort. De hade legat och oroat sig för tävlingarna.

Lördag var det tävling inför etthundratusen åskådare och televisionsutsändning inför flera hundratals miljoner tittare. Eftersom jag var junior och ett oprövat kort så placerades jag i sämsta gruppen på 5000 meter vilket innebar en sen start på uppkörd och dålig is. Jag startade fem minuter i tolv och gick i mål tre minuter in på söndagen. Jag hade bästa pasertid när det återstod ett varv men körde ner i en spricka i sista kurvan och kom i mål som tvåa. Slagen med en sekund av segraren. Denna natt satt jag ensam och lycklig tillsammans med en rysk chaufför i en gammal buss när vi i hög fart körde över röda torget på väg till hotellet.

Nästa dags stora uppgift för mig var att möta Sovjetunionens bästa skridskoåkare Viktor Kositskin. Vi skulle mötas i samma par. Ingen hade slagit honom på 10 000 meter tidigare. Sovjetunionen hade på denna tid 250.000 aktiva skridskoåkare. Jag fick stränga förmaningar av tävlingsledningen att inte försöka hänga på Viktor Kositskin. Då skulle jag spränga mig och kollapsa. Jag hade mina egna planer som jag inte talade om. Jag tänkte att jag åtminstone skulle leda det första varvet av de 25 varven. Jag leder efter första varvet och fortsätter sedan i samma fart. På växlingssidan står min lagledning och skriker och försöker hindra min framfart. De är oroliga att jag håller att spränga mig. När jag kommer i mål har jag slagit Viktor Kositskin med 200 meter och slagit nytt världsrekord på låglandsbana. Det var en lycklig ung man från Värmland som steg högst upp på prispallens den kvällen. Som ett minne av denna batalj med Kositskin så utgavs ett ryskt frimärke med oss båda på. 50 år går fort när man ser det i backspegeln.

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

Vi ser fram emot eftermiddagsslummern och tycker att vi har svårt att hänga med mentalt när tillvaron snurrar för fort omkring oss. Till alla dessa krämpor, som kanske ändå får ses som en naturligt följd av ett naturligt åldrande, konstaterar jag att jag numera får lägga till en ytterligt tjusig diagnos: partiell prosopagnosi.

Det finns faktiskt mycket att läsa om detta på nätet. Att agnosi betyder okunskap känner de flesta till från många andra sammansatta led men däremot är det inte många som vet att prosopon betyder ansikte på grekiska. Prosopagnosi är alltså oförmågan att korrekt identifiera ansikten, också på engelska kallat för ”face blindness”. Tillståndet har i sina mest uttalade former varit känt under lång tid och har då i allmänhet kopplats till hjärnskador, till exempel beskrivet efter skottskador och andra trauman till skallen. Men man har också konstaterat att det tycks finnas en kongenital form av prosopagnosi som kanske drabbar upp till 2,5 % av befolkningen. I några fall har tillståndet kopplats till medfödda utvecklingsstörningar som autism och Aspergers syndrom.

Termen användes första gången 1947 när en tysk neurolog, Joachim Bodamer, beskrev tre patienter som efter skador inte kunde känna igen sina vänner, familjemedlemmar eller ens sitt eget ansikte. De kom rätt när han hittade andra ingångsportar för identifikation som till exempel ljud, andra visuella stimuli eller gångart.

Upptäckten av tillståndet har lett till tankar att det i hjärnan finns ett speciellt centrum som arbetar med igenkännande av ansikten. Den klassiska beskrivningen förekommer i Oliver Sacks bok från 1985 ”The man who mistook his wife for a hat” som är en form av tillståndet där doktor P inte kände igen sin hustrus ansikte men däremot hennes röst.

Det tycks finnas två former av prosopagnosi: Den första mera omfattande handlar om oförmåga att kunna bedöma ålder eller ansiktsuttryck men också annan form av visuell tolkning. Den andra formen har större svårigheter att känna igen ansikten.

Vad har då detta med mig att göra? När jag läser på nätet konstaterar jag att dessbättre stämmer bara delar av syndromet på mig. Jag tror inte att jag har haft några bekymmer att känna igen ansikten ifrån barndomen utan att detta har tillkommit med stigande ålder, på samma sätt som vi alla seniorer börjar få allt svårare att komma ihåg namn. Det gäller att inte tänka på personen för då tappar man fokus, utan på någonting helt annat närliggande. Då poppar plötsligt namnet upp som en självklarhet. Men många av oss känner igen läget där vi står i teaterfoajén, på torget eller parkeringsplatsen och plötsligt tilltalas av en person som tycks veta allt om oss utan att vi har någon aning om vem vi talar med. De gamla knepen är välkända: man frågar efter namnet i förbigående och när vederbörande säger antingen för- eller efternamn säger man som en självklarhet att jo, det kände jag till men inte ditt… för det var ju så länge sedan vi träffades. Ibland går det hem – några gånger kan den entusiastiske känna sig illa behandlad av att inte vara mer betydelsefull och igenkänd.

Röster är annars bra knep. På 40-årsjubileet där vi medicinarstudenter som började 1961 träffades stod vi alla i kö för att hänga av oss kläderna i Svenska Läkaresällskapets garderob. Det var anmärkningsvärt så många nackar i kön framför mig som jag direkt kunde identifiera på rösten.

Lite handlar det förstås också om exponering. Många av oss har i vårt arbete verkligen träffat ett stort antal individer och drabbats av syndromet ”alla känner apan – men apan känner ingen”. Politiker, lärare, officerare, företagsledare och många andra yrkeskategorier är exempel på individer som ser tusentals ansikten passera. Vissa har imponerande minnen för detaljer, andra måste få hjälp på traven. Eftersom jag har varit studierektor och chef för delar av den invärtesmedicinska kliniken på Karolinska i många år har jag sett generationer av studenter passera. De är alla nu överläkare och kommer fram på Riksstämman och hälsar – och jag har ibland ingen aning. Lika knepigt är det med mina patienter.

Jag möter många av dem på stan och en del kommer fram och hälsar och påminner mig om att de faktiskt var överviktiga, när de hamnade på min klinik för X år sedan. Problemet är ju bara att samtliga mina patienter under det senaste decenniet har varit överviktiga – så den informationen hjälper inte långt. Men när jag väl har kommit över den puckel som ansiktsuttrycket innebär har jag påfallande lätt att klara resten. Om jag bara kan koppla ansiktet med ett namn så minns jag ofta vad de arbetade med, vad hunden hette, hur det gick för dem i livet och mycket annat på detaljnivå.

Många av mina patienter beskriver att ”de gick hos professor Rössner” och känner rimligen igen mig. Problemet för min egen del är att det mesta av mina patientkontakter ju har varit i form av gruppträffar i beteendeförändrande samtalsgrupper eller föreläsningar för stora grupper av patienter, där alla ser apan men det fungerar inte lika lätt åt andra hållet.

På nätet finns en lista med berömda människor som har haft prosopagnosi. Många är kända konstnärer, fotografer, målare, författare och Nobelpristagare. Jane Goodall som blev världsberömd för sin 45-åriga uppföljning av schimpanser led av tillståndet. Undra om hon kunde känna skillnad på schimpansernas ansikten eller blindheten drabbade humana nyllen? Intressant är att Oliver Sacks, den berömde neurologen som skrev många böcker om bisarra fall mycket väl visste vad prosopagnosi var men först sent insåg att han själv led av tillståndet!

Såsom en senior återstår inte mycket mera än att le vänligt tillbaka, försöka sig på några ledande frågor som förhoppningsvis ska hjälpa till på traven och i nödfall sedan hitta på en förevändning för att be om namnet. Sedan brukar bitarna falla på plats.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Hur många som kom för att bara titta på utställningen vet jag inte. Den första dagen lanserade Barn- och äldreministern Maria Larsson och kultur- och idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth det svenska Äldreåret som genomförs med anledning av att år 2012 är Europaåret för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationer.

Seminarierna fokuserade på det som det europeiska äldreåret syftar till, nämligen att öka medvetenheten om att äldre människors insatser är en samhällsinvestering och en tillgång för den enskilda människan. De ska också öka kunskapen om aktiviteter och insatser som främjar ett aktivt åldrande. Själv satt jag i en panel med Bodil Jönsson, Björn Sprängare och under ledning av Thorbjörn Larsson. Vi diskuterade livet som äldre. Jag höll också ett föredrag om hur jag vill ha det när jag fyller 90 år 2023.

                                                                                                                                                                                                            Foto: Vårdalstiftelsen

Samma vecka presenterade Diskrimineringsombudsmannen (DO) sin rapport Åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv. Den är författad av Clary Krekula, docent i sociologi vid Karlstads universitet. Hon har på uppdrag av DO gjort en första studie av upplevelse av ålder och åldersdiskriminering i svenskt arbetsliv.

Åldersdiskriminering skiljer sig från diskriminering på grund av etnicitet, sexuell läggning, religiös tillhörighet, funktionshinder och kön genom att ålder är en diskrimineringsgrund som är föränderlig. Övriga är stationära om man inte byter religion förstås. Vi ändrar alla konstant vår ålderposition vare sig vi vill eller inte. Det går bara i en riktning, att bli äldre och det ser olika ut för olika människor. För en heterosexuell svenskfödd kvinna på landsbygden är åldersdiskriminering något helt annat än för personer födda i annat land.

I rapporten redovisas myter som att yngre är mer entusiastiska och mer förändringsbenägna än äldre medan äldre på en arbetsplats förväntas kunna mest. Det finns också en myt om att yngre personal förväntas stanna längre tid på en arbetsplats än vad äldre förväntas göra. Det kan resultera i att det ses som olönsamt att satsa på äldre.

Lagen mot åldersdiskriminering i arbetslivet trädde i kraft 2009. Här är det anmärkningsvärt att det mest är män som anmäler åldersdiskriminering. För övriga diskrimineringsgrunder är det vanligare att kvinnor anmäler. Varför det är så vet vi inte utan kan bara spekulera kring. I rapporten efterlyses mer forskning inte bara kring detta utan också kring begreppet ålderism (fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering) och dess konsekvenser.

I den efterföljande debatten deltog två ungdomar och de efterlyste liksom vi äldre den lag mot åldersdiskriminering som inte bara omfattar arbetslivet utan också hälso- och sjukvård, socialtjänst, varor och tjänster. Jag har skrivit det förut men skriver igen: Hoppas, hoppas att Erik Ullenhag kan lägga proposition om detta på riksdagens bord den 20 mars i år.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

Detta sedan tidigare omtalade ”köttberg”, som en politiker uttryckte det, ju ännu inte har visat sin topp i det dimhöljda marknadslandskapets ekonomiska gråväderspolitik. Reinfeldt påstår sig ha sett toppen av detta ”köttberg” i sin framsynthet och han ser nu att det kommer att bli svårt att skaka fram pensionspengar för framtiden. Därför har han nu också kommit med ett förslag att alla måste helst jobba till 75 eftersom man kalkylerar med att människor kommer att leva till runt 100-årsstrecket och dessutom med god hälsa. Kan man då samtidigt klämma ihop det nuvarande ”köttberget” och göra det magrare, så blir givetvis det ekonomiska utfallet än bättre för våra framtida eventuella pensionärer.

Under de två senaste mandatperioderna har man ju också börjat att göra detta utan att det uppmärksammats av någon som tycker att dagens pensionärer inte ska behöva tappa sin köpkraft år efter år för att betala sin välfärd två gånger. Man har ekonomiskt utnyttjat en stor del av den sämst ställda pensionärskåren och för den delen ända upp i mellanskiktet samtidigt som man har skapat en vårdapparat som många gamla bävar för att komma i kontakt med.

Att slippa betala skatt till samhällets mjukaste och sköraste område har varit en framgång de senaste två mandatperioderna som tyvärr också gått hem ute i stugorna och där alla vill bo i ”Skattlösa by”.  Att avreglera den svenska vårdapparaten och lämna den åt sitt öde i händerna på giriga vårdföretag är lika illa som att  ekonomiskt underminera de kommunala vårdverksamheterna med eviga aldrig upphörande sparpaket. Våra ansvarstagande svenska självberömmande politiker borde i god tid före nästa val fråga sina tilltänkta väljare om de är beredda att betala skatt för sin vårdapparat och för sin ålderdom i trygghet. Eller om vi vill leva livet med överkonsumtion och jobbskatteavdrag  i ett klassamhälle där man har plånboken som vägledare i dessa frågor. Det kan ju i längden vara värt att upphöra med röstfisket och i stället presentera en för framtiden hållbar realistisk välfärdspolitik där alla får känna att de har lika värde och omsorg den dagen då de inte orkar mer. 

Det finns också anledning att misstänka att vi blir fler arbetslösa för varje år som går eftersom vi har svårt att finna riktiga arbetstillfällen för alla våra tillströmmande nysvenskar som också kräver sin försörjning. De nytillkomna arbetstillfällena kan ju inte vara större än nytillströmningen av nysvenskar. Jag är medveten om att detta är klassiska frågeställningar som man aldrig riktigt tycks vilja ta tag i på allvar och framför allt inte redovisa. Det borde ändå finnas något parti inom riksdagens väggar som på allvar tog tag i dessa frågor, men det är väl så att man sitter fast i block och allianspolitikens klister och på så vis blir varandras politiska toffelhjältar där ingen vågar ta bladet från munnen. Det kan också vara så att våra folkvalda har fått ett politiskt sjukdomstillstånd som slagit ut förmågan att känna av verkligheten i Sverige utanför riksdagsväggarna. Där man blivit utbränd genom inre politiska strider som inom oppositionen och genom Reinfeldts alla åtagande för att försöka täta Eu-fantens kassakista.

Riksdagshuset får ju inte bli en maskin som förbrukar all tillförd energi för egen del och för att sy ihop Eu-fantens fladdrande cirkustält, det måste ju räcka med att vi troget betalar vår entréavgift.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Hon såg att i den fanns tankar som jag som en äldre man borde ta till mig. Så jag läste och begrundade:

”Herre, Du vet bättre än jag, att jag blir äldre för var dag och en dag kanske kommer att bli mycket gammal.

Bota mig från föreställningen att jag alltid måste hjälpa till att lösa de andras problem. Hjälp mig att ta hänsyn till alla omständigheter utan att vara lynnig, att vara hjälpsam utan att mästra. Med min enorma mängd av visdom verkar det ju synd att inte använda den – men Du vet, Herre, att jag behöver några vänner kvar.

Avhåll mig från att underhålla andra med en ändlös rad detaljer -ge mig vingar så att jag kommer fram till poängen.

Försegla mina läppar, när det gäller mina egna krämpor. De tilltar och det blir allt ljuvligare att älta dem om och om igen.

Jag törs inte be om nåden att njuta av andras historier, men hjälp mig åtminstone att uthärda dem med tålamod.

Jag vågar inte be om bättre minne men en växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet, när det kolliderar med vad andra minns.

Lär mig den underbara läxan att jag ibland faktiskt tar fel.

Låt mig vara förnuftig och mild. Men jag vill inte bli ett helgon – en del av dem är så svåra att leva med – men en sur gammal människa utgör kronan av djävulens arbete.

Ge mig gåvan att upptäcka goda ting på oväntade platser och talanger hos obegåvade människor. Och de mig nåden att få säga det till dem.”

Elon Svanell

Har bland annat varit verksam som pastor inom Pingströrelsen.

Det var inte lätt för åskådarna att följa åkarna och händelseförloppet. Det blev oftast en lång väntan innan resultatet var klart.

De moderna och TV-mässiga skidloppen körs i korta kuperade slingor om 5 km. TV-kameror finns utplacerade utmed hela banan så att tittarna kan följa löparnas varje rörelse. Det är skarpa närbilder så att man själv kan skaffa sig en uppfattning om hur det går för löparna. Skidskyttet har också blivit väldigt spännande när vi kan följa löparna och se skyttetavlorna i närbild. Vi TV-tittare följer tävlingarna bättre än de som är åskådare på plats. Detta är mycket skickligt gjort.

Själv har jag följt denna utveckling på nära håll. Jag kommer ihåg skidskyttet vid olympiska spelen 1964 i Innsbruck. Det var andra gången som skidskyttet var med på OS-programmet. Det var bara några få TV-kameror och på långt avstånd från skyttetavlorna. TV-kommentatorerna var ovana och dåligt pålästa. Det blev en enda röra och jag tror inte det var många tittare och lyssnare som fattade vad som hände. Tidningarna skrev ner skidskyttet som en omöjlig sport att visa upp i TV. Kommentatorerna rev sitt hår och ville bara försvinna i ett hål i marken.

Idag har skidsporten blivit en arenasport. Det trodde man inte var möjligt med de djupa skogarnas sport.

Den norska skidstjärnan Petter Northug har verkligen hjälpt till att göra skidloppen spännande. Jag kommer på mig själv att bara leta efter var Petter håller till i klungan. Är inte Petter med eller i form så blir det lite avslaget och inte lika spännande. Kampen mellan brödrafolkens representanter Petter Northug och Marcus Hellner gör skidloppen till ett drama. Petter är grabben som snackar högt och mycket. Detta ska ställas mot Marcus som är lite blyg och lågmäld.

Jag har själv upplevt detta på 60-talet när jag var motsvarigheten till Petter Northug. Kampen mellan mig och de norska skridskoåkarna med deras stora stjärna ”kuppern” Johannesen trollband hela norska nationen. Det norska folket både älskade och hatade mig. Det var många gånger som jag fick åka polisbil hem till hotellet efter tävlingar. I Bergen 1966 blev jag överfallen av 22 000 människor som både älskade och hatade mig. Det var omöjligt att gå ut på stan efter en tävling. Men intresset var på topp med fulla hus på varje tävling.

1967 fick jag av Norska skridskoförbundet ett tack och en fin utmärkelse för mitt sätt att marknadsföra och popularisera skridskosporten. Vi borde kanske ge Petter Northug en medalj för hans sätt att marknadsföra skidsporten.

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

Senast denna ”kontroll” företogs var i programmet Schulman show, dit författaren Marcus Birro och familjeterapeuten Anna Videll inbjudits att deltaga.

Min enkla kontroll visade, att under intervjun använde Marcus Birro ordet “liksom” vid sju och Anna Videll vid åtta tillfällen – hon två gånger i samma mening! Av ouppmärksamhet kan det ha skett ytterligare någon gång.

Det är nu många år sedan jag började intressera mig för språkfrågor. Då jag lyssnade på radioutsändningar, märkte jag under några år att ledamöter i Sveriges riksdag ständigt använde uttrycket “i det här landet”. Tillhörigheten i ett visst parti hade ingen betydelse. Alla snackade på utan att reflektera.

Saknas det månne ordpolis i riksdagen, inom radio och television eller andra offentliga organ?

Undrar

Rune Skarvik

Författare

Igår hade vi dessutom två olika seminarier. Ett seminarium där fyra fascinerande skribenter från Vårdalstiftelsens Seniorblogg berättade om sina passioner och drivkrafter. Skribenterna var Stephan Rössner, Anna-Stina Åberg, Tomas Böhm och Kerstin Nerbe. Besökarna fick lyssna på deras vitt skilda yrkesliv som alla genomsyras av stor passion och drivkraft. Under föredragen rullade Seniorbloggen på en storbildsskärm så att åskådarna fick en bild av bloggen. Programpunkten ramades in fint i form av folkmusik från Balkan, nämligen det unga bandet ”Balkan Madness”.

Dagens andra seminarium, där Vårdalstiftelsens VD Thorbjörn Larsson var moderator, var ett samtalsforum om existentiella frågor. Där medverkade Bodil Jönsson, Barbro Westerholm och Björn Sprängare. Ett fullsatt auditorium fick lyssna på de medverkandes mycket personliga tankar och upplevelser kring ämnen som tro, kärlek, döden och livet. Seminariets bästa stunder var när det blev samtal sinsemellan Westerholm, Sprängare och Jönsson. Det blev ett oerhört intimt, varmt och allvarligt samtal med mänsklig djup som gav åskådarna mycket att ta med sig på livets väg.

Om du har vägarna förbi Kistamässan idag eller under morgondagen finns vi i monter J:25. Varmt välkomna!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Japan är ju ett modernt industriland med enorma energibehov för sin exportindustri och som hela världen är beroende av. Kina som marknadsmässigt är en nagel i ögat på Japan gör väl sitt yttersta för att försöka ta den gamla ärkefiendens marknadsandelar. Både Kina och Ryssland kommer att satsa stort på kärnkraft och många andra länder deklarerar att göra nystarter och ombyggnader efter att ha legat lågt ett tag. Frankrike är ju Eu-fantens största kärnkraftsproducent och Finland vår granne i öster vill bygga vidare på denna förhållandevis rena energikälla med fler reaktorer precis som man gjort i Frankrike. Regeringsskifte kan ju dock störa vidare utbyggnad precis som i Sverige. 

Förutom den fredliga andvändningen av kärnkraft så tillkommer vapensmedjornas alla kärntekniska militära enheter som kärnkraftsdrivna ubåtar som kan befinna sig var som helst i våra hav och som dessutom är bestyckade med ett stort antal kärnrobotar. Ett antal ytgående kärnkraftsdrivna fartyg också de med kärnvapen trafikerar våra hav för att kunna ingripa mot skurkstater som kan hota ”våra” råvarutillgångar. Ett av världens största sophav för kärnavfall är norra ishavet och dessutom tidigare provsprängningsområde ”under kalla kriget” gömmer säkert på mer än vad vi kan ana eller snarare vill ana. Upparbetningsanläggningar för kärnbränsle som i Sellafield läcker sakta ut radioaktivitet som påverkar världhaven och skurkstaternas illegala kärnvapenexperiment gör inte världen säkrare att leva i utan snarare säkrare att dö i. Världens samlade röntgenutrustning är heller inte oansenlig och ofarlig liksom all okontrollerbar handel med radioaktivt material.

Inte bara i Tjernobyl hade man experimentlusta, i Marviken där jag var på besök i samband med min utbildning i slutet på sextiotalet hade Sverige en experimentanläggning med en kokarreaktor och tungvatten som moderator. Där gjordes bland annat ett misslyckat överhettare-experiment som sänkte förtroendet för anläggningen. Planer fanns då också på att skaffa svenska kärnvapen men en tvehågsen Tage Erlander backade till slut och kärnanläggningen konverterades snabbt till en konvensionell energiproducerande kondensanläggning. En sådan konventering är synnerligen unik men man sparade ju en del pengar.

Det verkar väl ändå som att kärnfysikens alla begivenheter har kommit till världen för att stanna hos mänskligheten och att världen får finna sig i att leva med denna risk. Vi vill ju ha den värld vi lever i och det mesta som pekar i andra riktningar är väl bara politiska pratbubblor utan konkreta realistiska alternativ. Man undrar varför Sverige alltid ska stå lite vid sidan om verkligheten i den här alltid heta kärnkraftsfrågan när omvärlden ser ut som den gör. Fast Stefan Löfven tycker jag ändå gör ett klokt uttalande när han säger att ”en kärnkraftsavställning för svensk del inte kan göras om våra arbetstillfällen kommer i fara” och att ensam framstå som världens energimartyr i tron att alla ska göra som vi är, som det ser ut i dag, naivt att tro. Men kovändningar inom politiken får man alltid räkna med numera och den tidigare S-ledaren S-holt var ju en mästare på att göra kovändningar. Andrea Merkel gjorde ju också  en kovändning strax efter Japanolyckan där hon sa att Tyskland nu inte vill ha någon kärnkraft, men det är ju lätt att säga när kollegan Nikolas Sarkozy i grannlandet har mer än vad man behöver, så man undrar vem hon fick rådet till sitt uttalande ifrån. Man kan inte i längden både försöka ”hålla igen och skita i” kärnkraftsfrågan som man försöker sig på i Sverige för då uteblir både moderniseringen av befintliga anläggningar och nybyggnationen av säkrare kärnkraftverk.

Denna tvehågsenhet blir istället en riskfaktor där vi ständigt pular med säkerheten i våra gamla anläggningar och som i sin tur gör att vi oftast inte kommer igång med anläggningarna när vi behöver ha dem som bäst utan får stötta med mycket miljöovänlig produktion. Att lappa och laga gamla kärnkraftsanläggningar är betydligt farligare än att ligga i framkanten med åtminstone några helt nya verk som kan gå igång när vi som bäst behöver energin. Att hålla igen och aldrig lätta på trycket i kärnkraftsfrågan är besvärande och det finns inga tecken på att världen vill bli fri kärnkraften trots det som hänt. Man väntar på att forskningen ska komma med nya energiproducerande lösningar och att försöka tämja naturkrafterna har alltid sitt pris i slutändan. Men trots att vi lever och befinner oss i en mycket utvecklad teknisk värld med många möjligheter så befinner vi oss också samtidigt i en primitiv bakåtsträvande värld.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Av noteringarna framgår, att han vid utfärdandet inte var fullvuxen, hade mörkt hår och bruna ögon samt ett normalt färgsinne, vilket extra provinsialläkaren U.Haase, Åhus, intygat i närsluten handling, utfärdad en månad tidigare.

Den 19 april 1899 mönstrade Blank som nybliven lättmatros på “Skeppet Noah” från Vitemölla för en resa “från Malmö till Ljusne och därunder besöka flera in- och utrikesorter samt på återresan angöra Kalmar”. Dit ankom fartyget den andra november 1899. Blank avmönstrade sedan han till sjömanshuset fått överlämna en hyresavgift på två kronor och fyrtiofyra öre. Beloppet var kvitterat av befälhavaren A. Svensson på därför anvisad plats i sjöfartsboken.”

Uppgifter om Blanks sjömansliv fanns också noterat och därav utläses bland annat att han under olika perioder fram till den 24 april 1915 seglade “matros, konstappel och besteman” på olika fartyg tillhöriga skånska rederier. Resorna hade företagits inom Östersjöområdet, men också några gånger till England. Sjömansboken var fylld med uppgifter, men säkert hade Anders Blank haft ytterligare ett antal sådana under sitt yrkesliv.

På ett vidfogat pappersark står följande nedtecknat:

“Den 19 februari 1905 mönstrade jag i Syd Chils i England ombord i Fullriggaren Bardovie hemmahörande i Glasgow. Den 17 gick vi så till sjöss. 30 mans besättning destinerade till San Francisco i Kalifornien. Resan gick bra. Passerade Nordostpassagen, Ekvatorn och Sydostpassagen.”

Efter tre månader var vi vid Kap Horn där mötte oss en väldig storm som övergick i orkan Alla stormsegel blåste sönder. Svåra brottsjöar slog över och bräckte flera röstjärn till storriggen och flera järnstötter till relingen så vi måste länsa med vinden. Vi satt kurs mot Sydafrika. Bara segel på två master. Efter två månader anlände vi till Kapstaden. Reparera i tre veckor. Fortsatte sedan resan via Indiska oceanen och Stilla oceanen. Efter fyra månader halv ranson i mat och vatten efter cirka sex och en halv månaders resa anlände vi till (oläslig skrift) med halva besättningen sjuk i skörbjugg och en man död.

Lossa en del av lasten i Okland och resten i Portland, som ligger i staten Oregon. Lasta trä till Australien efter cirka fyra månaders resa anlände vi Port Pyria i Australien. Lossa och lasta vete till Belfast i Iland. Efter fyra och en halv månad anlände vi till Belfast den 19 juni 1907.”

Anders Nilsson Blanks efterlämnade sjöfartsbok och de till denna vidfogade minnesanteckningarna, väcker en från segelfartygens tid slumrande historia till liv, men vi får också kunskap om vad en ung pojke från Vitemölla fick uppleva på världshaven för nu över etthundratio år sedan.

Rune Skarvik

Författare

Och jag kan förstå mina vänners oro. Jag hade läst ”Även tystnaden har ett slut”, Ingrid Betancourts skildring av sina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln och som reselektyr hade jag ”Guerrilla Hostage” som skildrar Ray Rising 810 dagar i fångenskap sedan han blivit kidnappad i Colombia.

Men nu hamnade jag här i detta fruktade land. Allt verkade lugnt och livet i huvudstaden Bogotá liksom i andra städer tycktes gå som vanligt. Bevakningen var skärpt på många områden och man visste att ”pojkarna”, som man kallade terroristerna, fanns på många platser, men en för mig obekant colombian som jag kom i samtal med, sade sig kunna garantera att jag inte skulle bli kidnappad. Om han hade insideinformation eller bara gjorde ett antagande, visste jag inte.

Anledningen till mitt tredje besök i detta land går några år tillbaka i tiden. De lokala kyrkorna i landets södra del, i gränsområdet kring Peru och Brasilien hade i samråd med den svenske missionären Roland Silen beslutat att planera ett utökat arbete i de med evangelium onådda indianbyarna. Missionärer hade sänts ut till andra länder, men av någon anledning hade man förbisett att det på närmare område fanns folkgrupper som inte fått tillfälle att lyssna till det kristna budskapet. Alltså ordnade man evangelistkurser för ungdomar som sedan kunde flytta ut i indianbyarna och det var dit jag inbjudits för att undervisa. I den första kursen var det 17 elever och nu vid mitt tredje besök hade antalet stigit till över 80.

Av dessa var det ett flertal som flyttade ut till en indianby där de, efter vad rapporterna visat, blivit ett med befolkningen och på ett enkelt och naturligt sätt, som givit resultat, förkunnat sitt budskap.

Att insatsen blivit respekterad fick jag se ett prov på. De dagarna jag var där hade en internationell stiftelse visat intresse för verksamheten och var beredd att satsa pengar för att stödja arbetet så att dessa elever från bibelkursen också skulle kunna göra en social insats i byarna med hjälp till sjukvård och vattenförsörjning.

En dag fick vi tillfälle att fara över Amasonfloden in i en brasiliansk by, där jag hade en för mig fascinerande upplevelse. Jag fick träffa en mycket ung pastor som kom från en indianstam i Peru. Efter teologiska studier hade han flyttat till den här byn i Brasilien och startat en bibelskola där han undervisade 25 elever. Just nu var det studieuppehåll men han visade oss den enkla lektionssalen och de logement man byggt upp för eleverna. Just nu var det studieuppehåll och pastorn iklädd höftskynke guidade oss och talade med hänförelse om det arbete han var engagerad i.

Det är en förmån för en till åren kommer pastor att få se att den pionjäranda som fanns i de missionärer som för mer än hundra år sedan for ut från Skandinavien lever vidare i en kommande generation.

I Leticia där jag var stationerad under mitt besök, fanns det fler svenskar. Det var på en glassbar jag träffade dem, när någon helt plötsligt ropade: ”Det är ju Elon!” De var representanter för svenska Ankarstiftelsen som byggt flera skolor i området och nu var där för ännu en skolinvigning. Med i sällskapet fanns musikern och sångaren Per-Erik Hallin som under besöket skulle ge en konsert i den centralt belägna parken. Tyvärr skulle jag resa hem dagen innan men jag fick en kväll tillsammans med min svenske vän.

Man blir imponerad av sådana insatser som frivilligt och ibland under uppoffringar görs av många för att ge hjälp och stöd till människor som lever under andra förhållanden än vi svenskar har förmånen att göra.

Elon Svanell

Har bland annat varit verksam som pastor inom Pingströrelsen.

De som mördade var pilkorsare. Märkligt nog beskrivs pilkorsare ofta utan nationell bestämning. ”Det var pilkorsarna som gjorde det”. Men de var ungrare. Den ungerska staten tillät och utförde mord på en del av sina egna medborgare. Idag mördas romer i Ungern utan att regeringen gör särskilt mycket åt det. Jag hittar en minnestavla om min farfar på hans födelsehus på Acacia utca 4 i den gamla judiska stadsdelen. Ingenstans ser jag någon markering att här fanns ett judiskt ghetto, som administrerades av en ungersk regering, som lät deportera 600 000 judiska ungrare till döden i nazismens koncentrationsläger. Gatorna har kvar samma namn som då. Husen är som vanligt oberörda av vad som hänt.

Idag finns pittoreska judiska restauranger där som ”Jiddische Mama Mia” och den stora synagogan vid Donahyi utca, men ingen markering av historien, varken på ungerska eller på annat språk utanför synagogans egen information.

Den nuvarande regeringen är märkligt historielös, särskilt dess högerextrema del, som utgörs av partiet Jobbik. Eftersom man inte gör någon egen bearbetning eller uppgörelse med den egna skulden (eftersom det var ’pilkorsarna som gjorde det’) eller det passiva åskådandet, blir man historielös. Det finns inget att komma ihåg. Jämfört med föredömet i Tyskland, där det finns minnesmärken överallt och en aldrig avslutad diskussion om hur och varför det kunde hända.

Stan är full också av statyer. Den ena krigsherren eller hjälten efter den andre, som om det här lilleputtlandet har en stolt historia. Det finns också statyer av författare och konstnärer, som Franz Liszt, men de är i försvinnande mindretal. Jag undrar vad alla de här statyerna och hyllandet av det ungerska språket gör med ett lands invånare.

Det finns mycket lite tvåspråkighet. På Operan avbryts en föreställning av ”Läderlappen” för att regissören ska fylla 80 år. Han kommer upp på scenen. Alla talar ungerska, håller tal och hurrar i cirka 20 minuter. Inte en tillstymmelse till översättning till annat språk. Fast man skulle kunna anta att det finns några hundra utländska turister i salongen. Men vi antas kunna förstå ungerska, eller…? Är jag fördomsfull? Folk på stan är vänliga, gästfria, men de ser betryckta ut. Av den nya regeringen? Av den ekonomiska krisen? Ingen ler, när man möter dem. Utom portiern på Hotel Gellert, som har träffat utlänningar och talar andra språk.

De varma baden är fantastiska, liksom konditorierna och bakelserna där. Men jag är tacksam att vi i Sverige har undervisning i främmande språk, att folk hör engelska på tv-filmer och att vi inte fyller städerna med statyer av krigsherrar. Några kungar här och där på hästar, men inte mer än så.

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Jag anser att det är av stor vikt att primärvården vågar ta upp frågan om alkohol. När äldre kvinnor söker sin husläkare för till exempel smärtproblem eller för att de har svårt att sova kan det finnas alkoholproblem med i bilden. När husläkaren eller distriktssköterskan kan ge handfasta råd till den som dricker för mycket så har det visad effekt. Så måste fler jobba inom primärvården.

De som går i pension i dag har en högre alkoholkonsumtion än tidigare generationer. Att gå i pension kan innebära en stor omställning i livet som kan ge problem. Forskning visar också att många äldre kvinnor tar till alkohol efter att maken har gått bort, som ett sätt att lindra sin sorg. Alkoholen kombineras ofta med lugnande medel och sömntabletter. För att förebygga problem är det viktigt att uppmärksamma äldre kvinnors sociala nätverk.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

Mässan är gratis men du måste anmäla dig här.

Vårdalstiftelsen kommer att vara på plats alla tre dagarna och prata om Idéprovningen och självklart också om Seniorbloggen. Seniorbloggen har även en egen programpunkt som heter ”Seniorbloggen IRL – Passion och drivkraft har ingen ålder”. Stephan Rössner, Tomas Böhm, Cay Bond, Anna-Stina Åberg och Kerstin Nerbe är bloggarna som kommer att vara på plats och tala om sina passioner och drivkrafter. Vårdalstiftelsens vd Thorbjörn Larsson kommer att inviga och det kommer bjudas på musikunderhållning. Del 1 pågår mellan klockan 10-11 (Kerstin Nerbe, Stephan Rössner, Anna-Stina Åberg) och Del 2 (Cay Bond, Tomas Böhm) mellan 12-13. Däremellan kommer invigningen att äga rum.

Thorbjörn Larsson kommer att vara moderator på ett seminarium som pågår klockan 13.00-15.00. På detta seminarium möter vi intressanta tänkare i ett samtalsforum om existentiella frågor – dessa är Seniorbloggarna Bodil Jönsson och Barbro Westerholm men även Björn Sprängare och Christina Jutterström. Seminariet pågår klockan 13.00-15.00.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Med åren togs de gamla koleldade fartygen ur drift och ersattes av moderna, dieseldrivna fartyg. Då blev Per istället motorman, en sysselsättning som kroppsligt sett inte var så arbetsam, men arbetet fick ändå utföras “under jord” i fartygens maskinrum. Jag hade träffat honom för att göra några intervjuer om hans sjömansliv.

Efter femtio år till sjöss hade han mönstrat av och lämnat sjömansyrket. Under åren hade han sett och upplevt mycket världen över. Ett album med fotografier och anteckningar intygar bedrifterna. Bilderna var ofta tagna i samband med festligheter till både lands och sjöss, inte minst vid sitt umgänge med kvinnor i skilda världsdelar. I sin ungdom hade säkert Per varit en uppskattad charmör. Invid dessa album låg också ett brunt, mycket gammalt och skrynkligt kuvert. Jag undrade vad det innehöll och fick då veta, att innehållet var fotografier av ett helt annat slag och som aldrig tidigare blivit publicerade.

Bilderna visade sig komma från ett tyskt koncentrationsläger. Alla berättar på ett avskyvärt sätt vilka öden människor under andra världskriget kunde få möta. De framkallar förskräckliga minnen, liksom också tidningsartiklar och radioprogram tidigare gett oss kunskap om. Bilderna är alla unika och visar ett fångläger där döda kroppar staplats i högar, medan andra bilder visar hur de avrättade efter sin död fått hänga kvar i galgarnas snaror, allt medan uniformerade soldater umgicks med varandra strax intill.

På min fråga, hur bilderna kommit i hans besittning, berättar Per, att han strax efter världskrigets slut sammanträffat med en hamnarbetare i Gdynia i Polen. Denne berättade, att han längtat så efter att få smaka apelsiner och ställt frågan om Per möjligen hade några att ge honom. I sin hytt hade Per några kilon, som han behållit för egen räkning efter en tidigare transport av apelsiner till Skandinavien. Han hämtade apelsinerna och skänkte dem till hamnarbetaren. Denne blev så glad över gåvan, att som tack överlämnade ett antal fotografier från fånglägret Neuengame.

På en fråga påstod mannen, att han själv suttit i fånglägret som fånge. Hur bilderna kommit i hans besittning, berättade han däremot inte. De är alla talande bevis för den grymhet som människor fick uppleva i nazistiska fångläger. Hamnarbetaren hade en önskan, som innebar att fotografierna skulle överlämnas till någon person inom den svenska pressen. Per kände då till bildtidningen Se, och lovade, att sända bilderna dit, men tyvärr dröjde det allt för länge innan han återkom till svensk hamn. När han så äntligen kom dit, upptäckte han, att liknande bilder redan fanns publicerade i den svenska pressen. Händelsen fick bero och bilderna blev sedan under många år liggande kvar i det bruna kuvertet tillsammans med hans övriga tillhörigheter.

Förintelsen måste alltid hållas aktuell.

Rune Skarvik

Författare

Där konstaterar man att även om de flesta seniorer i åldern 55-75 fortfarande kommer att vilja bo i vanliga bostäder så kan man förvänta sig att många vill flytta till specialanpassade seniorbostäder. År 2025 kommer det att finnas omkring 2,3 miljoner människor i den här åldersgruppen i Sverige. De kommer att ha disponibla inkomster på nästan 900 miljarder kronor och spendera över 200 miljarder på bostäder. De kommer att ha olika önskemål men de förväntas kräva ändamålsanpassade lägenheter och trygghet i form av passning och gemenskap i form av gemensamma utrymmen.

För mig som ledde arbetet i Äldreboendedelegationen är det särskilt intressant att HUI särskilt lyfter fram kooperativ hyresrätt som en möjlighet. Det var en form jag tyckte och tycker är särskilt spännande. Den innebär att man inte behöver ha eller binda upp ett stort kapital i ett nytt boende. I de kooperativ vi studerade handlade det om 500 kronor som avgift för att bli medlem i kooperativet och därefter en insats på mellan 30 000 och 60 000 kronor för sin lägenhet. Det var pengar man får tillbaka vid flyttning. Och har man inte pengar till insatsen så går det att få låna till den och att lägga räntan på hyreskostnaden vilket möjliggör tillgång till bostadstillägg om man har en mycket begränsad ekonomi.

I HUI:s rapport tar man upp boendeformer som finns i andra länder. I USA och Frankrike har man Friskboende som är en typ av boende där man sätter stor vikt vid hälsan och erbjuder möjligheter till fysisk aktivitet och tillgång till catering- och restaurangtjänster. I Vänboende bor likasinnade seniorer med aktiviteter som bygger på seniorernas initiativ. Generationsboende är en form där Frankrike är föregångsland. Här bor seniorer i kooperativa hyresbostäder där en del lägenheter är speciellt anpassade för äldre.

Om vi ska klara bostadsförsörjningen inför den kraftiga ökningen av antalet äldre måste vi skapa fler tillgängliga bostäder av olika slag och som är attraktiva för äldre att flytta till. Gör vi det frigör vi samtidigt bostäder för yngre människor, inte minst barnfamiljer. Här följer några av de åtgärder som måste vidtas och som jag hoppas att Folkpartiet kommer att driva lokalt.

•        Kommunerna måste leva upp till sin skyldighet att ta fram bostadsförsörjningsplaner och det är allvarligt att endast 70 av landets 290 kommuner gjorde det under förra mandatperioden.

•        När kommunerna tar fram bostadsförsörjningsplaner är det viktigt att höra pensionärsorganisationerna samt människor som närmar sig pension om vilken form av boende de skulle vilja flytta till.

•        Det behövs en samverkan mellan de kommunala förvaltningarna som ansvarar för planfrågor respektive frågor om vård- och omsorg.

•        Kommunerna måste prioritera byggandet av senior/äldreboenden och påskynda handläggningen av bygglovsärendena. Det får inte ta tre till åtta år från idé om ett äldreboende till att bostäderna finns på plats.

•        Byggföretagen måste tänka nytt när det gäller att bygga tillgängligt till rimligt pris.

•        Byggande av hyresrätter och kooperativa hyresrätter bör stimuleras.

•        Vid ombyggnad, stambyten med mera bör man samtidigt vidta tillgänglighetsunderlättande åtgärder. Belysning, portöppnare, utrymme för barnvagnar och rollatorer samt hissinstallation är några åtgärder som möjliggör för människor att klara sig längre i det gamla hemmet.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

Med tanke på den förhållandevis korta tid som datatekniken har utvecklats till ett kraftfullt system så finns det anledning att ha respekt för vad som kan komma framöver. Ingen tvekan om att vår egen hjärna kommer att bli både beroende av och kopplad direkt till datorerna inom en relativt snar framtid. Vår egen mänskliga utveckling tycker jag släpar efter en aning och är inte i fas med den tekniska utvecklingen som jag tidigare skrivit om.

Marknaden har en omogen syn på den tekniska och datatekniska utvecklingen såtillvida att man är starkt inriktad på att låta inovationerna till stor del utnyttjas som underhållning istället för att forcera nyttan till mänsklighetens vitala behov. Man talar ju ständigt om olika domedagsprofetior som sinande energiresurser, globala hot och ekonomiska kollapser samtidigt som man i resursslöseri söver ned mänskligheten i konsumtionsruset. Men ok, visst investerar man för människans eventuella framtid och fromma framstegsteknik, man kör ju en partikelacceleratorkanon utanför Geneve. 

Man skjuter partiklar med dessa nyttokanoner i mer än ljusets hastighet fast kanske mer av nyfikenhet på vad som händer i den osynliga mikroskopiska partikelvärlden, men med lite tur så kan det kanske även bli bingo för vår framtida energiförsörjning. Tills dess så får vi skjuta med våra vapenkanoner för att i demokratisk anda eliminera våra motsträviga artfränder och värna om ”våra” råvaruresurser, en lätt match eftersom vi oftast säljer vår vapentekniska underteknik via halvdemokratiska demokratier till så kallade skurkstater.

Skurkstaterna ska sedan bekämpas med våra mer högteknologiska vapensystem för att sedan byggas upp med biståndspengar. En mänskligt ond cirkel där beslutsfattarna håller sig på tryggt avstånd i väntan på att icke-demokratierna ska bli snälla och fogliga demokratier. Den tidigare superdiktaturen Irak har nu fått en ny demokratisk kostym att visa upp i de demokratiska salongerna, men fick man nya underkläder egentligen.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

De flesta kommuner har ett verksamhetssystem, det är navet i kommunens verksamhet. Det finns ett litet antal leverantörer av sådana system, varav Tieto är den största. Till verksamhetssystemen finns ofta knutet planeringssystem, som hanterar äldreomsorgen. Det finns ett fåtal leverantörer även här, varav Tes från sjätte AP-fondens STT Condigi är ett. Verksamhets- och Planeringssystemen är idag nästan ett måste för en kommun och de byts mycket sällan.

Det som nu har hänt i Landskrona och som många ondgör sig över är, att de olika utförarna av omsorgstjänster enligt Tes får betalt för hur lång tid man tillbringar med klienterna/vårdtagarna. I kritiken skämtar man om 18 minuter hos Greta och att personalen blir stressad för att hinna med förflyttningen på 7 minuter till nästa vårdtagare där man skall vara i 24 minuter. Det finns uppenbarligen brister i upplägget, eftersom klienterna klagar och det blir dålig kontinuitet i den personliga vården. Det finns säkert en mängd problem med Tes, men själva principen att betala utförarna för hur lång tid de finns hos klienterna måste väl ändå vara vettig, givetvis kombinerat med några kvalitetsmått. Rätta mig om jag har fel!

Jag arbetar genom Hälsoteknikalliansen nära Hälsoteknikcentrum vid Högskolan i Halmstad.
Läs gärna i Dagens Samhälle Debatt om resultaten.

Hälsoteknikcentrum har många projekt som rör äldre och teknik. Projekten man arbetar med kommer oftast via uppslag från personal i vård och omsorg. Ett område man tittat på, är hur personalen inom omsorgen kan undvika att väcka de äldre vårdtagarna vid nattrundan. Anledningen till att man inte skall väcka de äldre, är att de har svårt att somna om. I den beramade Careskandalen dök blöjor som larmade upp. Jag minns när jag såg produkten för många år sedan första gången som prototyp och minns hur imponerad jag blev. Tänk vad praktiskt för såväl barn som gamla. Blöjvarnarna gjorde att man inte behövde väcka Caremas gamlingar på natten, men detta framställdes som omänskligt. Visst skulle man väcka Ester med en liten klapp på kinden.

Inom Hälsoteknikcentrum utvärderar man idag nyckelsystem för hemtjänsten. Systemen gör att man Ester behåller sin gamla vanliga nyckel medan hemtjänsten kan öppna med sin mobiltelefon. Man sparar mycket tid och ökar säkerheten för de äldre. Det första systemet kom upp via Hälsoteknikalliansen och heter Phoniro.

Problemet med planeringssystemet Tes var inte att man fick betalt för hur lång tid man var hos sina klienter utan hur det fungerade. Problemet med larmblöjorna var inte att man använde dem utan hur de ställdes in. Nyckelsystemen har sparat pengar och ökat säkerheten. Om vi skall få en bra vård och omsorg krävs ny teknik, så att personalen kan ägna sig åt det inte tekniken kan lösa. Mänsklig samvaro!

Jag avslutar med ett tips från coachen: Nästa skandalområde blir assistansföretagen och hur de utför och får betalt för sina tjänster.

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam

Pjäsen handlar om att åldras och på Stadsteaterns hemsida beskrivs den som följande: ”Den handlar om Solveig, Marianne och Annlouise, tre kvinnor i sina bästa år. Eller snarare – förbi sina bästa år. Nu är det bråttom om de ska hinna med att bo i kollektiv, bli förälskade och byta yrke. Det är i sista minuten. Och de vill ha respekt! Inte medlidande.” De medverkande är inga mindre än Yvonne Lombard, Meta Velander, Meg Westergren och Lars Lind. Om dessa har jag skrivit bland annat här.

När Mannheimer 2009 regisserade ”Sista dansen” om pensionärer på ett ålderdomshem blev det en oerhörd framgång, både på Göteborgs och Stockholms Stadsteater. Det är Göteborgs Stadsteaterns största publiksuccé genom tiderna. Att succén ska upprepas råder det inga tvivel om. Pjäsen hade nämligen premiär på Göteborgs Stadsteater, med andra skådespelare, i december och spelas för utsålda hus och har fått fina recensioner. Är det någon läsare som har sett pjäsen i Göteborg eller ska se pjäsen i Stockholm? Var beredda när biljetterna släpps på onsdag 2012-02-01 06.00 om ni vill vara med om en av de största teatersnackisarna i år. Det tänker jag vara.

                                                                                                                                                                                                                                    ”I sista minuten” på Göteborgs Stadsteater.   Foto: Foto Aorta

          Några andra teatersnackisar i år:

• ”Fanny & Alexander” Premiär 11/2 på Dramaten (med bland andra Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Thomas Hanzon, Livia Millhagen och Reine Brynolfsson.)
• ”Olof Palme” Premiär imorgon, 28/1, på Stockholms Stadsteater (med bland andra Philip Zandén, Meta Velander, Lena B Eriksson och Niklas Falk.)
• ”Påklädaren” Nypremiär 28/9 på Göteborgs Stadsteater (med bland andra Sven Wollter och Tomas von Brömssen.)

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Sjöfartsboken innehöll en handskriven berättelse om vad fartyget råkade ut för under en orkan – en historia från svunnen tid, som åter väckts till liv och som informerar om Blank och hans kamraters upplevelser för snart ett 110 år sedan.

Under 25 år var jag nära vän med konstnären Gösta Werner, som år 1928 mönstrade mässpojke ombord i s/s Borg. Under tretton år seglade han till sjöss och lämnade handelsflottan som befälhavare på fartyg i östersjöfart. Han inkallades till Marinen och blev utsedd till konstituerad styrman på kanonbåten m/s Triton, vilket oväntat skulle leda till en förändrat yrkesliv. Några år senare blev Werner överförd till flygvapnet, blev utbildad till meteorolog och fick kaptens rang. Hans hobby var att teckna och måla. Kvällstid studerade han hos konstnären Isaac Grünewald för att sedan fortsatta en konstnärsutbildning vid Konstakademien.

Efter utbildningen togs tjänstledighet från den militära befattningen. I sällskap med välkände konstnären Bengt Lindström, begav de sig båda till Paris. Där fortsatte konststudierna vid André Lhote´s och Académie Grande Chaumiére målarskolor, varpå Werner återvände till Sverige, tog avsked från militärtjänsten efter ett beslut att verka som konstnär. Han blev snart en eftertraktad, abstrakt målare. Sin sjömanstid hade han alltjämt kvar i minnet. Under de följande åren hade han umgåtts med tanken att någon gång måla sina minnen från tiden till sjöss.

Så av en händelse övergav Werner det abstrakta måleriet och gjorde allvar av sina funderingar. År 1966 påbörjades sviten: “Min sjömansberättelse”, bestående av målningar i olika tekniker, återgivande sjömansminnena. Under åren till sjöss hade han nedtecknat iakttagelser och upplevelser i ett antal dagböcker som blev en stor och ovärderlig tillgång i hans arbete.

Under hela vår mångåriga vänskap, fascinerades jag till den grad av hans måleri, att tanken uppstod att bilda ett vänsällskap. Ett sådant bildades också år 1981 och gavs namnet Sällskapet Gösta Werners Vänner. Samtidigt fick jag en vision om att arbeta för ett sjömansmuseum, där hans unika konsthistoria från sjölivet skulle visas. Fem år senare kunde Museum Gösta Werner och Havet invigas. Gösta Werner fick tyvärr inte närvara vid invigningen. Han avled några veckor tidigare, just hemkomst från Australien – den världsdel han tidigare inte haft tillfälle att besöka. Museet finns alltjämt kvar i Simrishamn.  Där verkade jag under ett antal år som intendent.

Under sommarmånaderna på 1930-talet lärde jag känna den några år äldre fiskaresonen Per Gustavsson. Redan som ung mönstrade han som eldare på fartyg. Sjuttio år senare fick vi åter kontakt med varandra. Vi beslöt att träffas för att tala om gemensamma barndomsminnen, men dessa var snart avklarade. Istället berättade den då 85-årige Per Gustavsson minnen från sitt mångåriga yrkesliv till sjöss. Resultatet blev redovisat i boken ”Skörbjugg och lämpargläje”. Några av berättelser bär sannolikhetens prägel, medan några andra får nog läsaren själv bedöma sanningshalten.

Min förhoppning är att läsare som tillhör landkrabbornas krets, måtte få en någorlunda god insikt om gamla tider till sjöss, glädjestunder och vedermödor. Sjömanslivet har ofta redovisats som både romantiskt och spännande, men i verkligheten är det säkert mycket annorlunda.

Rune Skarvik

Författare

Det tycks vara nödvändigt att kunna peka ut eller identifiera en ond människa, för att därmed bevisa att synd enligt Bibelns definition existerar inom människan, som därmed kan ställas till svars för sina handlingar. Det är som att utgå från Kunskapens träd på gott och ont och med hänvisning till Satan, påstå att det finns en ond makt, möjlig att påverka människorna.

Det överlägset mesta våldet mot kvinnor sker i hemmen. Innan man dömer mannen som en ond människa, är det nödvändigt att ta reda på bakomliggande utlösande orsaker till våldet.  Därmed har jag inte sagt att utövaren inte ska göras ansvarig för sina handlingar och dömas efter befintliga lagar.

Ofta är det faktorer som arbetslöshet, sprit- och drogmissbruk, ekonomiska problem och en allmän frustration över sin situation som kan ligga bakom. Hos mannen kan efterhand utvecklas en känsla av minskat självförtroende, underlägsenhet och otillräcklighet och kanske finns också en misstanke om otrohet och så vidare. Allt detta kan leda till ett oresonligt, provocerande gräl, som slutar i den ödesdigra handlingen. (Om detta finns många sociologiska undersökningar.) Men är mannen ond?  Självklart finns inget försvar för handlingen och mannen ska dömas därefter till ett kännbart straff, alternativt vård och behandling för missbruk eller dylikt.

Är självmordsbombare onda människor? Var männen som styrde flygplanen mot World Trade Center grymma? Handlingarna var givetvis grymma, eftersom de orsakade stort lidande på samma sätt som alla krigshandlingar gör. Självmordsbombarna för krig mot en terrorregim, som utför grymma handlingar mot deras landsmän, som också får utstå stort lidande.

Visst finns det extremt grymma handlingar av människor, av till exempel pedofiler och sadistiska individer, som njuter av att plåga och skada andra människor avsiktligt. Antingen sker detta av enskilda individer, förbrytargäng eller liknande. Lustmord förenat med våldtäkt hör till samma kategori. Dessa människor är psykopater eller på annat sätt psykiskt defekta. Vissa av dessa är återfallsförbrytare, oförmögna att rehabiliteras och bör givetvis förvaras på sådant sätt att de förhindras att för all framtid skada andra människor. Dessa psykopater saknar i olika grad förmågan att känna empati eller medkänsla, det vill säga förmågan att sätta sig in i andra människors lidande. Men är de onda i biblisk mening?

Människors handlingar drivs av en strävan efter trygghet, fri från osäkerhet, hot och rädsla samt efter att uppnå en viss välfärd, som ger möjlighet att tillfredsställa olika behov och önskningar. Man kan säga att människors drivkraft har ett stort mått av egoism (detta är inte ett värderande begrepp) och under vägen i behovstillfredsställelsen kan andra människor stå i vägen och drabbas svårt. Detta mikroperspektiv gäller naturligtvis i högsta grad också i ett makroperspektiv och kommer till sitt högsta uttryck i USA:s hänsynslösa utrikespolitik, för att hävda och bevara sin livsstil. Den ondska som blir synlig här kan definieras som strukturell. De enskilda människorna och beslutsfattarna är ”fångna” i denna struktur och är inte onda. Men givetvis måste de senare stå till svars för beslut som leder till andra staters och människors lidande.

Det finns beteendepsykologiska teorier som går ut på att valet av att handla gott eller ont är en fråga om inlärning. Man kan enligt denna teori ”lära sig” att vara ond eller god! Ett upprepat disciplinerat och gott beteende ”belönas” och ett ont bestraffas. På detta sätt skulle en moral uppstå genom inlärning. Man kan fråga sig om detta inte äger sin riktighet med tanke på den våldskultur som genomsyrar massmedia, främst video, film och TV. Hur ofta ser man inte barn i olika åldrar imitera olika slags våldshandlingar i sina lekar? Nya våldsideal lärs in och präglar tonårsungdomen, som praktiserar detta i konflikter med andra ungdomsgäng utan att förstå följderna. Oprovocerad aggressivitet inlärs och blir ett naturligt inslag i ungdomskulturen. Men är dessa ungdomar onda? Snarare är de offer.

Allan Friis

Konstnär och samhällsdebattör

Rubriker som Assimilation, Intervention, Programmering, Ockupation  illustrerar i vilken riktning jag vill att bilderna ska tolkas.

Alla är i någon mening påverkade av politiska, religiösa, kommersiella eller tillfälliga modeströmningar, som ”dirigerar” oss att tänka eller handla i den ena eller andra riktningen. I den västerländskt dominerande sfären är det de sistnämnda som är vägledande för våra preferenser. Vårt politiska tänkande styrs än så länge huvudsakligen av uppfostran, utbildning och objektivt sett av vår ställning i produktionsprocessen, men håller på att lösas upp av den kommersiella medvetandeindustrins menlösa underhållningsjoller.

Den som är lagd för konspirationstänkande kan ju mena att slaskindustrin med sitt kungafjäsk, kändisskvaller, New Age och annat metafysiskt struntprat, har åtagit sig en ”distraktionsuppgift.”

Men de intellektuella, de tänker väl ändå friare än vanligt folk?  Om de svenska intellektuella skrev Jan Myrdal för några år sedan, ”De simmar i flock och vänder i flock.” Även om de seriöst arbetande konstnärerna inte automatiskt räknas som intellektuella, kan det finnas anledning att använda citatet för många av dem.

Honnörsordet för dagen i konstens värld är ”samtidskonst”. Det är inte vilken konst som helst som görs i samtiden. Det är istället en viss slags ”visningskonst.” En sådan konst som lärs ut på våra konsthögskolor, en ny slags akademism, som sprids i västvärldens prestigetidskrifter om konst och som slagit rot i teoretiskt skolade så kallade curatorer. Dessa har fått allt större inflytande över utställningspolicyn i de större och mera inflytelserika konsthallarna och konstmuseerna och det är dessa som benämner en viss slags nutidskonst som samtidskonst och som tillsammans med tongivande konstrecensenter sätter upp agendan på konstseminariernas dagsmeny.

Hela frågan om ”samtidskonstens” framträdande på dagens konstarena handlar i ett historiskt perspektiv om en kulturell inlärning och är därför tillfällig. Receptiva konstnärer anpassar sig och lär sig snabbt spelreglerna på de teoretiskt dominerande konsthögskolorna och vet snart vad som förväntas av dem.

Generellt kan man nog påstå att konstnärer i sitt konstnärskap inte tänker eller skapar särskilt fritt. På museer och på internationella  samlingsutställningar ser man hur nära konstnärer ligger varandra tekniskt, motiviskt och innehållsligt. Konstnärer, tonsättare och författare har historiskt sett alltid mer tagit efter och inspirerats av varandra eller av sina föregångare än av natur- eller andra upplevelser. Möjligen kan de senare ha fungerat som utlösare av den skapande impulsen, men ej i dess förklädnad.

Jag själv till exempel blev tidigt intresserad av den form av surrealism som representerades av konstnärer som Joan Miró, Paul Klee och Max Ernst. Eftersom jag bodde i Malmö kom jag också i kontakt med imaginistgruppen och den dansk-holländska gruppen COBRA, som påverkade mitt bildskapande i början av 50-talet. Det erkänner jag gärna. Dessa inspirationskällor och det faktum att jag fick min första konstutbildning i det sena 40-talets Göteborg, gjorde förmodligen att jag inte fastnade i det traditionella skånska stads-,  stillebens- och landskapsmåleriet. I Stockholm målade ”alla” konkret under samma tid.

I början av 60-talet tyckte jag att jag kommit in i en återvändsgränd. Med mitt hittillsvarande fantasiburna bildspråk, präglat av mystik och gåtfullheter, tyckte jag att jag ställde mig utanför sociala och samhälleliga verkligheter såväl här hemma som ute i stora världen och som påverkade och engagerade alla andra på ett allt mera påtagligt sätt. Det började kännas allt mera otillfredsställande att använda sin kreativa energi till ett bildskapande ägnat att stimulera betraktarna att söka i sitt inre och hos dem utlösa olika slags mer eller mindre bisarra skönhetsupplevelser och märkvärdigheter.

Våren 1964 målade jag den tavla som blev en vändpunkt och totala brytning med mitt tidigare måleri. Den blev inledningen till en serie målningar som skildrar en ödslig, determinerad värld, i vilken automation, elektronhjärnor och datamaskiner har tagit kontrollen över människans tillvaro. Om jag ska nämna någon konstnär som i nutid påverkat mitt nya förhållningssätt till bildmediet, så blir det den danske grafikern Palle Nielsen, vars suggestiva linoleumsnitt skildrar de moderna världsstädernas brutalitet och kollaps.

Från min egen apokalyptiska bildvärld till det sena 60-talets vänstervåg var steget inte långt. Jag insåg efterhand, med intryck från kårhusockupationer, massdemonstrationer och kravaller i bland anant Paris i kampen och motståndet mot de ökande klassklyfterna och inte minst mot USA:s angreppskrig mot Nordvietnam, att min egen bildvärld hade ett objektivt drag, den snarare iakttog och beskrev en tänkt pågående utveckling mot en form av en teknisk kontrollapparat, än att subjektivt och i konkret form ta ställning här och nu och verka för förändring.  Det blev allt nödvändigare att sätta människan i centrum och använda ett bildspråk som dels alla kan känna igen sig i, dels ett bildspråk som inte kan missförstås och användas till något annat än det var avsett för.

Texterna blev också allt viktigare. I den här sortens ställningstagande konst ingick ord och bild i ett symbiotiskt förhållande. För att uppnå maximal effekt blev provokationen viktig.  Men inte enligt ett nutida samtidsrecept, där provokationen är ett värde i sig, ett självändamål och där mångtydigheten har blivit ett honnörsord.

För oss provokatörer kunde man inte vara tydlig nog, det gällde att identifiera motståndarna, avslöja de offentliga myterna och tala i klartext.

Jag är fullt medveten om det vanskliga i att överblicka sitt eget bildskapande under en tidsrymd på 50 år och det fruktlösa i att försöka ge en objektiv beskrivning över inflytelser, ställningstaganden och målsättningar och deras interageranden. Man balanserar hela tiden på risken för tillrättalägganden, förenklingar och godtyckliga uteslutningar i sin hopplösa strävan att upptäcka logik och medveten ordning.  Det är inte svårt att hitta irrationella utbrott och slumpmässiga avvikelser, ofta lustfyllt självdestruktiva i den konkreta kreativa processen. Jag accepterar dock och tillåter dessa ”freudianska” intrång när de väl etablerat sig i medvetandet.

I mitt aktuella bildskapande tycker jag trots allt kunna se förekomsten av en pågående dialektisk process, dvs som resultatet av en syntes av mitt tidigare bildskapande; av 50-talets imaginism, 60-talets cybernetik och 70-talets utåtriktade provokationer.

Allan Friis

Konstnär och samhällsdebattör

Troligen inte heller våra politiker som i huvudsak är upptagna med att försvara sina maktpositioner samt kapitalet. Våra ”utbildade” filosofer har också en stor förmåga i att sätta texter på pränt som inte når vanliga människor utan skall i första hand tolkas av likasinnade. Alltså, resultatet av det framtäkta blir inte tydliggjort för vanliga människor utan filosofisk utbildning och här borde göras mer för att inte värdefull utbildning skall frysa inne i det egna skalet.

Om man däremot anlitar en hantverkare så kan man ju se resultatet och för det mesta förstå hur det är utfört även om man inte har någon hantverksmässig utbildning. Man blir heller inte riktigt klok på när man säger att man ska ha respekt för ”människors lika värde” men jag förmodar då att man menar att alla människor har samma värde oavsett var man befinner sig på den sociala stegen, fast då borde det ju heta att man ska ha respekt för ”människors olika värde.”

I praktiken är det ju nu inte så att alla visas respekt för sitt människovärde utan jag förmodar att detta värde är direkt knutet till ägodelar och pengars värde. En människa med många dyra ägodelar och mycket pengar ”kräver” oftast att få respekt för sin sociala tillskansade eller ärvda ställning. Om faktorer som högre utbildning är inblandad så kräver man än mer respekt för sin tillkämpade ställning. Det är i varje fall för mig ingen tvekan om att människovärdet är direkt knutet till pengars och ägodelars värde och så har det antagligen alltid varit sedan begynnelsen av människans existens.

I tidningen ÖP (Östersundsposten red. anm) kunde man tydligt se detta när våra lärare tyckte att de är värda 10.000 mer i månadslön och även om det synes vara ett fantasiönskemål så ser man ju här att människor är beredda att ta strid för att bevisa att de är värda mer än sina medmänniskor. De strider som pågår ute i världen gäller ju  inget annat än att komma i besittning av makt och makt i sin tur är ju direkt knutet till kapital eller råvaror som kan ge kapital. Kapitalet och framför allt fördelningen av kapitalet har blivit den måttstock som efterhand knäcker vår syn på moral, etik och människors lika värde. I den politiska så kallade demokratiska världen genereras mycket pratbubblor med guldram där man talar sig varm för människovärdets betydelse medan man samtidigt låter militaristerna döda utan att vara i behov av självförsvar. 

Efter långvariga blodiga krigsinsatser lämnar man kvar dåliga livsmiljöer, hat och korruption i tron att demokratin ska bli som vi vill ha den. Fast i Eu-fantens rike har vi lång erfarenhet hur man dödar för att skydda människovärdet, människovärdet kan ju bara skyddas genom att döda andra människor på ett demokratiskt sätt, eller hur? Här finns plats för många kommentarer under inlägget.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Sedan datorerna kommit in i vår vardag, har givmildheten återgäldats på ett anmärkningsvärt sätt. Dagligen mottager vi erbjudanden av skilda slag, mycket till rimliga priser. Produkterna påverkar positivt vår hälsa, som gör att vi kan nå hög levnadsålder. Det påstås också att vi omedvetet ges rätt tillskott av vitaminer och andra medel som bidrager till en lyckligare tillvaro. För avsändarna är det säkert obekant, att vi känner stor frustation och förbittring över de välmenande erbjudandena – i vardagligt tal kallar vi dem spam! Oinvigda läsare, som ännu inte anskaffat dator, känner av naturliga skäl inte till vad som erbjuds, men jag lämnar gärna information om vad som kommit in i min egen dator: ”Firman Dorthy London erbjuder företaget Skarplingegolv både stärkande vitaminer och Viagra. Gregg Cody tillhandahåller 100 mg Viagra, 30 piller för endast US dollar 99.95, och Milagros Basset ger löfte om att framgångsrikt ge personalen vid ett trafikföretag förlängda penisar, medan Penny Dotson av någon anledning påstår att jag personligen önskar en Rolexklocka!”

Vid nästa klick fylls plötsligt hela skärmen av en välformad kvinnorumpa och ett par långa, slanka ben, iförda nätstrumpor. Naturligtvis också ett erbjudande om att köpa Viagra! Särskild upplysning ger vid handen, att de som känner misstroende mot erbjudandet, på begäran kan få ett intyg av säljaren, som på heder och samvete intygar pillrets förträfflighet. Den köpare som upplever stor brådska inför den förestående uppgiften, garanteras att väntetiden på sin höjd är 15 minuter innan pillret ger full effekt!

Vår svenska givmildhet har med andra ord återgäldats på ett både ovanligt som anmärkningsvärt sätt. Men så tänker man:

 – Tekniskt sett går det att med raket nå Månen, men att ta bort spam ur datorerna förefaller vara en ännu svårare uppgift.

Rune Skarvik

Författare

I dagens samhälle fokuseras det mycket på överviktens negativa effekter på hälsan. Det är emellertid inte lika känt att även undervikt är ett stort problem, framförallt bland äldre.

Under 2011 startade ett gemensamt stimulansmedels-finansierat projekt mellan Skånes universitetssjukhus och Malmö stad med syfte att lyfta fram och sprida kunskap om matens betydelse för äldre med dålig aptit och risk för ofrivillig viktnedgång. Genom att ta fram material med inspirerande information är förhoppningen att situationen kan förbättras och det kliniska arbetet underlättas. I projektet har det tagits fram en informationsbroschyr, informationsfilm (Jesper Aspegren, Tareq Taylor, Stefan Holmström och Sven Melander medverkar liksom professor Sölve Elmståhl och pensionären Gullan Berg) och hemsida. På hemsidan kan ni läsa mer om projektet, se filmen, tips och recept, ladda ner broschyren och mycket mer.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Det är ett par dagar före jul och nio grader varmt i New York. Vid 79th West finns en av ingångarna till Central Park. Döm om vår förvåning när vi får syn på ett blommande japanskt körsbärsträd (Prunus×yedoensis) mitt i vintern. Det är vår i luften och ekorrarna yrar runt på gräsmattorna. Folk bär fågelkikare runt halsen.

Vi får syn på en svensk flagga på en litet stugtak. Dottern berättar att timmerstugan byggdes i Sverige och var en gåva till USA inför världsutställningen 1876. Den placerades i Central Park på förslag av Frederick Law Olmsted, den amerikanska landskapsarkitekturens fader. Stugan var först en svensk skola, men har under årens lopp tjänat en rad olika syften. Den användes bland annat som högkvarter för det amerikanska civilförsvaret under andra världskriget, var bibliotek och entomologiskt laboratorium och även lagerlokal för verktyg. År 1947  blev ”The Swedish Cottage” känt för sina marionetteaterföreställningar. Idag används stugan av skolklasser som utflyktsmål under hela läsåret.

”Belvedere Castle” med dammen ”The Lake” nedanför är från mitten av artonhundratalet.  Byggnaden var först avsedd som väderobservatorium, men används idag som väderstation och är även öppen för besökare. En smal stentrappa leder upp till ett utkikstorn som bjuder på en fantastisk utblick över Manhattan.

Vi fortsätter vår promenad fram till den stora vattenreservoaren som Frederick Law Olmsted lät bygga i mitten av artonhundratalet. På den tiden användes dammen för att försörja Manhattanborna med vatten, men efter att ha använts i 131 år ansågs den vara hälsofarlig. År 1994  döptes den om till ”Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir” för att hedra hennes minne. Hon hade älskat sina joggingrundor i parken och bidragit mycket till utvecklingen av New York. På östra sidan av parken skådar vi över till Guggenheim Museet, men när vi ser köerna utanför, bestämmer vi oss för att i stället besöka ”The Neue Galerie” i hörnet av 86th och 5th Avenue. 

Jag tror att ”The Neue Galerie” är ett av New Yorks mest sofistikerade men ändå inte så kända konstmuseer. Inhägnat i en snirklad Vanderbilt Manson grundade Ronald S. Lauder museet som en hyllning till sin vän Serge Sabarsky. De båda männen delade ett brinnande engagemang för tidig nittonhundratals tysk och österrikisk konst och design. De träffades år 1967, strax innan Sabarsky öppnade sitt Serge Sabarsky Galerie på 987 Madison Avenue. Ronald S. Lauder var en flitig besökare och klient. De kom på idén att tillsammans öppna ett museum för att kunna ställa ut kvalitetsverk från perioden. När Sabarsky dog år 1996 bestämde sig Lauder för att skapa ”The Neue Galerie” i New York i hans åminnelse.

Efter att ha genomgått den obligatoriska säkerhetskontrollen ser vi att samlingen är uppdelad i två sektioner. På andra våningen visas österrikiska verk från tidigt tjugotal. Här hänger målningar av Gustav Klimt, Oskar Kokoschka och Egon Schiele tillsammans med prydnadsföremål av hantverkare i Wiener Werkstätte.

En stor överraskning väntar. År 1894 hade Gustav Klimt och Franz Matsch fått i uppdrag att måla allegoriska framställningar av de olika fakulteterna i Wiens universitetsaula med det föregivna temat ”Ljusets seger över mörkret.”

Gustav Klimt skulle åskådliggöra fakulteterna ”Filosofi”, ”Medicin” och ”Juridik”. Redan skisserna till fakultetsbilderna för filosofi och medicin hade utlöst protester. Men det skulle bli etter värre, när Klimt avbildade rättsvetenskapen som en bestraffande och hämndlysten makt med utpräglat sexuella ambitioner. I bildens mitt står en naken gammal böjd man som hålls fast och nästan uppslukas av ett bläckfiskliknande odjur, medan tre nakna kvinnliga furirer övervakar avrättningen. En av de främsta kritikerna till alla tre utkasten var Karl Kraus med sina beska kommentarer: ”… för herr Klimt är begreppet jurisprudens uttömt med brott och straff, rättskipning är liktydigt med att ”åka dit och få på nosen.”

Klimt nekades ställa ut ”Jurisprudens” på världsutställningen i St. Louis 1904 med påföljd att han blev arg och betalade tillbaka alla förskottsbetalningar. Han avsade sig hela uppdraget för ”Fakultetsbilderna.”

Koloman Moser och Erich Lederer köpte Klimts tre utkast. ”Medicin” hamnade i Österreichische Galerie och målningarna ”Filosofi” och ”Jurisprudens” köptes av baron Bachofen-Echt. Under Hitlertiden ”ariserades” verken, det vill säga att de konfiskerades som judisk egendom av staten. I maj 1945 brändes de tre verken upp på slottet Immendorf i Niederösterreich, när de flyende SS-trupperna satte eld på slottet.

Men hur kommer det sig att förlagan till ”Jurisprudens” hänger på ”The Neue Galerie” i New York? Enligt konsthistorikern Gottfried Fliedl och hans bok om Gustav Klimt existerar en ”överföringsskiss i svart krita, blyerts, förstoringsrutnät, 84×61 cm i privat ägo i Österrike”. Är det den skissen som har hamnat i Ronald S. Lauder samling?  Enkla förarbeten utförda i kol finns att beskåda på Burgtheaters vind i Wien. Och här i New York hänger alltså överföringsskissen till ”Jurisprudens.”

I samlingen hittar jag också originalet till ”Der schwarze Federhut”, men det är inte tillåtet att fotografera av målningen. Istället beslutar jag mig för att fotografera av min egen inramade kopia.

En central plats i samlingen intar Gustav Klimts porträtt av Adele Bloch-Bauer i silver och guld på canvas som är flankerad av två skulpturer föreställande knäande pojkar. År 2006 köpte Ronald S. Lauder Gustav Klimts målning av ägarinnan Maria Altmann på uppdrag av ”The Neue Galerie.” Verket hade ursprungligen tillhört Bloch-Bauer-familjen och hade hängt i Ferdinand Bloch-Bauers hem när det blev stulet tillsammans med de två skulpturerna ”Knieling Youth.”År 1942 auktionerades verken ut på Kärntnerstrasse i Wien och Bruno Grimschitz köpte dem för Galerie Belvedere i Wien. År 1999 stämde arvingarna den österrikiska regeringen och fick rätt. Fem målningar överläts till ägarfamiljen. ”The Neue Galerie” köpte ”Adele Bloch Bauer” från arvingarna och de båda skulpturerna skänktes till galleriet. 

Ronald S. Lauder har bekräftat att inköpsprisettill och med var högre än det sista budet på 104200.000 dollar för Picassos ”Pojke med pipa.” Pressen rapporterade att priset för Klimts ”Adele” hade varit 135 miljoner dollar, vilket skulle betyda att vid tiden för köpet var ”Adele” den dyraste tavlan som någonsin sålts.

På andra våningen finns en stor Picassosamling med verk mellan hans röda och blå perioder. Här finner vi också verk av Vincent van Gogh, Edgar Degas, Paul Cézanne och Henri Matisse. På tredje våningen visas verk av Wassily Kandinsky, Paul Klee, Ernst Ludwig Kirchner, Lyonel Feininger, Otto Dix och George Grosz.

Och vem är det som står och betraktar Picassos målning ”Woman with raven”? Visst är det Yoko Ono i svart hög hatt med stora solglasögon! Hon är där tillsammans med sin son och barnbarnet. Hon står med min dotters händer i sina. Känner de varandra?

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

När jag läste artikeln insåg jag att händelsen inte inträffat på Carema för då hade rubriken varit annorlunda.

Jag läste häromdagen ett intressant inlägg av Stefan Stern i DN. Han skrev så här:

Alla människor upprörs över vanvård i äldreomsorgen. Men få väljare engageras av, eller köper det förenklade politiska budskapet, att driftsformen i sig – själva organisationsformen för utföraren – avgör om det blir värdig omsorg för nära och kära, god vård eller skola av bästa kvalitet. Men den socialdemokratiska inriktningen för välfärdssektorn kan nu skönjas i sina konturer. Kommunalt drivna verksamheter och non profit-företag är det som ska tillåtas. I praktiken skulle därmed vinstuttag förbjudas i välfärdsföretag. Det är inte bara en förändring av kongressbeslut, utan ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik.

Fram till 1985, då den offentliga sektorns andel av ekonomin växte, låg fokus på själva utbyggnaden. Men i takt med att utbildningssystem gjorde människor mindre auktoritetstroende, ökade debatten om en sektor som stelnat i sina former. Legitimiteten för en ambitiös välfärdsmodell riskerades. Sedan sjutton år har staten därför uppmuntrat alternativen att växa fram i välfärdssektorn. Tolv av dessa sjutton år har haft socialdemokratiska regeringar.

Det vore enligt min åsikt djupt olyckligt om den viktiga debatten kom att handla om offentliga utförare kontra privata. Jag trodde att det var historik. Jag vill givetvis inte på något sätt försvara Caremas agerande, men de är inte de enda som gjort grava misstag i vård och omsorg. Det förekommer hos andra privata aktörer men även offentliga.

Den 17/1 för 75 år sedan beslutade regeringen om skyldighet att anmäla olyckor och felbehandlingar hos polisen. Beslutet berodde på att fyra patienter vid Maria Sjukhus i Stockholm felbehandlats och dött då personalen injicerat ett felaktigt preparat för lokalbedövning. Idag 75 år senare rapporterar Socialstyrelsen från en undersökning på det offentligt ägda Sahlgrenska i Göteborg att andelen patienter som skadats i vården vid tretton undersökta kliniker varierar mellan 6 och lite över 20 procent! Den vanligaste patientskadan är infektioner. Vård och omsorgspersonal kämpar för att göra det bästa möjliga för sina klienter, vare sig de är privat eller offentligt anställda.

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam

Min hustru avskydde som barn nyårsaftnarna när hennes äldre syster kläddes ut till gammal gubbe, som skulle stulta ut föreställande det gamla året, och hon efteråt skulle komma in i vit särk med änglavingar och markera det nya året inför de salongsberusade nyårsgästernas jubel. Jag kunde aldrig förstå mina morföräldrar som brukade säga att på nyårsafton lägger vi oss vid samma tid som vi brukar och hoppas att få vakna upp till ett nytt år utan allt buller och bång som äger rum vid tolvslaget.

Själv minns jag fortfarande hur lurad jag kände mig när jag med mina föräldrar var på besök hos min älskade faster som liten knatte och inte orkade hålla mig uppe till tolvslaget men gick och lade mig klockan 22 under förutsättning att mina föräldrar lovade väcka mig före 12-slaget. Den besvikelse som jag kände när jag vaknade klockan 02:30 i en dödstyst lägenhet och hade missat det magiska ögonblicket kommer jag fortfarande ihåg.

Nyårslöften är faktiskt ingen hednisk tradition utan av relativt sent datum. I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet finns det mycket att lära sig om nyårslöften som egentligen har övertagits ifrån den anglosaxiska världen och där det har hetat New Year’s resolutions, det vill säga föresatser snarare än löften. Ifrån USA har vi tagit många andra ”helgdagar”, exempelvis Mors dag, Fars dag och Halloween som ingalunda har haft något fäste i ursprungligt svenskt firande.
För några år sedan fick vi i min forskargrupp tillgång till ett stort vetenskapligt material, där man frågat kvinnor från ett flertal europeiska länder om deras förhållningssätt till viktkontroll. Att sluta röka och att gå ner i vikt hör nämligen till de allra vanligaste löftena som vi avger på nyårsafton och sannolikt bryter, inte så många dagar senare. Men det är alldeles klart att dessa europeiska kvinnor såg början av det nya året som den tidpunkt när man även ska ta itu med sina viktproblem.

Intresset dalar undan för undan under våren, och den som tänker satsa på en viktklubb under sommarlovet har inte stora chanser att få några medverkande. Men sedan kommer ångesten när vi är tillbaka på jobbet efter sommarledighetens grillfest och boxvin. Det finns nu en ny topp av bantarentusiaster som vill sätta igång efter september, samtidigt som alla kursverksamheter fyller våra brevlådor med kataloger om vad man kan lära sig mera om. Den som läser tidningarna med eftertanke kan konstatera att det är just i början på året som alla aktörer i viktminskningsbranschen har sina stora annonskampanjer, för de vet att det är just vid den tiden som de desperata läsarna letar efter ett halmstrå för att slå in på den nya smala vägen.

I Sverige kan vi knappast glädja oss åt att nyårslöftena har gett bestående avtryck. Även om det är tänkbart att fetmautvecklingen har bromsats in, det vill säga att det inte blir så många fler nya feta per år som tidigare har vi dock kvar en ansenlig mängd svenskar med viktproblem. Sanningen är ju den att det aldrig funnits så många feta svenska i Sverige som just nu, även om vi kanske inte rekryterar så många flera olyckliga medbröder och medsystrar som tidigare.
Jag har alltid blivit tillfrågad av medier i åratal om hur mycket svenskarna går upp över jul och om det kommer in flera gallstenspatienter när juldagsmorgon glimmar. Om det förhöll sig så med gallstenarna borde det sannolikt vara mer bekymmer på påskdagen efter allt äggätande. Men om antalet insjuknanden i gallstensattacker är säsongberoende vet jag inte.

Däremot fick alla förfrågningar oss att göra en undersökning av våra egna överviktiga patienter med en kontrollgrupp som värvades ifrån sjukhuspersonal. Det visade sig att viktutvecklingen från Lucia till trettonhelgen var väldigt varierande för våra feta patienter. Vissa gick ner i vikt därför att de verkligen hade förstått principerna för sitt nya kosthåll, medan andra skenade iväg och tappade kontrollen. Medelvärdesökningen visade sig dock vara osignifikant, det vill säga de feta patienterna gick som grupp betraktat inte upp i vikt över julen. Däremot fanns det en liten men signifikant ökning av vikten på 6 hg hos de normalviktiga, som förhoppningsvis sedan använder barkbrödstiden efter julräkningarna till att kompensera det tidigare överdådet.

I USA börjar matätandet långt tidigare eftersom Thanksgiving är den riktigt stora familjehelgen när man frossar i kalkon med tillbehör. Även detta har undersökts och man finner en slags sicksackkurva. Från slutet på november fram till början av januari går vikten för snittamerikanen upp, varefter den avtar. Dock går den inte ända ner till ursprungsläget utan stannar på en liten viktökning, vilket betyder att från år till år ökar nivån för det amerikanska folket. Lite är detta biologi eftersom vår basalomsättning i kroppen går ner med någon procent per år och de flesta av oss går upp med ungefär 1 BMI-enhet (= ungefär 3 kg) per decennium.

Nyårsraketerna har smällt färdigt, vardagen väntar, utan snö är det mörkare än någonsin men det är bara att vänta på ljusare tider. Vi är ju snart där.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Släktingen, som inte träffade mamma så ofta, sa sig också ha reagerat på att mamma förändrats och blivit ”flickaktigare”, ”ytligare”.  I den vevan hände det även att mamma bjöd hem vänner på lunch, men när de väl stod vid dörren hade hon varken köpt mat eller kom ihåg sin inbjudan.

Först efter ytterligare några år och många, långt värre exempel på mammas intellektuella nedgång ställde en läkare diagnosen Alzheimers sjukdom. Då var hon drygt sjuttio.

”Glömsk?? Nja, kanske lite, men vem är inte glömsk” brukade jag fegt svara när mamma gång på gång frågade vad jag ansåg om hennes minne. Vi syskon talade däremot sinsemellan en hel del om mammas alltmer uppenbara problem. Före 1980 var kunskapen om sjukdomen inte särskilt spridd utan försämringar vad gällde minne, praktisk förmåga, orientering i tid och rum och så vidare skylldes på ålder.

Pappa Göran, fem år äldre än mamma Anne Marie, tog hand om henne längre än vad han egentligen orkade och klarade, med åtföljande utbrott som följd. Men inte bara ”obehärskat uppträdande” och ibland en ”fruktansvärd vrede” (hans egna ord) utan också svåra skuldkänslor, våldsamma gråtattacker, trötthet, sömnsvårigheter och depression. Bland hans efterlämnade papper finns gott om ofullbordade anteckningar som visar hans förtvivlan över mammas tillstånd, brevutkast och förberedelser inför samtal med läkare och andra: han skrev, strök över och skrev om med sin lilla spetsiga handstil på sin omständliga prosa.

Jag är sedan länge fylld av ångest och bävan, som ej sällan tar sig obehärskade uttryck gentemot AM. —   

Oroväckande är mina svårigheter att acceptera AM:s krympande mentala horisont och kommunikationsförmåga. Jag tror inte jag orkar. Det oundvikliga kommer nog: Jag måste avsäga mig min uppgift och låta ”samhället” och främmande människor ta över min maka i en främmande ”välfärdsomgivning”. Medan jag själv går fri, och utan ansvar, och försöker intala mig själv att förändringen är till AM:s bästa. —

En av mina fasor är att AM skall anse (= inse) att det är jag som vill bli av med henne. Och en liknande fråga ställer jag mig själv. —

I vårt vardagsliv är hon nästan alltid vänlig och glad – men jag tvekar inte att säga det – helt mentalt inkapabel. Hon förstår ej ett samtal, glömmer omedelbart eller efter kort tid besked och svar, missuppfattar och associerar fel. Vårt intellektuella samliv är som en vandring i öken, ofruktbar som en öken är, vägledd av ständigt skiftande hägringar och tvingad att försöka acceptera dem som verklighet fast jag vet att de ej är det. —-

Något som plågade honom svårt och som han talade mycket om var frågan om överlämnandet av mamma till institutionsvården. Hon skulle, trodde han, uppfatta det som förräderi från hans sida:

Det har framstått allt tydligare för mig att jag icke mycket längre kan utan menliga följder för både AM och mig ge AM vård och känsla av trygghet i vårt hem. —  

Med stor tvekan och – jag vill tro – med självövervinnelse har jag… (meningen är oavslutad).

Jag har numera – nästan – accepterat att jag inte mycket längre utan menliga  följder… (dito).

1986, två år innan vår far dog i en hjärtattack skriver han:

Under vårt morgonsamtal blir AM starkt deprimerad, skärmar av sig, kryper ner i sängen, snyftar tårlöst under flämtande. G: Säg mig varför du är ledsen.  AM: Det går inte att säga – jag är ingenting – det har jag vetat länge.   
Kväll. Jag hakar (onödigtvis) upp mig på att disken som vanligt är ofullständigt gjord. Misslyntheten övergår i gräl: uppfattningarna om vad som förevarit bollas fram och tillbaka. Fruktansvärt vredesutbrott (G). AM gråter våldsamt.  – Vill inte leva.  
Jag glömde bort, som alltid, att säga till mig själv: ”Hon är ju sjuk, hon förstår därför ingenting” — Jag har bett AM försöka förlåta mig, och hon har mycket snällt och milt – kanske kärleksfullt? –tagit emot min uppriktiga bön. Hon frågar ”varför gör du så?”, ”varför blir du sådan?”  Jag kan ju inte svara ”därför att du förstår ingenting”, ej heller ”därför att du inte är kry” utan bara lögnaktigt säga ”jag vet inte”.
—
Meningsfulla samtal och överläggningar, även av enklaste slag, kan knappast förekomma alls och ständig beredskap att ge hjälp i praktiska ting måste hållas. Den press och stress som situationen innebär (överstruket)

Varför återger jag då detta? Jo för att försöka ge en bild av hur tragiken i sjukdomen drabbar inte bara den sjuke utan även anhöriga. Eftersom närmare 200 000 personer i Sverige har någon form av demenssjukdom, varav Alzheimer med god marginal är den vanligaste, så innebär det att många av oss inte lär undgå att möta den. Blir vi inte sjuka själva så blir någon närstående det.

Forskningen om hjärnans sjukdomar (inte bara demenssjukdomar, utan stroke, ångest, depression, bipolär sjukdom, beroendesjukdomar, Parkinson, ADHD, epilepsi, ätstörningar med flera) har tagit fart på allvar under de senaste tjugo, trettio åren. Ett litet ljus i tunneln vad gäller Alzheimer är att det numera finns läkemedel som visserligen inte botar men bromsar utvecklingen, åtminstone temporärt, och ger både den sjuke och hans eller hennes närmaste omgivning några fler bra år (eller åtminstone mindre dåliga) än som annars hade varit fallet.

I dagens Sverige beräknas vård och behandling av Alzheimersjuka kosta samhället cirka 50 miljarder kronor. Man räknar med att omkring en av fem åttioåringar insjuknar, och hälften av alla 90-åringar.  Men i takt med att folk lever längre och 1940-talets stora barnkullar övergår från vad som idag på kreativt byråkratspråk kallas ”yngre äldre” till att bli ”äldre äldre” (det vill säga den demografiska utvecklingen) kommer antalet drabbade att stiga kraftigt.  Och ”drabbad” är, som torde ha framgått, inte bara den sjuke själv utan i hög grad de anhöriga.

Görans och Anne Maries sista år tillsammans blev en tragisk historia. Norén och Strindberg tillsammans hade inte kunnat göra det värre.  Mitt intryck är att de första åren med Alzheimer var mest ångestladdade för mamma som faktiskt insåg att något var allvarligt fel med henne (”men vad kan en läkare göra åt glömskhet”) medan de som följde – då hon började försvinna in i dimman – blev värst för pappa. Ändlösa omfrågningar och gränslös förvirring kan få vem som helst att klättra på väggarna.  Pappa (pensionerad diplomat) hade svårt att ta emot avlastning, både från det offentliga och från oss fyra barn.  Inte ens under sommarveckorna, när vi turades om att ”ha” mamma på landet varsin vecka i taget, kunde han koppla av utan måste ringa dagligen eller åka ut för att kontrollera att vi gjorde vad han ansåg att vi borde.  Och skälla ut oss när han ansåg att vi inte gjorde det. Dessa veckor minns jag som nog så påfrestande, men de underlättades av att vi  syskon bodde nära varandra. Det fanns alltid någon man kunde prata av sig hos. (I ärlighetens namn bör tilläggas att jag var det syskon som ställde upp minst och sämst.)

Andra minnen: Blixtutryckning in till stan när pappa ringt och bett mig komma omedelbart. Mamma hade storgråtande låst in sig i badrummet efter ett av pappas vredesutbrott och vägrade ännu efter två timmar att komma ut.

Julblomman: mamma hade tagit sig till sin syster (som var ovetande om mammas sjukdom) för att överlämna en julblomma, men misslyckats med att ta sig in i huset. Detta renderade henne en utskällning för nonchalans och föranledde flerårigt avbrott i kontakten systrarna emellan. (Såvitt jag vet var det vår hetlevrade far som låg bakom beslutet att bryta.)  Här är mammas korta brev till sin syster:

Kära XX!  Det var mycket tråkigt att jag inte lyckades ta mig in i huset igår för att överlämna en blomma till julen för er båda! Jag var utanför ert hus, men kunde inte ta mig in – antagligen var jag inte tillräckligt snabb i vändningen, och så blev jag kvar utanför – antar att jag inte tryckte upp dörren tillräckligt snabbt.  
När du sedan ringde tycker jag det mycket ovänligt att skälla ut mig som du gjorde, och dessutom påstod att jag ljög. (Jag brukar inte ljuga.)
Det var tråkigt att det inte lyckades, hade gärna kommit och önskat God jul. Jag var där i god tid, så det var inte därför som det gick så garlet.

Ordet galet är felstavat. Innan Alzheimer hade mamma en utmärkt känsla för språk, stavade perfekt, översatte böcker från tyska och engelska till svenska, men mot slutet kan man tro att en kråka spankulerat över hennes kvarlämnade lappar. Anteckningarna är inte bara svåra att tyda, värst är att de vittnar om att hon själv inser hur illa hon skriver.  Hon övar och övar men kan inte ens stava sina barns namn rätt. Ångesten hon känt under den perioden vill man inte gärna tänka på.

Mamma var ”Uppsalas vackraste flicka” enligt vad tanter och farbröder i bekantskapskretsen brukade berätta för oss barn; hon blev en ung kvinna som saknade utbildning och självförtroende och gifte sig vid tjugotvå; hon hade gott om väninnor och fritidsintressen och var betydligt mer intellektuell och sökande än sin man.  Under huvuddelen av pappas UD-liv bodde de utomlands, av ungefär trettiofem aktiva år var han stationerad i Stockholm bara omkring sex. (Det kunde vara så på den tiden.)  I femtioårsåldern började hon läsa på distans och tog en fil kand.

I och med sjukdomen fick hon ge upp sina intressen och blev alltmer hänvisad till pappas omsorg och humör.  Hon tyckte om att laga mat men efter att Alzheimers förstörelsearbete fått pågå tillräckligt länge gick hon vilse i sitt eget hem och kunde inte utföra ens den enklaste syssla. Hon led av att, som hon skriver, hennes man ”tar över allt” och hon förlorade allt självförtroende som mödosamt byggts upp under årens lopp.  I sjukhemmets rullstol förvandlades hon på några år till en hopsjunken gumma med krum nacke, tomma ögon och droppfot, avskärmad i sin egen tystnad. Innan hon tystnade helt fanns en period när hon dagarna i ände utstötte långa obegripliga haranger, så pass att hon upplevdes som störande av medpatienterna.

Så här skriver hon omkring 1982 (70 år är hon då) i ett brev möjligen avsett för en läkare:

”Det kom en tid på två år då jag blev ganska apatisk, och jag slutade upp med det mesta, t ex matlagning, umgänget minskade mycket, slut med vävning, slut med italienska, min man fick bestämma nästan allt. (Han var pensionerad.)  – - – Jag bestämde mig att nu var det  dags att skärpa sig. Jag började laga mat varannan vecka (den andra veckan hade min man) och det var förskräckligt besvärligt! Jag hade nästan helt och hållet glömt bort hur det gick till – det gällde att inte visa maken hur illa det stod till, och det var väldigt besvärligt!! Med stor energi har jag nu – under ca ett år – lyckats få det att gå litet bättre, men långt ifrån hur det brukade gå till.”

Mamma dog 1997. Två decennier tog det för den vidriga sjukdomen att förvandla en frisk, vital och vacker kvinna till en icke kontaktbar gestalt i en sjukhussäng. Däremellan hann hon passera många stadier. Och innan de första symtomen gav sig till känna hade hennes hjärna utsatts för förstörelsearbetet i tjugo, trettio år. Så lång tid lär det ta innan alzheimer sticker upp sitt fula tryne i ljuset.

Det dröjde flera år in på 1980-talet innan hon fick en diagnos. Sommaren 1982 visar ett brev från pappa att han fortfarande inte visste. Han skriver om ”bekymmersamma åldrandesymtom, en viss oresonlighet vid trötthet, omkastningar i beslut/överenskommelser/planeringar, missuppfattningar och hopröring av erhållna besked och fakta”.

I efterhand kan man undra varför vi inte långt tidigare förstod hur det var ställt.  En del förklaras, tror jag, av att vi inte såg, eller ville se, utan skyllde hennes problem på nedsatt hörsel, på att pappa överdrev eller förvärrade saker och ting, på sviter efter andra sjukdomar såsom en svår och långdragen influensa och – inte minst – på att vi inte visste att det fanns något som hette Alzheimers sjukdom. Till detta kom att ingen av oss hade någon nära relation till våra föräldrar.

Denna ”prosadikt” skrev mamma efter en kyrkokonsert december 1981 på en lapp med många överstrykningar.

Vad jag skulle vilja:
Jag skulle vilja att någon såg mig
hörde på mig
trodde på mig och vad jag sade.
” Vet  hon det där eller tror hon det bara?
Hon är ju rätt gammal, vad kan du begära?”
Jag skulle vilja kunna förklara saker utan att stamma,
Jag skulle vilja att jag vore någon,
någon som man räknar med
någon som man gärna talade med.

Jag  skulle vilja bli tröstad när jag är ledsen,
när bara jag visste att jag var ledsen.
Att någon  förstod när jag var ledsen.
Jag skulle vilja bli tröstad när jag är ledsen och ingen ser mig.

Jag skulle vilja att någon sade ”du är någon”, någon man kan räkna med,
någon som vågar hjälpa en annan, som kan förstå var det onda sitter.

Men vad begär du… Hon är ju ganska barnslig, fastän rätt oförarglig för all del
men hon vet inte mycket,
har inte mycket att säga.
Tror du hon tänker eller bara finns hon?
Vad gör hon egentligen? Gör hon nån nytta? Tror du hon kan nåt?
Och vad är det i så fall?
Hon är rätt grå, man ser henne liksom inte.
Det finns rätt många såna, för all del.
Hon kommer med frågor ibland, det gör hon,
men vad ska man svara,
vad är det hon menar med det egentligen?

Birgitta von Otter

Författare. Har arbetat som journalist och informationssekreterare

Vi vill nämligen ta tillvara äldres livserfarenhet och föra vidare kunskaper och insikter till en yngre generation. Vi anser därför att regeringen bör ge Kulturrådet i uppdrag att initiera och samordna ett samarbetsprojekt med Nordiska museet och Länsmuseerna i syfte att varje år dokumentera en 100-åring från varje läns livshistoria. Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB:s) befolkningsstatistik fanns det den 1 november 2011 1 361 personer i Sverige som var 99 år gamla och som därför fyller 100 år under 2012. Flest blivande 100-åringar finns det i våra storstadsregioner i Stockholms län, Västra Götaland och Skåne.

Hundraåringarna är ju människor som levt under en väldigt spännande tid. De har upplevt en rad sociala reformer, två världskrig, Sovjetunionen med järnridån och en enorm utveckling i arbetslivet, inte minst för kvinnorna. Det har hänt mycket som behöver dokumenteras utifrån enskilda människors upplevelser.

Det andra jag vill ta upp är Socialstyrelsens yttrande till socialutskottet över förslag till utskottsinitiativ ifråga om krav på bemanning för en god äldreomsorg (2012-01-16). Här Socialstyrelsens sammanfattning:

• Socialstyrelsen anser att bemanningen i särskilda boenden där personer med demenssjukdom bor ska utgå från den enskildes individuella behov. Regler om detta kan gälla även för andra personer än de med demenssjukdom som bor i särskilt boende men inte för äldreomsorgen i övrigt då delvis andra lösningar krävs för att åtgärda brister i bemanningen inom t.ex. hemtjänsten.
• Socialstyrelsen anser inte att det är lämpligt att Socialstyrelsen reglerar att kommunerna ska ange riktlinjer för bemanning av alla verksamheter inom kommunens äldreomsorg. Risken är att det kan leda till för stora skillnader i insatsernas kvalitet mellan kommunerna och att riktlinjerna sätts lägre än den enskildes individuella behov kräver.
• Socialstyrelsen anser att en helhetssyn måste anläggas på problemen med bristande bemanning i äldreomsorgen. Problemen kan inte lösas enbart genom tydligare nationella regler utan måste även angripas genom ett lokalt sammanhållet arbete som omfattar bl.a. den nationella värdegrunden och ökad kunskap. Socialstyrelsen har redan flera regeringsuppdrag som stöder en sådan utveckling.

Igår hade Ines Uusmann och jag en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet med rubriken Vi måste bygga efter äldres behov. Artikeln ligger på hemsidan. Vi konstaterar att efterfrågan på bostäder för äldre snart blir akut. Kommuner och bostadsföretag måste nu ta sitt ansvar och skapa fler och alternativa boenden för äldre. Det har redan börjat komma positiva reaktioner på artikeln och jag hoppas den bidrar till att få fart på byggandet. Så här avslutar vi artikeln: ”Vi vill själva välja hur livet ska levas även när år lagts till år. Då måste det finnas förutsättningar för ett tryggt och bra boende på äldre dar. För många äldre gör det inte det.”

Till sist vill jag ta upp en fråga där jag behöver er hjälp. Vi är många som tycker att kontakter med myndigheter och institutioner är besvärliga genom utvecklingen mot alltfler automatiska interaktiva telefontjänster och knappval samt att många ärenden idag ska hanteras över Internet. Jag skulle behöva exempel på krångliga interaktiva telefontjänster och knappval, men också ärenden som ska skötas över Internet som försvårar tillvaron. Exemplen kan skickas till sofia.konberg@riksdagen.se. När vi fått in exempel återkommer vi med förslag om hur de här problemen skulle kunna lösas.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

I samband med Raoul Wallenbergs 100-årsfirande har svenska institutet en utställning om RW som invigdes i Budapest igår. Jag ska leda seminarium för ungerska lärare i samband med utställningen om tolerans och civilkurage. Det kommer bli spännande att se hur många de blir och om de kan tala öppet om situationen. Den ungerska regeringen är hårt ansatt av EU, och förhoppningsvis backar de om de får ekonomisk press. Min farfar var från Ungern, socialdemokratisk minister i den kortvariga revolutionsregeringen 1918 innan han fick fly från fascisterna till Österrike. Det känns som en lagom revansch att jag är tillbaka 94 år senare för att tala om demokrati och tolerans.

Jag kan ingen ungerska, så det får bli på engelska och med en turistbok om Budapest i fickan, eftersom jag inte kan staden. Min pappa var bara sex år när hans föräldrar flydde därifrån. Han var tillbaka där 1983 strax innan han dog. Europeiska öden. Det finns många sådana. Idag kommer flyktingarna från nya länder, men behovet av tolerans är lika stort.

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Att inte orka leverera det bästa av mitt kunnande. Att inte vara tillräckligt alert och därmed också känna mig mindre glad. Det är fruktansvärt att känna ett stopp och att energin plötsligt tagit slut. Om jag sover mina sju timmar varje natt, äter tre gånger om dagen och dricker cirka två liter vatten mår jag alldeles utmärkt och känner mig i balans. Det är skönt att kunna sova bra utan att plötsligt vakna upp mitt i natten och ha svårt att somna om. Jag äter aldrig timmarna innan sänggående. Jag sover med öppet fönster och utan elektriska apparater som stör. Jag har ett pålitligt sömn-mantra: ”aaauuuummm”, som jag upprepar tyst och stillar min hjärnas verksamhet. 10 biljoner hjärnceller är svåra att tysta men sömnmantrat har fungerat – ända tills nu.

Under många år har jag varit förskonad från svåra problem som inte gått att lösa under dagtid och inte känt mig onormalt oroad för mina nära o kära. Problem och oro som väcker en mitt i natten för att de behöver ältas, vridas o vändas på, ända tills man svimfärdig måste stiga upp. Hela dan blir misslyckad. Så händer det mig. Det oundvikliga. Att min kära mor, nästan 92 år, blir sjuk och får en stroke. Den 22:e oktober. Min syster, som bor i närheten, kommer av en slump förbi, och tittar in hos henne, vid 10-tiden på morgonen. Vår mamma ligger på golvet. Grötkastrullen på spisen håller på att brinna upp och lägenheten är full av rök. Ambulansen tar mamma till sjukhuset och en hjärninfarkt konstateras.

Det är nu mina oroliga vakennätter börjar. Mamma bor 60 mil bort och jag har en del jobb inplanerade innan jag kan åka till henne. Men på nätterna är jag hos henne i mina vakendrömmar. Först efter en vecka kan jag åka och bo hos henne på sjukhuset. Mamma har drabbats av afasi, men hennes ögon talar och hon har lärt sig trycka med handen en gång för Ja och två gånger för Nej. Hon ligger helt orörlig. Men jag känner hennes hands mjuka tryck i min. Jag vakar hos henne på sjukhuset i en säng bredvid hennes. Jag sover inte, ligger bara och tittar på min kära mor och undrar hur länge hon ska orka kämpa. Hon har slutat äta puré, får ingen näring eller vätska. Hon har stängt munnen och har bestämt sig. Efter fem dygn är jag tvungen att åka till Malmö för att jobba med ”Hjärnans dag” som moderator. Jag presenterar tio forskare som föreläser i sina specialområden om hjärnan och dess sjukdomar.  120 mil bort ligger mamma i stroke. På riktigt. Jag sa när jag åkte: ”du måste vara vaken när jag kommer.” Efter två dygn är jag tillbaka och mamma tittar på mig med leende ögon.

Nästa dag somnar hon in för gott. Lugnt och fridfullt och jag känner en sådan glädje mitt i all sorg och saknad att jag fick följa henne till slutet. Tre veckor hade gått sedan hon insjuknade och jag slutade att sova regelbundet. Tröttheten har jag kapslat in ryggmuskulaturen, känner mig stel i nacken och ischiasnerven värker. Jag får behandling av en sjukgymnast, en gång i veckan, som masserar bort all stress i muskulaturen. Tar varma bad. Går långa skogspromenader. Djupa andetag fyller mina lungor med frisk luft.

Det har nu gått två månader sedan mamma dog. Jag har fortfarande sömnproblem och är vaken ett par timmar varje natt. Men jag är inte rädd längre. Jag accepterar läget. Tänder lampan och läser. Vaknar sedan vid 05.00 och sätter på P1:s vågbrus och snart har jag somnat om.

Kim Anderzon

Skådespelerska

Nu tycks pendeln äntligen ha svängt. Men inte så mycket att antalet monarkimotståndare är större än antalet monarkiälskare. Det är bara gapet mellan dessa som har blivit mindre. Man kan naturligtvis spekulera varför denna förändring har skett, men framför allt varför motståndarna fortfarande är i minoritet i dagens moderna Sverige.

Det känns otillfredsställande att man vid dylika officiella utsagor inte får veta hur undersökningen har gått till. Exakt hur har frågan ställts, fanns det exempelvis svarsalternativ, kunde svaren graderas i en skala 1–5, hade man gjort kategoriseringar av undersökningsmaterialet och så vidare. Det senaste är naturligtvis det viktigaste. Det skulle inte bara kunna ge svar på frågan hur stöd och motstånd fördelas inom olika befolkningsskikt, utan även ge underlag för prognoser.

Till exempel hur fördelas åsikterna med avseende på kön, ålder, utbildning, yrke, socialgruppstillhörighet, invandrare med svenskt medborgarskap, folk utanför arbetsmarknaden samt samvariation inom alla dessa kategorier.

Generellt tror jag, att när det gäller kön, så är äldre kvinnor överrepresenterade monarkitrogna. Det finns också betydligt över genomsnittet fler monarkitrogna äldre män än ickemonarkitrogna. Om man lägger in utbildningskategorin här så är min hypotes att högre utbildning generellt ger en minskning av monarkitroheten, i synnerhet inom den humanistiska sfären. Högre befattningar inom militärväsendet och industrin ger dock en högre grad av monarkitrohet, oavsett ålder.

Överhuvudtaget tror jag att ålder ger stort utslag i en tänkt undersökning. Oavsett socialgrupptillhörighet och kön ger en ålderskategori mellan 20 till 40 år en överlägset stor majoritet för ett republikanskt statsskick. Samma ålderskategori med högre utbildning ger ännu större utslag. Om man tog bort en högre utbildning inom ekonomi och juridik i utbildningskategorin skulle republikstödet bli ännu starkare. Inom de fria yrkena, musik, (dock ej opera) konst, film, och författare finns också en signifikant majoritet för republikanskt statsskick.

En prognos är trots allt möjlig att göra: Om man antar att de yngres åsikter vad gäller statsskick är stabilt över tid, så kommer vi med stor sannolikhet ha republik i landet inom cirka 30 år det vill säga när den nuvarande äldre generationen är borta. Om man inte inom riksdagen, innan dess, kan komma överens över partigränserna, att göra nödvändiga ändringar i grundlagen. Bromsarna här är främst moderaterna, KD och Centern.

Allan Friis

Konstnär och samhällsdebattör

Han möter inte någons blick, bär på två kassar, en av papper och en av plast. Han koncentrerar sig på det skräp, som några glada människor på väg hem från krogbesök lite tanklöst kastat på gatan. Han är mycket noggrann när han städar gatan från minsta cigarettfimp men låter sig inte tala med.

Jag funderar som sagt över hans liv samtidigt som jag beundrar honom. Han låter oss andra ständigt promenera lördagar och söndagar på nystädade gator.

Nu har jag bestämt mig för att föreslå Nyköping att han ska få ett av stadens kulturstipendier. Jag har bara en sak kvar och det är att jag måste ta reda på var han bor och vad han heter.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Våra röster har ett intressant sound tillsammans. Vi leker fram en produktion. SPÄNNANDE!

Jag älskar att pröva nya saker!  Jag ”upptäckte” Linnéa på en familjefest i somras, då vi helt spontant, och som en överraskning för våra gäster, sjöng en låt tillsammans. Det sa klick direkt.

Trevlig glad helg!

Sylvia Vrethammar

Sångerska

Dagens tips är att titta på dokumentären ”Seniorer på elitnivå” från UR som gick på Kunskapskanalen i höstas. I Jan Tenhavens dokumentär möter vi fem rutinerade friidrottare som på ålderns höst (80-plussare) deltar i seniorvärldsmästerskapet i Lahti i Finland.

Målet är guldmedalj och mottot är gemensamt: vila kan man göra i graven! Vi följer de medverkande under deras träningspass och under den avslutande tävlingen men vi får även ta del av deras privatliv och innersta tankar. Exempelvis möter vi den svenska deltagaren Herbert Liedtke, 93. Han började med löpning som 70-åring för att hålla blodcirkulationen i gång. Men löpningen fick en annan betydelse när hans fru gick bort efter ett 52 år långt äktenskap. Löpningen blev ett sätt att för en stund glömma den stora, tunga stenen i hans inre. Vi får även följa 100-årige diskuskastaren Alfred Proksch från Österrike, som är den äldsta deltagaren i VM-tävlingarna och Gabre Gabric från Italien, som vägrar berätta sin ålder, eftersom hon vet att folk börjar döma och oroa sig direkt.

Det här, kära läsare, är inspiration på hög nivå och jag som hela förmiddagen försökt komma på olika svepskäl för att slippa min träning i eftermiddag tänker om: kan 90-åringar träna på elitnivå kan jag pallra mig iväg till gymmet.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Folk söker sig dit från olika håll. Alla med ett gemensamt mål i sikte – att få uppleva ”Syndens Mekka” och för att tjäna snabba pengar. På 1970-talet florerade shower och pornografiska föreställningar i stor omfattning – den ena värre än den andra. Arrangörerna gjorde säkert goda inkomster. Vad de så kallade artisterna fick för sina mer eller mindre otänkbara inslag är en väl bevarad hemlighet.

En sådan lycksökare kom jag i kontakt med. Det var en sjuttioårig lantbrukare från trakten av Lund. Tillsammans med sin hushållerska hade de beslutat att etablera sig som cirkusarrangörer på Kiviks marknad. Föreställningarna planerades kunna ske i ett mindre, rektangulärt tält, som inköpts från ett konkursdrabbat tivoli. Från en uppbyggd scen ämnade de både uppvisa en gris och några höns. Med hjälp av en till volymen uppskruvad högtalaranläggning, tillkallades publiken. Den nyligen etablerade cirkusdirektören förklarade på ett övertygande sätt, att han kunde visa en fullvuxen gris, som sakkunniga på området förklarat var ett matematisk geni. Grisen kunde nämligen räkna! Den tillskyndande publiken fick genom cirkusdirektörens upprepade högtalarutrop också veta, att han hade höns som dansade både samba och quick step! Publiken strömmade till, och hushållerskan sålde entrébiljetterna från en liten kur stående bredvid entrén och snart var tältet fyllt med förväntansfull publik.

Det skulle visa sig, att de påstådda danserna uppstod först sedan hönsen placerats på en plåtbricka, lagd över ett fotogenkök med brinnande låga! Ju varmare plåtbricka, desto intensivare blev också dansen. Efter första föreställningen förbjöd djurskyddsmyndigheten all fortsatt verksamhet. 

Den gamle lantbrukaren gav inte upp. Han hade fortfarande sitt tält kvar och platshyran var betald. Nog borde väl detta tillfälle kunna utnyttjas, tyckte han. Under en promenad på nöjesfältet träffade han tursamt nog en bekant kvinna, som tidigare varit verksam inom porrbranschen. Hon berättade, att till årets shower hade hon på grund av sin ålder inte godkänts för scenframträdanden. Deras möte gav honom en plötslig ingivelse. Varför inte ersätta cirkusföreställningarna med en porrshow? När han nu såg kvinnan med den  gedigna erfarenheten stå framför sig, fattade han snabbt ett beslut. Hon erbjöds arbete i den så hastigt bestämda liveshowen. Genom att vara arbetslös och sitt behov av pengar, accepterades omedelbart hans erbjudande. Hon ombads att genast ta kontakt med hushållerskan. 

Under sin fortsatta promenad sammanträffade den nyblivne porrdirektören tursamt nog med en dräng från hembyn. På ställd fråga med glädje åtog denne sig med glädje uppgiften att bli motpart i porrshowen. Problemet var därmed ur världen, tyckte han, men det skulle snart visa sig att de båda ”artisterna” aldrig tidigare träffats. Drängen konstaterade detta, när han såg sin blivande moatjé genom en springa i tältduken. Hon höll just på att visa föreställningens inledande nummer, samtidigt som information gavs om vad publiken kunde förvänta sig. När drängen såg kvinnan, ångrade han sitt löfte och beslöt omgående att träda tillbaka från sin debut i underhållningsbranschen. Han begav sig omedelbart och skyndsamt ut genom bakvägen. 

Nöjesdirektören befann sig plötsligt i en prekär situation. Eftersom ingen ersättare fanns och publiken väntade, beslöt han att själv ersätta drängen. Han hade snabbt tagit av sig kläderna, svept en handduk om sig som höftskynke och trätt in på scenen. Cirkusdirektören framkallade högljudda skratt och kommentarer från publiken, när han visade sin seniga och avslankade kropp. När han gick ner i knäställning för att börja agera tillsammans med kvinnan, väckte hans åtgärd extra munterhet. Eftersom kvinnan tillhörde den rutinerade sorten, så hade han trott, att inslaget skulle kunna ske obehindrat, men se det gjorde det inte. Åldern och andra sammanhängande orsaker inverkade på hans förmåga, vilket också innebar slutet för hans karriär i branschen. Publiken hade inte fått valuta för sina entréavgifter och sedan nöjesdirektören vägrat att kontakt ersätta dem, blev resultatet att ett antal berusade ungdomar välte omkull tältet och orsakade skada. Trots skadorna kunde ändå tältet säljas till en annan utställare. 

Den erfarne lantbrukaren och hans hushållerskas förhoppningar hade grundligt grusats. De beslöt att lasta såväl grisen som hönsen på medförd kärra, varpå de återvände till det gemensamma hemmet i trakten av Lund. 

Rune Skarvik

Författare

Friis har sedan dess utställt på ett stort antal konsthallar och konstmuseer i landet bland annat på Konstmuseerna i Borås, Kalmar och Jönköping 1966-69, Konsthallarna i Göteborg 1973, Lund 1974, Malmö 1977, Växjö 1994, Sandviken och Väsby 2008.

Han gjorde så kallade experimentfilmer som exempelvis ”Ingen kan tvinga mig” 1983, ”Vår schizofrena skola” 1986, ”Testbilder” 1988, ”Meditation” 1989, ”Konungens Dagbok” 2004 och ”Medea Terrorsiten” 2004.

Allan Friis har erhållit Göteborgs resestipendium 1951, Malmö stads kulturstipendium 1969 och Svenska statens konstnärsstipendium 1978 och 2006.

Som vanlig svensk utanför maktens korridorer har man dock fortfarande ett visst svängrum för den fria tankens ord även om detta utrymme blir allt trängre och allt taggigare.

Skyldigheten att ”blända av” när den mötande finner vägen alltför upplyst är ju trots allt ett hinder för att dölja sanningar i det avbländade området. Mycket döljs i det avbländade området som då och då orsakar stora mänskliga katastrofer genom obehagliga överraskningsmoment. Att röra sig i dagsljus eller i enbart upplysta områden när man utför sina ”mänskliga behov” vore tryggare för alla som bor i hus med vita väggar. Att det blivit allt trängre för den enskilde individen i det taggiga demokratiska rummet att fritt uttrycka sina tankar såväl muntligen som skriftligen beror kanske på den internetta utvecklingen som sätter både diktaturer och en del halvdemokratier i gungning.

Vissa demokratier tycks just nu vara sambo med våra stora diktaturer och som jag tidigare sagt så finns nu risken att det goda kommer att smälta samman med det onda och bilda en mer homogen ”demodiktatur”.  För min del skulle jag ändå köra med helljus mot helljus på mörka vägar i vetskap om att det ena ändå tar ut det andra bara man bara tittar på vägen framför sig. Jag skulle också hellre vara i dagsljus om jag inte tålde ett upplyst mörker. Att inte våga befinna sig i ljuset fullt ut kan bero på våra demokratiers rädsla för något slags politiskt ”malignt melanom” ska drabba den bleka verklighetens ansikte. Men en nyskapad ”demodiktatur” kanske ändå vore en lösning om vi innan ett sådant politiskt äktenskap slapp alltför mycket blodspillan. Så god plus ond kan kanske bli en slags God Onde som ger oss en ljusare värld att leva i, en kompromiss där vi vore beredda att svälja det sura äpplet och stoppa blodflödet av mänskligt blod.

De så kallade demokratiska staterna inom Eufantens rike såväl som övriga i världen har inte förmågan att bekämpa ondskan i världen, det kan man med gott samvete påstå med hänvisning till mänsklighetens historia fram till i dag. Varje generations politiker tror sig ha lösningen inom räckhåll när man försöker bomba fram fredens vita änglavingar. Det beror givetvis på att ondskan även finns inne i de innersta demokratiska kretsarna. Det stora landet i öster har ju blivit en God Onde som vi ivrigt gör våra marknadsaffärer med så varför inte ta steget fullt ut. Enparti-staten kanske ändå är här för att stanna, där människor konsummerar sig till döds och där ingen har ork tid eller lust att bry sig i politiken annat när det gäller kronor och ören. Så egentligen är våra demokratier i Eu-fantens rike redan en God Onde och det enda som saknas är ju en vidare-koppling till vår stora partner i öster.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Ja, den gjorde förstås att jag läste insändaren, som handlade om kvotering. Någon på redaktionen tyckte nog det var vitsigt att illustrera med knytblusen, så att säga den kvinnliga varianten av slips. Men mig retar illustrationen – eftersom knytblusen signalerar fördomen om hur kvinnliga chefer klär sig.

Förstås borde jag reta mig över att se bilder av Angela Merkel i röd kavaj, vilket händer då och då. Röd kavaj bjuder också på fördomar: den brukar kopplas ihop med feminister. Inte helt osökt får det mig att tänka på både klädpolitik och politisk klädsel. Och sedan tänker jag på en bok ”i ämnet” som kom ut 2008, Stil & politik av Göran Greider och Barbro Hedvall. (Kommer förresten hans namn före hennes eftersom G ligger före H i alfabetet?) Det är en liten bok i ett stort ämne.

Kanske bara det faktum att Göran Greider, erkänt ointresserad av mode och stil men klädd som en vänsterpolitiker, dessutom med oklädsam frisyr, kan göra boken intressant. Men det kommer inte längre än till att visst kan man döma folk efter klädseln, och nog är det intressant att när politiker kommer upp sig (lika med in i riksdagen) så klär de upp sig för att bli mer representativa. Den känner vi alla igen. Göran Greiders dröm om det klasslösa samhället skulle också vara det modelösa samhället, vilket exempelvis skulle ge framtida Nobelpristagare tillfälle att ta emot priset iklädda T-shirt och jeans om de så vill. Det kommer aldrig att hända eftersom det klasslösa samhället aldrig blir en verklighet; det bildas ständigt nya klasser och kläder är fortfarande en klassmarkör som betyder något när det gäller klassresor.

Sedan tänker jag på en helt annan bok, How to Dress for Success av Hollywood-kostymören Edith Head, som först publicerades 1967. Den är ganska rolig, men fylld av fördomar. Lady Gaga skulle aldrig komma igenom nålsögat. Men hon är ju framgångsrik artist och då får man klä sig som man vill. Det fungerar inte alls på samma sätt med det som är politiskt korrekt.

Jag skulle ha illustrerat den där insändaren med en slips till spetskantad krage. Det kunde också varit kul (vitsigt) med kavaj, behå och slipsen knuten som rosett om halsen.

Lotta Lewenhaupt

Varit Redaktionschef på Elle Interiör från 1993 fram tills nu, författare & föreläsare med 1900-talsmode som specialitet, bloggar även om mode och design på Elle Interiörs hemsida

Två polismän begav sig skyndsamt till platsen för brottet. Vid framkomsten till lantgården anträffades ägarna. Båda var mycket svårt misshandlade. Skadorna gav en skakande bild över vilken råhet gärningsmannen utfört brottet. Hudavskrapningar fanns på stora områden i deras ansikten, omfattande svullnader runt ögonen och ögonvitorna var blodsprängda. Båda klagade över ömhet i  sina gamla, slitna kroppar.

Till sin hjälp i det kommande spaningsarbetet medförde polismännen ett antal fotografier för fotokonfrontation över tilltänkta gärningsmän. Bröderna såg på fotografierna, men kunde inte känna igen någon som gärningsman. De berättade vidare att rånaren olyckligtvis funnit en del av deras undangömda pengar, som legat förvarade mellan ett antal lakan i en byrålåda. Ansiktet på en av männen sken plötsligt upp och han visade sin tandlösa gom och sade triumferande: ”De va allt tur, att han inte tittade i mjölkkannan för i den hade vi sextiotusen!

Så gick några veckor och vi befann oss i mitten av juli månad. Vissa misstankar skulle bekräftas och ett förnyat besök företogs av ett par andra polismän, som vid ankomsten till gården visade fram sina legitimationskort för en av bröderna. Han såg på korten en stund, skakade på huvudet och sade: ”Nej, det var inte han.” Polismännen frågade då efter den andre brodern och fick då veta att denne befann sig på Kiviks marknad varpå följande samtal utspann sig:

— Jaså, men skall ni inte åka dit båda två, undrade polismännen? 

— Jo, jag skall åka dit i morgon – idag har han kostymen.

Hur gick det då med rånaren, anträffades denne? Jodå, efter några veckor greps han, men påstod sig vara oskyldig till gärningen. Vittnen visste berätta att han var den skyldige. För sitt råa brott dömdes han till kännbart fängelsestraff.

Brödernas skador läktes efter hand och de fortsatte vidare sitt strävsamma liv på lantgården. Pengarna i ”mjölkkannan” sattes in på ett bankkonto och deras upplevelse blev i takt med tiden slutligen bara en händelse bland många andra som inträffat under deras långa levnad.

Rune Skarvik

Författare

I den ryska skolan har hon ett speciellt ämne som heter litteratur. Där får hon bland annat studera Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Hon tycker det är mycket givande. Och i Finland? Vad fick hon läsa där? Jo – Kalles nya hund, Ellas chatt och Charlotte och hästarna. Alevtina ställer nu den retoriska och viktiga frågan: ”Och det här ska vi gå ut med i livet?” Och så kommer slutklämmen: ”Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!”

Tänker nu på skillnaden mellan utbildning och bildning. Sedan tänker jag på skolan i Sverige, där läsningen följer ungefär samma mönster som i Finland. Jag vet, ty jag har varit där. Sen tänker jag på att boken om Zlatan slagit alla rekord. Tror att den sålts i över 500 000 exemplar. Man ser den också som ”litteratur” för läsovana. Kanske det. När jag tänkt så långt tänker jag på Leif Alsheimers bok ”Bildningsresan”, där Alsheimers slog larm om studenternas brist på bildning. Inte bara slog larm, han gjorde något åt det. Nu är tyvärr Alsheimers borta, och ingen talar om boken. Alsheimer berättade för mig en gång att den sålt i 3000 exemplar. Han var rätt nöjd.

Vad har nu detta med Finlands själ att göra? Går en sväng runt Tölöviken i Helsingfors och tänker och är imponerad. Här vid Tölöviken ligger kulturinstitutionerna uppradade som på ett glänsande pärlband. Den sista i raden är det nya Musikhuset med sin djärva arkitektur och sin magnifika akustik. Och nästa i raden lär bli det nya biblioteket. Jag är imponerad. Sen undrar jag – hur är det med kultursatsningarna redan i skolan? På litteratur? På bildning? Inte bara utbildning utan just bildning? Det som Alevtina efterlyser!

Och på Nyårsafton var det magnifik ljusshow på Senatstorget som inledning på det nya året under vilket Helsingfors kommer att vara Designhuvudstad! I programförklaringen står att designen ”på något sätt ska förbättra invånarnas liv”. Jag stod där och njöt av det konstnärliga ljusspelet som svepte över Domkyrkan. Sen lyssnade jag på tolvslaget. Högtidligt. Stämningsfullt.

Helsingfors som Designhuvudstad uppmärksammades förresten i New York Times häromdagen. Säger bara en sak – grattis! Sen säger jag en sak till – vilken stad blir Bildningshuvudstad?

Ulf Persson

Skribent, bloggare och författare

Frågan ställdes plötsligt och väckte sällsamma minnen till liv. Nej, den är inte antik, svarade jag, men den har däremot en historia som jag gärna kan berätta för dig, hur den kom till vårt hem och vad den sedan betytt för oss.

Mamma kom hem en dag och berättade, att hon vid en sammankomst träffat en kvinna vars make var anställd som kamrer i ett nyöppnat möbelföretag, IKEA, inrymt i ett tidigare godsmagasin på järnvägsområdet i Älmhult. Kvinnan hade på ett fängslande sätt berättat om företaget, dess energiske ägare och den låga prisnivån som han höll på sitt sortiment.

Det hade gått en tid, när vi en dag beslöt oss för att åka till Älmhult, för att eventuellt förvärva en mindre fåtölj hos det så varmt rekommenderade företaget. Resan företogs i vår nyförvärvade, begagnade personbil av fabrikat DKW, 1938 års modell. Den var försedd med träkaross och kunde framföras med högst sextiofem kilometer i timmen. Efter några timmars färd anlände vi till Älmhult. Vi sökte genast upp möbelföretaget, som visade sina utställda möbler i flera våningsplan.

Godsmagasinet, vari företaget fanns inrymt, var gammalt och uppfört av gediget, småländskt virke. Jag minns ännu det knarrade ljudet, när vi gick omkring på de olika våningsplanen för att söka efter ”vår” fåtölj. Slutligen fann vi denna, en Emmafåtölj, som var klädd i ett blommigt, murrigt tyg, som på den tiden ansågs modernt. Vi framhöll vår önskan om att få köpa en sådan fåtölj, men den måste då vara klädd i rött plyschtyg. Lätt överraskade förklarade försäljaren, att naturligtvis skulle en sådan fåtölj kunna levereras. Vi beslöt att göra vår beställning. Det skulle ta några veckor innan leverasen kunde ske, och den kom exakt på den dag, vi bestämt. Vad fåtöljen kostade, ja se den uppgiften är sedan länge glömd.

Under årtiondena har vårt hem förnyats och förändrats vid olika tillfällen, men fåtöljen har ändå fått följa med under de olika perioderna. Den har haft central plats i våra hem, och är verkligen ingen möbel som ”man kastar sig ner i” efter en dags ansträngande arbete, nej, den tillhör en helt annan division. Den representerar ett kärt minne från vår ungdomstid och inte minst utgör den en milstolpe i IKEAS fantastiska, världsomspännande verksamhet.

Strax före julhelgen år 2004, sammanträffade vi, min hustru och jag själv, av en händelse med Ingvar Kamprad på varuhuset i Malmö. Vid vårt samtal blev där informerad om den beskrivna händelsen, som han fann intressant och som han bad att få sig tillsänd i skriftlig form, vilket också skedde. En tid senare fick vi mottaga ett trevligt tackbrev ifrån honom.  

Rune Skarvik

Författare

I gårdens gamla vårdträd var den tillbaka, nötväckan. I min dagliga vandring mellan de gamla trähusen, mellan det gula bostadshuset och den falurödfärgade silversmedjan fick gården  nytt liv och jag fylldes av livets hopp. Den fina lilla fågeln klättrar upp och ned på bergamotträdets stam. Jag blir stående på grusgården och konstaterar att den minste av oss alla är den som åstadkommer rörelse, liv och hopp.

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

Teaterintresserade kunde den 3 december 1910 glädja sig åt uruppförandet av Arthur Schnitzlers enaktare ”Anatol” på ”Deutsches Volkstheater”. Uppskattade man litteratur fanns tillfällen att lyssna till diktuppläsning av och med Rainer Maria Rilke eller varför inte ha 1905- års nobelpristagarinna, Bertha von Suttners bok, ”Die Waffen nieder” på nattduksbordet? (Hon dog bara några dagar innan utbrottet av Första världskriget).

Befann man sig i Burgtheaters trapphus kunde man samtidigt beundra 1800-talets borgerliga anda och formspråk i Gustav Klimts porträtt av publiken på den gamla Burgtheaterns sista föreställning 1888  ”Salongen i gamla Burgtheater”. Gustav Klimt bjöd in sina vänner och lät dem klä sig i teaterkostymer för att skapa scensituationer som inspirationskälla. Kejsaren var generös med betalningen och alla deltagare fick gratisbiljetter till teaterföreställningarna under ett års tid. Därutöver målade Klimt av alla besökare, så att var och en kunde känna igen sitt ansikte i folkmassan. Detta visade sig vara strategiskt mycket klokt och en marknadsföringsmässig fullträff, eftersom han efteråt kunde leva gott på de löpande porträttmålningsuppdragen.

Konstnärerna Franz Matsch, Gustav Klimt och hans bror Ernst Klimt bildade ett ”målarkompani” och utförde tillsammans graffitiarbeten på Konsthistoriska museets innegårdar och takmålningar och fresker i trappuppgångarna. Franz Matsch förskönade universitetets festsal med freskomåleri. Kejsaren var glad och nöjd och turisterna borde ha varit förtjusta.

Den politiskt intresserade kunde gå till Heldenplatz och lyssna till den österrikiska socialdemokratins grundare, Viktor Adlers kampanj för allmän rösträtt, eller gå till Café Central och störa Karl Kraus där satt han och författade sina skrifter, bland andra ”Mänsklighetens sista dagar“.

På Café Central träffades personligheter ur alla olika kultursfärer; konst, litteratur, politik och vetenskap. Där räknades Franz Kafka, Alfred Polgar, Robert Musil och Arthur Schnitzler till stamgästerna och diktaren Peter Altenberger kände sig så hemma där att han angav Café Central som hemadress. Hade det inte varit spännande att få lyssna till Sigmund Freud och Carl Gustaf Jungs diskussioner om drömmar, vetenskap och paranormala fenomen under en tid när fascismen pulserade under ytan? Om några dekader skulle Europa dränkas i blod!

Vid stamborden på Caféerna Central, Landtmann och Museum diskuterade blivande nobelpristagare sina idéer. Revolutionärer som Trotskij och Karl Kraus filosoferade om en ny världsordning, författare som Canetti, konstnärerna Klimt, Schiele, Kokoschka och Josef Frank, kompositörerna Mahler, Berg och Schönberg, alla hade de sina stamcaféer som till funktionen liknade det antika Greklands mötesplatser, agoran.

På gångavstånd från operan fanns redan i seklets början ”Die Wiener Secession” med valspråket ”Ver Sacrum” och den gyllene kupolen av Otto Wagner. Löste man en inträdesbiljett till konstmuseet upplevde man verk av Josef Hoffman, Gustav Klimt och Kolomann Moser. Besökaren möttes av utställningens treskeppiga sakrala arkitektur i diskreta färger och dämpad belysning och leddes sedan in i ”sidoskeppet”. Som en förberedelse på huvudattraktionen väntade Klimts Beethovenfris, som han utformat med slutkören i Beethovens nionde symfoni, tonsättningen av Friedrich Schillers ode ”Till glädjen” som utgångspunkt. Utopin om ”mänsklighetens allmänna förbrödring” ställde han emot civilisationens fientliga makter, staten och kyrkan, som även ställt sig i vägen för hans egen utveckling som konstnär. Den chockerande effekten var apmonstret med pärlemorögonen omgiven av lysande kvinnliga gestalter mot den mörka bakgrunden.  Klimt hade målat sitt verk på en enkel spjälkonstruktion över vilken han spikat fast vass som han sedan putsat. För att uppnå speciella effekter hade han använt sig av tapetserarnubb, spegelbitar, knappar och modesmycken av färgat glas.

Redan för hundra år sedan fanns det många privata konstgallerier,”DieWiener Palais”. Dessa adelshus låg i centrala Wien och Palais Rasumofsky och Palais Pálffy-Wallnerstrasse finns fortfarande kvar. Greve von Harrachs konstsamling fanns också redan på den tiden. Moderna Galleriet var däremot inhyst i Schloss Belvedere år 1910 och visade verk av då levande konstnärer som Monet, Waldmüller och Klimt. Kunde man göra en utflykt till Schönbrunns slottspark tro? Ja, ”gemene man” tilläts promenera där även för 200 år sedan.

En serbisk nationalist vid namn Gavrilo Princip avlossade skotten i Sarajevo. Skotten avslutade en epok. Den österrikiska monarkin föll och ersattes av nya statskick. Många -ismer, två världskrig, ockupationen och återuppbyggnaden efter krigen och en social och ekonomisk utveckling skiljer oss från 1900-talets Wien. Men staden Wien har alltid haft sin egen själ och den själen har överlevt allt.

Missade du del ett? Länk: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/wien-som-besoksstad-under-forgangen-tid-del-ett/

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

Man fångade in och torterade honom eftersom man misstänkte honom för spioneri. Först brände man honom med glödande tänger och sågade sönder hans ben. Därefter hängde man upp det som fanns kvar av hans kropp. Den som senare vågade sig till Wien behandlades bättre. Antalet resande var minimalt på medeltiden och så även ända in på 1800-talet. Endast en liten procentsats av alla som bodde utomlands besökte Wien frånsett alla soldater, förstås. De som kom var mestadels köpmän, pilgrimer, vandrargesäller, studenter, professorer, uppfinnare, konstnärer, diplomater och aristokrater. För vanligt folk fanns det inte mycket fritid att tala om. På 1900-talet arbetade man mestadels tio-tolv timmar om dagen och lagar om semesterdagar fanns det först på 1920- talet på kontinenten. Den 8 juni 1938 fick Sverige sin första semesterlag. Alla arbetare fick då rätt till två veckors ledighet. Men Andra världskriget kom i ju vägen för möjligheterna att resa.

Vad gäller kommunikationsmedel fanns ångskepp och järnväg redan i första hälften av 1800-talet, 1876 existerade ett sovvagnssällskap. Thomas Cook grundade den första resebyrån i England och i Berlin organiserade den mindre kände Louis Stanger gruppresor till Wien. År 1873 infördes en semesterlag för tyska statstjänstemän. Det var samma år som Wien fick sin första vattenledning och hotellen kunde erbjuda en sådan lyx som kallt och varmt vatten i varje hotellrum. Hotellen bytte namn, kallades inte längre ”Gyllene” Lejon, Tupp, Tiger eller Hund. Namnen ersattes med namn som lätt kunde uttalas på alla språk som: ”Imperial, Bristol, Metropol, Grand Hotel, Hotel Royal”.

Hotellpriserna låg på mellan 4,50 och 15 österrikiska kronor (ca 21 till 70 euro) utan frukost. Den ”elektriska” spårvagnen hade ersatt hästspårvagnen”Pferdetramway” 1903. Men man kunde även kvällstid ta sig en långpromenad på Wiener Ringstrasse och beundra alla vackra byggnader. Sedan den 31 oktober 1899 upplystes hela Ringstrasse av gaslyktor. Gasen tillverkades av stenkol och leddes genom rörledningar till paradgatan. Den som besökte Wiener Rathauspark den 2 december 1910 fick uppleva, när det för första gången strömmade alpint källvatten genom en vattenledning till en brunn framför rådhuset. Därmed hade man ersatt Wiens katastrofalt ohälsosamma vattenförsörjning med högklassigt källvatten från Alperna i väst. Antonio Gabrielli från London hade konstruerat och lett utbyggnaden, som tagit fyra år.

Med anledning av världsutställningen år 1873 kom den första turistanstormningen till Wien. Man hade inte kunnat räkna med effekterna av ett börsras och en koleraepidemi och det var nog anledningen till att de österrikiska statsintäkterna av turismen endast blev 5 % i jämförelse med intäkterna från turismen i Schweiz under samma tid. Besökare från Prag, Brünn, Laibach, Trieste, Lemberg, Krakow, Meran och Bozen räknades inte som turister, eftersom de hade österrikiska pass. Det största antalet besökare var från Ungern, som ju också var en del av den österrikiska-ungerska dubbelmonarkin. De flesta besökarna kom från Tyskland, Ryssland och Rumänien. Från Italien, Frankrike, Storbritannien anlände enligt statistiken inte ens sjutton tusen personer till Österrike under hela kalenderåret 1910.

Vad kunde då en utländsk turist förvänta sig att uppleva i Wien anno 1910? Vid ankomsten möttes besökaren av plakat som varnade ensamkommande flickor att anförtro sig åt obekanta. Om man ändå som kvinna råkade illa ut, kunde man vända sig till ”Heimat”, en tillflyktsort på Hintere Zollamtstrasse 9 i Wien. På järnvägsstationen väntade också skattmasen för att håva in ”Verzehrsteuer”, restaurangskatt i förskott. Utanför stationen väntade Fiaker, hästdroskor för att föra gästerna till hotellet. Den maximalt tillåtna hastigheten var 15 kilometer i bebodda trakter, på landsvägarna utanför städerna tilläts maximalt 45 kilometer i timmen.

Man betalade naturligtvis allting kontant. Det fanns till och med 1000-kronorssedlar, motsvarande ca 4,700 euro i dagens värde. På Burgtheater och på operan betalade man mellan 2 och 14 kronor för en biljett. Blåsorkestrar spelade militärmusik i de stora parkerna.

Museerna hade kortare öppningstider än idag och man kunde besöka Wiener Hofburg, men bara när arbetsmyran kejsaren Franz Joseph I, som fyllde 80 år det året, var utflugen, något som inte ofta förekom. Kejsaren hade låtit dra för draperierna mot Michaelerplatz. Han retade sig på huset med den enkla fasaden och det platta koppartaket mittemot, ville helt enkelt slippa se ”eländet”. Skandalhuset hade arkitekten från Brünn, Adolf Loos, byggt. Han ritade för övrigt även Café Museum och designade sina egna möbler, bland annat en enkel och funktionell stol av böjträ. ”Die Moderne” var ingenting som den gamle kejsaren uppskattade.

På grund av dåliga tider och missväxt hade folk från landsbygden flytt undan svälten så att Wiens invånarantal fördubblats mellan 1870 och 1910. Vid den tiden hade Wien över två miljoner invånare, människor som levde under oförställbara, klaustrofobiska förhållanden i hyreskaserner i distrikten runt omkring det centrala Wien. Trettiosju tusen lägenheter saknade kök och år 1908 beräknas åttio tusen personer ha tvingats hyra sig en delad säng i Wien. Badrum fanns inte och upp till sextio personer kunde dela den ute i farstun befintliga gemensamma toaletten.

Die Ringstrasse är den breda cirkulära gata, som på uppdrag av kejsaren Franz Joseph ersatte ringmuren runt Wiens innerstad. ”Ringstrasse-projekten” hade givit arbete åt en hel generation konstnärer tiden efter 1860. De påkostade fasaderna utefter gatan har gett namn till den historiska stilen ”Ringstrassenstil”, som är typisk för perioden 1860–1900. Liksom baron Haussmann under Napoleon III’s tid rev byggnader och omgestaltade Paris åren 1853-1870, ville kejsaren Franz Joseph I försköna Wien och få staden att stråla i ny glans.

Om man går igenom de långa namnlistorna av berömda konstnärer och författare som levde under fin de siècle och som kan förbindas med Habsburgermonarkin, blir den lång. Födelseorterna i Böhmen och Mähren eller i den tjeckiska delen av Schlesien utmärker sig. Vi befinner oss i en värld, där den administrativa samhörigheten i ett geografiskt stort område omfattar olika språk, kulturkretsar och religionsuppfattningar. Hur skulle man idag definiera en persons dåtida nationella tillhörighet och identitet?  Var kompositören Gustav Mahler tysk, böhm, jude, konverterad katolik eller österrikare med invandrarbakgrund? I alla fall växte personer med denna bakgrund upp i en flerspråkig och multikonfessionell värld. Man kanske skulle kunna kalla dem ”världsmedborgare”, eller i varje fall personer med en alleuropeisk identitet.

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

Vårt mål på Seniorbloggen är att ha kända och intressanta skribenter, 65 år och uppåt, som har något att säga och uttrycker sig väl. Vi vill också att våra skribenter ska vara fördelade inom olika områden, alltifrån mode till politik. Frågan är; Tycker du att det är något område/yrke som är dåligt representerat eller inte är det överhuvudtaget? Har du några namn som du tycker att vi borde satsa på att försöka få till bloggen? Tyck gärna till och skriv en kommentar!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Ordföranden hade sammanträffat med rektorn i frågan och informerade vid sammanträdet ledamöterna om de händelser som föranlett skrivelsen:

– Under en lektion hade klassläraren särskilt framhållit det olämpliga i att dricka alkohol före bilkörning. En elev hade genast räckt upp handen och berättat, att hans far ibland tar en sup medan en annan elev påstod:

– Min far tar på sin höjd två supar.

Slutligen hade en tredje elev redogjort för ett samtal han lyssnat till mellan sin far och en granne, där fadern framhållit:

– Jag tar bara en sup på varje ställe.

Läraren hade nyfiket frågat pojken efter faderns yrke och då fått veta:

– Han säljer smågrisar!

Efter den redogörelsen insåg kommunalnämnden vikten av att ha trafikundervisning i skolan. Nämnden beslöt dessutom, att ge ordföranden i uppdrag att föreslå landsfiskalen, att fjärdingsmannen borde ges i uppdrag att genomföra trafikundervisningen.

Kommunalnämnden avslog samtidigt rektorns hemställan om extra bidrag.

Rune Skarvik

Författare

lagom till julaftons kväll

en suck av lättnad och beskådan av allsköns ting

en stund av ro från allt längtans gnäll

ett lågvarvslugn utan särskilda ambitioner

med njutningens vederkvickelser och tillbehör

till slitna kända nostalgiska toner

sedan åter som i en behaglig seglingsslör

in i kommande stormars vardagsbestyr och ambitioner

in i sparpaketens vardag som sig bör

in i 2012

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Handlingen börjar på julafton med ett grötfat åt tomten som råttorna äter upp. Tomten straffar husets unge son som lockas ut på vandring för att söka efter lyckan. Han får en önskering och önskar sig det som människor vanligtvis önskar: ära, guld, makt. Men allt detta har en mörk baksida. Han längtar efter kärlek, någon att dela livet med, men först när han slutar upp med att främst älska sig själv är han redo för kärleken. Pjäsen har drag av Ibsens Peer Gynt som är sig selv nok, av Dickens julhistorier och H.C. Andersens sagor.

Pjäsen har aldrig spelats på Intima teatern. Det är en krävande pjäs med massor av roller, dekorationer och scenbyten som egentligen inte passar för en liten teater. Nu spelar åtta entusiastiska skådespelare 37 olika roller med en beundransvärd energi, lekfullhet och spelglädje. Scenografin av Sören Brunes är hisnande och påhittig. Regissören Richard Turpin har haft en svår uppgift att förvalta den politiska satiren och damma av 1800-talsmoraliteter till något som blir både skämt och allvar i vår egen tid. Ibland liknar det mest ett studentspex eller folkparkens burleskerier.

”Lycko-Pers resa” spelades då Strindberg frikändes i giftasprocessen 1884 (han var åtalad för hädelse).  Kvällen på teatern blev en triumf för Strindberg. Alla förstod nu den politiska satiren i pjäsen och bifallsyttringarna var så mäktiga att det stod i tidningen ”att Stockholm icke någonsin varit vittne till något dylikt”. Det som gör Strindberg spelbar är att huvudtemat, att lämna fadershuset och att mogna från pojke till man är ett allmänmänskligt tema. Jag vet inte vad Strindberg hade tyckt om den lättköpta bilden att döden inte hotade med sin lie, utan blev en Caremavårdare med dödssprutan. Men jag är ganska säker på att han hade gillat ensemblens entusiasm och deras sätt att gestalta ett kyrktorn som på julafton öppnas mot friheten.

Caroline Krook

Präst och biskop emerita i Svenska Kyrkan

Kim Anderzon är först ut bland deltagarna att få sitt ”eget” program, där hon bestämmer aktiviteter och middagsmeny. Seniorbloggen ringer upp henne för att stilla vår nyfikenhet inför premiäravsnittet – ”Det var bland det roligaste jag har gjort”, säger hon.

Vad var roligast med att delta i Stjärnorna på slottet?

– Att träffa alla underbara människor och att vi ”stjärnor” fick en otroligt bra kontakt. Vi kände närhet till varandra för att vi tog del av både varandras sorg och glädje, en kontrast till denna ytliga värld. Vi blev bästa kompisar.

Har du blivit tillfrågad tidigare och tvekade du någonsin att tacka ja?

– Året innan, men då var jag uppbokad på jobb så jag visste att de skulle fråga detta år. Visst, jag tänkte till både en och två gånger men Johan (Rabeaus red.anm) och jag är vänner sedan länge och jag tänkte att om han vågar måste jag också tacka ja.

Var det någon av de andra deltagarna som överraskade dig?

– Egentligen inte, eftersom jag inte hade några föreställningar och fördomar om de andra. Vi är alla ganska lika som människor.

Hur var inspelningen?

– Det var ett oerhört proffsigt team och en intensiv inspelning. Kameran slogs på klockan 08.00 och stängdes av vid midnatt när vi gick och la oss. Det var ansträngande just för att jag visste att jag måste leverera och inte fick bli trött.

Efter den sex dagar långa inspelningen var det dags för de nyvunna vännerna att säga farväl och de bestämde att de måste ses snart igen. Kim berättar att de ännu inte har gjort det eftersom alla är upptagna på sina håll, men hon hoppas få träffa dem snart. Hon låter särskilt rörd när hon kommenterar Johan Rheborgs fina uttalanden om henne som stod i förra veckans DN. Ett av dessa löd: ”Kim är helt underbar. Vital och levande, glad och påhittig. Jag viss­te väldigt lite om henne innan, men hon fick mig att tänka på hur jag vill bli som äldre. Jag vill inte bli någon bitter surgubbe”.

– Det var en kärleksförklaring. Jag måste höra av mig till honom och tacka för de fina orden.

I sitt avsnitt tar hon med kollegerna på islandshästridning och berättar om det radikala 60- och 70-talet då teatern i första hand var politisk och sexuell liberalism var en självklarhet. Hon har porträtterats öppen och frigjord och Kim säger att hon är nöjd med framställningen av henne.

På grund av det stora inspelningsmaterial klipptes en del bort av det som Kim gärna hade velat ha kvar, bland annat när hon pratade om sina barn, hyllningen till sin mamma (som efter inspelningen gick bort) eller guldbaggen hon har vunnit.

– 250 timmars material skulle bli till en timme så det var ”kill your darlings”.

Varför tror att ”Stjärnorna på slottet” och liknande program som ”Så mycket bättre” lockar storpublik?

– För att tittarna får lära känna personerna och får kika in genom nyckelhålet. Jag tycker att i ”Så mycket bättre” utgår man mer från personernas karriärer än samtalen. Det är inte samma koncept som i ”Stjärnorna på slottet”.

Kim Anderzon har som alltid många järn i elden, bland annat ”Grymt Fett” som hon spelar på Boulevardteatern i februari, men först väntar julen som hon firar på landet tillsammans med familjen, vänner och svärmor.

Inspelningen skedde på Görvälns slott vid Mälaren utanför Stockholm.  Stjärnorna på Slottet har premiär på Juldagen klockan 20.00 på SVT1.

Alla Kims andra aktuella projekt hittar du på hennes hemsida: www.kimanderzon.com

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorblogggen

Att det blev en förstasidesnyhet och en följetong i medierna berodde nog på att skatteplanering och riskkapitalbolag kom in i bilden. Vi har ju också tidigare fått rapporter om vanvård i boendena men de har inte väckt samma och ihållande uppmärksamhet.

Jag kan konstatera att rapporter om vanvård kommit både beträffande kommunalt och privat drivna äldreboenden och de har inträffat i både socialdemokratiskt och alliansstyrda kommuner. Det går inte som en del debattörer gör att enbart svärta ner den privata vården och alliansen. Många bär ett ansvar för att vanvård uppträder. Alliansen har sett till att tillsynen skärpts sedan 2010 då Socialstyrelsen fick ta över ansvaret för den. Socialstyrelsen har gjort en rad nedslag och till och med kommit med vitesföreläggande för att komma tillrätta med problem.

Det finns inget direkt samband mellan höga kostnader och hög kvalitet och låga kostnader och låg kvalitet. Man lurar sig själv om man tror att brister kan lösas enbart med mer resurser eller med förutbestämda siffror på bemanning. Det finns andra faktorer som är väl så viktiga att ta hänsyn till för att komma åt att äldre människor utsätts för vanvård. Här följer några av dem:

Den första jag vill ta upp är synen på äldre och ålderismen. Vi ser tyvärr många exempel på att äldre diskrimineras i vårt samhälle. Äldre ses som ett kollektiv, inte som individer, inte som en resurs utan som en tärande del av samhället. Den kärlek och omsorg som vi ger våra barn under deras första levnadsår borde också visas våra äldre under deras sista tid. Den värdegrund och den värdighetsgaranti riksdagen tog beslut om häromåret och som nu ska implementeras i kommunerna (90
miljoner till detta) ska bidra till att råda bot på den diskriminering vi ser. Och förhoppningsvis kommer snart den lag mot åldersdiskriminering, som jag skrivit om tidigare och som signalerar att det inte är acceptabelt att ge sämre sjukvård till äldre än till yngre.

Sedan till bemanningen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm underströk vid utfrågningen i torsdags att det är den enskildes behov som är avgörande, behoven styrs inte utifrån en förutbestämd siffra om bemanning. Han kunde dock tänka sig att ge en snittsiffra per demenssjuk utifrån de siffror Demensförbundet tagit fram men utrymme för flexibla lösningar måste finnas. När en person ligger på sitt yttersta i boendet kan det behövas extra resurser i form av sjukvårdsinsatser som smärt- och ångestlindring samt extravak.

Vi måste komma åt kompetensbristen. Utbildningsmöjligheter finns men få ungdomar söker sig till vård-och omsorgsprogrammen. Orsakerna är säkert flera. Alla rapporter i medierna om vanvård i äldreomsorgen verkar säkert avskräckande. De goda exempel som finns borde få större utrymme i tidningar och etermedier. Jag kan dock inte komma ifrån att Ädelreformen också spelat roll. Kanhända tappade undersköterskeyrket i status i samband med kommunaliseringen av äldreomsorgen och utbildningsprogrammen.

Vi måste komma tillrätta med bristen på geriatrisk och gerontologisk kompetens. På min fråga till Lars-Erik Holm blev svaret att staten måste ta ett ansvar för att det utbildas geriatriker men också psykiatriker. Bra att höra och bra att regeringen genom Jan Björklund tillsatt utredningen om läkarutbildningen som bland annat ska ta upp hur läkarutbildningen i framtiden ska vara utformad för att motsvara patienternas behov.

Primärvården är frånvarande i äldreomsorgen och lever inte upp till sitt ansvar för den här gruppen svårt sjuka äldre. Specialistföreningarna i internmedicin, geriatrik och allmänmedicin har beskrivit ett antal strategiska åtgärder som utgår från den enskildes basbehov: ”Först och främst behöver varje multisjuk person ett boende och en daglig omsorg som minskar risken för försämrat hälsotillstånd och möjliggör ett värdigt liv. Viktigast är trygghet i vardagen, möjlighet till social samvaro, vällagad och välserverad mat, en god personlig hygien samt möjlighet till utevistelse. Till detta kommer sjukvårdsbehoven”. Tydligare kan det inte sägas. Lever vi upp till den målsättningen så kan vi våga bli gamla.

Professor Mats Thorslund visade hur kostnadsökningen för vården och omsorgen kommer att dra iväg framemot mitten av 2000-talet. Kommunalskatt på 50 procent förespeglades oss. Jag frågar mig dock om det behöver bli så. Genom ökad satsning på att förebygga ohälsa och på att använda de resurser vi har på ett optimalt sätt kan mycket vinnas. Jag har tagit upp läkemedelsbehandlingen tidigare där onödiga läkemedelskomplikationer kostar miljardbelopp. Lars-Erik Holm visade att i 3–14 procent av kommunerna skulle sluten vård av de äldre kunnat undvikas. Själv har jag fått en siffra på att två procent av hälso- och sjukvårdsbudgeten går till sårbehandling, en siffra som skulle kunna sänkas betydligt om man använde rätt bandage. Under nästa år som är EU:s år för aktivt åldrande finns rika tillfällen att lyfta fram hur vi kan förebygga ohälsa till gagn för de äldre och samtidigt få en bättre hushållning av de resurser vi har.

Till sist vill jag önska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

Den visas exklusivt på Axess TV. Båda dagarna gäller klockan 20.00.

Jag musicerar tillsammans med Jan Lundgren, Georgie Fame, Hector Bingert, Mads Vinding, Peter Siepen och Roger Bergs storband. Tillsammans med dansarna ”Bar Brasil” presenterar jag också några av mina brasilianska favoriter. Här kan ni se trailern.

Hoppas ni kommer att uppskatta konserten! Vi hörs nästa år. Det ska bli kul att börja blogga för Seniorbloggen.

Sylvia Vrethammar

Sångerska

Sylvia kom så småningom att fastna för de sydamerikanska rytmerna efter att ha ställt upp i en musiktävling i Rio de Janeiro. 1973 spelade hon in låten Eviva España som gjorde stor succé i både Sverige och internationellt. Den engelska versionen såldes i närmare en miljon exemplar och låg på engelska hitlistan i sammanlagt åtta månader och nådde en mycket hedervärd andra plats som högst, vilket gav Sylvia en plats i Guinness Rekordbok.

Fyra gånger har hon medverkat i den svenska Melodifestivalen, senast 2002 med låten Hon är en annan nu. På senare år har hon samarbetat med jazzpianisten Jan Lundgren och hans trio och 2006 gav de ut albumet ”Champagne”, som spelades in hemma i Sylvias vardagsrum. 2010 medverkade Vrethammar på Kristian Anttilas skiva ”Svenska Tjejer”, i låten ”Magdalena (Livet före Döden)”

Sylvia har en bredd som spänner från schlager, jazz, swing, till visor och samba.

Men så har det ju alltid varit av och till genom tiderna men som arbetslös har man ändå i dagens Sverige en rimlig ersättning även om den tenderar att krympa i samband med ökade kostnader för alla världsliga åtagande från svensk sida. Jag tänkte inte gnälla denna gång över politikerturerna inom Eu-fantens rike och störa julfriden. Det finns ju ändå politiker som talar och värnar om sina egna väljare även om de inte är i majoritet.

Vinterbilder från glesbygdssverige tycker jag man kan börja titta på så här till jul. Vi som bor/har bott där tar för givet att det ska vara snö från jul och framåt och så har det ju alltid varit även om gränsen för snösverige kryper sakta norrut. Fast en ”släng” av vinter lär det också bli för sörlänningarna, efter jul om inte annat.

Till sist får jag passa på och önska alla på seniorbloggen och alla eventuella fans en riktigt God Jul. Vidare får jag önska samma sak till vår kära bloggvärdinna Rebecca och seniorbloggens andra medarbetare som vågat härbergera så många olika varierande skrivningar under samma tak.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

– ”Finns det några snälla barn här”? brukade jag säga. Pelle och Lisa bockade och neg, lite blyga och försagda var dom, men så glada! Och tacksamma! Ett par hemstickade vantar kunde få dem att gråta av glädje. En gång när de fick extra stora kottar började de nästan slåss om dem…

Tomtenissarna mumlade. Om av beundran eller häpnad över så simpla klappar var svårt att avgöra.

– År ut och år in var det samma sak. Farmor satt där hon brukade, längst in i vrån, och sjöng andliga sånger:  ”… en liten tid, vi leva här, med mycken möda och stort besvär” och en tår trillade nedför den fårade kinden.

Tomten tystnade och tog upp några hårda paket. Han suckade:

– Men det har verkligen förändrats. Nu för tiden vill inga barn ha mjuka paket. De enda mjuka paket jag har är till Nathalie och Kenneth – hennes nya kille alltså. Svart raffset med push-up och Micke Persbrantskallingar.

– Men gröten står väl ändå på samma plats, undrade en liten nisse.

– Gröten, fräste Jultomten, tala inte om gröten! Dom häller risgryn och vatten i mikron och sen får jag slå på när jag kommer.

– Men det är ändå inte det värsta. Värst är att man inte längre vet vad och vem man kommer till. Man vet inte ens om ungjävlarna är hemma.

– Vet dem inte vart dem bor? frågade minsta nissen.

– Man kan undra. I fjol var de borta när jag kom. Det var Leffes tur att ha dem för Nathalie hade haft dem året innan. Men det kom två nya som jag inte kände igen, de tillhör inte mitt distrikt. De var tydligen Kenneths som han har med Sivan. Riktiga frön! De testade om paketen var tillräckligt hårda genom att slå dem i huvudet på mig. Om det inte sa ”tjong”  så langade de tillbaka paketen i säcken. Jag fick en stor bula. Här!

– Leffes föräldrar ska ha dem på juldagen. På annandagen ska de till mormor. Där har Nathalies syster hängt upp en stor strumpa för paketen,  tanken är att jag ska klättra ner från taket med säcken och komma ut i öppna spisen. Ett tjugovåningshus –och jag som är så höjdrädd!  Så gör de i Amerika säger hon. Hon har skilt sig och flyttat hem och pussar alla karlar under misteln, till och med mig.

– Efter jul ska Kenneths ungar till Sivan,  och där väntar de sig en ny julafton. Jag får nog ta dem, för han som har distriktet vägrar. De är så jobbiga. Och Sivans nya – Conny – som hon väntar barn med har visst ett par stycken som också ska komma, fast de är med sin mamma och hennes första man och hans nya tjej och hennes ungar på Kanarieholmarna just nu.

Tomtenissarna antecknade febrilt.

– I mellandagarna sticker Nathalie och Kenneth till Barbados för de är utbrända. De  var sjukskrivna halva december båda två för att kunna jobba extra i svärfars firma och där fick de slita som djur.

– Och kan ni tänka er att Farfar har slutat läsa Julevangeliet! Det var samma år som alliansen vann valet.  ”Det hände sig vid den tiden att hela folket skulle skattskrivas ” läste han och så röt han plötsligt ”så i helvete heller” och skrev in sig i moderaterna.  Men nu har han fått problem för den här hästsvansen har visat sig vara en hejare på att skattskriva, han också.

Tomten suckade och knöt ihop säcken: – Nej mina nissar, nu måste jag iväg. Har jag allting?

Tomtenissarna bockade av på listan: – Dataspel. Rullband med motvindsaggregat. Två surfplattor…

– Surfplattor? Mitt i vintern? Det måste väl gå att hyra på Barbados?

– Inte surfbräder, Tomten. Surfplattor!

– Men Kenneth väger 140 kilo, han kan väl för fanken inte surfa på en platta… nåja, det är hans problem. Fortsätt!

– Presentkort på ansiktslyftning och brasiliansk vaxning. Terrarium med boa samt tre dussin möss. Päls i rufsad utter.

GOD JUL!

Birgitta von Otter

Författare. Har arbetat som journalist och informationssekreterare

Han må komma från Afrika eller från Norge, leva i vår tid eller för tusentals år sedan. Kung Herodes som vi möter vid tiden omkring Jesus födelse var verkligt farlig. Den judisk-romerske historikern Josefus beskriver honom som en sällsynt barbarisk person. År 29 f Kr lät han mörda sin hustru och alla hennes släktingar utom de söner de hade tillsammans, Aristobulos och Alexander. År 7 f Kr dödade han dem också sedan en annan son, Antipater, anklagat dem för att vara ute efter sin far. På sin dödsbädd gav han order om att döda även Antipater. Han var säkert i stånd till att ge order om att döda nyfödda barn i Betlehem, som var en mycket liten by, för att förhindra att en ny kung skulle födas där. Jesus föddes ju före vår tideräknings början, antagligen 7 år före år 0. Det var de österländska stjärntydarna som aningslöst satte Herodes på spåret genom att tolka himlens stjärnor  att en ny judakung var född. Jupiter och Saturnus möttes. Det skedde år 7 f Kr. Säkert satte stjärntydarna sina egna liv på spel genom att inte lyda Herodes order när de tog en annan väg hem.

De fann inte den nyfödde kungen där de trodde han skulle finnas. De vågade leta någon annanstans, långt bortom det rimliga och tänkbara. De fann honom i ett uthus i en liten oansenlig by. De visste att de kommit rätt. De var framme. Det hade gått upp ett ljus för dem. De förstod och tillbad. Uppenbarelser sker ofta utanför och bortom det vi själva kan tänka ut. Kanske är det till och med så att där vi väntar oss att finna Honom, är det stumt och tyst. Den självklara och förväntade platsen är öde. Han är inte där. Stjärntydarna lyssnade till sin inre röst. De följde sin stjärna och hittade vad de sökte och de blev inte maktens underhuggare, trots att de satte mycket på spel. De blev lydiga sin kallelse. De uppfattade sin kallelse. De var vana att lyssna och att tolka. Det är inte nutidsmänniskans främsta egenskaper.

Epifania, det är ljusets och den gudomliga uppenbarelsens högtid. Det tretton dagar långa julfirandet når sin kulmen. Juldagen handlar om att Gud har blivit människa, trettondedagen, epifaniafesten,  berättar om att det lilla barnet är Gud. Sann Gud och sann människa.  Vi rör oss mellan himmel och jord, mellan mänskligt och gudomligt, mellan stallukt och himmelsk strålglans. Båda sidor behöver hållas samman i vår tro.

Min hemstad Stockholm lyser av tusentals ljusdioder i träd, på stolpar, i girlander över gatorna, i ljusdraperier på husfasader. En eftermiddag före jul, när jag gick där i trängseln, fann jag allting ganska vackert. Alla rusade fram och tillbaka som myror i en stor stack. Och jag slogs av tanken, nästan som en uppenbarelse: och allt detta för att Jesus är född, för att Jesus är Kristus. Det var en varm känsla, nästan som att bära på en hemlighet.

Caroline Krook

Präst och biskop emerita i Svenska Kyrkan

Det gäller min svärmor Elly Licht i Värnamo som gick ur tiden 98 år och nio månader gammal. Hon föddes i Vittaryd i Småland 1913. Elly var yngst av de tio barnen i det lilla lantbrukshemmet. Mamman dog när Elly var fem år gammal. Det är inte svårt att förstå vad det innebar för ett litet barn att mista sin mamma. Hon fick tidigt börja arbeta med att hjälpa de äldre syskonen i deras familjer. 1932 flyttade lilla Elly till Värnamo och fick tjänst i en familj. Hennes arbete var hushållsarbete, matlagning, tvätt och städning.

Elly träffade sin blivande man Harry och de gifte sig 1939. I början på 40-talet fick Elly och Harry möjlighet att köpa ett litet lantbruk i utkanten av Värnamo och Harry som arbetade som snickare byggde ett nytt bostadshus. Elly och Harry fick fyra barn. Två pojkar och två flickor. Jag är gift med Marianne som är nummer tre i ordningen.

Vad jag vill belysa är Ellys enträgna arbete med att skapa ett hem och förvalta och bevara hemmet. Fostra barnen till arbetsamma, ärliga och ansvarsfulla medborgare. Att känna ansvar för sig själv och de sina. Att inte skylla allt som händer på alla andra.

Elly arbetade både med hushållsarbete och den dagliga skötseln av gården i ladugården och på fälten. Det var långa dagar från tidig morgon till sena kvällar. Elly sa alltid att det är roligt och hälsosamt att arbeta. På söndag var det kyrkobesök och vila förutom att djuren måste skötas. Till kyrkan skänkte Elly och Harry alltid tio procent av sin lilla lön. Det var pengar som kyrkan använde för sin verksamhet.

Elly hade en lätt och smidig kropp. Lågmäld till sättet men utrustad med en vänlig men okuvlig järnvilja. Jag hörde henne aldrig beklaga sig över något. Skulle hon in till Värnamo eller bort på kalas så blev hon helt plötsligt på något sätt tio femton år yngre. Det var något som kom från insidan som gav resultatet. Det var som hon hade gjort en skönhetsoperation. Elly använde aldrig smink. Det var bara tvål och vatten.

Två av Ellys bröder hade tidigt utvandrat till Amerika och Elly höll kontakt med dem och gjorde också tre besök i det stora landet i väster. Sista gången var Elly 82 år.

 Vad jag vill ge uppmärksamhet på är att dessa människor som Elly (och det finns fler i vårt land och runt vår planet) får alldeles för lite uppmärksamhet. Dessa människor är arbetsamma och pålitliga och utrustade med klokskap (sunt förnuft). Det är dessa hjältar som har byggt och utvecklat vårt land. De är goda förebilder för vårt uppväxande släkte. Vi har mycket att tacka dessa hjältar för. Det är de som har byggt vår välfärd. Tyvärr så tycker jag vi fokuserar på helt andra förebilder idag. Där det bara är yta, snack, trams och ingen verkstad. Låt oss inte glömma vad dessa människor som Elly har gjort och låt oss ta ansvar för att föra deras erfarenhet och visdom vidare till våra barn.

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

Uppgifterna låg till grund för den kommunala beskattningen.

På landsbygden insamlades blanketterna av särskilt förordnande roteombud. Deras främsta uppgift var att hålla reda på vilka personer som flyttat in och ut i församlingen under det gångna året, men det gällde samtidigt att tillse att inga ”olämpliga” personer blev inskrivna, vilket kunde belasta den kommunala kassan.

Efter roteombudens genomgång blev uppgifterna kontrollerade mot församlingsprästens kyrkobokföring. Arbetet utfördes vid en så kallad förskrivning. Den ägde alltid rum några veckor före den riktiga mantalsskrivningen som under högtidliga former hölls hos häradskrivaremyndigheten.

Förskrivningen, som jag nu skall berätta om, hölls på en pastorsexpedition. Kyrkoherdens bostad låg vägg i vägg med expeditionen. I förrättningen deltog följande roteombud: min kollega, den ordinarie fjärdingsmannen, en lantbrukare, en blånäst pensionerad fanjunkare med stor mustasch och så var det en som var bygdens allt i allo. Vid jultiden slaktade han hushållsgrisar, medan sommarperioden ägnades åt semestervikariat som lantbrevbärare. Slutligen också undertecknad, som vid tillfället ifråga endast var 24 år gammal och tämligen nyanställd som extra fjärdingsman. Vidare deltog en storväxt kyrkoherde emeritus. Han var en snäll man, i 75-årsåldern, som talade med tordönlik stämma. Emeritus var bosatt på orten och tidvis tjänstgörande som semestervikarie för den ordinarie kyrkoherden.

Arbetet förflöt på ett grundligt och tjänstemannamässigt sätt, men avbröts efter några timmar då kyrkoherdens hustru inbjöd sällskapet till en måltid. Hon serverade ett antal rätter som normalt inte brukar stå på de svenska matborden; allt var enligt uppgift tillagat efter baltiska recept. Till måltiden bjöds både kryddat och okryddat brännvin.

Sällskapet hade väl intagit vardera två snapsar då det var dags för nästa, men då avstod jag.  Vårt arbete skulle fortsätta efter måltiden, vilket ingen annan föreföll ha i tankarna. Med förvånad uppsyn yttrade kyrkoherden: ”Jaha, var och en tackar för sig.” Serveringen fortsatte och ingen annan avstod. Hur mycket de övriga drack höll jag inte räkning på.

Samvaron blev emellertid efter hand allt gladare och en varm, gemytlig stämning spred sig i sällskapet. Plötsligt hade alla upphört att titulera varandra. De hade utan sedvanliga ceremonier övergått att använda benämningarna du och bror, vilket på den tiden ansågs högst anmärkningsvärt.

Min förman, den ordinarie fjärdingsmannen, trivdes som fisken i vattnet. Han sken som en sol och var säkert mycket nöjd, eftersom denna sammankomst hade han sedan länge sett fram emot.

Kollegan hade varit med tidigare och kände väl till programmet. Naturligtvis tog han vid tillfället inte upp frågan om att kyrkoherden samma vecka blivit anmäld av en granne som misstänkte honom för olaga jakt.

Kyrkoherden hade enligt anmälan skjutit fasaner efter mörkrets inbrott, vilket skulle ha skett sedan fåglarna flugit upp för nattvila i grenverket till ett träd som växte utanför pastorsexpeditionens fönster. Skotten skulle ha avlossats från fönsterplats!

Eftersom en av maträtterna smakade som att vara en tillredd fågel, kom jag osökt att undra över om prästfrun möjligen serverade oss fasan. Det hade säkert uppfattats som både fräckt och avslöjande om jag frågat om ingredienserna.

När arbetet efter måltiden återupptogs fortsatte umgänget i samma glada, spirituella ton. Alla var nu mätta och belåtna. De visade också ett tidigare okänt socialt engagemang. Den blånäste fanjunkaren var så mild i sitt väsen att han istället gav intryck av att representera Frälsningsarmén.

Invändningar och synpunkter anfördes ej längre då vanligtvis ifrågasatta, olämpliga personer fördes på tal. Det kan väl nu avslöjas att den natten slank ett par svarta får i gestalter av luffare in i församlingsböckerna. De blev skrivna, som det då hette, å församlingen, oaktat båda saknade bostad där.

Kvällen förlöpte och efter avslutad kaffestund strax efter midnatt, vartill ett glas konjak serverats, förklarades årets förskrivning avslutad. Deltagarna tackade hjärtligt för undfägnaden, varpå vi begav oss iväg, muntert trallande på vinglig stråt mot våra hem i den kristallklara natten.

Så gick ett år, och det var på nytt aktuellt med förskrivning, vilket alla såg fram emot med stor förväntan. För egen del var jag detta år väl insatt i vilka ceremoniella regler som gällde och mitt deltagande skedde under något större frimodighet än året före.

Rune Skarvik

Författare

Vårdalstiftelsen, som står bakom Idéprovningen, är en av de viktigaste aktörerna i Sverige inom tvärvetenskaplig forskning på vård- och omsorgsområdet. Vi stödjer nytänkande samhällsrelevanta idéer till forskningsfrågor som snabbt kan göra nytta i vård och omsorg.

Idéerna i Idéprovningen rör sig inom åldrandets utmaningar, barns och ungas hälsa samt nya idéer som kan utveckla organisation och styrning i vården.

Den första efterlysningen av idéer var öppen mellan 23 maj – 26 augusti 2011. Forskare och yrkesverksamma uppmuntrades att skicka in idéer till samhällsrelevant och nytänkande forskning. Alla idéer, som uppfyllde de kriterier som ställts, bjöds in att lämna en projektskiss. Av totalt 685 idéer fick vi 502 projektskisser. Av dem var drygt 32 % från personer som är verksamma inom vård och omsorg och närmare 70 % från kvinnor. Efter utvärdering har nu 42 projektskisser gått vidare till steg två. Senast den 3 februari 2012 ska ett underlag för forskningsprojekt vara inlämnat och den 12 mars kommer Vårdalstiftelsens styrelse att fatta beslut om finansiering av de mest nytänkande idéerna.

– Vi som finansierar forskning måste våga tänka på tvärs. Det är dags att komplettera traditionella utlysningar med nya sätt för att identifiera forskning så att de djärva idéerna också får utrymme. Idéprovningen är ett sådant sätt med fokus på vårdforskning, säger Thorbjörn Larsson, VD för Vårdalstiftelsen.

Kerstin Tham, professor i arbetsterapi vid Karolinska Institutet och ordförande för bedömargruppen för Åldrandets utmaningar, berättar:

– Det har varit spännande att läsa alla idéer och många vågar tänka nytt, men det finns också en hel del förslag som är mycket traditionella. Idéprovningen är ett bra initiativ för att uppmuntra djärva och samhällsrelevanta forskningsidéer. Det ger också en bra överblick över forskningsläget inom åldrandet.

Vårdalstiftelsen tar löpande emot idéer till samhällsrelevant och nytänkande vårdforskning via Idéprovningen.se. Under 2012 kommer också en riktad efterlysning av idéer inom Åldrandets utmaningar att göras.

Här finns alla idéer listade som gått vidare inom området ”Åldrandets utmaningar”:

För mer information och kommentarer kontakta:
Thorbjörn Larsson, Vd Vårdalstiftelsen
08-545 13 551, thorbjorn.larsson@vardal.se
Dag Hervieu, Programkoordinator

08-545 13 552, dag.hervieu@vardal.se

Freuds sista möte går för utsålda hus på Broadway och har Europapremiär i december på Klara Soppteater i Stockholm. Handlingen är ett fiktivt möte i London den dag då Andra världskriget bryter ut.

Den åldrade och dödssjuke Sigmund Freud har kallat till sig den unge och djupt troende professorn C.S. Lewis för ett samtal om Gud. Lewis har relativt nyligen haft sin ”Till Damaskus-upplevelse” och gått från ateism till tro. Han har ännu inte skrivit Narnia-böckerna och blivit etablerad. Freud håller fast vid sin teori om gudstro som en infantil ångestneuros, ett sökande efter Gud innebär för honom ett sökande efter en idealiserad fadersfigur. Lewis menar att den djupa längtan inom människan inte skulle finnas, om det inte fanns ett objekt för längtan.  Samtalet kommer att röra alla de eviga frågorna om Guds existens, om Guds allmakt, om meningen med livet, om kärlek och sexualitet och föräldrabindning… Lewis spelas av Ole Forsberg och Freud av Tomas Bolme. De är ensamma på scenen och det finns ett oändligt avstånd mellan dem, men så närmar de sig varandra för att återigen slungas iväg ifrån varandra.  Freud är svårt sjuk i muncancer och har bestämt att ta sitt liv när plågorna blir honom övermäktiga, för den unge Lewis är det en otänkbar och förbjuden tanke. I samtalet avgår naturligtvis ingen som segrare och i slutscenen hörs kung George VI:s tal, när sirenerna ljudit över London, i en bön att Gud må beskydda alla. För alla som sett filmen The King´s speech om den stammande kungen, får scenen ett särskilt djup.

På film kan man se mer om Freud just nu. A Dangerous Method handlar om psykoanalysens födelse vid tiden för Första världskrigets slut. David Cronenberg skildrar det turbulenta förhållanden mellan den uppburne själsläkaren Freud och hans unge efterföljare C G Jung som senare gick sin egen väg.

Självklart speglar varken pjäsen eller filmen de djupaste freudianska och jungianska idéerna men ger tidsbilden, stämningen och lust att fortsätta samtalet om de eviga frågorna.

Pjäs: Freuds sista möte (Freud´s last Session)

Text: Mark St Germain

Regi: Stina Rautelin

Scen: Klara Soppteater, Stockholms stadsteater

Caroline Krook

Präst och biskop emerita i Svenska Kyrkan

Från början var det så att de länder som misskötte sin ekonomi skulle straffas och tas i örat, alltså samma åtgärder som man i dag efterlyser men i en annan förpackning.

De stora medlemsländer som i dag gnäller över de mindre ländernas slösarekonomi hade vad jag och många minns själva skakiga ekonomier utan att någon sa ifrån, så vad som gäller inom Eu-fantriket kan vara svårt att förstå. Nu vädjar man alltså om samling vid kollektbössorna för euromedlemmarna och även för dem som har varit kloka nog att stå utanför eurons problematiska valuta. Underförstått låter man också påskina att om alla utomstående fans inte bidrar med nya pengar så kommer de att isoleras från oss som tar ansvar för Europas ekonomiska framtid. Storbritannien var kloka nog, gick in i sin egen kammare och stängde dörren om sig även om de nationella Eu-fantfansen gnällde över den visade brittiska snålheten. Att fråga utbölingen Norge om bistånd skulle vara en besk medicin även för en Eu-fant.

Fredrik Reinfeldt tog ju som bekant med sig den heta kollektbössan hem till det avlånga kuperade landet Sverige för att visa upp den inför Sveriges riksdag. Vad han står i frågan är en aning oklart men han påpekade i all ärlighet om att vår folkomröstning i eurofrågan står fast men man kan ju aldrig vara säker på vad som kommer ut av politiken i slutändan. Kanske blir det ändå så att svenska skattebetalare får vara med och betala för andra länders överkonsumtion och dåliga statsaffärer, att vi tvingas ta till oss en väl inlindad utpressning och inte vågar säga ifrån när det väl kommer till kritan. Fast Carl Bildt sa ju ifrån gällande sanktioneringfrågan för diktaturen Syrien, men det kostade ju inte särskilt mycket och Bildt gillar ju att ha lite drag om sig och sin person. Hans retorik är hans bästa vapen, han är rentav en retorikens Picasso. Fast nu har det seglat upp en väl så vältalig konkurrent i det nationella politiska stallet, nämligen Gustav Fridolin. Han tycks ha samma pondus och kunnighet som Bildt, så vad månde det bliva av denna vältaliga unga politiker, troligen en tillgång för svensk politik.

Politiska elakheter i all ära men nu när julen står för dörren så får man väl varva ner lite och försöka lura sig själv att se det lite ljusare i tillvaron. Fast tanken på det till vissa delar misskötta vårdsverige finns ju alltid närvarande och man undrar varför man aldrig tar krafttag för att få ett slut på alla missförhållande, där sparpaketen tycks vara en ekonomisk kronisk sjukdom som ingen vill försöka få bot på. Alla våra åtaganden i världen, i Eu-fantens rike är givetvis viktigare för dem som vill synas och som redan själva har mer än vad de kan förbruka under sin livstid. Grundorsaken till varför det ständigt delas ut sparpaket inom vårdsverige får vi sällan eller aldrig upplysning om, utan det stannar oftast vid att vi är för många gamlingar och för lite skatteintäkter. Så enkel är givetvis inte problematiken kring det minst glamourösa politiska uppdraget som vårdsverige är och har blivit. Vård och omsorg måste ju få kosta och inte vara en ”mjölkko” för riskkapitalister.

Till sist, det får bli några vinterbilder från glesbygdsjämtland denna gång.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Den unge mannen på tredje våningen sitter redan vid sin dator. På gården blåser en man med hjälp av en högljudd maskin löv från en punkt till en annan. En äldre kvinna går över gården med en hund. Skolbarn är på väg till skolan. Alla har ryggsäck på ryggen. Någon går ensam.

Det finns en känd film av Hitchcock från 1954 som heter Fönstret mot gården (Rear Window), där James Stewart spelar en fotograf som brutit benet. Han ägnar nu dagarna åt att spionera på sina grannar. Så småningom blir han övertygad om att en av dem begått ett mord. Slutet är riktigt spännande då mördaren (det finns en sådan!) kommer på vem det är som spionerar. Tänker på den här filmen nästan varje dag. Grannarna – och vi – har inga gardiner.

Något liknande – att man råkar se något oväntat och dramatiskt – inträffar också i Agatha Christies deckare 4.50 från Paddington. En äldre dam sitter på tåget och råkar för ett ögonblick titta in i en kupé på ett annat tåg. Hon ser ett mord. Skakad berättar hon om saken för sin väninna Miss Marple. Denna tror henne. Det gör däremot inte polisen. Miss Marple tar då själv hand om fallet. Tänkte på den här historien tidigare i höstas när jag tog tåget just från Paddington. Tåget tog mig ner till sydväst – till Devon, Agatha Christies hemtrakter. Inget konstigt hände under resan. Inget mord. Besöker ett par dagar senare Agatha Christies sommarhus Greenway vid floden Dart. Här bodde hon varje sommar under många år, och här utspelas också ett par av hennes deckare. Bland annat hittar man ett lik i båthuset. Själv hittar jag båthuset men inget lik. Jag är besviken.

Kväll i Kottby. Grannarna ser på TV, sitter framför sina datorer, lagar mat. Alla är hemma. Ljus tänt över allt. Med ett undantag. Hos damen med det gula köket är det fortfarande mörkt. Funderar på detta. Funderar på vad som kan ha hänt. Tänker på Hitchcock och Agatha Christie. Sen fattar jag ett beslut. Imorgon kommer gardinerna upp!

Ulf Persson

Skribent, bloggare och författare

Det fanns en speciell hatkärlek till Strindberg i mitt hem. Min morfar hade som ung varit skådespelare på Strindbergs egen teater, Intima teatern. Han var ung och entusiastisk och minnena från mötena med Strindberg bevarade han hela livet. Han blev hejdlöst förälskad i teaterdirektörens August Falcks syster Karin. De gifte sig och fick tre döttrar. Den äldsta blev min mamma.

Katastrofen i hemmet inträffade då min mormor dog i spanska sjukan som skördade så många offer 1918. Då var min mamma bara åtta år. Morfar berättade mycket om Strindberg för sina tre döttrar och så småningom för oss barnbarn. Min jämnåriga kusin Ture (Rangström) och jag lekte teaterlekar hela vår uppväxt så det stod härliga till. Nu är han chef för Strindbergs Intima teater som han varit med om att återuppväcka. Min far hade ett starkt kulturellt intresse. Mer eller mindre mot sin vilja utbildade han sig till jurist, men med äktenskapet med min mamma kom han in i en teaterfamilj.

Alla tog för givet att jag skulle in vid teatern, jag med. Men Gud behövde mig på ett annat sätt och jag prästvigdes när jag bara var 24 år gammal. Jag har varit församlingspräst i Lund, domprost i Storkyrkan i Stockholm och biskop i Stockholms stift. När mormor dog hade hon som gift kvinna inte rösträtt, men hennes dotterdotter blev biskop. Det har gått framåt med kvinnosaken. Jag bytte ut tiljan mot predikstolen. Men det finns likheter. Det handlar om att framföra ett budskap så att människor blir berörda.  Helt enkelt att fånga en publik: lyssna på mig, jag har något viktigt att säga.

Jag går mycket på teater. I Stockholm har jag verkligen oändliga möjligheter. Jag tycker om både stora, klassiska uppsättningar på Dramatens stora scen eller Stadsteatern men jag tycker också om att se det som framförs på alla små scener, där man arbetar med entusiasm och fantasi ofta under usla villkor. I år, 2012, kommer jag få mycket att göra, när man firar att Strindbergs dramatik lever 100 år efter hans död. Det är för mig obegripligt att stat och kommun nästan inte gett några anslag alls till ett Strindbergsår. Våra grannländer är stolta över sina stora söner, Ibsen i Norge och H. C Andersen i Danmark. Våra politiker tycker uppenbarligen att OS 1912 är mer värt att fira.

Det är ofta jag tycker att de existentiella frågorna behandlas ännu mer seriöst från stadens scener än från stadens predikstolar. Nyligen har jag sett Freuds sista möte på Klarascenen på Stockholms Stadsteater som handlar om ett fiktivt möte mellan de åldrade, dödssjuke Freud och den nyomvände unge litteraturprofessorn C. S Lewis. Samtalet kommer att beröra de stora och eviga frågorna om lidandet, Guds existens, meningen med livet, kärleken och sexualiteten… Hoppas att många ser pjäsen, som ges som eftermiddagsföreställningar, och fortsätter samtalet efteråt vid en kopp high tea.

Nu under Strindbergsåret ser jag särskilt fram emot att se Till Damaskus, Påsk och Ett drömspel.  Jag kommer att se pjäserna i flera olika uppsättningar. Alla tre är skrivna efter hans så kallade infernokris, då han på allvar närmade sig de existentiella frågorna efter en ateistisk period. Han brottades mycket med Gud och hans väg till en gudstro var sannerligen inte rak och enkel. Det är den väl sällan. Men de eviga frågorna lever – och det är därför Strindbergs dramatik lever. Kanske var det lika bra, att det var Strindbergcitat och inte bibelcitat som präglade min barndom.

Caroline Krook

Präst och biskop emerita i Svenska Kyrkan

Foto: Louise Berg

Det är liknande situationer i många kyrkor, så präster och diakoner har en hektisk tid. Ibland har man känt sig mycket välkommen och nästan efterlängtad, men ibland har man mötts av en något reserverad känsla från mottagaren. ”Ska jag behöva en påminnelse om min ålder?”

I år var det något speciellt. Jag hade själv uppnått den aktningsvärda åldern då jag var inkluderad i gruppen ”gamla”, och väntade på det där, för mig faktiskt efterlängtade, besöket och så den där röda julblomman. Men det blev inte som jag tänkt mig! Ingen pastor eller församlingssyster kom. Nej, i stället vällde det i fredags kväll in ett gäng ungdomar, elva stycken: ”Vi kommer med en julblomma från Filadelfia!”

Där stod dessa konfirmander i en halvcirkel framför min fru Gitten och mig. De ställde en del frågor och vi fick en liten konversation. Och som förtäring fick en chokladbit räcka; de skulle vidare till sin ordinarie ungdomssamling.

Här hade några ansvariga för seniorarbetet tagit ett strålande initiativ. Låt de unga få en chans att prata med de äldre och se hur dem har det och så delades de upp i grupper för att under en ledare representera församlingen.

Jag fick höra, att det inte bara var vi, Gitten och jag, som uppskattade ett besök av ungdomar. Till och med någon som undanbett sig blomsterhälsningen ändrade sitt beslut när hon fick höra att ungdomar skulle komma.

Det här vore ett exempel för kanske fler kyrkor att ta efter.

Och varför hade inte jag kommit på den här idén under mina många år som pastor?

Elon Svanell

Har bland annat varit verksam som pastor inom Pingströrelsen.

Det är sjätte gången den kommer ut och den blir mer omfångsrik för varje upplaga. Ett av syftena med den är att få ansvariga på lokal nivå att studera siffrorna och se vad som kan förbättras och naturligtvis också vidta åtgärder för att åstadkomma effektiv och säker vård.

När det gäller äldre så är det fortfarande läkemedelsbehandlingen som sticker ut som ett problem. Här i korthet vad som har presenterats:

Användning av tio eller fler läkemedel samtidigt innebär ökad risk för komplikationer. Vid mättidpunkten 31 december 2010 använde cirka 60 000 personer 80 år och äldre tio eller fler läkemedel. Variationen mellan landstingen var betydande med lägst användning på Gotland och högst i Uppsala. I samtliga landsting har andelen äldre med tio eller fler läkemedel ökat sedan året innan, 2009, vilket naturligtvis är bekymmersamt. Jag hade hoppats att de insatser som görs för att komma tillrätta med problemen skulle ha börjat ge effekt.

En del läkemedel kan, om de används tillsammans, ge upphov till svåra biverkningar eller problem med doseringen. Jämfört med året 2009 är andelen äldre med riskfyllda kombinationer i stort sett oförändrad. Det rör sig om knappt 13 000 personer 80 år och äldre. Här ligger Jämtland lägst och Värmland högst.

Vissa läkemedel medför en betydande risk för biverkningar hos äldre och bör därför undvikas i denna åldersgrupp. Totalt hade knappt 60 000 personer 80 år och äldre förskrivits minst ett av fyra sådana läkemedel. Här finns inte med någon jämförelse med föregående år. Sörmland redovisar här de lägsta siffrorna och Blekinge de högsta.

Socialstyrelsen har analyserat orsakerna till den låga kvaliteten i läkemedelsbehandling av äldre. Hit hör bristande kunskaper och tidsbrist hos förskrivarna. Styrelsen har en rad förbättringsförslag som lägger ett stort ansvar på de båda huvudmännen att genomföra bland annat fortbildning av läkarna och andra berörda yrkesgrupper om läkemedelsbehandling samt tillgång till personer med särskild läkemedelskompetens. Förslagen måste tas på större allvar av huvudmännen.

Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting har kommit överens om en nationell läkemedelsstrategi för att åstadkomma rätt läkemedelsanvändning till nytta för patient och samhälle. Förutsättningar ska skapas för effektiva läkemedelsgenomgångar och rekommendationer lämnas för hur äldre och multisjuka ska behandlas med läkemedel. I överenskommelsen ingår en prestationsbaserad satsning för att förbättra läkemedelsbehandlingen. 250- 300 miljoner ska utbetalas till de län som uppfyller uppsatta mål för att minska förskrivningen av olämpliga läkemedel, olämpliga läkemedelskombinationer och användningen av läkemedel mot psykos för patienter i särskilt boende. Det här borde ge incitament till förbättringar.

Lovvärt i det här sammanhanget är de aktiviteter pensionärsorganisationerna PRO och SPF satt igång tillsammans med Apoteket Farmaci. Genom en fyraårig kampanj ”Koll på läkemedel” riktad till medlemmarna hoppas man kunna höja äldres kunskaper om läkemedel och stimulera dem till att ställa ”vassa” frågor om läkemedelsbehandlingen till sin läkare. Till medlemmarnas förfogande har ställts ”Okloka listan” där de läkemedel som inte bör ordineras äldre finns upptagna. Blir man som äldre ordinerad ett sådant preparat rekommenderas man fråga sin läkare varför.

Efter att ha arbetat med frågor om läkemedelsbehandling av äldre i mer än 40 års tid är jag benägen att tro att det är kombinationen av åtgärder som inbegriper såväl huvudmän och förskrivare som konsumenter som kommer att ge effekt. Vi kan inte fortsätta att se siffror som att mellan 10 och 30 procent av akutinläggningarna av äldre beror på läkemedelskomplikationer. Felaktig läkemedelsbehandling drabbar i första hand den enskilde i form av läkemedelskomplikationer men också samhället genom den kostnad de drar med sig för vården.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot för Folkpartiet

Deras familjer skulle också inbjudas att deltaga. Styrelsen såg fram emot att tävlingen genomfördes i samarbete med köpmannaföreningen.

Köpmännens ordförande blev kontaktad. Han ställde sig genast positiv till förslaget och lovade bistå med priser till deltagarna. Tävlingsdagen kom. Tipsblanketterna delades ut och besked gavs till de medverkande om att frågorna fanns anslagna på skyltar, utställda i köpmännens affärsfönster. Den sista frågan fanns i möbelaffären där tävlingen skulle avlysas, vinnarna utses och prisutdelningen ske.

Samma dag hade lägets blomsterhandlare fått en felaktig leverans blommor, som bestod av ett tjugotal stora buketter krysantemum. Eftersom blomsteraffären skulle hållas stängd under en tid, beslöt dess ägare att skänka buketterna som priser i tävlingen. Blommorna placerades på ett större bord i möbelaffären tillsammans med övriga priser.

Möbelhandlaren var dessutom begravningsentrepenör och hade på äldre dagar blivit hemfallen åt alkoholhaltiga drycker. Han hade fått till uppgift att representera köpmannaföreningen. När han skulle tacka deltagarna, råkade han fästa blicken på den stora mängden blommor och förväxlade genast sitt åtagande och tacktalet fick istället följande lydelse:

– På de sörjandes vägnar ber jag att få framföra ett varmt tack för den rika blomstermängden och för visat deltagande…

Rune Skarvik

Författare

Naturligtvis behövde vi dessförinnan några timmars vila, vilket också påpekades, men chefen ansåg ändå att vi var lämpliga att omgående påbörja uppgiften. Det fanns möjlighet till vila under transporten, påstod han. Vi skulle med andra ord kunna turas om att sova. För oss var tjänsteresor ändå populära ty det gavs tillfälle att få se andra delar av vårt land.

Resan jag nu skall berätta om avser en transport med en person som jag här kallar Svensson. Han skulle föras till Frösöns mentalsjukhus i Östersund. Han hade astmatiska besvär, för vilken medicin medfördes. Svensson hade begärt att få behandling vid nämnda sjukhus eftersom han ansåg Östersundsluften vara välgörande för honom.

Avresan företogs från Lunds centralstation. Efter ett uppehåll i Eslöv föreslog min kollega att jag skulle sova först. Konduktören hade haft vänligheten att låta oss tre disponera en så kallad barnkupé. I denna fanns två längsgående soffor. Naturligtvis togs erbjudandet emot med stor tacksamhet. Jag sträckte genast ut mig i min fulla längd på den ena soffan, lade min rock över huvudet och somnade omedelbart. Efter en välgörande sömn vaknade jag plötsligt av ryckningar i tågsättet. Tåget sattes i rörelse. Då jag vände mig mot andra soffan fick jag en obehaglig känsla i maggropen, ty döm om min förvåning! på den andra soffan låg min kollega och snarkade djupt. Svensson sågs inte till! Tåget passerade samtidigt en namntavla, som visade att vi befann oss – i Nässjö! Vad hade hänt och var fanns Svensson? Min kollega väcktes omedelbart.

Han kom genast till full sans och besinning. Vi blev lika förskräckta; tankarna rusade genom våra huvuden och braskande rubriker om fångspillan målades upp framför våra ögon, då vi föreställde oss kvällstidningarnas feta stil och om allt elände denna händelse skulle föra med sig. Kupéns draperier mot gången utanför var fördragna och, döm om vår förvåning, ögonblicket senare drogs plötsligt kupédörren åt sidan och fram mellan draperiet steg Svensson glatt yttrande: ”Tjänare pojkar! Nu har jag tagit en promenad på perrongen”. Vilken lättnad vi kände och kunde andas ut.

Min kollega hade mig ovetande medfört en fickplunta innehållande konjak – en dryck han tänkt pigga upp sig med efter Svenssons avlämnande på sjukhuset. Han hade nämligen trott att blodet behövde komma i omlopp efter den långa resan. Plötsligt hörde jag honom säga: ”Det gjorde du bra, Svensson; nu skall du få en kaffegök!” Hans glädje över återkomsten var inte att misstaga sig på. Svensson kände sig hedrad och fick sin kaffegök. Han såg verkligen lycklig ut och kunde inte nog tacka för den omtanke som visats honom och sade: ”Jag har aldrig träffat vänligare poliser”, varpå han fortsatte: ”Nu är jag inte täppt i halsen längre.”

Det dröjde inte lång stund förrän andningsbesvären återkom och nya kaffegökar krävdes ständigt och jämt. Men det blev inga nya utskänkningar, vilket resulterade i att Svensson sade upp bekantskapen med min kollega. Mig underhöll han däremot med många mer eller mindre intressanta historier.

Svensson var lång och smal, såg trevlig och välvårdad ut, var omkring sextio år gammal, iklädd så kallad diktarbasker, kostym och lång trenchcoat. Hans hår var vitt, långt och kammat till en kuddliknande frisyr som ”vilade” på öronen. Hans yrke var frisör.

Under sin ungdoms- och skoltid hade Svensson varit skolkamrat med dåvarande innehavaren till Gästgivaregården i Staffanstorp: fru Ingeborg Henriksson. Under våra ”vallningar” i samhället hade han bett att få göra ett besök hos henne, vilket också kom till stånd. De talades vid och fru Henriksson tyckte det var trevligt att så oförberett få samtala om gemensamma minnen från ungdomsåren. Även Svensson satte stort värde på mötet. Före avskedet tog han tillfället i akt att nämna att båda hans skor hade hål på sulorna. Väta trängde in, påstod han. Besöket avslutades med att en gåva överlämnades till honom, vilken han tog emot med stor tacksamhet. Vad bestod gåvan av? Jo, herr Henrikssons galoscher!

Under resan berättade Svensson också om ett tillfälle då Kung Gustaf V besökte regementsstaden Ystad, där han en dag beslutat uppsöka en frisör och då hade majestätet råkat träda in i Svenssons frisersalong. Tydligen blev det frisörens största upplevelse i livet. Genom sina insatser med saxen blev han utnämnd till ”Kunglig Hovleverantör”. Svensson uppvisade detta kungliga bevis, som togs fram ur en tunn plånbok. Kung Gustaf V: s namnteckning var skriven med bläckskrift, men handlingen i övrigt fick för att kunna tydas läggas som pussel. Det kungliga beviset var nämligen sönderdelat i sex olika delar efter all nötning det varit utsatt för under åren.

Efter en lång tågresa anlände vi slutligen till Östersund. En taxi anlitades för att föra oss till sjukhuset, varpå vi en stund senare tog vi adjö av Svensson, som överlämnades till sjukvårdspersonal. Samtidigt passade min kollega på att fråga:

– Var ligger toaletten? Han begav sig dit och återvände en stund senare. Hans andedräkt spred en fräsch lukt av konjak. Om jag bjöds på konjak? O, nej den ringa mängd som egentligen skulle ha varit “min”, den hade ju Svensson redan fått!

Resan fick ändå ett lyckligt slut utan förväntade, misshagliga påföljder.

Rune Skarvik

Författare

Den franska Haute Couturen´s storhet har länge vilat på den anrika broderieateljén Lesage i Paris. Francois Lesage föddes 1929, och som han själv uttryckte det ,”på en bädd av pärlor och paljetter”. Några år innan han föddes hade hans föräldrar förvärvat den anrika broderiateljén Albert Michonet, som ursprungligen broderat sedan 1858 åt Napoleon lll och senare åt Frederick Worth, mannen som instiftade reglerna för ”La Haute Couture Parisienne”. Pappan Albert Lesage utvecklade brodyrataljén med hantverkare som kallades ”les petits mains” eftersom varje pärla eller paljett monteras med smidiga små fingrar. Det finns exempel på fantastiska arbeten som tagit 100-1000 timmar i ateljén för att framställa till exempelvis en klänning av Yves Saint Laurent där han i sin skiss låtits sig inspireras av en van Gogh-målning med irisblommor. Klänningen kom att kosta närmare en miljon kronor!

I arkivet finns broderier kvar ända sedan ursprunget av ateljéns historia, alla med sin speciella berättelse. Det är minst sagt värdefulla konstskatter. När Francois var 19 år tog han del i familjeföretaget, reste till Los Angeles med sina vältränade fingrar, öppnade en ateljé på Hollywoodstjärnornas gata, Sunset Boulevard. Han sålde Lesagebroderier till den tidens stora namn som exempelvis Marlene Dietrich som tyckte att broderierna omformade hennes kropp till en juvel på scenen. 1949 då fadern dog återvände Francois till Paris för att förvalta familjeföretaget och startade även en broderiskola som finns kvar än idag.

Efter andra världskriget introducerades huset Lesage till de stora modeskaparna Christian Dior, Cristòbàl Balenciaga och Pierre Balmain. Och när ”prét à porter”-industrin tog fart på på 70-talet började ateljén även arbeta med de stora modeskaparna i New York såsom Oscar de la Renta, Calvin Klein och Bill Blass. När Karl Lagerfeld blev chefsdesigner på huset Chanel 1982, var det första gången som Francois Lepage började brodera för det stora modehuset. Då Lesage arbetat mycket för Elsa Schiaparelli hade de inte kunnat arbeta ihop tidigare, på grund av rivaliteten mellan Mademoiselle Chanel och Elsa Schiaparelli.

För att försäkra sig om ateljéns framtid köpte modehuset Chanel Lesage 2002.Ytterligare en generation är idag involverad i familjeföretaget. Jean Francois Lesage driver en stor broderiateljé i Madras, där tillgången på skickliga hantverkare är större än i Europa. Vem vet, han kanske kommer att känna sig manad att återvända till Paris för att fortsätta och utveckla huset Lesage broderihistoria.

Cay Bond

Trendanalytiker, journalist och författare

Om några veckor har allt lagt sig och vi har fortfarande inte fått en seriös debatt om det verkliga problemet: Det saknas pengar i äldreomsorgen.

För en god kvalitet behövs tillräckligt med personal och chefer ”på golvet” och adekvat utbildning till dem alla. Kommunerna har i praktiken använt upphandling som ett sätt att spara pengar. Konkurrensen har hittills ofta skett utifrån pris, inte kvalitet, även om en del kommuner nu ändrar system. Upphandlingar skulle överhuvudtaget  inte behövas om de äldre själva fick makten över pengarna och kunde välja.

Det är dags att de politiska partierna vågar ta i den långsiktiga frågan om hur äldreomsorgen ska finansieras. Resurser fattas redan idag. Med nya stora kullar äldre som kommer att ha högre krav på kvalitet kommer samhället inte ens kunna upprätthålla dagens standard – än mindre  medborgarnas alla krav i framtiden – med oförändrad finansiering. SKL (Sveriges kommuner och landsting) har räknat ut att en standardökning på en procent per år fram till år 2035 skulle kräva en  kommunalskattehöjning med 13 kronor. Vem tror att detta är möjligt? Vi tror det inte. Vad är alternativet? Utred en äldreomsorgsförsäkring och lägg fast vilken vård och omsorg som ska ingå i samhällets åtagande!

Man måste inse att även äldre vill fortsätta att bestämma över sitt liv trots att de blir beroende av insatser från samhället. Vi tror på en lösning där samhället utifrån sitt åtagande och en  biståndsbedömning av den enskildes behov betalar ut kostnaden för vården som en summa pengar som brukar kallas äldrepeng ( jfr  skolpeng). Med hjälp av äldrepengen kan man själv välja utförare utifrån egna önskemål. Utöver äldrepengen ska man kunna lägga till själv för att få service och tjänster som man önskar och som man är van vid. Och som man betalt själv under sitt tidigare liv. Alla ska ha rätt till en grundläggande bra nivå och denna kvalificerade sjukvård och omsorg ska samhället stå för. Låt oss sedan få använda de pengar vi har till att leva livet levande till slutet med så mycket av bevarad identitet som möjligt.

I debatten hävdas allt mer kategoriskt att äldre människor inte kan välja. Tala om förmynderi! Hans Bergström satte fingret på det svajiga i  retoriken i DN häromdagen (DN , kasta inte ut valrätten, 29 nov 2011). ” Om äldre med närstående inte klarar egenmakten att välja äldreboende , hur ska de då kunna välja de kommunalpolitiker som skulle tilldela dem monopolvården ? Och varför skulle vi inte kunna göra val  innan vi blir alltför skröpliga ? I pensionsåldern börjar vi förstå att vi kommer att bli gamla. Då är det läge att välja i förväg det äldreboende vi kan behöva komma till så småningom. 

Vi uppmanar alla äldre och blivande äldre: Säg ifrån! om hur ni i vill ha det. Och var beredda på att ta ett eget ansvar både för att driva fram den gemensamma och den individuella vården och omsorgen. 

Berit Rollén och Monika Olin Wikman

Den svenska tigerns tänder har väl sedan länge befarats vara ofarliga löständer i de politiska kretsarna men det har nu bevisats att så inte varit fallet och att en vass tand funnits kvar i den genom åren sargade tigergommen. De andra stora elefanterna i öster som håller Syrien om ryggen har kanske nu anledning att se sig över axeln för att i tid upptäcka den eventuellt rabiessmittade svenska tigern som kan vara beredd att bita vem som helst och kanske även sin egen svans. 

Alliansens ledarparti har blivit allt slugare i sin politik när man på ett sofistikerat sätt alltmer avväpnar sin krympande motståndare och där tigerlandets sämst ställda får betala mest för denna inrikespolitiska ojämna  kamp där snart alla ägg i den röda korgen är stulna och ommålade. Så det är heller inte lätt att vara S-politiker i dag där en mustachprydd räv smyger omkring i den egna hönsgården och bara tar för sig. Samtidigt som det som finns under tuppkammarna försöker tänka ut en lösning på det förvirrade dilemmat och hur man ska kunna bli av med den mustachprydda svenska s-räven. 

Julen står nu också för dörren och vi svenskar förväntas konsumera oss igenom den och vara trogna våra ideal för att hålla marknadsekonomin igång och trycket i koldioxsidballongen. Miljöns änglar som just nu haft en sammankomst i Sydafrika börjar inse att man inte rår på den naturkraft som människan representerar. Vi tvingas i en krass verklighet att också vänta in den fattiga världens välfärdsambitioner och det lär föga hjälpa om vi självstympar våra egna. Jorden har blivit för liten och människan för stor i sina ambitioner och åtaganden. Vi har också kopierat oss i allt för stor omfattning och där har ju Kina dragit sitt strå till stacken även om det inte ser ut så presis. Ja, det var mycket elände men det finns mycket glädjande också om man bara blundar för verkligheten.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Kvinnor får sämre, omodernare och billigare mediciner, sämre akutvård och sämre vård i livets slutskede.

Men det är inte bara kvinnor som är drabbade. Få saker berör mig så starkt som när människor blir illa behandlade. Barn och gamla i synnerhet. Var är vår människosyn när det handlar om vård och omsorg om våra gamla? Vi säljer ut de som byggt upp välfärden i vårt land, som gjort det möjligt för oss att ha det så bra som vi har det idag. Riskkapitalister skor sig på försvarslösa gamla, men också andra bär ansvar. Kommuner tystar ner händelser som när en gammal kvinna på ett demensboende i Dalarna kvävdes till döds av sin mat på grund av personalbrist, var tredje 80-åring får mediciner som enligt socialstyrelsens rekommendationer bör undvikas av äldre, hemtjänst dras in, måltiderna lagas en vecka i förväg, inlåsta, nerbajsade… Listan bara fortsätter och fortsätter. Hur långt får det gå? Jag hade min gamla mor på ett äldreboende de sista åren av hennes liv.  Jag har sett på nära håll hur äldrevården fungerar – och hur den skulle kunna fungera.

Det känns inte bra att ständigt höra om Sveriges goda statsfinanser, BNP-tillväxt och fina exportförutsättningar när samtidigt sjukvården rasar, demensvården är skandalös och äldrevården bedrivs som på Koppargården.

Fram med resurserna, säger vi! Oavsett regler och lagar och vinstintressen så måste man alltid se till människan först. Vi måste göra något NU. Börja prata och ställa ansvariga till tals. 1.6 miljonerklubben har nu på onsdag sjunde december bjudit in socialminister Göran Hägglund och Stockholms äldreborgarråd Joakim Larsson till en diskussion om morgondagens äldrevård. Gå in på vår hemsida 1.6miljonerklubben.com och anmäl dig. Och håll ögonen öppna, detta är bara början. Vi kommer att arrangera fler debatter, ställa fler krav och protestera allt högre!

Alexandra Charles

Ordförande i 1.6 miljonerklubben

Organisationen grundades av Alexandra när hon blev medveten om de orättvisor som råder inom vården och hur mansdominerad forskningen är. Klubben är idag landets största kvinnoförening som skapar opinion, påverkar makthavare och utövar press på politiker och myndigheter. På senare år har Alexandra och klubben också engagerat sig i äldrevården.

Eftersom han visste att han snart skulle dö tog han sig till den stora staden för att söka upp sin son och försonas. Han satte in en annons i tidningen: ”Paco, kom till Hotel Plaza på tisdag kl 12.00 – allt är förlåtet – Pappa”. På tisdagen samlades flera hundra ångerfyllda unga män utanför hotellet och blev kvar tills polisen tvingade dem därifrån! 

Är det vår djupa längtan efter försoning som får oss att le en smula åt denna historia? Jag tror att det kan vara så. I de flestas liv finns det sådant som vi har svårt att förlika oss med. Och som vi kanske önskar vore ogjort. Människor som vi har skadat eller skadats av, ord som vi har slängt ur oss utan att tänka efter, saker vi har gjort – eller låtit bli att göra – och sedan ångrat.  Sådant som vi måste förlåta – eller be om förlåtelse för – och försonas med. Hos andra och inte minst hos oss själva. För många är detta det svåraste av allt. Vi kanske är för stolta eller för ängsliga för att ta det första steget mot att rätta till det som har gått snett. Vi får aldrig ge upp försoningens väg sade Nelson Mandela. Om förlåtelse och försoning blir främmande ord för oss blir vi varandras fiender. 

Jag tänker på detta inför det nya. Att gå in i ett nytt år är att stiga över en tröskel mellan gammalt och nytt. Trösklar har ett stort symbolvärde. De markerar slut likväl som början. Ska allting få förbli sig likt eller är det dags att ompröva och ta ett steg in i något nytt? På en tröskel kan man inte stå och vackla hur länge som helst. Början på ett nytt år är en tid då vi ger oss själva löften om en bättre framtid. I år vill jag akta mig för de stora löftena och hellre tänka på de små. I det lilla, i vardagen, finns stor kraft till  förändring. Är det någon som jag bör förlåta eller något som jag ska be om förlåtelse för? Något som jag måste acceptera och försonas med hos andra eller hos mig själv för att kunna avbörda mig och gå över tröskeln med lättare steg? Hur kan jag bli den människa som jag skulle vilja vara? Vad är det som står i vägen? Vi har alltid en chans att välja om igen, en mänsklig egenskap som är lätt att glömma bort. Det är mycket som kan vridas till rätta med lite mod och god vilja.

Patricia Tudor- Sandahl

Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut

Jag föreslår att Riksdagen ger de matematiska fakulteterna vid våra universitet i uppdrag att tillsammans med de sociologiska institutionerna att utarbeta en formel för minimumbemanning. Jag är medveten att jag som amatör missat mängder av variabler. PLEASE HELP! Men här följer ett första utkast:

Den bör bygga på följande faktorer:

 1)      Antalet vårdtagare

2)      Vårdtagarnas tillstånd med hänsyn till:

A)     Ålder

B)      Mobilitet

C)      Mental förmåga

D)     Hörsel

E)      Tidigare erfarenheter av stress

3)      Ytan för vårdboendet med hänsyn till:

A)     Utrymningsmöjligheter

B)      Antal våningsplan

C)      Närheten till brandstation

4)      Personalsammansättning med beaktande av:

A)     Utbildning

B)      Erfarenhet och vidareutbildning

C)      Kunskap och erfarenhet av nödsituationer

D)     Fysisk kapacitet

E)      Förmåga att hantera stress

5)     Tid på dygnet, veckodag och årstid:

A)     Olika tider på dygnet kräver olika bemanning

B)      Olika tider på året kräver olika bemanning

C)      Helger kräver olika bemanning

D)     Högtider kräver olika bemanning

 6)    Närhet till vårdinsatser:

A)     Närhet till akuta vårdinsatser

B)      Vårdinsatsernas kapacitet och utbildning

 7)     Den övervakande myndighetens kapacitet, kunskap och utbildning:

A)     Vilken utbildning finns jämte vidareutbildning

B)      Erfarenhet av krissituationer

C)      Förmåga att övervaka

D)     Förmåga att agera

Det finns många faktorer som Socialstyrelsen(?) skall ge riktlinjer för. Jag ser framemot den matematiska formeln!

FÖR DET KAN VÄL INTE VARA SÅ ENKELT ATT MAN HAR RÄTT FLYTTA OM MAN INTE TRIVS OCH BLIR VÄL OMHÄNDERTAGEN?

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Originaliteten i detta journalistiska stilgrepp har således med åren vittrat sönder och samman.

Många vill gärna att experten förfasar sig och upprört talar om alla riskerna, och sedan vill de mer kreativt att man vandrar runt något lämpligt dignande långbord och väljer, pekar, smaskar och bedömer. Det ger upphov till trevliga fotografier ur sneda vinklar när bantarprofessorn står där med gaffeln i högsta hugg och yttrar sig om sylta, leverpastej, korv och glögg. Allra bäst tyckte mina barn att det var det året en händig fotograf hade lyckats fotografera mig bredvid julgrisen i en sådan vinkel att barnen förtjusta hävdade att det inte gick att kartlägga vem som var grisen och vem som var pappa.

En ständigt återkommande fråga vid dessa intervjutillfällen är huruvida det dyker upp fler gallstenspatienter när juldagsmorgonen glimmar. Det är kanske inte till stallet man vill gå utan snarare till akuten när magvärken sätter in. Men varför det egentligen skulle vara mera gallstensattacker på julen än vid andra årstider är höljt i dunkel. Eftersom gallstensattacker utlöses av fet mat, ägg, lök och en del andra födoämnen borde man lika väl kunna argumentera för att den stora risksäsongen borde vara påsken med ägg eller midsommaren med lax, sill och majonnäser. Av någon anledning har man hakat upp sig på julmatens risker. Någon vetenskaplig undersökning om huruvida det bevisligen inträffar flera gallstensfall kring julen än vid andra årstider känner jag inte till. Det är rimligt att tro att den stackars utarbetade jourpersonalen har annat att göra än att upprätthålla en adekvat statistik.

Men om vissa ser julen som ett riskmoment kan ju faktiskt andra se den som en möjlighet. För en del år sedan publicerades en dansk undersökning som visade att medelvikten hos danskarna gick upp med något drygt kilo under julperioden. Vi gjorde om en liknande undersökning i Sverige och frågade dels mina överviktiga patienter, dels en slumpmässigt utvald kontrollgrupp av normalviktiga vad som har hänt med vikten från Lucia och fram till mitten av januari. Det visade sig faktiskt att det fanns en liten men påvisbar viktuppgång men bara i normalgruppen. Bland de överviktiga var resultaten mycket skiftande. Vissa hade gått upp kraftigt – men andra hade gått ner lika mycket, så medelviktsförändringen var faktiskt obetydlig. Detta illustrerar väl egentligen hur julen ter sig för många: Ett tillfälle att överäta och frossa för vissa – men kanske en möjlighet för andra att ha lite mera lugn och ro och hinna tänka över sitt matval i anslutning till planerade strategier att göra någonting åt vikten.

Naturligtvis finns det många samverkande faktorer som ökar risken för viktuppgång i juletid. En hel del av det traditionella julbordets rätter är naturligtvis feta. Pastejer, korvar och revbensspjäll är ofta fulla av fett, som dessutom är av mättat slag. Men många andra rätter är faktiskt rena bantarmaten. Mager skinka är synnerligen fettfattig. Lutfisk hör till det allra bästa man kan äta.

Riskerna kring julbordet kan elimineras med bara en smula strategi. Skälet till att många går upp är ju det faktum att man har tid att äta mer och längre. De många helgdagarna ger oupphörliga tillfällen att pröva på julmaten. Samtidigt kan man vända på steken och använda en vettig strategi för att motverka riskmomenten. Man behöver ju inte äta av alla rätter alla dagar. Det listiga är att gå ett varv runt julbordet och bestämma sig för vad man tycker allra mest om och koncentrera sig på detta. Själv har jag aldrig förstått varför jag skall äta köttbullar just kring juletid, de smakar ju inte speciellt annorlunda än de vardagsbullar jag äter under andra delar av året. Detsamma gäller prinskorven och andra korvar som egentligen inte har någon speciell julkaraktär för mig. Mat som vi i allmänhet bara äter till jul är ju typiskt den griljerade skinkan, som alltså kan göras till en mycket mager rätt och lutfisken som verkligen är bantarmat. Tillbehören kan ofta vara mera problem än själva grundrätten. Senap är en 50 % -ig sockerlösning liksom ketchup. Den vita såsen till lutfisken kan göras hur fettrik som helst med mycket grädde – men den som har lite hum om fettskolans teknik vet väl med sig att det går att göra den mycket smalare med mindre fett och mera omsorgsfull kryddning.

Sill och annan fisk är visserligen fet mat, men de fetter som ingår i riskrätter är fleromättade och nyttiga, även om det förstås finns lika många kalorier i ett gram omättat fett som i ett gram mättat fett. Igen är det såserna i vilken sillen vistas, som är rika på olja och därmed också kalorier.

Charkuterier av alla slag är fettfällor, där det oftast inte går att utröna vid inspektion av dessa rätter hur mycket fett de egentligen innehåller. Allmän varsamhet rekommenderas därför, och det räcker ju med att ta liten bit av varje sort för att smaka sig fram till favoriten.

Till julbordet hör nötter som innehåller omkring 50 kaloriprocent fett och därmed är definitivt bland det mest energitäta man överhuvudtaget kan äta. Det stämmer till dyster eftertanke att inse att det är lika många kalorier i en näve nötter som man håller en motsvarande mängd lättmargarin i handen.

Taktiken inför anfallet mot julbordet blir därför följande: Välj bara ut det godaste och ät inte slentrianmässigt av sådant du inte är särskilt intresserad av, bara för att upprätthålla traditionen. Njut av de nyttiga sakerna på julbordet utan hämningar. Förstärk julbordets utbud med trevliga, fräscha, färgglada och omväxlande sallader. Rödkål, grönkål, brunkål och långkål eller finska kållådor är exempel på fiberrika grönsätter som kan lagas till riktigt kalorisnålt och som får det att lukta jul i hela huset.

För många är julstressen besvärande och chansen att sitta och vila under helgerna är tilltalande. Men även på utgiftssidan kan vi göra någonting för att balansera julbordets kaloriska fröjder. De trevliga helgdagarna ger ju faktiskt möjligheter till långpromenader, simning och i bästa fall vintersport om isen och snön så tillåter. Lägg in motionen redan i helgplaneringen, mellan måltider, trivial pursuit med familjen, Kalle Anka och långfilmer framför TV: n.

Laga inte mer julmat än vad som kan beräknas gå åt. Många av oss äldre är uppfostrade i en tradition när man inte lämnade rester. Istället för att fungera som familjens slasktunna och äta mat man egentligen inte behöver, är det klokare och billigare att börja i andra ändan och göra små portioner som tar slut innan annandagen är förbi.

Se över stressmomenten i julhetsen: Det är inte nödvändigt att göra allting själv. Behåll traditionerna som skapar stämning, köp utan dåligt samvete halvfabrikat för att få mera tid att umgås med vänner, bekanta och i familjen. En av mina goda vänner har fulländat detta. Hon inköper ett paket färdig pepparkaksdeg, skär degen i skivor och sätter in den i ugnen på låg temperatur. Efter en stund sprider sig förföriska pepparkaksdofter i hela huset. Degen får stå i ugnen i några timmar tills den är totalt stenhård, sönderbränd och bara kan kastas bort. Men för några kronor har man skapat doftande julstämning – och kan sedan köpa utmärkta industritillverkade pepparkakor för en spottstyver i affären.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Det är ett okultiverat förslag. Förslaget bygger på en enorm trafik av bilar och bussar som definitivt är skadligt för staden och folket. Debatten handlar väl också om biltrafiken i Stockholm om att stadens byggnader inte klarar den tunga trafik som redan finns, av miljöskäl framför allt. Då kan man väl inte planera en åttafilig motorled mitt på Slussen enligt Foster & Bergs förslag. Var skall den börja och var skall den sluta frågar jag mig? De höga herrarna och fler med dem är imponerade av Norman Foster som arkitekt. Det kan jag förstå. Hans första förslag har formen ur en futuristisk rymdfilm… men vad har Slussen med det att göra?

En ny trafikknutpunkt behövs, men var lite förutseende alla politiker och lägg den vid infarten till Stockholm vid Danvikstull, så slipper vi den trafiken på en plats med anor där människor vill mötas!

Visst vill vi komma dit med buss, men det går att utveckla under jord, vad jag förstår. Därför är KulturSlussen ett ypperligt förslag med en människovärdig lösning för trafiken. Det förslaget tar hänsyn till det folket vill ägna sig åt på fritiden: kultur, möten och en inspirerande handel. Men vem behöver ytterligare en shoppinggalleria som dessutom skall vara 35 000 kvm och ligga mitt på Slussen och täcka den äldre kulturbebyggelsen, enligt preliminärt spikat förslag. Visserligen får staden väl in en fet kvadratmeterhyra, men det har sannerligen ingen framtid nu när hela världen håller på att förändra sitt konsumtionsbeteende av etiska och moraliska skäl. Slentrianmässig shopping håller på att bli omoraliskt! Hur kan politikerna missa det? Både Gamla stan och Söder håller på och har delvis redan lyckats med att satsa på mindre butiker, med utvalda varor, vilket stadens invånare verkar uppskatta. Det borde vi väl värna om istället. KulturSlussen har dessutom ett förträffligt förslag på en inglasad saluhall för alla sorts handlare, som är både estetiskt och folkligt. Det skulle bli en byggnad som dessutom är låg och inte skymmer den nya arkitekturen vid Katarinahissen.

Människor behöver och lever av kultur. Det är navet i vårt samhälle. Istället verkar våra politiker ha en övertro på en fortsatt tillväxt i samma takt som tidigare, som skall ta oss uppför Söders höjder med branta trappor som endast vältränade kommer att kunna ta sig uppför och som vi antagligen måste halka nedför då vinterns is och blåst slår till.

I det överkommersialiserade samhälle som vi har i Sverige och som nu ständigt visar upp misslyckanden i till exempel sjukvården, äldrevården, infrastrukturen borde politikerna istället sätta stopp för fel utveckling och satsa på en ny känsla som människor börjar få. Nämligen vikten av att GÖRA RÄTT och på så sätt ha gott samvete som konsument. Det erbjuder KulturSlussen.

Cay Bond

Trendanalytiker, journalist och författare

Hustrun Elna ringde till landsfiskalen, som lovade skicka dit ett par polismän för undersökning och hjälp.

Någon vecka tidigare hade Olfrid firat sin sjuttiofemårsdag och då som gåva av en sjöfarande son fått ett armbandsur som inköpts i utlandet. Varje hel timme hördes en melodi från uret. Efter en lätt tryckning på en liten knapp kunde upprepning ske i all oändlighet.

Gåvan blev mycket uppskattad, men enligt Elna hördes ständigt och jämt samma melodi. För hennes del blev musiken slutligen alltför enerverande. Olfrid vägrade att stänga av finessen. Han kunde inte nog förundra sig över den fantastiska uppfinning uret representerade och som han var ensam om att äga på fiskeläget.

Med tanke på den glädje sonens gåva berett honom, bad Elna, att Olfrid skulle få sitt armbandsur med till den sista vilan. Polismännen hade inte något att erinra mot önskemålet, eftersom döda sedan årtusenden tillbaka ofta fått en omtyckt ägodel med sig i graven. Efter undersökningen och Elnas ömsinta farväl bars Olfrids döda kropp ut ur rummet. I den tystnad som rådde besvarades plötsligt avskedet med en klar och ljudlig trumpetfanfar och melodin var den inte obekanta – Viva Espana! 

I den stunden hade de båda polismännen svårt att hålla sig allvarsamma, men det kunde inte heller den nyblivna änkan, i vars tårfyllda ansikte plötsligt spreds ett varmt och kärleksfullt leende. 

Rune Skarvik

Författare

Ungefär 1 100 personer tar sitt liv varje år i Sverige och det är fler män än kvinnor som begår självmord. Denna skillnad förstärks bland de allra äldsta.
 
Under perioden 2008-2010 var siffrorna följande:
Män totalt 27,6, män 80 – 84 år 39,2, män 85+ 49,7 per 100 000 invånare. För kvinnor var siffrorna följande: Kvinnor totalt: 10,9, kvinnor 80 – 84 år 8,4, kvinnor 85+ 10,9. Över tid har självmordstalet i alla åldrar minskat, också bland äldre män men samtidigt vet vi inte hur stort mörkertalet är. De äldre som avslutar sina liv genom att sluta äta och dricka registreras vad jag kan förstå inte som självmord.   

Bakom självmorden ligger depression eller kroppsliga sjukdomar. Depression kan ha sin grund i åldersförändringar i centrala nervsystemet, men också vara relaterat till sjukdom eller psykosociala förändringar som pensionering eller partnerns död. Obs att oro och ångest inte ska ses som en del av åldrandet utan den som lider av det ska erbjudas behandling och stöd.    

Det vi vet sedan tidigare är att män använder sig av drastiska självmordsmetoder som att de hänger sig, skjuter sig eller kastar sig framför tåg. Var och en kan inse hur det drabbar närstående men också andra som tågförare, ambulanspersonal eller personer som av olika skäl kommer att beröras av det inträffade.

Det finns mycket lite forskning om vad som egentligen leder till att en äldre person tar sitt liv. En orsak som vi inte diskuterat så mycket men som jag tror kan vara viktig är känslan att inte vara behövd. När man känner att man inte behövs längre, vad har livet då för mening? Här tror jag kvinnor är i en bättre situation än män på grund av att de i högre grad än män är engagerade i ideellt arbete.

När jag kom till Sveriges Pensionärsförbund 1999 så överraskades jag av telefonsamtal jag fick främst från nypensionerade män som sa att det inte var roligt att vara i en livslång semester och som ställde frågan om jag hade något arbete åt dem. Avlönat arbete hade jag naturligtvis inte men det fanns hur många ideella insatser som helst som behövde utföras. Att lämna arbetslivet är svårare för många än de vill erkänna. Det är inte säkert att det alltid ligger sanning bakom orden ”Det är så sköönt att ha gått i pension”. Därför är det viktigt att visa hur mycket man kan göra efter pensioneringen och som behöver göras.

En annan sak är behovet av stöd i sorgearbetet, något som Agneta Grimby, forskare i Göteborg har skrivit mycket om. Hon har tagit upp äldre kvinnors riskdrickande efter det att de blivit änkor– det har jag skrivit om tidigare – och behovet av återskapande av sociala nätverket efter en lång tid som anhörigvårdare. Hon har också tagit upp behovet av stöd när man akut förlorar sin närmaste. Hon har funnit att stödet till anhöriga vid dödsfall och i deras efterlevandesituation är ofta bristfälligt, inte minst på akutmottagningar. Plötslig olycka och död har i flertalet undersökningar visat att anhörigas reaktioner kan bli mer komplicerade än om döden varit väntad, och utgör en krissituation som behöver speciella insatser. Agneta Grimby har på grundval av resultaten i en pilotstudie med anhörigstödjare, som tillgodosett önskemål från anhöriga som akut förlorat sin närstående, dragit slutsatsen att det på en akutmottagning behöver finnas en stödperson som kan se till att anhörigas behov tillgodoses. Stödpersonen behöver ha utbildning för ändamålet och det ska finnas informationsmaterial på akutmottagningen med stödpersonens namn, mailadress och telefonnummer samt adresser till sjukhuskyrka, läkare och kurator med flera. Detta är något som borde drivas politiskt.

EU har utnämnt år 2012 till året om aktivt åldrande. Det innebär att det kommer att skrivas mycket om äldre som resurs och hur den resursen kan bevaras och användas. Det kommer också att ordnas seminarier och symposier på olika håll. Jag kommer framöver att försöka sammanfatta något av vad som skrivs både i andra EU-länder och här i Sverige inför 2012 om äldre som resurs och hur man på bästa sätt kan tillgodogöra sig den.

Det här inlägget fick ingen munter ton. Men nu är första adventsljuset tänt och det utgör ett av ljusen i tunneln inför det viktiga år som ligger framför oss.

Hade de genmanipulerats?

Efter tio dagar kastade jag dem. Det hade börjat kännas lite kusligt att de inte vissnade. Allt har sin tid, rosor såväl som människor. Det är det som gör livet så skönt. Nu på gränsen till min ålderdom tänker jag på dessa rosor. Det är inte lätt att åldras enkelt och naturligt i ett samhälle där ungdomlig kraft och fägring står så högt i kurs. Vi är inte nådiga mot det gamla och slitna. Inte när det gäller ting och inte när det gäller människor. Att bli gammal ses som ett problem, en börda, ett besvär. Dessutom är det fult, något att skjuta upp så länge det går. Det är inte bara de unga som kan tänka så. Vi är alla barn av vår tid. Värderingar smittar av sig. Vare sig vi vill det eller ej kryper de under huden på oss och påverkar hur vi ser på oss själva. Många av oss försöker allt vad vi kan hejda det naturliga åldrandet trots att vi egentligen vet att skönhet, utstrålning och sexualitet inte har mycket med en rynkfri hals och fasta lår att göra.

Jag vill gå min ålderdom till mötes med tillförsikt och lust men utan illusioner. Förbli en kännande, levande människa så länge jag lever men utan att streta emot oundvikliga förändringar och klamra mig fast vid det som har varit. Jag tycker att vi som är gamla ska ta av oss våra masker, leva i verkligheten och inte en ide om den, se livet som det är och inte som det har varit. Visa oss utan skam som de gamla, erfarna människor vi är, stå för våra innersta värderingar och berätta om vad vi har lärt oss av livet. Jag har en lapp på mitt skrivbord med ord av den franske författaren Paul le Couer.”Antingen kommer åren att göra dig kall eller också ska varma strömmar stiga upp från djupet överväldiga dig och göra dig mer levande än någonsin. Du är ditt eget ödes herre”.

Jag vill åldras vackert och med värdighet. Det är ju mycket begärt i ett samhälle som inte har mycket till övers för oss som anses ha passerat vårt bäst-före-datum. Men vi ska göra det ändå.

Patricia Tudor- Sandahl

Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut

–  I morse nämnde jag för Amanda att jag hört röster inne i huvudet, men hon påstod att det kunde ha varit något som gått en tid. 

– Var har ni fått dom grillerna ifrån, undrade religiöse Emanuel. 

– Jo, jag har läst om att kriminella ibland hör röster, innan dom begår brott, svarade Viktor. 

– Du är väl inte kriminell, menade Emanuel. 

Ernst hade suttit tyst och lyssnat, avbröt deras resonemang och sa: 

 – Jo, Viktor har nog rätt. Jag har också hört röster. För det mesta är det väl Esters, men annat var det för en del år sedan, då det ibland inträffade att en beslöjad röst tilltalade mig med skånsk dialekt och sa: 

 – Mitt namn är Nefertitis. Jag härstammar i rätt uppstigande led till en timmerman från Kivik. Sen försvann rösten igen. 

– Det var ytterst märkvärdigt – Nefertitis levde ju för mer än ett tusen år före vår tideräkning, menade Emanuel. 

Ernst fortsatte: 

– Ja, och ni kan tro, att en natt drömde jag om en man från förr. Det var precis som att han stod bredvid min säng. Han var väldigt fint klädd, verkade högfärdig och såg nedlåtande på mej. Plötsligt sa´ han: 

– Jag heter Samres. 

– Aa – du menar väl Ramses? förklarade Emanuel, som seglat styrman på Medelhavet. 

– Jo, det var kanske så han hette, erkände Ernst. Han påstod i alla fall, att han en gång i tiden varit kung av Egypten. 

– Ja då måste det ha varit Ramses III, förklarade Viktor. 

Honom har jag läst om i en bok med samma namn: Ramses III. Det påstås att han skulle ha varit besatt av sin egen skönhet, storhet och makt, trodde också sig stå nära Gud. 

– Ja, de´ har minsann många andra också trott, avslutade Emanuel och tillade – människan spår och Gud rår. 

Rune Skarvik

Författare

På bokmässans i Helsingfors tredje dag lämnar jag för en stund de finlandssvenska scenerna Edith Södergran och Totti (uppkallad efter Södergrans katt, inte fotbollsspelaren). Jag tänker mig ut på upptäcktsfärd. Då står hon där plötsligt. En ung dam klädd i vitt som ler vänligt mot mig och säger något på finska, vilket jag naturligtvis inte begriper. Vill säga något vänligt tillbaka men drabbas av akut och svår finsk tunghäfta. Så jag fegar och frågar om hon kan upprepa vad hon just sa fast på svenska. Det kan hon.

Elina, som hon heter, undrar om jag vill gå hand i hand med henne på mässan under tio minuter. Under tystnad. Undrar först om jag hört rätt. Det har jag. Elina är performanceartist, och detta är hennes ”föreställning”. En kort kontakt med en främmande medmänniska. Letar efter skäl att säga nej men kan inte hitta några. Det finns inga. Så vi går. Med våra händer i ett fast grepp går vi ut i folkvimlet. Det är trevligt, behagligt, inte alls genant. Efteråt kallar hon mig modig. Vi skiljs åt.

Stärkt i själen av detta möte lyssnar jag på Claes Andersson, författare, poet, jazzmusiker, läkare, politiker. Han har skrivit en bok om åldrande som heter ”Ottos liv”. Otto torde ha vissa likheter med författaren. Det är inget roligt att åldras säger Andersson men – tillägger han torrt– alternativet är inte så kul det heller. Jag köper boken. Får den signerad.

På bokens baksida står. Jag skriver mig en framtid. Jag skriver mig genom den dystra vintern, genom snögloppet och halkan, genom fukten och kylan, blåsten och stormarna. Tänker på min egen förestående vinter i Helsingfors. Upptäcker på Internet att Elina även erbjuder tröst för vilsna själar. En två timmars kram mitt i folkvimlet. Fick hennes kort. Serendipitet!

Ulf Persson

Skribent, bloggare och författare

Men först ut är Någon annanstans i Sverige som har en ovanligt mäktig skådespelarensemble. Eller vad sägs om Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren och så vidare. Manuset är skrivet av Hans Gunnarsson efter hans roman med samma titel och utspelar sig i en by i Piteåtrakten i Norrland. Filmen handlar om flera människors liv som skildras parallellt och som i slutet binds samman.

Filmen har starka kvinnoporträtt och det är en av filmens stora behållningar att följa speciellt Helena Bergströms och Sussie Ericssons karaktärers öden.

En annan stor behållning är att se giganterna Björn Gustafson (född 34), Lars Lind (född 35), Meg Westergren (född 32) och Sten Ljunggren (född 38) i samma film. Lysande aktörer vilka vi alltför sällan ser på bio. Deras karaktärer har en cynisk inställning till sin tillvaro vilket bidrar till att filmen är oerhört tragikomisk likt Roy Anderssons filmer. Björn Gustafson spelar en änkling som sitter i förhör hos polisen genom hela filmen för att berätta vad som egentligen hände då han sköt en yngre man till döds i en grannvilla medan husägaren blodigt stuckits ihjäl med en kökskniv. Meg Westergren och Sten Ljunggren spelar ett alkoholiserat par vars son spelas av Mikael Persbrandt. Han har för längesedan lämnat byn och sina bittra, missbrukande föräldrar bakom sig för ett liv i Stockholm med sin käraste men återvänder för en kväll. Lars Lind gör berättarrösten.

Filmen har biopremiär 16/12.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorblogggen

På 1930-talet besökte jag under sommarmånaderna mina morföräldrar och kom då i kontakt med den några år äldre fiskaresonen Per Gustavsson.

Redan som ung mönstrade han eldare på fartyg, seglande i de farvatten där andra världskrigets marina stridskrafter befann sig, innebärande faror för neutrala handelsfartyg och deras besättningar. Sjuttio år senare har vi åter sammanträffat. Avsikten var att tala om barndomstiden, men det blev istället så att nu 88-årige Per Gustavsson vid ett antal intervjuer berättade om sina minnen från sitt mångåriga yrkesliv till sjöss. Artikeln är hämtad ur boken: Skörbjugg och lämparglädje.

Under andra världskriget stred tyska trupper i Egypten. På olika sätt kom befolkningen i nära kontakt med de främmande soldaterna. Då lärde de sig tyska ord, uttryck och fraser, medan andra, kanske främst de många gatuförsäljarna, fotografer och frisörer, lärde sig på ett hjälpligt sätt att tala det främmande språket. Efter kriget sökte nämnda yrkesgrupper sig till utländska fartyg, på vilka de gick ombord och erbjöd sjömännen sina tjänster. Några år efter krigets slut anlände Per med ett lastfartyg till Alexandria, varifrån han har minnen av händelser visande egyptiernas finurlighet, när det gällde att “ge igen” för den tid tyska armén befann sig i landet.

Efter fartygets ankomst började lasten att lossas med hjälp av fartygets ångvinsch. Några minuter senare uppstod varmgång i ett lager som satt närmast oåtkomligt till. För att åtgärda felet krävdes erfarenhet hos reparatören. Vid arbetets utförande krävdes att denne kunde använda båda sina händer samtidigt. Maskinisten beslöt, att själv ombesörja bytet. Sedan arbetet påbörjats, frågade en egyptier honom på tyska:

– Vill du att jag klipper dig?

Vanemässigt uttryckte maskinisten sig på ett svavelosande språk. När han då också motvilligt måste hålla i det varma lagret, besvarades frågan irriterat tillika med kraftuttryck på tyska språket. Egyptiern antog, att maskinisten var tysk, eftersom hans svar varit så välformulerat. När han dessutom förstod att arbetet inte kunde avbrytas, tog han fram en sax ur fickan och började klippa maskinistens hår. Det blev en kort, stubbad frisyr. Vilda protester och under allt högre svordomar, avslutades klippningen med konturerna av ett hakkors i den cirka fem mm långa hårstubben.

Vid samma tillfälle uppehöll sig en egyptisk fotograf ombord. Han passade på att fotografera maskinisten under klippningen. Bilderna framkallades. När de senare skulle överlämnas, stod maskinisten inte att finna. Istället lämnades bilderna till skepparen som avkrävdes två pund, men han vägrade att betala. Fotografen blev arg och hotade med att anmäla honom till polis- som hamnmyndigheterna. Då förstod skepparen, att det var bäst att betala med risk för att fartyget annars skulle kvarhållas. En stund senare, när skepparen skulle överlämna fotografierna till maskinisten, avkrävdes denne betalning för utlägget. Men han förklarade, att han varken beställt klippning eller fotografering. Skepparen genmälde, att han istället skulle sända bilderna till maskinistens hustru – mot efterkrav! Då föll maskinisten till föga och betalade beloppet.

Även en skräddare fanns ombord. En kamrat till Per berättade, att han hade erfarenhet av skräddarna i Asien, vilka var flinka yrkesmän och som på kort tid sydde upp såväl byxor som skjortor. Kamraten beslöt prova den egyptiske skräddares yrkeskunskap genom att beställa två par byxor. Efter att behövliga mått tagits utlovades, att byxorna skulle få avhämtas dagen därpå. På överenskommen tid följde Per med kamraten till skräddaren. Byxorna provades, godkändes och betalades. Skräddaren framhöll, att vissa tullmän i Alexandria inte gärna godkände utförsel av textilier. Han föreslog därför att de nya byxorna skulle behållas på – under de gamla. Det beskedet blev kamraten väldigt tacksam över. Han betalade byxorna varpå de lämnade skräddarens hus.

Det blev en både varm och svettig promenad, eftersom temperaturen uppgick till cirka +40 grader. En halvtimmes promenad i rask takt kom de fram till landgången. Där stod två tullmän, som märke kamratens anmärkningsvärda svettning. De påstod, att han antagligen försökte smuggla ut textilier ur landet. För närmare kontroll fick kamraten följa med dem till en vaktkur i närheten. Där hade han fått ta byxorna av sig. När tullmännen såg de nyinköpta byxorna under de äldre, beslagtog de dessa och krävde ett bötesbelopp. Byxorna fick lämnas kvar hos tullarna.

Senare under dagen avgick fartyget mot nya mål. När det svängde ut ur hamnen, sågs frisören, fotografen och skräddaren, uppehålla sig tillsammans med tullmännen. Alla var upprymda och vinkande ivrigt mot fartyget. Då insågs att egyptierna varit i maskopi med varandra. De hade antagligen trott att besättningen varit tyska medborgare. Under sina många år till sjöss besökte Per ofta Alexandria. Bedragarna uppehöll sig alltjämt inom hamnområdet, men Per anlitade dem aldrig. Ibland har han fundera över:

– Var det verkligen en skräddare som kamraten anlitat, och hur många gånger hade han ha sålt samma par byxor till “tyska” sjömän?

Rune Skarvik

Författare

Annars ser man inte många som är ute i naturen nu i november månad men visst kan man möta någon joggare som springer av sig välfärdsfläsket för att ge plats för ny påfyllning inför det stundande svenska julfirandet. Korta ljusa dagar får vi nu vänja oss vid och nu för tiden söker sig människorna till de upplysta och varma marknadsladorna för att ta del av det som serveras och för att komma bort från mörkret. Ingen kan eller vill i dag sitta still i sin stuga och filosofera över köksbordet, det gör bara knäppskallar som deltog i uppbyggandet av välfärdssverige. Att konsumera utan avbrott är också en plikt som marknaden kräver av varje medborgare i Eu-fantens rike dock med vissa undantag i rikets södra delar.

I Syrien pågår människoslakten i ideologiernas anda och den demokratiska budkavelen kommer att kosta många liv och har kostat många liv. De stora diktaturernas utposter håller nu på att falla ihop inifrån med mycken blodspillan emedan vi här hemma fjäskar för de stora, köper prylar och säljer företag till de stora. Vad innehåller egentligen Sveriges omtalade stora världsliga samvete? Det är kanske mindre än vi tror och därför alltid först låter försiktighetsprincipen tala. Att tala högre och tydligare genemot de små skurkstaternas inre angelägenheter anses i dag vara riskfriare och ge mer politiska poäng. Fast ta en bit i taget är kanske inte fel, risken finns dock att man själv blir tagen på en bit i taget.

Den yttre kinesiska muren är kulturmärkt sedan länge och den inre politiska muren håller väl på att bli politiskt kulturmärkt. Så en välskött kapitalstark och folkrik diktatur bör inte vara så farlig att umgås med, snart sitter vi kanske i samma politiska rum. De stora demokratierna kommer kanske tvingas leva i samförstånd med de stora diktaturerna sedan man i samförstånd bekämpat dom små skurkdiktaturerna. Vad jag som köksbordsfilosof kommit fram till verkar vara just detta senario, ondskan smälter samman med det goda och allting blir som det alltid varit.

Mina bilder får denna gång visa en dag i november sedd i makro-objektivet förutom en ”piggvinkatt” som spanar efter en mus som försöker komma undan. Vår kära novemberkaktus är också med.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

– Visst, det kan ha varit dumt att dricka sig full, men det betyder förstås inte att det är rimligt att du ska svara för allt du gör när du är full.

Så sa professor Petter Asp i en intervju i (nät)tidskriften Accent den 21 september 2011. Han talade om en dom från Högsta domstolen den 16 september, i vilken fem justitieråd tagit sig före att stryka ett streck över en princip i svensk straffrätt. En princip som finns uttryckt i inledningskapitlet till den svenska brottsbalken och som HD tidigare tolkat så att – enkelt uttryckt – självförvållad berusning inte är en ursäkt vid en brottsbedömning. Det du gör i fyllan och villan är ditt ansvar.

Domen finns att läsa på Högsta domstolens hemsida, under ”Avgöranden 2011” (2011-09-16, B 2130-11). På SvD Brännpunkt 1/11 skrev jag, tillsammans med professor Suzanne Wennberg, en starkt kritisk artikel, där vi liknade de fem justitierådens agerande vid en kupp.  När vår Högsta domstol vill ändra ståndpunkt i en viktig rättsfråga finns institutet plenum – samtliga justitieråd ska delta i beslutet. Nu valde de fem råden att använda sig av en undantagsregel med hänvisning till att det skulle innebära en belastning för den dömde att avvakta med dom tills man samlade 16 ledamöterna. Detta trots att det alltså inte handlade om sommarlediga kollegor – det var mitt i september.

Vår kritik handlade framför allt om de konsekvenser avgörandet skulle få – och nu har fått –långt utöver den situation målet gällde. Den starkt berusade mannens handlande, att med en 24 cm lång kökskniv hugga två personer i ansikte och hals med livshotande skador som följd, hade av tingsrätt och hovrätt bedömts som dråpförsök. Han dömdes i tingsrätten till åtta års fängelse och hovrätten skärpte påföljden till nio år.

Men HD skriver att det inte gick att visa att mannen haft uppsåt att döda, eftersom han handlat i stark berusning. Istället dömer de honom för grov misshandel och sänker straffet med mer än hälften. Hur domstolen kommer fram till att mannen, om han nu var så berusad att han inte visste vad han gjorde, i alla fall hade uppsåt att åstadkomma svår kroppsskada står det inte något alls om i domen. Istället följer ett långt resonemang om att det inte skulle vara förenligt med Europakonventionen att anse en berusad ha skuld om man inte kan visa att han verkligen hade uppsåt i det berusade tillståndet.

I flera sidor förklarar domstolen att den hittillsvarande principen om straffansvar vid rus inte längre ska gälla. Hädanefter ska alla domstolar (och alla åklagare) pröva vad en berusad människa verkligen har uppfattat och förstått i sitt berusade tillstånd. Om han var för full att veta vad han gjorde ska han inte dömas – om det inte finns ett straffansvar också för den som bara har handlat av oaktsamhet. Det gör det när man skadar en människa fysiskt, men inte när det gäller till exempel sexuella handlingar. Och straffskalan är en helt annan om den berusade ska dömas enbart för ett oaktsamhetsbrott.

Vår kritik fick ett snabbt genmäle av två andra professorer, Petter Asp och Magnus Ulväng (SvD Brännpunkt 2/11). Dessa båda vill tona ner betydelsen av domen – samtidigt som de kallar den ”ett stort och välkommet steg”.  Att vår tolkning av domen skulle vara felaktig kan de inte påvisa –i stället menar de att det är ett viktigt principiellt ställningstagande.

Just så uppfattas också deras kritik av statsvetarprofessorn Marie Demker. På sin blogg förundras hon över att Asp och Ulväng, som häftigt kritiserar oss utan att visa att vi haft fel i vår analys. Det detta handlar om, skriver hon, är den i grunden moraliska frågan om vi bär ansvar för vad vi gör när vi berusat oss.

Just så. Det är detta som paradigmskiftet handlar om. Ett paradigmskifte är det, och så beskrev också ett av de dömande justitieråden domen när han talade på Advokatdagarna (Advokaten nr 8 s. 31):

”Det är en av de största förändringarna när det gäller den centrala straffrättens allmänna läror på senare år.”

Javisst. När domstolarna ska kräva att åklagaren kan bevisa att en berusad person verkligen uppfattat situationen rätt och begripit vad han gör får det genomgripande konsekvenser. Brott begås som bekant inte sällan just i – eller på grund av – berusning. Visst kan det gå att styrka att den berusade ville skada, men ofta blir det svårt att bevisa att han verkligen uppfattade situationen rätt. Han säger att han inte märkte att kvinnan han hade samlag med faktiskt sov.  Han var så borta att han inte förstod att han satte sig i en bil och körde. Han trodde i sin berusning att mannen som kom för att fråga om vägen var en angripare och högg ner honom i vad han trodde var nödvärn.

Ibland finns ett oaktsamhetsbrott att ta till, om än med långt mildare straffskala. Ofta finns inget sådant alternativ, som i fallet med samlag med en sovande.  Eller för övrigt i exemplet där en starkt berusad sätter sig i en bil och kör – rattfylleri kräver uppsåt.

Redan har en domstol rättat sig efter HD-domarnas nya direktiv, i en situation där den tilltalade hävdat att i sin berusning ha uppfattat sig vara i en nödvärnssituation. Mer lär komma.

Den moraliska frågan är alltså för närvarande besvarad just som Petter Asp vill se den. Det är inte rimligt att vi ska svara för allt vi gör när vi är fulla.

Eller är det?

Madeleine Leijonhufvud

Professor emeritus i straffrätt

Turistbroschyrernas löften motsvarade våra förväntningar; något som vi särskilt ägnade intresse åt var stadens för oss ovanliga och vackra, vita byggnader. Efter ankomsten ansattes vi på ett oförsynt sätt av landets bakterieflora. Dess härjningar i mag-och tarmsystemet saknade allt förbarmande, vilket gav oss anledning till täta toalettbesök.

Så var den stunden åter kommen, då det var dags att besöka toalettrummet. Detta var utrustat med tre urinoarer, tre tvättställ och tre toaletter. Sistnämnda var av enklaste slag och bestod endast av tre hål helt nära en vägg i golvet, belagt med vackra klinkerplattor. Mot sittplatserna rådde fri insyn från tre håll och på så sätt avslöjades obarmhärtigt privatlivets helgd. Väggen ovanför urinoarerna var täckt med en spegel, som gav god sikt ut över rummet. Framför spegeln fanns speciella ståplatser, som bestod av förhöjda pedaler över omgivande golvyta. Vid ankomsten fanns inga andra besökare. Vi tog vid detta besök sikte på ståplatserna.

Genom spegeln avslöjades ögonblicket senare att en färgad man tyst och försynt gläntade på dörren och steg in i rummet. Vi hade tidigare iakttagit honom på hotellområdet, där hans uppträdande ingett oss en känsla av att vi stod under övervakning. Mannen var i fyrtioårsåldern och bar en vävd bomullsfilt i randigt mönster, lagd över sina axlar och för övrigt vitklädd i skjorta och byxor. De senare slöt tätt till kring smalbenen, medan storleken i övrigt var synnerligen rikligt tilltagen. Byxmodellen avslöjade att han var rättrogen muslim.

Besökarens åtgärder med byxorna, liksom försöken att hålla filten på plats följdes av oss med stort intresse. Därvidlag utgjorde väggspegeln ett gott hjälpmedel. Efter att ha klarat av förberedelserna, satte han sig över ett av hålen i golvet och just då samtalade vi om väggarnas vackra kakelbeklädnad. Plötsligt avbröt den främmande mannen oss och frågade på oklanderlig skånska: ”Är ni byggnadsarbetare från Malmö?”

Rune Skarvik

Författare

I år har Veteranen valt att nominera seniorer utanför SPF-sfären och utanför de politiska partierna. Nästa år hoppas de att läsarna själva nominerar personer till tävlingen.

Veteranen har valt ut åtta seniorer som de tycker skapar en positiv bild av äldre i samhället och som bidrar till att förändra synen på äldre. Och två av dessa är Seniorbloggare, nämligen Patricia Tudor-Sandahl och Bodil Jönsson. De andra är följande:

Rolf Ekman (Professor emeritus i neurokemi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet samt föredragshållare), Elsie Johansson (Författare), Sven Wollter (Skådespelare), Carin Mannheimer (Dramatiker), Lars Andersson (Gerontologi och professor i Äldre och åldrande) och Lars Tonstam (Professor emeritus i sociologi).

Mejla namnet på den du vill rösta på till www.redaktionen@veteranen.se. Märk mejlet ”Årets senior”.

Du kan också rösta via vykort. Skriv namnet på den du röstar på samt uppge ditt namn, adress och telefonnummer. Märk kortet ”Årets senior” och skicka det senast den 25 november till Veteranen, Box 22574, 104 22 Stockholm.

Var med och rösta och tävla om två biljetter till prisutdelningen, plus resa för två.

Läs mer på Veteranens hemsida.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Där beskrevs vad som behöver göras för att man ska känna sig trygg när man som äldre inte längre kan klara sig själv och har drabbats av sjukdomar av olika slag.

Det var inga orimligheter som krävdes. Det handlade om vård och omsorg enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, tillgång till kompetent personal med kunskap om äldres sjukdomar, tillgång till bra mat och socialt innehåll i tillvaron. Att frågan Vågar jag bli gammal fortfarande ställs i de mail jag fått sedan Carema-skandalen kom i dagen är naturligtvis ett stort misslyckande. Äldre, sjuka ska inte behöva ligga timvis i kisstyngda, nedbajsade blöjor. Stora obeskattade vinster ska inte landa utomlands i riskkapitalbolag. Vi måste få en ordning där vi tidigt kan uppmärksamma och förebygga vanvård för det handlar om det. Företagens vinster måste i första hand användas för utveckling av vården och utbildning av den ansvariga personalen. Den del av vinsten som går tillbaka till dem som satsat pengar i företagen måste ligga på en rimlig nivå.

Det tog en stund att vänja sig vid ljuset. Plötsligt fick jag oväntat se en svart, mycket vacker välväxt kvinna, som naken vände ryggen emot mig. Hon stod helt stilla, säkert paralyserad över min närvaro, tänkte jag. Kunde barägaren möjligen ha missuppfattat min fråga? Vad hade han haft för tankar om min person? 

Allt nog. För ett ögonblick beskådade jag den ovanligt vackra, sidenglänsande kroppen, som var så unik i alla sina former. När blicken nådde axelpartiet, visade kvinnan, att hon trots sin nakenhet hade god klädsmak. Kring hennes hals hade knutits en blåvitrandig scarves, men så högre upp fann jag till min förvåning – hon saknade huvud! Jag förstod genast mitt misstag. I mörkret hade jag råkat hamna i ett förrådsutrymme som tillhört en invid liggande damekipering! Toaletten då? Jo, den fanns innanför dörren bredvid.   

När jag återvänt till barägaren, såg denne på mig med frågande blick, när jag med ett småleende återlämnade nyckeln efter toalettbesöket. 

Rune Skarvik

Författare

Självklart är profithunger ett stort problem, men frågan är om inte vår brist på en genomtänkt människosyn är värre.

Om vi accepterar att varje människa har ett okränkbart människovärde borde de hemskheter vi ser på TV från äldreomsorgen vara omöjliga. Man kan ställa sig frågan om vi inte talar tillräckligt med varandra om människosynsfrågor. Under många yrkesverksamma år föreläste jag om äldreomsorg, som utgår från den enskilda människans behov. Ibland kände jag mig en smula generad, och tänkte att det jag sa var självklarheter. Men jag mötte oftast ett stort gensvar. Nu har jag varit pensionär i drygt två år, och döm om min förvåning, när jag för någon månad sedan talade för en grupp vuxna som var anhöriga till en person med demenssjukdom fick kommentaren, ”det här borde alla få höra!”

Ofta talas det om att äldreomsorgen kommer att bli bättre när vi 40-talister ställer krav. Det tror jag är ett önsketänkande. När du har behov av så mycket vård och omsorg så du får bistånd till ett äldreboende har du inte kraft att protestera. Av egen erfarenhet till en mor som dog på ett ”Caremahem” 1999, vet jag att man som anhörig kan gripas av sådan maktlöshet och hopplöshet när man försöker strida för sin kära att man ger upp. Till slut var jag tacksam för minsta lilla vänlighet och för att mor hade tak över huvudet och en egen säng.

Är det så att vi börjar tro att människor behöver antingen morot eller piska för att utföra sitt arbete?  De som får morot (bonus) får rätt att piska (skylla på) dem som finns under i hierarkin. Man kan lätt få den uppfattningen. Måste de som arbetar inom vårdbolagen ”stänga av” sin medmänsklighet för att sköta sitt jobb. Hur kan det annars vara möjligt att lämna en döende människa ensam i sin avföring på ett skyddsunderlag av plast?!

Vi 40-talister måste nog redan nu börja tala människosyn med varandra och med våra beslutsfattare. När vi väl är beroende av det som erbjuds är det för sent. Inte vill vi väl heller acceptera att de som nu är föremål för äldreomsorg får lida. Vill vi värna om ett samhälle där alla har samma människovärde får vi engagera oss. Faran är annars att ett förakt för svaghet breder ut sig!

Kristina Telerud

Diakon och har varit verksamhetschef för Ersta diakonis sociala verksamhetsgren där äldreomsorgen är en viktig del.

Några av de föreläsare som lockade mest besökare var föga förvånande vår egen seniorbloggare Bodil Jönsson samt Alexandra Charles. Den sistnämnde berättade om 1,6 miljonerklubben och 2,6 miljonerklubben som hon är ordförande för. Några av deras aktuella projekt är Svenska Kalenderflickorna 2012, boken ”Kärlek lust och begär” och kampanjen med kvinnohjärtat i fokus. Hon berättade också, till publikens stora jubel, om sin tid som nattklubbsdrottning på sin egen nattklubb Alexandra. En tid som inte bara handlade om att mingla med Jack Nicholson och andra giganter utan hon lyfte fram det hårda arbetet, dygnet runt, som företagare.

Temaområdena på mässan är finans och bostad, mode och hälsa, vård och omsorg, motor och hobby – och resor och turism. Om du som besökare förväntar dig mest vård och omsorg kanske du blir besviken. Visst finns det många utställare som fokuserar på vård om omsorg men majoriteten representerar turistbranschen, nämligen 40 av cirka 110 utställare. Det bekräftar att 40-talisterna är en köpstark grupp som har tid och pengar men också en modig och pigg grupp som vill uppleva och lära sig nya saker.

Projektledaren Leif Sylvén tror att samhällets attityd gentemot seniorer har ändrats överlag.
– Det har vi märkt när vi har jobbat med mässan. Det räcker att man går tillbaks fem år då en senior ansågs vara någon som satt på hemmet. Seniorbegreppet har idag blivit något helt annat. Det handlar om välutbildade aktiva människor. Ett tecken på det är att motionsvågen bland seniorer har vuxit markant.

Ja, det är något som syntes redan vid mässingången där en lång kö sträcktes sig till… att prova Segway.

Hoppas vi ses nästa år!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Stadens badkarstillverkare, fabrikören Oscar Pettersson, uppfann och tillverkade under 1930-talet en revolutionerande uppfinning, en badkarsmodell som blev tillverkad av pressad plåt och försedd med enkla, raka ben. Som sista åtgärd emaljerades badkaret.

Fabriken bokstavligen kastade ut sin nya produkt på marknaden. Hos mera välsituerade invånare blev det högsta mode att äga ett badkar. Landets befolkning hade tidigare utfört kroppslig tvagning i tvättstugor och i enklare, kommunala inrättningar med rinnande kallt vatten. Allt ändrades som genom ett trollslag.

Fabrikörens hustru, Hilda Pettersson, fabrikörskan kallad, hade redan tidigt försett sig med ett badkar. Hon hade dock haft ett speciellt önskemål. Badkarets ben skulle utrustas med samma form som gamla stilmöbler. Det fick absolut inte förses med raka ben, framhöll hon bestämt.  Alla som fick se resultatet, överraskades  av formen på benen. Deras tankar gick osökt till familjens hund, den i staden allmänt kallade gatukorsningen, som genom ett naturens under fått taxben.

Åren gick. Såväl fabrikören som hustrun hade antagit en svällande kroppsform, förorsakad av allt för mycket god mat och dryck som serverats dem i ortens föreningar och sammanslutningar. Fabrikörskans kroppsmått stämde inte längre med vad som krävdes för deltagande i misstävlingar, vilka hon under ungdomsåren kunnat deltaga i. Uttryckt i tekniska mått var hon numera betydligt bredare än vad badkarets bruksanvisning angav för ett riskfritt användande. Denna omständighet kom att straffa sig. En dag under morgonbadet råkade hennes stora kropp bli sittande fast. Trots upprepade försök att resa sig, misslyckades hon och blev istället som sugen fast mot karets sidor. Då maken kom hem till lunch, fann han sin hustru blåfrusen och sovande i badkaret. Vattnet hade runnit ut! Fabrikören ringde genast sin svåger, relaterade situationen och bad honom att omedelbart komma till sin hjälp. Sedan hjälpinsatserna avslutats och fabrikörskan kommit på fötter, förklarade hon med bestämd stämma, att nu ska minsann badkaret kastas ut. Svågern, som var bonde och ägare till en stor djurbesättning, framhöll, att han i så fall gärna önskade få överta badkaret.

Dagen därpå stod hans svåger med häst och vagn parkerade utanför fabrikörens fastighet, där också två anställda uppehöll sig. Badkaret hämtades och lastades på ekipaget, varpå färden fortsatte ut ur staden. På en äng strax öster om stadsgränsen fick badkaret en ny funktion. Nu som vattenställe åt svågerns törstande djurbesättning. På badkarets utsida kunde på vägen förbipasserande personer med lätthet läsa en målad text, där det stod:

– Observera! Fabrikörskan vill ha taxben.

Rune Skarvik

Författare

Under många år var jag den enda kvinnliga dirigenten i Sverige, så småningom blev vi flera.

I de svenska orkestrarna vill man inte ha svenska dirigenter över huvud taget, varken manliga eller kvinnliga. De vill ha utländska eftersom det är bättre om man talar engelska!

För att utvecklas som dirigent måste man få arbeta med orkester. Orkestern är ens instrument. Att stå hemma i sin kammare och ”torrsimma” och sedan förväntas göra ett trovärdigt och kvalitativt jobb under några dagars repetitioner är omöjligt. Som dirigent är det viktigt att arbeta med professionella orkestrar för att få erfarenhet och auktoritet. Auktoritet har man om man är sig själv och det vågar man bara vara om man har erfarenhet.

Därför startar jag nu ett nätverk för svenska unga kvinnliga dirigenter. En förening som ska bli lik KVAST (kvinnliga svenska tonsättare) som vi tar stöd av. Jag står på barrikaden igen, där jag stått så många gånger. Vinden är frisk och jag har god utsikt.

Igår intervjuades jag i DN och där kan ni läsa mer om nätverket.

Kerstin Nerbe

Dirigent, tonsättare, professor

Det är speciellt och lite overkligt att tala inför 350 personer åt gången, vid två tillfällen i en jättelokal ombord på en båt, där skärgården glider förbi utanför som en naturkuliss.

Bland de andra talarna fanns Björn Ranelid, som visade sig vara en strålande associativt poetisk talare och en mycket varm person, Bodil Jönsson med mycket Lundensisk kunskap, Ebba von Sydow med liten baby och kunskap om kungligt mode och Michael Andersson, som på ett gripande sätt kunde beskriva hur man klarar ett liv utan ben och armar.

Själv talade jag om min senaste bok ”Kärlek, gränser och andra möjligheter”, som utgår från läsarbrev jag fått till min relationsspalt i M-magasin under de första tre av de fem år jag skrivit i tidningen. Det slog mig att jag kanske var lite mer problematiserande än de övriga i mitt föredrag, eftersom de andra verkade vilja se möjligheter snarare än hinder på sina områden. Men det hör nog till mitt yrke att jag börjar med att benämna problemen innan jag tycker man kan skönja lösningarna.

Vissa teman kommer fram på ett intressant sätt ur dessa brev från 50+ kvinnor. De skriver om relationer till män, grannar, vuxna barn, svärsöner, gamla föräldrar och jag försöker ge svar som inte ska vara alltför allmängiltiga eller självklara. Ett sådant underliggande tema är hur många kvinnor låter sig domineras av sina män, trots sina mer moderna medvetna uppfattningar om jämlikhet mellan könen.

Ett annat tema är hur många kvinnor blir upptagna av att förstå mannens destruktiva beteende, snarare än att sätta gränser för detta beteende, oavsett om man förstår det eller inte. Tyvärr var auditoriet för stort för att få igång en diskussion, men många ville ändå diskutera med mig efteråt.

Resan leddes av Amelia Adamo på hennes sedvanligt energiska sätt. Hon tycks ha en ständigt alert motor inom sig. På kvällen fick även Arja Saijonmaa alla sjuhundra personer att dansa grekisk folkdans och då tog min egen energi slut rätt snart. Men jag tror att den här sortens resa är en stor energi- och inspirationskick för de flesta 50+ personer som åker med och även för den mängd seniorer som tycktes finnas bland dem.

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Han kommer den 10 november att samtala med Roger Wilson om sin spännande karriär.

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Sven-Bertil Taube i samband med att ”En enkel till Antibes” hade premiär. En film som fick blandade recensioner medan hans insats höjdes till skyarna av både filmkritiker och publik. Där spelar han fadern som tröttnar på sina giriga vuxna barn och gör uppror tillsammans med hemhjälpen. Filmen går fortfarande på bio så den kan du se innan du beger dig till Cinemateket i nästa vecka.

Missa inte 76-åringen som får bättre roller än någonsin. Hoppas att Taube inte fortsätter att vara ett undantag i ett åldersfixerat filmlandskap utan istället vänder trenden.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Att ställa fram kräftor, smör, ost, rostat bröd, öl och nubbe (fast allt flera numera föredrar vitt vin) och att skära meloner i bitar kan knappt räknas som matlagning, när sommaren övergår i höst.

Att öppna surströmmingsburkar räknas inte heller. Lite talang fordras dock för att koka mandelpotatisen i underkant, så att den håller sig hel och fin och inte smular. Glöm inte bort att använda mandelpotatis till annat än bara surströmming– många av våra stjärnkockar gör varma sallader, puréer och timbaler med denna norrländska delikatess.

Hösten är skördetid. Svamp i alla former står på bordet. Svampsoppan är ett enkelt sätt att anrätta blandade svampar, så som vi i allmänhet hittar dem vid skogspromenaden. Svampsoppan behöver inte göras så fet. Om man bryner svampen i bara lite fett för att lösa ut smakämnena och sedan spär på med buljong kan man ge soppan en fin, simmig gräddig smak genom att reda av med potatismjöl eller majsena i kallt, (viktigt, annars klumpar det), vatten eller vin. Till sist tillsätter du lite lätt crème fraiche – mer som krydda än volym. Några droppar sherry, portvin eller konjak gör underverk med en sådan sås.

Glöm inte bort att plocka lite rönnbär till gelé (som jag inte lämnar recept på här, bara tipset att lite skuret äpple som tillsats till uppkoket ger stadga). Rönnbären blir sötare och godare efter ett frostnyp. Slånbären likaså- att plocka dessa bär har blivit ”omodernt” nu för tiden, när vi inte längre dricker särskilt mycket hemgjorda likörer och gammaldagssaften bytts ut mot läsk och juice. En koncentrerad slånbärssaft är dock ett fantastiskt tillbehör till glassen vid en god höstmiddag.

Höst är äpplen i alla former. Det gäller att hitta sätt att förvalta frukten. Färskpressning av must är ett trevligt sätt, om man finner ett musteri inom räckhåll. Musten innehåller inget extra socker och är därmed sårbar för mögel. Dunkarna förvaras därför i frysen, så man måste planeraa innan man ger sig iväg till musteriet. Som läsk är musten svårslagen, som bas i en långdrink med rom utmärkt och om man sockrar den ytterligare kan den köras till en frisk sorbet i frysen.

Kastanjer på flera sätt

Kastanjer är höstmat att plocka med. Ofta finner jag kvaliteten bättre om jag kan handla färskare vara på resa utomlands. Tillagningen är standard: Ett kryss i toppen och på traditionellt sätt ställda i grovsalt cirka 20-25 minuter i ugn tills de spricker upp. Saltet är en ren ”parkeringsplats” för kastanjerna och påverkar ej smaken, så i princip kan man lägga kastanjerna i en form- vilket dock inte ser lika kul ut. Salt, peppar, liten klick av smör eller gott lättmargarin är tillbehören. Många glömmer bort, att kastanjer passar utmärkt till höstens kötträtter. Om man kokar dem hela (eller fuskar och köper färdiga och skalade) kan man bara värma dem nedlagda i en gräddig brun sås till en rådjursstek eller rensadel.

Grytor är förstås höstmat. Många har glömt hur man gör en gryta, vilket leder till torftiga lösningar med bara stekta panerade bitar till middag. I själva verket kan man ju inte göra fel med en köttgryta och ju mörare kött man kostar på sig, desto kortare tillagningstid. Boeuf bourguignon och coq au vin är klassisk fransk ”kalops” som passar i höstrusket till många gäster med rött vin och ris eller pasta som tillbehör.

Halloween- en ny helg

Numera har många, särskilt de som tillbragte något studieår i Amerika tagit med sig halloweentraditionen hem från USA. Att käka spindlar är väl ingen njutning, men färgkombinationen orange (från den obligatoriska pumpan) och svart (från alla nattsvarta spöken) är en utmaning att omsätta i gastronomisk realitet. Svartrötter är ju bara svarta i skalet, men vita sedan de skalats av. De duger inte i detta sammanhang. Så här skulle en meny kunna se ut.

Halloween-middag i svart och orange

Löjrom på pumpernickel

 Grillad fläskfilé med halstrad sötpotatis och trattkantareller

Apelsinsallad med björnbär

Den orangefärgade löjrommen breds helt enkelt över det svarta brödet, toppas med lite lätt crème fraiche och finhackad gul lök. Fläskfilén marineras i soja+ rödvin+ rökkrydda och andra valfria kryddor, enklast i den plastpåse som den ofta säljs i. Grillas hel i het grillpanna med räfflor, vrides ett kvart varv efter 3-4 minuter när den fått ordentlig färg och så vidare tills den är grillad runt om.

Sötpotatisen skärs i cm-tjocka skivor, som enklast förkokas i mikron några minuter till dess skivorna är knappt mjuka. Därefter halstras de i grillpanna så det blir svarta ränder på båda sidor.

Trattkantareller kan ofta plockas alldeles före Halloween. De är mörkbruna och gula, fräses lätt i olja och, får puttra några minuter och saltas och peppras bara.

Apelsinerna skalas och skäres i skivor, marineras i lite socker och vin eller rom och serveras med några blå-svarta stora björnbär och rostad mandel på toppen. Överbetyg får den som först kokar en liten sockerlag med stjärnanis och sedan marinerar apelsinskivorna däri. Skäres på tvären, ej i klyftor, annars når smaken inte fram.

Andra kul alternativ för att få fram en svart färg är att köpa svart pasta och koka till varmrätten. Det finns bläckfisk-bläck att inhandla. Att vidbränna maten för att uppnå svart färg gills inte som stileffekt. Orange färg finns i annan mat: Pumpa kan man koka en god soppa på som förrätt. Den som inte gillar sötpotatis kan använda morötter på liknande sätt. Morotssoppa blir också gul-orange i färgen. Saffran ger också en varmgul färg, till nöds fuskblandat med lite chilisås…

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Det visade sig bland annat att ett av ställena inte levererade den kvalitet i verkligheten som de lovat. Har politikerna ännu inte förstått hur det går till?

Redan 1999 anmälde jag och mina syskon hur vården fungerade på det äldreboende där vår mor bodde. Vi hade tagit del av upphandlingsunderlaget och kunde nu se, att det man lovat utföra och det man faktiskt gjorde, var två helt olika saker. Trots påpekande från en av stadens äldreinspektörer om mycket dålig vård, fick entreprenören fortsätta kontraktstiden ut och fick därefter ta över ett annat boende. Hur kan det få fortsätta att vara så?

Troligen är det så att den som skriver anbudsunderlagen inte har någon kontakt med ”vårdgolvet”. Om man skall tvingas konkurrera med vårdgivare som har satt i system att lova runt och sedan inte leva upp till det, som lägger ett lågt pris och räknar med att det går så länge det går, och vid en inspektion kan man alltid lova att åtgärda bristerna, då får vi en usel äldreomsorg.

Idag, då jag av en tillfällighet mötte en vårdare på ett sjukhemsboende, fick jag veta att medarbetarna där fick stöd av en konsult för att klara av att anpassa sig till de personalneddragningar som gjorts. Hålla budget är viktigast!

Vilka blir förlorarna? Självklart medarbetarna som inte får möjlighet att utföra det arbete de valt och utbildats för. Men allra mest de gamla (och deras närstående) som under den sista tiden i livet inte får sina rättmätiga behov av vård och omsorg mötta.

Hur länge skall vi anpassa oss till detta?  Medarbetarna som känner sig maktlösa kan klara sitt arbete antingen genom att anstränga sig mer och mer för att de gamla skall ha det bra, eller ”stänga av” känslorna av otillräcklighet. Vi som inte reagerar blir möjliggörare till ett system som vi aldrig skulle acceptera om det rörde oss.

Vi talar om ”den arabiska våren” då människor fått nog och rest sig mot maktapparaten. Kanske kan vi ta lärdom och börja reagera som värdighetens väktare för en ”ny vår” inom äldreomsorgen.

Kristina Telerud

Diakon och har varit verksamhetschef för Ersta diakonis sociala verksamhetsgren där äldreomsorgen är en viktig del.

Militaristerna har nu klarat av att bomba in demokratins förtrupper i Nordafrika så nu återstår bara att se hur de lokala religionerna och stamfejderna ska få till det så som vi vill ha det.

Det lär också pågå kohandel med vissa halvdiktaturer huruvida man kan få tillträde att börja bomba i Syrien och en god dubbelmoral kan här vara till stor nytta. Sverige har stora förutsättningar att både diplomatiskt och fysiskt kunna bistå världssamfundet. Våra vapen är demokratiskt tillverkade i Sverige innan de exporteras och inte avsedda att döda någon med ont sinne. Vi har också alltid världskoll på att de aldrig hamnar i orätta händer och vi tillåter ju inte vapenaffärer med diktaturer utan gör bara vanliga affärer som exempelvis bilaffärer med mer kända diktaturer.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Efter hemkomsten bildades “De politiska fångarnas förening” vars främsta uppgift var att lämna stöd och hjälp åt behövande medlemmar.

Under ett samtal med en av medlemmarna, berättade denne om en litauisk nationaldag som han firat under sin studietid i Moskva. Han och en studiekamrat hade sjungit några litauiska visor och avslutat sångstunden med Litauens nationalsång. Omedelbart därpå hördes en knackning på entrédörren. Då dörren öppnades stod två polismän utanför! Pojkarna informerades om att de sånger de sjungit var förbjudna att framföras i Sovjetunionen. Polismännen grep dem varpå de fördes till en polisstation i närheten. En stund senare fick de veta sina straff, innebärande att straffen skulle avtjänas i ett arbetsläger i Sibirien. Påföljande dag avgick en transport dit. Vistelsen i Sibirien skulle bli långvarig.

 I fånglägret

Året därpå firade pojkarna nationaldagen på ett helt annat sätt. Efter den gemensamma kvällsmåltiden blev ett antal landsmän överens om att träffas i en barack för en gemensam högtidsstund. Sedan många år tillbaka hade cirka en decimeter långa tygremsor funnits undangömda i tre baracker, varje del representerande en färg i den litauiska flaggan. Tygbitarna samlades in och blev i all hast sydda samman. Resultatet blev en liten oansenlig, litauisk nationalsymbol som placerades på ett bord kring vilket samtliga samlades. I ett lågt tonläge sjöng de sin nationalsång, allt medan deras tankar flydde lägret, ut över de oändliga sibiriska vidderna till hemlandet, där deras nära och kära också firade nationaldagen. Den lilla anspråkslösa symbolen delades på nytt till tre delar, varpå tygbitarna återfördes till de tidigare gömställena i väntan på nästa års nationaldag.

Numera deltar medlemmarna i staden Palangas nationaldagsfirande, innebärande musik och hyllningstal till nationen. Som regel avslutas dagen med en gemensam måltid i en klubbstuga, tillhörig ”Politiska fångars förening”.

Rune Skarvik

Författare

Fredriks parti går dock och väntar på att frågan skall komma underifrån så småningom. När alla beslutsspikarna är islagna kan man förmoda att man bekvämt lutar sig tillbaka och visar upp sin lyssnarcharm inför bakbundna och irriterade regionsmedborgare. I sådana här konstruktioner drar man ju bara ihop den eventuella rikedom som finns kvar till maktcentra och ekonomiska centra och det finns anledning att misstänka att glesbygderna blir än glesare i framtiden.

I början på 70-talet fanns en lunta att tillgå som hette Sveriges fysiska riksplanering eller något liknande och i den fanns en karta som visade var den framtida befolkningen skulle finnas i det avlånga landet Sverige. En mycket smal remsa angavs vara befolkad från Umeå och ned till Gävle som sedan svängde av in mot dalgränsen och ned mot mellersta Värmland. Allt norr och väster därom angavs vara avfolkat och utsatt som produktionsområde för råvaror utan all kommunal verksamhet. Så visst hade våra rikspolitiker sina planer redan då att dra Sveriges befolkningscentra söderut och helst samman i en stor enhet. Vi äldre som har haft turen att få ha en minnesgod hjärna kan ju klart se och förstå att man inte tänker låta hela Sverige leva och ha samma ekonomiska förutsättningar.

När Cecilia Malmström debatterade med Jonas Sjöstedt häromdagen så framhöll Cecilia vikten av att vi visade solidaritet med våra sydländska EU-fantländer och det framgår i all tydlighet att det är slut med den ekonomiska solidariteten till våra egna fattiga glesbygdkommuner om det nu har funnits någon sådan. FredRIK tiggde snabbt om att få vara med och slå ett slag för demokratin och freden i Libyen, nu önskar samme FredRIK att våra egna svenska skattebetalare också kan tänkas vara med att betala till slösa-länderna inom EU-fantens rike detta trots att vi inte är med i euro-samarbetet och att vi folkomröstat om det. Att se om sitt eget hus först i alla delar och inte bara i de delar som kan tänkas generera väljare borde vara en självklarhet för en samvetsgrann landsfader. Manlig och kvinnlig politisk fåfänga att vilja synas i alla sammanhang, framförallt då i EU-fantens rike får inte gå före det egna landets behov.

Sverige behöver en landsfader i Sverige och som ser till att den ekonomiska fördelningspolitiken får nya dimensioner och inte bara lämna ”blådänga” (det som blir kvar när mjölkseparatorn gjort sitt) till de sämst ställda.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Idrottsföreningen var i stort behov av extra inkomster till sin verksamhet och hade därför beslutat att på nämnt sätt anskaffa nya, färska pengar. Jag tror vi skrev 1944 det året. Plötsligt överväldigas jag av minnen och känner mig förflyttad tillbaka i både tid och rum.

                                                                                                                                                      Upprinnelsen

Vi befann oss i slutet av säsongen då lagledaren i handbollssektionen berättade efter ett träningspass att jag blivit uttagen till den planerade kabarén. Visst blev jag överraskad. Det var inte alla, eller ens hälften av kamraterna som fick detta erbjudande. På min fråga om varför just jag skulle medverka blev svaret:

– Jo, du skall uppträda – som magdansös!

Han framhöll med allvarlig min, att ledningen under träningstimmarnas uppmjukningsövningar lagt märke till mina höftrörelser, vilka ansågs fulländade, ja, nästan unika. Dessutom påstods att jag visat en osedvanlig entusiasm vid inövningen av rörelsen. Under sina resor världen över hade ingen i ledningen sett liknande någon annanstans än hos urbefolkningen på Hawaiiöarna, tillade han.

Jag skulle fylla 18 år, var 190 cm lång med en vikt kring 80 kilo. På mina unga axlar vilade inga ledsamheter. Utan närmare eftertanke accepterade jag erbjudandet.

                                                                                                                                                         Förberedelser

Utrustningen, bestående av bastkjol och långhårig peruk, skulle jag själv få skaffa. Någon hjälp i dessa avseenden kunde inte påräknas. Andra världskriget pågick och att försöka finna en bastkjol föreföll nästan omöjligt. Jag beklagade slutligen min situation för en av kamraterna som var anställd som bodkarl i en delikatessaffär. Hans namn var Harry och han behövde verkligen inte fundera länge. Problemet löstes genom att han hämtade en bunt flätade band som tidigare funnits bundna kring apelsinlådor. Jag kände mig nöjd med fyndet.

Med mors hjälp lyckades vi skapa en kreation som något så när kunde liknas vid en bastkjol i originalutförande. Vi var båda överens om att min dans var väsentligare än kjolens design. Sedan var det peruken. Sådana fanns verkligen inte att uppbringa varken på min hemort eller dess omnejd. Vid telefonkontakt med perukmakaren i Malmö, berättade denne att långhåriga peruker var omoderna, ovanliga och så gott som omöjliga att anskaffa. Han hade andra modeller som säkert skulle vara lika bra, påstod han och hälsade mig välkommen till sin butik.

Jag  åkte en dag till Malmö och sökte upp perukmakaren. Hos honom provades olika modeller, men jag tyckte inte att någon passade riktigt. Läget var emellertid kritiskt. Jag befann mig i en osedvanlig nödsituation eftersom uppträdandet rimligtvis inte kunde ske med mitt eget rågblonda hår. Jag bestämde mig för en småkrullig, kolsvart peruk, som på intet sätt överensstämde med den önskade. Vid provningen förändrades mitt utseende till den grad att jag närmast såg ut att representera zulufolket i Afrika. Förändringen blev total. Så fick det bli. Alla förberedelser för min del var därmed avklarade. Med spänning inväntades dagen för…

Föreställningen

Några timmar före utsatt tid var ensemblen samlad i skådespelarnas loger, inrättade bak om folkparkens stora scen. På olika sätt förberedde sig deltagarna. För egen del var jag förelagd uppgiften att skapa en färgad människa. Min stora, mjölkvita kropp smordes in med en sojaolja från mors skafferi, en produkt som hon i vanliga fall använde vid redning av såser. Efter en stund antog min kropp en allt mörkare nyans och säkert kunde en okänd betraktare med lätthet bibringas tro att jag verkligen var utlänning och definitivt inte en person som hade svensk anknytning på både mödernet och fädernet.

De ansvariga hade planerat programmet väl. För min del skulle magdansen utgöra kabaréns slutnummer. Min vän Harry skulle dessförinnan uppträda iklädd polisuniform. I väntan på att föreställningen skulle börja, drack kamraterna en dryck som någon förklarade att den huvudsakligen innehöll sockerdricka. Snart stod glädjen högt i tak och från andra sidan ridån hördes ett stigande sorl från den redan komna publiken. Förväntningarna var stora på ömse håll. Efter tredje ringningen drogs ridån till sidan, musiken spelade upp och föreställningen började.

Insiktsfulla bedömare uppskattade att flera tusen personer befann sig i parken som åskådare. Publiken fick verkligen sitt lystmäte och visade sin uppskattning genom ihållande applåder och glada tillrop. Alla hade hjärtans roligt. I väntan på min egen entré sökte jag tröst i sockerdrickan. Kamraterna ägnade sig åt andra uppgifter. Slutligen var det min tur att beträda scenen. Ridån drogs ifrån och jag dansade ut och tog hela scenen i besittning.

Till tonerna från ett dragspel utfördes magdansen med mjukt rullande höfter. Namnet på musikstycket har jag glömt, men minns ännu att en del av texten innehöll orden: Alloa-Alloa, som ett bärande tema.

Under dansen råkade jag få ögonkontakt med en tullarefru som var min familjs granne. Hon befann sig i en långt framskriden grossess och hade antagligen som skyddsåtgärd ställt sig längst fram närmast scenen. Hon vred och vände sig på ett främmande sätt, vilket fick mig förledas tro att hon fått födslovärkar. På grund av min unga ålder hade jag aldrig tidigare sett kvinnor i denna situation. Jag kände därför oro över vad jag eventuellt kunde ha ställt till med.

Sedan musikanten vid tre tillfällen spelat Alloa-Alloa från början till slut, beslöts i all hast att ge poliskonstapeln uppdrag att avbryta dansen. Någon regi i fråga om längden för inslaget hade inte lämnats. Publiken uppfattade åtgärden som planerad, ty bifallet uteblev inte och det ville nästan inte ta slut.

Jag hade fullgjort min uppgift för både idrottsföreningen och för sporten. Kabarén avslutades med ett sångnummer vari de medverkande unisont riktade sitt tack till publiken. När publiken lämnade parken och belysningen släckts, återvände de medverkande till sina hem, alla var säkert nöjda och nog bar de på en känsla av välbefinnande och sov säkert gott den natten. Före sänggåendet var duschning utesluten – vi hade ju endast kallt vatten i kranarna på den tiden.

                                                                                                                                                         Dagen efter

Nästa morgon, då jag var på väg till badhuset, mötte jag tullarefrun i  trappuppgången. Hon befann sig alltjämt i sitt välsignade tillstånd. Underligt nog besvarades inte min hälsning, men av hennes ansiktsuttryck att döma, förstod jag, att hon när som helst skulle kunna explodera av skratt.

En stund senare stod jag för tvättning under badhusets dusch. Det var ett smutsbrunt vatten som lämnade min kropp och flöt vidare i en strid ström ut över det vita marmorgolvet och mot en närbelägen avloppsbrunn. Förbipasserande stannade för ett kort ögonblick, studerade min kropp från topp till tå och fortsatte vidare med ett undrande ansiktsuttryck – alla var de ovetande om min scendebut föregående kväll.

Rune Skarvik

Författare

Det gröna och vackra landskapet blir brunt och svart. Naturen måste vila för att kunna ge nytt liv nästa vår. Vi minns den ljuva sommar som har varit och ser fram mot nästa. På kort tid denna höst har tre sjuttontaggare gått ur tiden. Tumba, Henning Sjöström och Stig Gustafson. Det var tre vänner till mig. En tidsepok och generation har tagit slut.

Tumba. Stor idrottsman, glad och trevlig och framförallt så positiv. Där fanns inga mörka moln eller höst. Det var alltid vår och sommar. Han såg alltid möjligheterna. Livet var en lek. Första gången vi träffades var i hans vattenskidskola i Lysekil 1959. Han var stjärna i ishockey, fotboll och golf. Vi var olympier samtidigt och även spelat golf och invigt golfbanor.

En minnesbild dyker upp som visar hur han såg på livet. För det mesta gick affärerna bra och han brukade åka i en stor vit vacker amerikansk bil. Modell Ford Thunderbird med två avgasrör. Någonting hade gått galet med affärerna så bilen var borta. Vi skulle medverka i ett TV-program som skulle sändas från Johanneshov i Stockholm. Tumba hade lovat att hämta Ingemar Johansson (boxaren) och mig på centralen. Nu kom han körande i en gammal sliten Volvo Amazon där framskärmarna fladdrade som lärkvingar. Men lika glad och positiv. Tumba var lika stor som människa i en gammal Volvo som i den vackra Amerikanska bilen.

Henning Sjöström var den enkla bondgrabben från Bergviken i Burträsk som kom till Stockholm och blev stjärnadvokat via arbete i Fagersta gruva och några långa spjutkast i en Finlandskamp.

Henning var den välklädde och stiliga advokaten som vågade åta sig svåra och uppmärksammade mål. Jag lärde känna Henning redan 1963 när han var ordförande i Boxningsförbundet. När jag i början på 70-talet startade en internationell proffscirkus så anlitade jag Henning som advokat i Sverige. Vi blev goda vänner. Jag fick till och med egen nyckel till juristhuset på Riddargatan 18. Efter att vi hade medverkat i ett TV-program och på efterkommande  middag där han höll ett strålande tal på sin norrländska dialekt så avslutade han med att säga att Jonny pratar så bra så han kan börja på advokatbyrån. Ja, sådan var han. Kompetent, rolig och generös. Henning har verkligen gjort en livsresa från det fattiga hemmet i Bergviken till det rika livet i Stockholm.

Stig Gustafson är naturfotografen som har haft stora fotoutställningar i Tokyo, Oslo och New York. Det är foton från Antarktis, Svalbard och Sydamerika. Kejsaren i Japan och Kung Harald i Norge har invigt utställningarna. Senast var hela entrén i FN-skrapan i New York klädd med Stigs bilder. FN chefen Ban ki-Moon invigde. Stig var grabben från Grästorp i Västergötland som började som mässkalle på Amerikabåtarna mellan Göteborg och New York. Sedan blev han inköpare på NK innan han blev fotograf. Stig hade rest över hela världen och besökt över 60 länder. Han hade träffat alla typer av människor, allt från Greta Garbo till Walt Disney.

Jag hade aldrig hört talas om Stig när han kom in på mitt kontor i Göteborg i början på 80-talet. Han ville berätta en historia för mig. Han hade nyligen varit på Hawaii. En dag gick han på en gata i Honolulu och som vanligt hade han kameran med sig. Då mötte han den vackraste flickan han någonsin sett. Han stannar henne och frågar om han fick fotografera henne. Det går bra. Hon får då veta att han kommer från Sverige. Och då säger flickan det som får Stig att tappa hakan: ”Känner du Jonny Nilsson?” Flickan var en gammal kärlek till mig men som också haft ett förhållande med Elvis Presley. Denna historia blev början på vår vänskap. Stigs resa tog nyligen slut i Hongkong. I saknaden och mörkret finns fröet till ljuset och ett nytt liv.

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

Vi anses kapabla att föra ett resonemang med vår doktor om vi skall opereras, och hur vi skall opereras utan gigantiska hemsidor från vården. Jag har aldrig hört någon kräva massiva insatser för ökad information på det området. Vi kan även välja pensionsbolag, tandläkare och optiker utan stora separata informationsflöden, men när det gäller att välja vårdcentral/hörapparatutprovare upphör vi tydligen att kunna tänka och agera utan extra hjälp av storebror.

Jag har svårt att förstå varför just vissa delar av vården, som exempelvis vårdcentraler, skulle kräva särskilda informationsinsatser från landstingen. Under alla år har vi valt tandläkare utan jag hört någon kräva kvalitets- och tillgänglighetsmått. Är tandvård mindre viktig? Den tar många pengar ur den privata plånboken. Det går att utan samhällsinsatser välja optiker, men när det gäller hörapparatutprovning har tydligen vården ett annat informationsansvar. Jag var tvungen att kolla att jag hade hörapparaten på när jag hörde Hörselskadades Riksförbunds representant i Uppland, i en SVT-intervju (http://svt.se/2.126356/1.2570397/kritik_mot_horselhjalp_utan_remiss) säga följande, när vårdtagarna skall få fler utprovningsställen för hörapparatutprovning än Hörcentralen på Akademiska sjukhuset:

”Det är ändå inte rimligt att begära att man skall kunna välja som patient”. 

Eva tror inte att hennes medlemmar och andra hörselskadade klarar mycket på egen hand. Det tror jag! Kontrasten är patienten i SVT: s inslag, som gläds åt förändringen.

Personligen tror jag, att vi på sikt får företag, som på nätet ger massor av information om bästa vårdcentral, bästa audionommottagning eller vad det nu kan vara, precis som inom andra områden, exempelvis glasögon. Borde vi inte redan idag ha bättre tilltro till människors förmåga att kunna välja inom vården utan alltför många storebröder?

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Vissa data antyder möjligen att ökningstrenden skulle ha brutits, men inte ens det är säkert. Det faktum att antalet insjuknade (incidens) möjligtvis har avtagit betyder inte att vi har färre individer med fetma i Sverige (prevalens). I själva verket har vi aldrig haft så många feta individer i Sverige som just nu och nyrekryteringen sker ständigt, även om hastigheten kan ha avtagit.

Oroande är viktutvecklingen för barn. I Sverige saknas än så länge tillräckligt tillförlitliga och nationella data, även om sådana är på väg. Rent allmänt brukar man dock ange att 20 % av svenska barn är överviktiga. Dessvärre blir de flesta överviktiga barn – överviktiga vuxna.

Vid en kritisk granskning visar det sig, att modedieter i realiteten kanske inte är särskilt åtskilda. Protein har sedan länge varit känt som en mättnadsskapande energigivare. Atkinsdieten, som var byggd på ett mycket högt proteinintag är således inget flumpåfund. I praktiken är det dock svårt att hålla sig till en kost som blir så enahanda  och därför tappar många greppet. GI-metoden som bygger på en metod att mäta sockersvaret efter tillförsel av olika kolhydratkällor har misstolkats på många sätt. Kommersiella produkter har lanserats, men i själva verket är kostråden egentligen desamma som för alla andra vid god kostplanering. Fiberrika grönsaker, rotfrukter, ärt- och baljväxter och grovt bröd har ju varit känt sedan decennier som mättande kostkomponenter.

Eftersom överviktiga och feta individer alltid känt sig missförstådda, lurade och föraktade är det inte svårt att förstå att dessa desperat tagit sin tillflykt till metoder som utlovar underverk. Varje dag avslöjas sådana bluffmetoder som egentligen endast har till uppgift att berika sin upphovsman.

Det mest anmärkningsvärda är att upphovsmännen till dieterna ofta inte ens själva har gjort de nödvändiga kliniska prövningarna. Detta har nu gått därhän att utomstående har lagt ner betydande forskningsresurser för att på strikt vetenskapligt sätt kartlägga vilka dieter som fungerar i det långa loppet.

Det spelar egentligen inte någon större roll vilken diet man väljer, så länge energiintaget understiger utgifterna. För att man ska stå ut med en sådan kost och använda sig av den livet ut gäller dock att den ska vara smaklig och tilltalande utöver näringsriktigheten. När man då gör analyser av långtidseffekterna av olika koster på strikt vetenskaplig grund visar det sig, att den så kallade Medelhavskosten kommer ut som ett förstahandsalternativ. En gång i tiden var olivolja och vitlök okända i svenskt kosthåll – med massturismen och invandringen har vi berikat vår kostrepertoar dramatiskt. Flera seriösa undersökningar visar att en Medelhavskost med stora mängder fiberrika grönsaker, olivolja som fleromättad källa, begränsad mängd mejeriprodukter, grovt bröd och vin regelbundet men i små mängder har gynnsamma långsiktiga hälsoeffekter. Det är också en kostform som tilltalar många, som är smaklig, aptitlig och vacker.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Rubriken på DN:s ledare i lördags om att Folkpartiet nu är tillbaka till sina rötter kändes väldigt, väldigt bra för just så känns det.

Hur gick det då med äldremotionerna till landsmötet? En gällde ökat statligt investeringsstöd till trygghetsboenden. Den besvarades med att det är angeläget med en fortsatt satsning på trygghetsboenden men att man först måste följa upp vilken betydelse investeringsstödet haft samt analysera vilka eventuella hinder som legat i vägen för att åstadkomma trygghetsboenden så som det var tänkt.

Ett problem vi mött är att man på sina håll omvandlat servicehus till trygghetsboenden vilket de boende upplevt som en försämring därför att den hemtjänst och hemsjukvård man haft genom servicehusets försorg nu måste erhållas via socialtjänsten genom biståndsbeslut och vårdcentralen. Sedan måste vi få nytt tillstånd av EU för att fortsätta med investeringsstödet. Nuvarande tillstånd går ut vid nyår. Jag kan tillägga att jag i höst invigt två trygghetsboenden, ett i Sundsvall och ett i Örebro, och i skrivande stund sitter jag på tåget till Ljungby där jag ska ta första spadtaget till ett trygghetsboende.

En motion tog upp upphandling och driftform för vård och omsorgsboenden och en annan införande av äldrepeng. Här besvarades motionerna med att valfrihet över hela landet visserligen är bra men kommunerna måste ha stor frihet inom ramen för lagstiftningen att utforma sitt valfrihetssystem.

En motion om parkeringstillstånd för människor över 90 år besvarades med att det finns andra grupper, till exempel neurosedynskadade och Duchennes muskeldystrofi, som upplever nuvarande tillämpning av bestämmelserna om parkeringstillstånd alltför snäv. Därför bör en bredare översyn av bestämmelserna göras. Äldres rätt till äldrevård och omsorg på minoritetsspråk fick bifall. Motionerna om pensionärernas ekonomiska situation besvarades med att vi vill fortsätta att sänka skatten för pensionärer när ekonomin tillåter och att det nuvarande pensionssystemets grundläggande principer är en riktig avvägning mellan att sprida kostnader mellan individer och att ge utrymme för individuella ekonomiska incitament.

Den motion som det blev mest diskussion om inom äldreavsnittet var den om föräldrapeng till anhöriga och införande av VAF, det vill säga ledig tid för vård av förälder. Alliansen har ju infört närståendepenning när en närstående person är svårt sjuk men här skulle det handla om enklare insatser som att följa förälder till vårdcentralen eller tandläkaren. Här lovade jag att vi inom ramen för äldreprogrammets arbete ska analysera förslaget vidare. Vi får inte löpa risken att en biståndshandläggare inte beviljar en äldre insatser med motiveringen att det här kan din son eller dotter göra genom att ta ut sin VAF-tid. Med andra ord, vi behöver analysera frågan ytterligare.

En annan debatt som var långkörare redan på förra landsmötet var den om vi ska tillåta försäljning av gårdsvin ute på gårdarna eller inte. Två utredningar har visat att om säger vi ja till gårdsförsäljning så hotas monopolet som är en viktig del i vår alkoholpolitik och där vi vid EU-inträdet fick dispens för att ha det kvar. Det innebär att minsta övertramp kan leda till att monopolet måste avskaffas. Förra veckan kom Systembolaget med en bra lösning på problemet. Från nyår så ska man kunna beställa lokalt producerade drycker på tillverkningsstället, via webben eller i butik och hämtas i valfri butik utan extra kostnad. Det ska bli enklare att hitta lokala drycker i butikerna och sökbarheten på webben ska förbättras. Systembolagets personal ska också utbildas och kunna ge råd om de lokalt producerade dryckerna. En majoritet på landsmötet röstade efter en ganska lång och intensiv debatt för nej till gårdsförsäljning med röstetalet 94. Antalet som röstade ja till gårdsförsäljning var 66.

Men eventuell maka/make, barn och barnbarn är de som i till stor del står för behovet av närhet, kärlek och av att fortfarande vara sedd. Dessutom är det barnen som ”slåss” för sina gamla föräldrar i vården, de ringer, frågar, söker vårdpersonal, försöker hitta lösningar. De slår larm när de upptäcker missförhållanden.

Men hur ska det gå för oss som inte har barn eller barnbarn om vi blir ensamma kvar? Vem ska värna våra intressen, vem ska vi förlita oss på? Den frågan kommer upp då och då från människor som har ängslan i rösten. Jag tillhör dem. Jag har själv följt mina föräldrar under den sista tiden av livet och vet hur viktigt det är att vi som står nära finns där. En del som har barn och barnbarn i exempelvis Australien brukar säga att deras barn är ju så långt borta att de inte kommer att kunna vara något stöd. Jag tror ändå att många av dem kommer att finnas. I dessa internettider kan de ringa billigt, de kan e-maila, de kan kontakta någon som kontaktar en annan och så vidare.

Några av oss som inte har barn har börjat diskutera lösningar. Vad ska hända när jag inte längre kan tala för mig själv?  En möjlighet som bör prövas är att man i förtid gör en skriftlig avsiktsförklaring.  Får jag stroke eller blir dement behöver jag av andra skäl mycket omsorg, ja då vill jag ha en personlig coach som stödjer mig och hjälper till med lotsningen genom sjukvård och äldreomsorg. Vem man skulle vilja ha som coach bör man själv kunna föreslå. Gärna någon man känner förstås, någon som man litar på och som man tycker om. Och som tycker om en själv. Självklart skulle alla som vill vara om med någonting sådant här ha möjlighet, även de som har barn. Coach skulle eventuellt kunna vara en offentlig angelägenhet – som gode man. Systemet finns i England. Men formerna bör diskuteras.

Helst skulle man i förtid ha kunnat välja ut ett äldreboende som man vill flytta till. Det är inte möjligt idag – här måste opinionen bli stark. Säg ifrån!

Monika Olin Wikman
Författare, jur. kand och tidigare landstingsdirektör

Ibland kompletteras dessa regler på ett sätt som kommer att strida mot de första, grundläggande tankegångarna. I praktiken sker det inte alls så som man önskat, vilket följande rader kan vittna om.

I sällskap med hustrun beslöt vi att anlita en taxibil i Malmö för att snabbt komma till centralstationen. Vår tanke var att i god tid lösa biljetter till Pågatåget, som skulle föra oss till hemorten, Ystad. En invandrad svensk framförde taxibilen. Under körningen visade han oss Malmös centrum från alla håll och kanter. Jag kände väl till området, vilket gav mig anledning ställa en fråga till hustrun:

– Har vi råkat komma med på en turistresa? En stund senare stannades bilen vid Centralstationen. Där fick jag genast syn på en ung, kvinnlig tågvärd som stod invid Pågatåget, som minuten senare skulle avgå. Jag ställde frågan till henne:

– Hinner vi att lösa biljetter?

– Nej, men stig gärna ombord, så hjälper jag er att lösa biljetter i automaten, när vi kommer till Ystad.

Efter ankomsten till Ystad, infann sig tågvärden, som hjälpte oss att lösa biljetter i en ny konstruerad biljettautomat, av ett slag vi tidigare inte ens sett på fotografi. Vi kände oss mycket tacksamma, väl omhändertagna genom den kvinnliga tågvärdens hjälpsamhet.

Efter några veckor upprepades samma resa. Även vid detta tillfälle kom taxibilen sent fram till Centralstationen, strax innan Pågatåget skulle avgå. Vid detta tillfälle stod en manlig tågvärd på platsen. Min fråga blev:

– Hinner vi att lösa biljetter?

– Ja, svarade han, varpå jag begav mig gående i riktning mot automaten, som stod omkring tiotal meter därifrån. Efter några meter, hörde jag tågvärdens ilskna utrop:

– Spring!!

Vid mina 84+ ålder ger man sig inte iväg att springa gatlopp, varför jag istället stannade upp och återvände till Pågatåget, steg ombord, fast övertygad om att vi skulle få motsvarande servicehjälp att lösa våra biljetter i Ystad.

Nej, det blev verkligen inte så. Med bestämd tjänstemannamin, avvisades min fråga. Istället tog tågvärden fram ett block och penna ur sin ficka, varpå jag “förhördes” om situationen, som resulterade till att jag naturligtvis fick betala våra biljetter, men (vid den tiden) också 100 kronor i straffavgift!

Vid en jämförelse mellan de båda händelserna, fann jag anledning att kontakta tågvärdens uppdragsgivare. För denne redogjordes resorna. Som “ersättning” beslöts att en fribiljett skulle översändas till mig per post. Min fru gavs däremot ingen kompensation! Samtidigt fick jag uppmuntrande information om att biljetten kunde användas för resa under en hel dag runt Skåne! Jag nöjde mig med beskedet.

En tid senare var det åter aktuellt att åka Pågatåg till Malmö. Jag hade lärt mig, att använda den nya sortens biljettautomat och hade löst två biljetter. Under färden till Malmö satt i kupén ett glatt gäng på fyra personer, som liksom vi andra på tågvärdens anmodan avkrävdes biljetter. Döm om min förvåning, när samtliga fyra lämnade fram fribiljetter! av samma slag som jag hade fått som “ersättning”! Då inställde sig frågan:

– Har dem också klagat på tidigare resor? Eller kanske har någon “hand om fribiljetter” på arbetsplatsen?

Senare tid har “bötesbeloppet” förhöjts till 800 kronor!

Efter återresan från Malmö, observerade jag en manlig tågvärd på perrongen i Ystad. Han stod glatt och hjälpte en ung, vacker kvinna, som suttit i samma kupé som oss. Hon hade saknat tågbiljett för resan från Malmö! – och han hjälpte henne gärna

Kommentarer är säkert överflödiga.

Rune Skarvik

Författare

Det mesta har ju säkert sagts och skrivits, om än i olika varierande intressanta tappningar och särskilt då om våra penningtörstande politiker. Från svensk sida talas det ofta om korrumperade länders olika förfall och man undrar om det bara är så att vi i Sverige kanske är världsbäst på att själva dölja den ekonomiska korruptionen. Vi som varit med en tid märker ju hur Sverige har förändrats och att den ekonomiska girigheten inte längre bara gäller i våra företagstoppar utan nu även bland våra folkvalda politiker på alla plan och som själva har satt i system att ta onormalt bra betalt för sina politiska tjänster. Det är ju en ekonomisk morot som man garanterat sig själva och alltid har oavsett hur det går med politiken. Går det riktigt illa kan man bli mångmiljonär med automatik som när en del av våra socialdemokratiska ledare på senare tid med glädje lämnade sina platser till förfogande för att efterträdas av nya ekonomiska påläggskalvar som herr Juholt.

Man kan inte beskylla honom för att vara en mästare på att försöka dölja sitt penningbegär och varför han inte är det finns väl olika uppfattningar om. Vår nuvarande finansminister Anders Borg har vid flera tillfällen uppmanat banker och storfinansen att hålla igen med sina bonusar för att det sticker i ögonen på vanligt folk och man undrar om detta uttalande är en av prislapparna för att få kalla sig Sveriges nya arbetarparti och om han lever som han lär. Trots allt kanske Anders ändå har en röd tråd som leder honom tillbaka till Gunnar Strängs och Tage Erlanders hedersamma ekonomiska politik, han kanske är en vilsekommen ledare som hamnat fel i politiken och hellre skulle vilja vara socialdemokrat på riktigt. Det tidigare så klarblåa högerspöket har alltmer antagit en rödlila färg och man blev därför förvånad när Juholt öppnade sin dörr för att bjuda in de rödlila som sparkade igen den öppnade dörren ganska bryskt, synd. Men så är det i politiken, annars vore det väl inte politik.

I samband med att Birgit Nilsson-priset delades ut i veckan som gick till den världsberömde dirigenten Riccardo Muti talade han om musikens förenande krafter i sitt tacktal. Han menade att politiken skapar splittring och söndrar människan i sina beslut och så har det ju faktiskt alltid varit. Men alla är ju tyvärr inte så musikaliska att de kan tillgodogöra sig den klassiska musikens känsliga toner utan lyssnar hellre till den mer lättsamma marknadsmusiken. Människan vill heller inte lyssna för länge i dag, särskilt inte politiker som hellre lyssnar på varandra.

Till sist ett par bilder från jämtlandshösten som snart övergår i vinter.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Dokumentärfilmaren Maj Wechselmann anmälde tidigare i veckan SVT:s ”Skavlan” och ”Aktuellt” till Granskningsnämnden för uttalanden om Lundin Petroleum.

- I ”Skavlan” påstod utrikesminister Carl Bildt att Lundin Petroleum inte längre närvarar i Ogaden – uppgifter som också framfördes av en reporter i ”Aktuellt”. Det är fel – och SVT får inte fara med osanning. Detta handlar om krigsförbrytelser av stora mått och tusentals döda etiopier.(..), menar Wechselmann.

Maj Wechselmann håller själv på med en bok och en film om Lundin Petroleum och händelserna i Etiopien. Filmen kommer även ta upp fallet med de två fängslade svenskarna, Martin Schibbye och Johan Persson. Det ska bli intressant att följa Maj Wechselmann som alltid är i politikens hetluft.

Lotta Lewenhaupt, som är en av Sveriges mest namnkunniga skribenter, modejournalist, stylist och redaktör på svenska modetidningar, har en föreläsning på Torsdagsakademin i Järfälla den 24/11. Hon berättar på sina föreläsningar om modefotografiets utveckling. Det blir en resa i tiden, med utsnitt i 20-talet då ”det hela började” få den form det idag har fram till dags dato, och givetvis med en hel del information om hur modet som sådant såg ut under 1900-talets mest expressiva perioder. Hon är även aktuell med boken ”Den glömda kjolen”, på Signum/Atlantis som du kan läsa mer om här.

Författaren, fysikern och föreläsaren Bodil Jönsson åker med på tidningen M:s kryssning som äger rum 23-24/10 där ett gäng handplockade spännande människor föreläser. Efter att hennes bok ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid” gavs ut har hon inte haft en lugn stund utan åkt land och rike runt för att föreläsa, bland annat för Vårdalstiftelsen som står bakom Seniorbloggen. Inte nog med det, även Tomas Böhm som är en annan seniorbloggare ska medverka på kryssningen. Han är inte bara författare, psykoanalytiker och läkare utan även relationsexpert i just tidningen M och omtyckt föreläsare. Nu är han aktuell med boken ”Kärlek, gränser och andra möjligheter” och det är en bok som bygger på de frågor han har fått i sin spalt i tidningen. Det är utifrån denna bok han kommer att föreläsa. Andra föreläsare är Björn Ranelid och Viveca Lärn. Om du blir sugen på att åka med på denna populära kryssning kan du gå in här på M-magasins hemsida.

Skådespelerskan Kim Anderzon är ständigt aktuell med flera projekt. I denna stund spelar hon lunchteater – ”Vivagina” i Sundsvall. Den enormt hyllade pjäsen som har spelats i perioder sedan 1997. (!)

Silversmeden och formgivaren Anna-Stina Åberg håller just nu på med ett stort uppdrag till Jäders kyrka (Axel Oxenstiernas) som ska vara klart till första advent. Mer om detta i Anna-Stinas kommande inlägg.

Nisse Simonson är kirurg men har gjort sig känd för att på ett enkelt och lättsamt sätt berätta om den mänskliga hjärnan och varför vi människor beter oss som vi gör genom böcker och föreläsningar. Lagom till bokmässan släppte han boken ”Glöm inte minnet: du minns mer än du tror” där han berättar om vår snillrika hjärna utifrån nyckelorden minnet och glömskan. Han bjuder också på olika fallbeskrivningar och berättar om det senaste inom minnesforskningen.

Mitt sista exempel på en av våra aktiva bloggare är Patricia Tudor-Sandahl som kommer att föreläsa flera gånger under oktober och även vara med i ”Tankar för dagen” i Sveriges Radio, P1 i november och december. Läs mer på hennes hemsida: http://www.tudorsandahl.se/

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Jag hade verkligen sett fram emot detta. Uppåkra tillhörde en högre ortsgrupp än den jag var placerad i, vilket skulle ha inneburit en något högre lön i min då nygifta tillvaro.

Mannen ifråga hade varit underbefäl vid Vendes regemente i Kristianstad, varifrån han för landsfiskalen visat upp betyg från olika utbildningar. Betygen hade varit av sådant slag att han borde ha haft en lysande karriär som yrkesmilitär, om han stannat kvar på sin militära befattning. Vem var då denne man som landsfiskalen anställt som semestervikarie och vilken i alla avseenden var min överman? Jo, det var en person som några veckor senare skulle bli känd över hela världen som en brutal mördare. Hans namn var Tore Hedin.

Naturligtvis blev nyfikenheten stor bland kollegerna då vi fått en så begåvad person som Hedin i vår krets. Vid senare samtal med honom föreföll hans kunskapsnivå inte överensstämma med de betyg han uppvisat vid platsansökan.

Hedin berättade emellertid, då vi träffades, att han hade tröttnat på det militära livet och han fann det inte längre stimulerande att fortsätta. Hedin kände sig emellertid mycket glad över landsfiskalens besked som inneburit att han kunde se fram emot en trygg framtid inom polisyrket.

På min fråga; när han avsåg söka in till yrkesutbildning vid någon polisskola, svarade han kryptiskt och undvikande vilket jag fann anmärkningsvärt. Efter samtalet fick jag en underlig känsla av att något inte stod rätt till, eftersom han undvek att tala om sin utbildning, vilket vi andra i motsvarande situation gjorde så fort tillfälle gavs. Några veckor gick och Hedin upprätthöll vikariatet som fjärdingsman i Uppåkra. Då och då talades vi vid i telefon, men samtalen gav inte mycket. Han var tystlåten, blyg och underlig i sitt sätt.

Avväpning

Sent en kväll fick jag telefon i bostaden från landsfiskalen som frågade om jag omedelbart kunde åka till Uppåkra för att avväpna Hedin! Han hade nämligen tillgång till Bejermarks tjänstevapen som omedelbart skulle tas om hand. Det var ord och inga visor, men anledningen till beslutet delgavs mig inte. Jag hade varit tyst och lyssnande och trodde nästan att jag drömde. Det var ett överraskande besked. Jag blev en aning konfunderad över landsfiskalens så plötsliga vändning i uppfattningen om Hedin.

På den tiden fanns ingen bil att tillgå. Varken polisdistriktet eller jag själv ägde någon sådan. Istället erbjöd jag mig att åka till platsen med droskägare Johan Jacobssons taxibil från Staffanstorp, som brukade anlitas vid brådskande tjänsteuppdrag. Nog kände jag mig lite förbryllad då landsfiskalen helt kort svarade: ”Nej, det blir för dyrt!” och avslutade samtalet med att nämna att han skulle kontakta Bejermark, som trots sin semesterledighet skulle få uppgiften att avväpna Hedin.

Senare berättade Bejermark att när han kom till poliskontoret i Uppåkra var Hedin i färd med att bära ut sina tillhörigheter till sin bil som stod parkerad utanför. På högra framsätet låg tjänstepistolen som Bejermark genast lagt beslag på och frågat: ”Vart skall du åka med min pistol?” Hedin hade inte besvarat frågan. Efter ett kort samtal hade Bejermark lämnat honom åt sitt öde.

Ingripandet mot Hedin var på order av landsfogden Alf Eliasson i Malmö. Beslutet var grundat på en anmälan om att Hedin misshandlat och försökt våldta sin förra fästmö. Hon var anställd vid Hurva ålderdomshem och hade brutit kontakten med Hedin som hon börjat känna sig rädd för. Beskedet fick Hedin vid det tillfälle då han gjorde våldtäktsförsöket. Han hade då blivit fullständigt rasande och bland annat krävt sina gåvor tillbaka. Vid överfallet hade Hedin belagt henne med handbojor och stoppat en näsduk i munnen på henne. Hans stora klackring förorsakade också allvarliga skador i hennes munhåla. Ålderdomshemmets föreståndarinna hade vid detta tillfälle kommit henne till hjälp. Hedin hade därefter lämnat de båda kvinnorna. En stund senare hade han åkt till Uppåkra.

Mångmördaren

Nu hade Hedins liv fallit i spillror. Från Uppåkra fortsatte han till föräldrahemmet där hans föräldrar låg och sov i sina sängar. Hedin mördade dem båda. Efter att ha hällt ut bensin över kropparna, och huset i övrigt, påtändes detta varpå han lämnade platsen.

Inte nog med dessa båda mord. Det skulle bli flera. Han fortsatte till Hurva ålderdomshem där fästmön tagit skydd i föreståndarinnans rum.

När Hedin kom till platsen krossade han fönstret till rummet där de båda kvinnorna låg och sov. De hade inte vaknat. Vid en senare genomförd obduktion framkom att båda intagit sömnmedel. Hedin slog ihjäl kvinnorna och, på samma sätt som i föräldrahemmet, hälldes bensin över kropparna och i rummet de befann sig, varpå bensinen antändes. Strax efter hade elden spridit sig till övre våningen där fem av de gamla vårdtagarna omkom i lågorna. När dåden blivit kända utlöstes stort polislarm och snart sagt varje polis i hela Skåne kommenderades i tjänst för att spana efter Hedin.

Påträffas död

En polispatrull kom slutligen till Bosarpsjön. Där fann de Hedins bil stående. I bilen påträffades ett brev med uppgifter och erkännanden om tidigare begångna brott. Därav framgick också att han tidigare mördat en kvarnägare i Tjörnarp.

Hedin upprätthöll vid tiden för sistnämnda mord en extra fjärdingsmannabefattning i samhället. När brottsplatsundersökningen pågick var Hedin en av medhjälparna på platsen.

Fotografen Stieg Eldh, Simrishamn, som många år senare skulle bli en av mina goda vänner, tog en bild på Hedin, där denne står och undersöker ett lås som anträffats i brandresterna. Just den bilden spreds till tidningspressen världen över. Men var fanns då Hedin? Brevet gav en anvisning med följande ord:

Telefonen ringer,

polisen springer

och letar efter mej.

Vill ni lösa en gåta

ska ni leta i det våta.

Det dröjde inte länge förrän man satte igång med dykningar i Bosarpsjön. På bottnen påträffades snart Hedins döda kropp liggande på rygg med en sten över bröstet. Hedin hade på så sätt avstyrt att flyta upp till ytan. En herrelös eka flöt guppande i ett vassbevuxet område invid stranden.

Den känsla jag förnam vid mitt möte med Hedin visade sig vara riktig, men vem kunde väl tro, att han var en brottsling av det slag han visade sig vara.

Vem övertog Hedins vikariat i Uppåkra? Det fick jag göra, och då kom nya underligheter fram i dagens ljus. Han hade inte utfört något polisarbete alls. För de ingripanden som gjorts redovisade resultaten endast som noteringar av registreringsnummer på fordon och namn på personer som av en eller annan anledning varit inblandade i händelserna.

Det blev min uppgift att med ledning av alla de små telefonlapparna utreda härvan. Noteringarna var hafsigt nedklottrade och nog var det ett pussel att reda ut de olika turerna.

Ofta fick polismän närvara som sekreterare vid obduktionsförrättningar i Lund, som utfördes av professor Hjalmar Sjöwall. Dessa undersökningar förekom som regel efter misstänkta dödsfall vari polisen verkställde utredning. Efter professorns diktamen skrev polismannen obduktionsprotokollet. Bandspelaren var ännu inte uppfunnen. Vid obduktionstillfällena kom jag också i kontakt med patologiska institutionens vaktmästare. Han hette Olofsson och, enligt mitt bedömande, var han en kunnig man inom sitt område. Han brukade nämligen diskutera tänkbara dödsorsaker med professorn – på latin! Numera tituleras motsvarande befattningshavare för obduktionstekniker.

Professor Sjöwall deltog inom sitt område i utredningarna om Hedins brott genom obduktion av de avlidnas kroppar. Hedins kvarlevor togs tillvara för forskningsändamål och som svar på min fråga, var kroppen förvarades, berättade professorn bland annat att Hedins hjärna låg förvarad i sprit på våningen över den där vi befann oss. Några dagar senare skulle den sändas vidare till forskare i England.

Vem var då denne Tore Hedin? Jo, han hade varit en enkel bondpojke som kallats morsgris. Han hade tagit anställning vid Vendes regemente där han genomgått korprals- och furirskolorna med absolut lägsta betyg för att med nöd och näppe kunna godkännas. Han hade visat sig vara omöjlig i det mesta som han företagit sig. Kamraterna hade betraktat honom som en dum och underlig person.

Betygen då? De var alla förfalskade. Men nog var det väl ändå bra underligt att inte en kontroll med regementet gjordes innan anställningen beviljades? Nu inställer sig slutligen frågan; borde han inte ha anhållits samtidigt med att vapnet togs ifrån honom? Då hade många liv kunnat skonas. Efterklok kan man vara och säkert har denna fråga föresvävat många.

Rune Skarvik

Författare

Endast Norge tycks komma undan sammanklumpningen av Europas småstater och jag tycker det är dem väl förunnat. Sverige kan i alla fall känna en viss stolthet att ha en rik granne i väster även om man 1905 inte tyckte det då man avstod Norge till sitt eget öde. I en inte alltför avlägsen tid kommer jag ihåg när man tyckte att norrmännen representerade nordens fattiglappar då man såg dem på semestervägarna i Sverige med små bilar och campingpackningen på taket under ett fladdrande plastskynke. De senaste åren har vi dock fått ångra dessa låga tankar om vårt oljerika, fiskrika och tillika extremt natursköna grannland.

I samband med folkomröstningen om vi ville tillhöra EU-fantfamiljen eller inte så fanns det politiker från både Norge och Sverige som ville att våra båda länder istället skulle odla ett närmare samarbete där vår industri skulle komplettera Norges behov. Sveriges politiker var dock förblindade av storhetens begär och gick på EU-fantens alla bidragsbete som skulle utdelas till våra svenska bönder och så vidare, pengar som är inbetalda av Sveriges skattebetalare varav vi själva får tigga tillbaka en del.

För att återgå till regionfrågan i Sverige så har politikerna ännu inte i elfte timmen undrat över vad valdagsmassan tycker i denna angelägna fråga utan man räknar antagligen med att saken skall vara överstökad och glömd lagom till nästa valdag. Som vanligt är det de perifera områdena som får ta problemen när våra politiker möblerar om i det avlånga och kuperade landet Sverige och där glesbygden blir allt glesare, medan tätbygden blir allt trängre och mer otrivsamm.

Saken blir heller inte bättre när exempelvis Jönköpings län (en av Sveriges rikaste län) säger sig vilja vara en egen region i Småland och man vill inte bli ihopkopplad med sina andra småländska grannlän. Annie Lööf säger sig vara vän av att se hela Småland som en gemensam region, men vad har hon att säga till om i regionfrågorna och om hon inte har något att säga till om så kan hon ju uttala sig som hennes parti gynnas mest av. Som tidigare sagts inom centern så ska ju ”hela Sverige leva” och det kan ju heller inte gagnas av att regionerna bara ska bli större och större. Men väl i EU-fantens rike blir vi mindre igen, så varför misströsta vi tålmodiga svenska folk.

Man kan göra många liknelser om hur Sverige ser ut i dag, men en blågul Kalles kaviartub där man desperat försöker klämma ut de sista resterna efter att ha varit ganska däst en tid, kan väl vara en ganska rättvis beskrivning hur det står till just nu i svensk inrikespolitik.

Till sist vill jag påminna om att en del av mina inlägg är koncentrat som får en bättre smak om man föredrar att späda ut med tunnare och svagare tillsatser.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Dopfunten står omedelbart under en av glasmålningarna på söderväggen. De var norska folkets tack till Sverige och Svenska kyrkan för ”svenskesuppen”.

Utøya-tragedin i och utanför Oslo har fått mig att tänka på vad som händer med oss människor när det otänkbara inträffar, när vi överrumplas av det som vi tror inte är möjligt.

Under andra världskriget insåg kloka människor att i Norge fick framförallt barnen för litet mat och riskerade att drabbas av undernäring. Något måste göras. Många och svåra förhandlingar mellan svenska och norska och tyska
myndigheter kröntes så småningom med framgång.

Tre gånger i veckan serverades havresoppa och två gånger ärtsoppa och en gång ”tisdagssoppa”. I mitten av juli 1942 startades serveringen med 40 portioner per dag i kyrkan. I oktober kunde 250 barn komma till kyrkan för att äta och hela tiden växte verksamheten. Man vägde och mätte barnen och kunde konstatera att man lyckats hejda den nedåtgående viktkurvan. I december 1944 serverades i Margaretakyrkan 6700 portioner per dag!

Vad finns det då för samband mellan dessa två svåra situationer i Norge, andra världskriget och Utøya? Är det så att det svåra väcker det goda inom oss?

Anna-Stina Åberg
Silversmed och formgivare, se hennes smycken och ting på annastinaaberg.com

I januari 2010 ansökte hon om uppehållstillstånd för bosättning dels på grund av familjeanknytning, dels på grund av särskilt ömmande omständigheter. Hon fick avslag i september 2010, överklagade med hänsyn till hög ålder, svag hälsa och social situation i Ukraina. Avslag i mars 2011. Överklagade men fick inte prövningstillstånd i juni 2010. Utvisningsbeslutet vann därmed laga kraft. Därefter skrivelse till Migrationsverket om medicinska hinder för verkställighet; avslag i augusti 2011. Enligt Migrationsverket föreligger inte synnerligen ömmande omständigheter för hon ska få stanna.

Enligt läkarutlåtandena har hon tämligen framskriden demens, är hjärt- och kärlsjuk, har hypertoni, gravt nedsatt syn och hörsel, saknar orientering i tid och rum, har svårt att förstå och följa instruktioner. Hon är i behov av omfattande hjälp med påklädning, hygien, mat och assistans.

Här i Sverige sköts hon av dotter och dotterdotter och hon har varken hemtjänst eller hemsjukvård. Familjen står för alla hennes kostnader. I Ukraina har hon ingen familj kvar och alla hennes vänner har avlidit.

Vilken vård väntar då i Ukraina? I den svenska regeringens rapport om de mänskliga rättigheterna i Ukraina från 2010 står följande om den ukrainska vården:” Formellt finns ett lagstadgat socialt skydd som inkluderar fri sjukvård. Resursbristen inom den offentliga sektorn har emellertid till stor del satt systemet ur spel. Sjukvården saknar idag kostnadsfria läkemedel och erforderlig utrustning för att kunna erbjuda majoriteten av medborgarna adekvat vård. Låga löner gör dessutom att vårdpersonal förväntar sig extra betalning för mer avancerad vård eller för att tillhandahålla läkemedel. I budgeten för 2007 tilldelades hälsosektorn medel motsvarande 3,4 procent av bruttonationalprodukten. Kvaliteten på vården på landsbygden är betydligt sämre än i städerna. Omfattande korruption gör att betalningsförmågan påverkar vårdkvaliteten”. Det är således vad denna 91-åriga kvinna med stora hjälpbehov flyttar till.

Hur används då definitionen Synnerligen ömmande omständigheter och verkställighetshinder? när beslut ska tas om en person ska få stanna i Sverige eller inte.
Regeringen (Justitiedepartementet) har låtit göra en kartläggning av tillämpningen (Ds2011:14). En av slutsatserna är att den inte alltid varit enhetlig. Och så verkar det vara. Medan den 91-åriga dementa kvinnan, som också har andra hälsoproblem, ska utvisas så beviljades 2009 uppehållstillstånd för en mycket gammal dement man från Kosovo. Mannens fru och son, som var de enda som kunde vara honom behjälplig, var bosatta i Sverige. Även hustrun led av åldersrelaterade åkommor. Vid en sammantagen bedömning av makarnas ålder, hälsotillstånd, samt förhållandena i hemlandet blev beslutet att i det här fallet synnerligen ömmande omständigheter. Jag har svårt att se avgörande skillnader mellan de båda fallen. Det skulle i så fall vara att mannen hade hustru och son här medan den 91-årig ukrainska kvinnan var änka och närmaste släkting var dottern och dotterdottern.

Det jag saknar i Regeringens genomgång är kunskap om hur det gått för de utvisade fallen. Om man ska ge en fullständig bild av konsekvenserna av nuvarande lagstiftning behövs den informationen. Skickar vi iväg mycket gamla människor till omänskliga förhållanden eller inte. Samtidigt måste vi vara klara över att vi inte får skapa en situation som gör att vi försvårar för gamla föräldrar att komma och besöka sina barn här i Sverige av rädsla för att de inte åker tillbaka till hemlandet. Jag gräver vidare i denna fråga.

Det här blev ett långt inlägg och blogginlägg ska inte vara för långa men varav hjärtat är fullt…

Just det: jag har väldigt mycket att göra nu när jag är ”fri och ledig” att bry mig om mig själv och tänka på hur jag ska sprida mitt varumärke.

Det skriver jag inte för att låta märkvärdig. Men jag ”är” ett varumärke och jag har ett varumärke att ta hand om, vilket jag nog egentligen inte förstått förrän de senaste tre–fyra åren. Fast, ärligt talat, sedan sisådär tio år tillbaka har jag vetat att jag aldrig skulle sluta jobba, eftersom jag har sidointressen som ”så småningom” (och för all del ”under tiden”) har genererat jobb som är roliga och inte bara arbetsamma.

Min numera tidigare chef gillade inte alls att jag jobbade med mina bokprojekt om nätterna eftersom jag många mornar i rad kom dödstrött och försenad till redaktionen, trots att jag sedan effektivt skötte mitt jobb: det var det där med att jag hade väldigt lite ”studsmatta” och inte orkade med blablabla och så var det förstås också det där med att jag då och då sa att jag älskade att ”vara mig själv” när jag gjorde mina nattarbeten. Det var lätt att missuppfatta: för egen del tyckte jag (förstås) att det var så självklart att jag hade två identiteter. Som författare gjorde jag det jag tyckte var roligt, ärligt talat var det bokprojekten som gav mig livsluft. Det var inte heller så dumt för tidningens del att jag skrev böcker – det färgade av sig på tidningen eftersom jag blev en slags kändis.

Å andra sidan har jag aldrig någonsin stuckit under stol (lustigt uttryck; var kommer det ifrån?) med att jag också älskar att ”göra tidningar”; det är fantastiskt att skapa tidningar, framför allt rent journalistiskt, som jag har varit med om att göra under nästan 40 år, men som tidningar fungerar idag (och sedan dryga tio år) är det mindre intressant att arbeta med dem eftersom det är ekonomer och annonssäljare som ”editerar” dem istället för visionära och nyfikna publicister. (Visst är det tråkigt att alla tidningar ser likadana ut, redan på omslaget?)

Ska jag sammanfatta mina år som journalist, redaktör, skribent, redigerare och så vidare kan jag bara säga att det var fan så mycket roligare och bättre förr. Det blev allt lägre i tak från mitten av 1990-talet. Det jag nu verkligen inte saknar är att ”rätta stavfel” … och då förstår ni alla att (den egentligen självpåtagna) uppgiften som författare innebär att få vara trogen sina egna bokstäver och idéer. För all del kan jag säga att just den fördelen har man också som bloggare: det är så helt OK att uttrycka sina egna åsikter.

Det här var en ytterst personlig ”outburst”. När jag finner tid ska jag komma tillbaka med det Seniorbloggen initialt bett mig tycka till om: mode och stil och kläder. Lita på mig, när jag känner att jag har något att tycka till om kommer jag att göra det.

Och just det: här kan du läsa om min nya bok ”Den glömda kjolen: Ebba von Eckermann Textilier 1950-1980″ och även köpa den.

Lotta Lewenhaupt

Varit Redaktionschef på Elle Interiör från 1993 fram tills nu, författare & föreläsare med 1900-talsmode som specialitet, bloggar även om mode och design på Elle Interiörs hemsida

Vid ett tillfälle nämnde han:  – Om nu något händer i byn, så är det skollärarens pojkar som varit framme.

Jag lade upplysningen på minnet. Det skulle inte dröja många dagar förrän kyrkogårdsmuren sprängdes i luften och de stora stenarna for all världens väg. Den smällen gav mig tillfälle att få möta Karl-Erik Welin. 

Nästa sammanträffande med Welin var många år senare. Han var då en världsberömd, uppburen kompositör och uttolkare av egna och andras verk på piano och orgel. Vi råkade träffas vid en påskfrukost hemma hos gemensamma vänner i Skillinge. När Welin steg in i rummet, tog han sikte på mig, sträckte upp sig och slog klackarna samman, bugade och räckte fram handen. Vi presenterade oss för varandra. Ögonblicket senare erinrade jag honom om att vi tidigare träffats. Han visade upp ett ytterst förvånat ansiktsuttryck – mig hade han då inte något minne av, påstod han, men mitt minne var bättre. Jag berättade om den unge polismannen, som för så många år sedan förhört honom om en sprängd kyrkogårdsmur. Upplysningen utlöste en omedelbar, personlig kontakt mellan oss, som utmynnade i skratt över pojkstrecket. Snart var vi inbegripna i ett intressant samtal om gamla tider i Genarp, om människorna där och inte minst om en annan välbekant genarpsbo, regissören Lars Norén, som liksom Welin nått stora framgångar i livet.

Något år senare kontaktade jag Welin genom en gemensam bekant. Frågan gällde om han kunde tänka sig att genomföra en konsert i Simrishamns kyrka till förmån för Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Welin bodde vid tillfället på Mallorca. Han tillfrågades och visst ville han göra en insats till Gösta Werners minne. Gösta Werner hade nyligen avlidit och de hade varit  vänner under många år. Efter några veckor fick jag beskedet att han ställde upp upp för en konsert. Fantastiskt!

Dagen för konserten, 30 juli 1991, hade kommit. Kyrkan var fylld med folk, alla var förväntansfulla. Klockan var 19.00, men ingen Welin var tillstädes! Vad hade hänt? Så plötsligt stannade en personbil. Welin steg ur bilen och fortsatte in i kyrkan.  

Framför altaret och vänd mot publiken berättade om sin vän Gösta Werner, redogjorde för sitt program varpå han fortsatte till orgelläktaren. Därpå framförde han sin musik på den stora, mäktiga orgeln. Han gav oss alla en oförglömlig konsertupplevelse. Jag kommer personligen aldrig att glömma hans sätt att behandla det stora instrumentet. 

Efter konserten inbjöd Welin mig och min hustru samt ett antal andra personer till sin sommarbostad i Skillinge. Där serverade han en tidigare egenhändigt tillredd måltid. Han berättade om sitt liv och sina försök att förkorta detta, men också om hur han återhämtat sig och fortsatt i sin verksamhet.

Welin var en fascinerande person att lyssna till – både som musiker och i sitt sätt att berätta om sitt liv. Några år senare deltog  han i TV-programmet ”Här är ditt liv”, och efter ytterligare några år påträffades han död i sitt hem på Mallorca. 

Mina möten med kompositören Karl-Erik Welin glömmer jag aldrig. Han var en stor, konstnärlig personlighet.

Rune Skarvik

Författare

Företeelsen är typiskt nordisk. Att tacka för maten i Frankrike skulle vara enbart korkat – alla vet ju att maten är god och man behöver inte ödsla tid på att låta någon framhålla detta självklara faktum. I anglosaxiska länder förekommer snarare traditionen med after dinner-speech, när någon i förväg utsedd håller ett anförande av växlande grad av spiritualitet när alla gäster är mätta och dästa. Har man tur blir detta en upplyftande, kulturell och underhållande presentation – men har man otur hamnar även anglosaxen i den kategori som återges i rubriken för detta kåseri.

Det är ju framför allt männen som drabbas. Varför det ska vara så att männen tackar värdinnan för maten kan man idag tycka vara egendomligt, när allt flera herrar är engagerade i köket och det ingalunda är ovanligt att det är husets herre som har stått för maten och matlagningen snarare än dess härskarinna. Men seden är ingalunda att den som värden för till bordet känner sig föranlåten att på gästernas vägnar framföra ett tack för den strålande måltiden. Så – detta är övervägande ett manligt problem, för problem är det onekligen för många som inte har ordets gåva och inte vet vad de ska säga.

Det finns ett citat av en känd engelsk ädling som ofta hamnade i predikamentet att tacka för sig vid olika former av evenemang. Han meddelade att han hade två tacktal, ett kort och ett långt. Det kortare lät “Thank you very much!” och det längre “Thank you very very much!” Ofta skulle det räcka med detta, men många kände sig tvingade att berätta poänglösa anekdoter om värdparets förflutna tillsammans med talaren, i en forntid som ingen av medgästerna känner igen. Den gamla regeln gäller fortfarande: “You stand up to the scene, you speak up to be heard and you shut up to be popular!”

Otaliga är de historier om middagstacktal som har gått vilse. Ofta beror det på talarens nervositet, och det kan vara ett bra tips för den som riskerar att hamna i dödsstolen bredvid värdinnan att vara lite förberedd. I många fall kan man känna igen denna individ vid ett större middagssällskap som den bleke herre som sitter intill värdinnan och desperat funderar på vad han ska säga till tacktalet efter maten. Dessvärre kommer han inte ihåg några historier och den han slutligen kläcker ur sig är antingen plump eller poänglös. Det hela blir inte bättre av att hustrun i ett missriktat försök att uppmuntra sin make säger ”Bertil, kan du inte berätta den andra också!” vilket visar att tacktalaren dessvärre inte förfogar över någon större repertoar och att hustruns missriktade stöd snarare väcker löje än beundran.

Många offentliga personer tvingas ju tacka för maten vid tillställningar dit de är bjudna i tjänsten. För vissa faller det sig naturligt att berätta historier och de har extroverta personligheter som gör att tacktalen de levererar är roliga, spirituella och underhållande. Andra är knastertorra och faktabeskrivande men någonstans har de lärt sig på chefskurser, att man måste hänga en historia på tacktalet och därför ber de sin statssekreterare eller motsvarande att gräva upp en rolig historia. Så efter ett knastertorrt tal tittar vederbörande in i papperna och säger ”och så var det historien: bla bla bla”, varpå någonting påhängt kommer som sannolikt ingår i departementets, styrelsens eller enhetens officiella mögliga humorlåda och har förberetts av en lydig sekreterare.

Ibland blir det riktigt fel som när gentlemannen som hade värdinnan på den ena sidan och husets dotter på den andra skulle komplimentera hennes ungdom och säga att hennes hy var ”som en 17-årig persikas”. Sådant gör ingen succé. Om man vid tacktalet berömmer värdinnan för att det var ”rikligt med mat” som tillhandahölls torde detta i dagens läge vara totalt förfelat, när det vi idag behöver är mindre kalorier och inte mera. Det är ju inte riktigt volymen vi tackar för utan kvalitén på anrättningarna.

Tajmingen är viktig. Det gäller för tacktalaren att veta att det är dags för att hålla det lilla tacktalet när värdinnan bara har ett skedblad av desserten kvar på tallriken och de övriga gästerna medvetet lämnar en klunk vin kvar i glaset i avvaktan på den avslutande skålen. Icke sällan förekommer det att tacktalare som förivrat sig under kvällen och glatts åt bordets gåvor och omgivningens spiritualitet glömmer bort sin uppgift, varefter värdinna och medgäster väntar otåligt på att bryta gaffeln i avvaktan på att den drumlige tacktalaren ska komma loss och fullgöra sina sociala skyldigheter. Det blir inte bättre av att hans hustru då och då sparkar honom under bordet eller spänner ögonen i honom och väser tvärs över bordet: ”Hugo, är det inte något du skall göra nu…?”. Och det är inte att gå på toaletten!

Råkar man ha tur och vara begåvad med en viss humoristisk ådra är det inte fel att låta den flöda vid tacktalet. Saknar man denna talang är det bättre att göra processen kort och gå på en variant av den brittiske ädlingens ”Thank you very much” istället för att förvirra sig i trista irrgångar utan återvändo.

På senare tid har vissa begåvade tacktalare kommit på ett nytt knep som alltid väcker munterhet. Eftersom seniorerna drabbas av tilltagande minnessvackor har några kommit på idén att tacka efter varje enskild rätt vilket innebär ett tacktal efter soppan, ett efter oxfilén och ett efter jordgubbstårtan. Det kan bli riktigt roligt – men det förutsätter att talaren har kapacitet för multipla insatser och bör inte testas av någon som inte är säker på att ha ordet i sin makt.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

På annonssidan fanns bland annat en bio-annons med följande text; ”GRAND. Premiär onsdag 7 och 9   Barnförbjuden.  Eva Stiberg och Birger Malmsten i ”URSULA – flickan i finnskogarna”. Ny svensk fullträff.” Nu är det bara ett stycke filmhistoria och en sådan här film skulle ju heller inte duga i dagens uppskruvade och överdådiga fantasivärld, inte än i varje fall.

Här nere i Småland tycks det vara en lång höst och jag kunde konstatera att blomsterprakten håller i sig betydligt längre än i den jämtländska glesbygden. Efter en tur i det varma brittsommarvädret blev det också lite bilder tagna av det småländska landskapet som denna gång får stå över skrivandet om det politiska landskapet.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Det finns absolut ingenting annat att göra än att ta ställning till om man ska åka till fiskarna i Swansboro och köpa färsk fisk och skaldjur eller hänge sig åt några av de hormonstinna men ack så läckra biffarna som finns i den gigantiska livsmedelsbutiken. Irene-stormen har alltså dragit förbi, men efter några soliga dagar kommer ytterligare oväder, dock bara klassat som storm med allmän badvarning. Vågorna slår intensivt mot de fantastiska sandstränderna och det ter sig inte särskilt rådigt att gå ut i virvlarna med sug och underströmmar. Att det är gott om plats beror inte bara på att den amerikanska sommaren är över utan också på de dåliga tiderna.

Det finns hus till salu överallt. De är vackra, alla målade i matta färger och oftast av träpanel i grått, brunt eller duvblått. De står nästan alltid på styltor vilket dels ger dem svängrum om stormen blåser in över strandkanten men också erbjuder parkeringsplats i skuggan under huset när hettan blir olidlig och kryper upp över 35 grader. Vart eller vartannat hus är alltså till salu och sannolikt går det att göra ett klipp för den som nu råkar ha pengar att spendera. Det är lätt att inse att det första man som ekonomikänslig mindre egenföretagare gör sig av med är det stora sommarhuset. De bilar som vi ser parkerade här och där är allihopa monster med stora V8-motorer men trafiken här nere i Södern är avslappad, vänlig och förlåtande mot en korkad svensk som hamnar i fel fil under första dagens försök att hitta rätt i trakterna. Här gäller trafikregeln ”right turn on red” – det vill säga rätten att få svänga till höger under förutsättning att vägen är fri vid rött ljus. Det udda är att det finns många delstater där detta inte är tillåtet, men North Carolina litar på folks omdöme i trafiken och det tycks faktiskt fungera. Det har faktiskt motionerats i riksdagen om någonting likartat i Sverige, men det är uppenbarligen inte förenat med svenskt rättsmedvetande att tilltro den enskilde bilisten denna talang, och därför får vi snällt stanna även om det är stendött i trafiken i korsande riktning.

Det här är sydstaterna. Tempot är vänligt långsamt, dialekten är släpig, man känner igen miljöerna från många av filmerna om den amerikanska södern. Här är man också gudfruktig och småstäderna är fulla av kyrkor som bekänner sig till diverse trosinriktningar med varierande uppfattning om Guds utformning, men som i praktiken egentligen mest fungerar som paraply för trevliga sociala aktiviteter. Och här dricker man iste. Nästan innan man satt sig på en restaurang kommer teet fram, sweetened or unsweetened, och det är faktiskt väldigt gott. Isen klirrar i de stora glasen och dricker man unsweetened iste får man gärna en skvätt citron i glaset. Det är obegripligt att denna kalorisnåla dryck inte slagit igenom bättre hemma hos oss i Sverige. Jag förebrår mig själv varenda gång när jag inser att jag istället för att kasta bort resterna av morgonteet lika gärna skulle kunna hälla det i en karaff och ställa i kylen med en citronskiva i för att ha en god kalorifri dryck senare fram på dagen.

Men fetman är här magnifik liksom på det flesta andra håll i Staterna. På flygplatserna finns det nu mängder med små eldrivna pipande bilar med roterande lampa som skjutsar handikappade från gate till gate. En gång i tiden var detta för hjärtsjuka och lungsiktiga. Nu trängs övergästa supertungviktare på vagnarna, och i värsta fall är de så bredbakade att de inte ens går ner i stolarna som några av dem behöver köras ombord i. Detta är alltså landet där skräpmaten och fast food firar triumfer.

Forskningen har visat att fast food-ätare är dubbelt så benägna att vara feta, men det behöver ju och för sig inte bara vara snabbmatens fel. Snabbmatsätare är i allmänhet lågutbildade, saknar kunskaper både om vettig livsstil och matlagningsteknik och väljer därför enkla lösningar. Fett är en billig ingrediens i snabbmaten – men snabbmat kan naturligtvis också var sushi som hör till det nyttigaste man överhuvudtaget kan äta. Viss reservation i terminologin är alltså nödvändig, men att pizza, hamburgare, jätteglassar och megaförpackningar av läsk skapar problem är inte konstigt att förstå.

Detta står i bjärt kontrast mot utbudet i grönsaksdisken. Det finns otroligt mycket fräscha och intressanta grönsaker att inhandla och priserna är rimliga. Marknadskrafterna gäller förstås, kanske mera i USA än någon annanstans på klotet, och självklart är att butikerna inte skulle ha detta fräscha utbud om det inte fanns köpare. Det måste uppenbarligen vara ett segment av befolkningen som köper tre djupfrysta pizzor för priset av två och nappar på erbjudandet om megastora Coca-Cola-dunkar för extrapris, och en helt annan befolkningsgrupp som inhandlar de fräscha grönsakerna, de läckra skaldjuren och de smala biffarna.

Ovädret drar förbi. Poolen är inbjudande och mellan varven i bassängen går man 150 meter ner och låter sig omspolas av de salta havsvågorna – dock med betydande försiktighet. Det amerikanska vittvinet är läckert svalkande, squashen är ugnsbakad och väntar bara på att fyllas, de mörkrosa tunafiskstekarna behöver bara vändas i pannan och vattenmelonen är uppskuren till dessert. Jag skärper mig och gör en kanna iste att sätta in i kylen till morgondagen.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Anledningen till öknamnet var att han blivit född med en ovanligt lång, smal hals och ett yvigt rödbrunt hår. Efter ett livslångt hårt arbete hade han blivit kutryggig. Dessa personliga drag föranledde öknamnet. Sitt levebröd hade han tjänat genom försäljning av skrot, som inköpts från privatpersoner i trakten.

Det påstods att Kamelens rödhårighet ofta förekommit inom hans släkt. Någon i frågan insatt hade påstått, att han var släkt med den i Ystad så kände Nattmannen, som för mer än etthundrafemtio år sedan bott och verkat i staden. Hans uppgift hade då varit att begrava självdöda djur, tömma avträdeshus och bortföra avfall från stadens hushåll.

Det rådde en allmän uppfattning på fiskeläget, att nattmansläkten tillhörde det så kallade ”svarta folket”. Ingen kunde vederlägga påståendet. När släkt och vänner kom på besök, var det inte ovanligt att såväl värd som gäster råkade i slagsmål. Under handgemänget tog de ibland knivar till sin hjälp.

Efter ett sådant bråk blev Kamelen nödsakad att köra en släkting till provinsialläkaren. Transporten företogs med hans lilla paketlastbil, brukad i verksamheten som skrotuppköpare. På läkarmottagningen behandlades den knivskurne av en vikarierande, kvinnlig läkare.

Under återfärden mötte polisen Kamelens bil, som framfördes på ett sätt som ingav misstanke om att föraren var onykter. Bilen stoppades och på förarplatsen satt Kamelen. Han omhändertogs och fördes till läkaren, som på nytt fick träda i funktion.

Läkarens far hade haft samma yrke och dessutom en för sin kår ovanlig vana, när det gällde rattfyllerister. Han undersökte dem alltid helt nakna (!) och den rutinen hade dottern anammat. Kamelen fick således klä av sig naken och ställa sig mitt på golvet, där han anmodades utföra vissa prov som skulle ge läkaren en uppfattning om berusningsgraden.

Kamelens med rött hår bevuxna kropp visade sig var rikt tatuerad. Otäcka ärr efter skador från knivslagsmål hade åstadkommit förändring i mönsterpassningen. Tatueringarna var således svårlästa och såg inte alls ut som de skulle. En tatuering som satt placerad strax under naveln kunde med stor svårighet urskiljas från de övriga, men det gick att läsa texten: ”Only for lady.” En pil, som ursprungligen varit riktad rakt nedåt, pekade istället mot höger knä.

För brottet blev Kamelen dömd till en månads fängelse. Efter avtjänat straff beklagade han sig för sandstrandsborna och påstod, att han haft en väldigt svår tid i fängelset.

Emanuel, som var frireligiös och ordförande i nykterhetslogen Verdandi, hade suttit tyst och lyssnat till Ernst redogörelse. Med rodnat ansikte reste han sig plötsligt upp, vände sig mot Ernst och sa i förargad ton:

– ”Det kan man väl förstå – han var ju bara nykter en gång i livet – och då satt han inne”.

Rune Skarvik

Författare

Idag har Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” premiär.

Mannen som har gjort utskällda filmer som ”Tre solar” och habila filmer som ”Alla älskar Alice”, ”Spring för livet” och ”Harrys döttrar” är efter sju års frånvaro tillbaka. Filmen har fått ganska låga betyg (bland annat en trea i Aftonbladet, en tvåa i Expressen, en trea i Nyhetsmorgon, en tvåa i Metro och en tvåa i Sydsvenskan) och ja, det är en ojämn film precis som att Hoberts tidigare filmer skiljer sig avsevärt från varandra i kvalitet. Men precis som jag har skrivit tidigare om här och här så är det ovanligt med äldre personer i huvudrollen/huvudrollerna i film. Här spelar ingen mindre än Sven-Bertil Taube huvudrollen och enligt alla recensioner är det han som är den stora behållningen i Hoberts spretiga och ojämna film.

Mats Bråstedt skriver följande i sin Expressen-recension: ”Att getingbetyget här ändå släpar sig upp till två är Sven-Bertil Taubes förtjänst. Av alla pappfigurer i ”En enkel…” gör han sin änkeman till en människa av kött och blod och lyckas ingjuta trovärdighet i sitt kärlekstörstande på ålderns höst. Han är en av våra stora elefanter och här dansar han understundom så vackert. Synd att det mesta i övrigt går i otakt. Sven-Bertil Taube hade varit värd en bättre historia”.

Av detta kan vi konstatera att även en gammal räv kan rädda upp en enkel film. Synd att äldre alltför sällan får visa upp den kapacitet som de besitter.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Upptäcker vid ett tillfälligt och kort nedslag i den svenska verkligheten att många av mina TV-favoriter nu är tillbaka. ”Korrespondenterna”, ”Babel”, ”Debatt”, ”Uppdrag Granskning” (trendigt omdöpt till UG). SvT Play kommer att gå varm i Helsingfors under höst och vinter! Det gäller ju att hänga med i den svenska debatten om än på håll.

I ”Babel” talade man för en tid sedan om Wittgenstein, och i ”Debatt” diskuterade man det faktum att Aftonbladet med flera tidningar nu tar bort de fria och anonyma kommentarerna. Man måste alltså ge sig till känna. Stå för vad man tycker. Janne Josefsson är upprörd. Det är inte jag. Inte på något sätt. Tvärtom.

Har under året tagit del av och även deltagit i diverse debatter på den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladets hemsida. Detta för att komma in i den finska verkligheten. Oftast har det gällt språk. Har nu tröttnat på hela saken, och anledningen är synnerligen enkel. Så fort man kommer in på ämnet språk (läs svenskans ställning i Finland) så blir resultatet detsamma – anonyma och korkade inlägg! Det är uppenbart att man här skulle mått bra av Wittgensteins filosofi. Har man inget vettigt att säga, är det bättre att vara tyst. Tänker sen på Abraham Lincoln. Det var ju han som sa: Bättre att tiga och tas för en idiot än tala och undanröja varje tvivel.

Att kunna kommentera texter är en demokratisk rättighet. Med rättigheter följer som bekant skyldigheter. Man ska helt enkelt stå för vad man tycker och inte gömma sig i en feg anonymitet. Det är min åsikt. Om man sen ska göra som Aftonbladet och låta skribenterna identifiera sig genom Facebook vet jag inte. Och vi som inte har Facebook? Välkomnar en fri och ärlig debatt! Och har man inget vettigt att säga så … Leve Wittgenstein!  

När detta väl är sagt vill jag bara säga en sak till. Jag välkomnar naturligtvis alla kommentarer till detta inlägg. Skriv gärna! Men skriv vem ni är, så att jag kan ge respons på responsen!

Ulf Persson

Skribent, bloggare och författare

Men för en mängd cyklister – kanske en stor del som inte har körkort, och kanske en mindre del som ser sitt körkort som en bilfråga (?) – är inte rödljus en absolut gräns, utan en utmaning. När jag cyklar ser jag mängder med cyklister av olika åldrar och snabbhet, som cyklar mot rött, för att det ser fritt ut. Även de som har hjälm på sig. Idag gick jag över ett övergångsställe, där jag hade grönt ljus. En ung cyklist med hjälm på snabb cykel kom emot mig och hade alltså rött ljus. Jag stannade i vägen för honom – med kroppen som insats – och ropade högt att ”det är rött!” och han log tillbaka, rundade mig och ropade: ”Jag ser det!” och cyklade vidare. Kanske hör det här ihop också med anarkin hos gångtrafikanter som smittar till cyklisterna eller åt båda håll. Det är mer vanligt än ovanligt att gångtrafikanter går över gatan när de har rött. Om det vore en politisk protesthandling mot biltrafiken, skulle de väl ha demonstrationsplakat! Men det har man inte.

Problemet innebär att samma gator trafikeras av kategorier med helt olika regler. Gångtrafikanter, som inte åker fast, när de går mot rött. Möjligen blir de påkörda. Cyklister, som polisen skulle kunna sätta fast, men inte gör det, och därför åker efter egna regler, som att kryssa sig genom rödljus, för att komma snabbare fram (till himlen?). Och slutligen bilister som inte vill förlora körkortet och som följer rödljusregler (i stort sett), för att man inser hur farligt det kan vara annars. Som bilist kör man när det är grönt, för att man litar på att de andra stannar vid rött. Annars skulle det vara gult blinkljus och man skulle ta det mycket mer försiktigt.

Nu börjar massmedia – och kanske myndigheter – vakna. Men det vore nog bra om polisen sätter fast fler cyklister som cyklar mot rött och om vi fotgängare stannar och ropar att det är rött! Fast det förutsätter att vi själva inte går mot rött, vilket också skulle vara en bra början… allt hör ihop. Som vanligt.

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Enligt en studie vid Karolinska Institutet saknar drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre förmåga att välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg.

De gamla kan alltså inte agera som rationella och välinformerade kunder och de bidrar inte heller till en marknadsmässig korrigering av kvaliteten inom dessa områden. Forskarna är kritiska till en övertro som verkar finns från politiskt håll om att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.

Men det största problemet är väl att vi som äldre kommer in för sent. Och att det som vi skulle vilja ha sällan finns att välja, till exempel ett äldreboende som vi skulle vilja ha det. Om vi börjar planera för vår ålderdom och ställa krav medan vi är pigga skulle nya lösningar kunna växa fram – och kvaliteten höjas.

I skriften ”Säg ifrån: Det händer för lite i äldreomsorgen” pläderar Berit Rollén och jag för att vi vill kunna välja vårt äldreboende i förtid. Och då vill vi kunna välja ett boende där vi får fortsätta att vara myndiga människor. Det betyder ett boende där vi känner oss hemma, där vi kan bo med likasinnade, där vi kan få bevara vår identitet, där vi så långt möjligt kan fortsätta med de vanor och intressen vi har, där vi kan äta mat som vi tycker om och där personalen besjälas av uppgiften att möta gamla människors behov. Vi vill själva kunna bestämma när vi ska flytta in, oavsett vad kommunen tycker att vi ”behöver” och inte. En idé som vi har är att vi som frivilliga ska kunna delta i verksamheten på det boende där vi så småningom skulle vilja bo. Då skulle vi bli delaktiga på ett tidigt stadium vilket kan göra det lättare att senare flytta in.  Flytten skulle bli mer begriplig vi skulle ha lättare att hantera den nya tillvaron.

Det finns ett Upprop: Vi vill vara myndiga människor –hela livet som handlar om nytänkande i äldreomsorgen och verklig valfrihet de sista åren i livet. Uppropet hittar du här på Seniorbloggens startsida, skriv gärna under också.

Not in: Skriften ”Säg ifrån”! kan beställas genom b.rollen@telia.com, pris 100 kr plus moms och porto.

Monika Olin Wikman
Författare, jur. kand och tidigare landstingsdirektör

Dokumentären repriseras 1/10 i SVT2 samt kommer att finnas på SVT Play efter sändning. Missa inte!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

De satsningar som görs inom välfärdsområdet kan tyckas vara små mätt i pengar jämfört med miljardsatsningarna på restaurangmoms och infrastruktur. Men det regeringen satsar på kommer att ha stor betydelse för både enskilda människor och samhällsekonomin. Här följer några exempel:

För 2012–2014 aviserar regeringen 675 miljoner kronor på patientsäkerhet. Den nationella läkemedelsstrategin är ett sådant exempel. Dess vision är rätt läkemedelsanvändning till nytta för patient och samhälle. För att nå visionen kommer utveckling att ske inom ett antal målområden: medicinska resultat och patientsäkerhet i världsklass, jämlik vård, kostnadseffektiv läkemedelsanvändning, attraktivitet för innovation av produkter och tjänster, samt minimal miljöpåverkan. På Läkemedelsverket finns numera Centrum för bättre läkemedelsanvändning som kommer att ha en viktig roll såväl vad gäller samordning som uppföljning av strategin. Kommer vi tillrätta med felaktig läkemedelsbehandling av äldre finns miljardbelopp att tjäna, miljarder som kan användas för annat inom äldreomsorgen.

Samma dag som budgeten presenterades och debatterades i riksdagen så skulle vi riksdagsledamöter på allianssidan presentera den på olika orter i Sverige. På min lott föll att åka till Södertälje men den presentationen blev mager därför att riksdagens datasystem havererade just den morgonen så vi fick inte materialet i tid för presentationerna. Eftersom Maria Larsson dagen innan gått ut med information om kommande lagförslag om rätt till parboende presenterade jag den utredning om parboendesituationen i Sverige som vi i Folkpartiet precis fått från riksdagens utredningstjänst. Vi har skickat ut det material till länsförbunden i mitten av förra veckan för publicering lokalt. Här är en kort sammanfattning av innehållet:

Nästan en fjärdedel av kommunerna tillgodoser inte önskemål om parboende. Bara en knapp tredjedel av landets kommuner har fattat politiska beslut om en kommunal parboendegaranti, som tillgodoser äldre pars önskemål att bo tillsammans. 45 procent av kommunerna har inte fattat något politiskt beslut, eller skapat några riktlinjer, om hur önskemål från äldre par att fortsätta bo tillsammans ska hanteras. Utan politiska riktlinjer blir det risk för godtycke vad som avgör om det äldre parets önskemål ska tillgodoses. Det är inte rimligt att ett beslut som i så hög grad rör äldres livskvalitet ska vara upp den till enskilda biståndsbedömarens goda vilja.

I drygt hälften av landets kommuner har mellan ett och fyra par det senaste året önskat att bo tillsammans. Knappt en tiondel av kommunerna har fått önskemål om parboende från fler än fem äldre par. Nästan tre av tio kommuner har inte fått några sådana önskemål alls under året. Kostnaderna för kommunerna kan därför sägas vara marginell. Men för det enskilda paret handlar det om livskvalitet och trygghet under de sista åren i livet.

En dom i regeringsrätten förra året slog fast att äldre makar, utifrån socialtjänstlagens nuvarande bestämmelser, inte kan ställa krav på att alltid få bo tillsammans i äldreboende om bara den ena har omfattade hjälpbehov. I det fall som prövades hade makarna levt tillsammans i 68 år. Domen visar att lagstiftning krävs och nu tar regeringen första steget för att förverkliga Folkpartiets, och numera hela Alliansens, förslag om en parboendegaranti. I dagarna skickas ett lagförslag ut på remiss, som innebär att vi skriver in en ny paragraf i socialtjänstlagen. Den slår fast att äldre par som varaktigt bott ihop ska, om de vill, kunna fortsätta att leva tillsammans, även när den ene behöver bo i äldreboende.

Så småningom lär Annie stöta på en del nålstick och en hel del av luften lär pysa ut och visionerna antar mer normala proportioner. Centern har under lång tid svikit den svenska glesbygden som Annie nu säger skall få en nystart, så i all artighet får man väl citera ordspråket ”bättre sent än aldrig”.

Det finns ändå anledning att i tvivla, efter mina 40 år i Norrlands inland har jag fått uppleva en dramatisk avvecklingstakt av alla möjligheter till utveckling samtidigt som de lokala naturresurserna inte i någon större utsträckning har kommit glesbygdskommunerna till godo. Tillsammans med sparkrav och uteblivit stöd från våra rikspolitiker har den svenska glesbygden blivit än mer glesare i Norrlands inland och även delar av den sydsvenska glesbygden.

Men den svenska glesbygden kan ändå hoppas att småländska Annie Lööfs utfästelser är något mer än just luft och att de gamla stofilerna i hennes parti, som sa att ”hela Sverige ska leva” nu får en knäpp på näsan för detta falska löfte. I Bergs fattigkommun i Jämtland har turerna varit många i kommunhuset i årtionde hur man ska kunna överleva ekonomiskt och där har det hela tiden handlat om sparpaket och nedskärningar i verksamheterna.

Vanligt folk känner av kommunpolitikernas oro och söker sig bort från kommunen då det ges tillfälle. Bland annat Centerpartiet har delaktighet i att denna utarmning av svensk glesbygd har kunnat fortgå så länge att jag tvivlar på att det går att rätta till. Annie Lööfs tankar om reformering av vår glesbygd kommer givetvis inte att ge många röster eftersom en stor del av dessa röster redan flytt dessa bygder sedan länge just på grund av Centerpartiets tidigare glesbygdspolitik. Därför har man anledning att befara att det handlar om parfymerad politisk löftesluft, men att ha fel i detta antagande skulle ändå vara till glädje. Annie har också lovat att bli grönare än den nu blågröna färgen och det finns all anledning att önska henne lycka till med det måleriet. Fast det blir allt kladdigare på den politiska färgpaletten.

Till sist bjuder jag på några höstbilder från vår södra glesbygd.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Regeringen vill åstadkomma detta genom att ge mer pengar till människor som arbetar, och mindre pengar till människor som inte arbetar. Det är därför regeringen infört en serie av allt högre jobbskatteavdrag. Det centrala och viktiga, är att jobbskatteavdragen ger pengar till dem som arbetar, och att de som inte arbetar därför får mindre pengar i relation till dem som arbetar. Regeringen tror att människor hellre arbetar om det är mer lönsamt att arbeta. Regeringen säger det inte öppet, men tänker att många människor väljer att vara sjuka eller arbetslösa, därför att det är skönt att slippa arbeta och att någon annan betalar för deras försörjning. Ett sätt att få människor att välja att vara friska är att ge dem bra betalt för att välja att arbeta. Det är den gamla välkända principen om moroten och piskan.

Det är en hård linje. Alla sjuka kan ju inte göra sig friska bara för att det lönar sig att vara frisk. Men det är den linjen som ligger bakom jobbskatteavdraget, även om man inte säger det högt.

När man är sjuk får man lägre sjukpenning än den lön man skulle ha fått om man arbetar. Jobbskatteavdraget ökar skillnaden mellan lönen när man arbetar och sjukpenningen eller sjukersättningen när man är sjuk.

Regeringen skulle ha kunnat få en liknande effekt genom att sänka sjukpenningen och sjukersättningen istället för att införa jobbskatteavdrag. Men då hade det blivit ett ramaskri om att regeringen försämrar det skydd som socialförsäkringarna ger. Nu åstadkommer man samma effekt genom jobbskatteavdrag, och då är det inte så många som protesterar. Till och med socialdemokraterna har accepterat jobbskatteavdraget. Det skulle de aldrig ha gjort om det hade handlat om att sänka sjukpenningen och sjukbidraget. Trots att effekten blir densamma – att man förlorar mer pengar om man är sjuk och inte kan arbeta.

Samma princip gäller för ålderspension. Regeringen ser gärna att även personer över 65 års ålder arbetar istället för att leva på pension. Därför är jobbskatteavdraget extra högt över 65 års ålder. Man skulle i stället kunnat sänka pensionerna, men då skulle det bli ett ramaskri. Med högt jobbskatteavdrag för personer över 65 års ålder får man samma effekt: Det lönar sig mer att arbeta, man förlorar mera pengar om man inte arbetar.

Det är därför föga troligt att nuvarande regering skulle vilja höja pensionerna eller sänka skatten för pensionärer, även om vissa partier inom alliansen vill det.

Jacob Palme

Dataforskare, professor och författare

Han kan verkligen BERÄTTA! Och det är berättartekniken som fascinerar mig, inser jag. Knausgård fullkomligen frossar i detaljer. Hela inköpslistan räknas upp vid ett besök i mataffären, liksom precis alla moment – och hjälpmedel – när han skrubbar ett badrumsgolv.

Varje sinnesintryck registreras och redovisas, inklusive de minnesbilder och associationer det ger upphov till. Jag avundas författarens uppenbara fotografiska minne och hans förmåga att obehindrat röra sig från det mest vardagliga och konkreta till det filosofiska och sublima.

Frågan inställer sig: minns Knausgård verkligen allt detta? Eller är det teknik och efterkonstruktioner? Hur som helst får det mig att sluka de drygt 440 sidorna och ivrigt se fram emot de följande fem(!) delarna av denna självbiografi.

Ragni Lantz

är USA-utbildad journalist med arbetserfarenhet från bland andra Ebony och Jet i USA samt Veckoposten och Sändaren i Sverige.

Tidningarna brukar varje dag avporträttera någon intressant person. Från början var det mest kändisar, därefter gjorde man en poäng av att berätta om att 19-åriga Emma hade kommit in på ett ridgymnasium eller att Kalle 23 just fått sitt första jobb som kock. När de gamla vanliga direktörerna avporträtterades är det pinsamt hur stereotypa liv dessa måste leva i Bromma, Stocksund, Lidingö och Saltsjöbaden på vinterhalvåret och i Torekov, Österlen, Bohuslän eller Stockholms skärgård på sommaren. De porträtteras alltid som fantastiska familjefäder med fritidsintressen som är till förvillelse likartade: det är golf, segling, utförsåkning och fjällvandring, och samtliga beskrivs som genier i köket. Egentligen är det ju rätt löjligt när man i en dödsruna får läsa om att Peter von X var en strålande kock som dessutom underhöll sina vänner med fantastiska roliga historier. Det var då det…

Dödsrunorna är ett alldeles speciellt kapitel som har varierande läsvärden. I England är så kallade obituaries med porträtt av kända personer ofta intressant läsning som framhåller okända sidor av den nyligen avlidne, inte sällan med viss brittisk humor – så långt detta nu är tillåtet. Svenska runor får inte vara läsvänliga. De ska innehålla en kronologisk beskrivning av den avlidne och karriären och det är faktiskt inte särskilt spännande att veta i vilket läroverk den döde tagit studenten och vilken karriär han gjort inom företaget, koncernen, universitetet eller det egna familjeföretaget. Kvinnor beskrivs som hängivna sin familj och rosenträdgården, männen som framgångsrika entreprenörer och Guds gåva till mänskligheten.

En hel del eufemismer går i bästa fall att upptäcka i nekrologernas fascinerande värld. När det står att ”bakom den till synes något karga ytan dolde sig ett hjärta av guld” inser man att detta var ett stort svin som sopade banan med sin personal eller var en familjetyrann på hemmaplan. Om han beskrivs som ”en mjuk och välmenande företagsledare som alltid lyckades finna lösningar på svåra problem på arbetsplatsen” rör det sig i allmänhet om en vekling som aldrig fått ändan ur vagnen. Och står det att han ”med ett stort vinintresse svingade mången bägare i glada vänners lag” kan man ge sig katten på att den avlidne hade haft alkoholproblem och leverskada.

Finns det inga normala döda svenskar som har haft lite udda och avvikande hobbyintressen? Finns det ingen som samlar på konstiga stenar, odlar udda sorters pioner, är maniskt intresserad av cirkus eller fortfarande vid mogen ålder kör modelljärnväg?

Att vara medförfattare på en dödsruna när någon kändis har gått ur tiden har onekligen ett visst meritvärde. I den medicinska världen är det naturligtvis fint att stå som försteförfattare på en bra vetenskaplig tidskrift, men det smäller faktiskt inte mycket sämre att stå som medförfattare i nekrologen över en universitetsrektor eller koncernledare. Den dödes framgång sprider glans åt dem som ibland kappas om att skriva dödsrunan, och allra löjligast blir det när det finns fyra eller fem namn på en dödsruna och den dessutom kommer i tre olika varianter. Ibland anar man kontroverser när någon familjen närstående har skrivit en dödsruna å familjens vägnar, företagsledningen skriver en annan och en konkurrerande organisation en tredje. För alla är de till karbonpappersgränsen lika vördnadsfullt hyllande och utplånade från all personlighet.

Engelska obituaries är alltså ofta mycket roligare att läsa. Allra bäst var den dödsruna som skrevs av den engelske forskaren Cochrane medan han fortfarande var i livet. Han hade irriterat sig över att de dödsrunor som han läste ofta innehöll direkta felaktigheter och bestämde sig för att det var säkrast att skriva den själv medan han var i livet. På så sätt kunde man ju vara säker på att det blev rätt! Dödsrunan publicerades med visst jubel i British Medical Journal. Jag tyckte idén var strålande, författade min egen och skickade in den till Läkartidningen för att liksom ha på lut när det blev dags. Detta har jag skrivit om på Seniorbloggen tidigare under året. Läkartidningen kunde inte tackla detta problem utan returnerade omgående alstret och framhöll att man aldrig tänkte publicera det. Härtill kommer naturligtvis att Läkartidningen nästan aldrig publicerar dödsrunor överhuvudtaget, vilket kanske är synd. Idag när jag är i utförsbacken och de flesta av mina lärare är döda eller döende hade det faktiskt varit spännande att läsa om mina föregångares insatser på det medicinska området och inte bara vilket år de tog realexamen i Arboga.

Men jag gav mig inte. För många år sedan brukade läkemedelsindustrin ge ut påkostade tidskrifter till läkarkåren som inte bara handlade om vilka preparat de förväntades förskriva utan också innehöll material av betydande kulturellt och populärvetenskapligt intresse. Jag skrev länge en matspalt i en av dessa tidskrifter och hade därmed en smygingång till redaktionens välvilja, som faktiskt publicerade min egen nekrolog. Jag står i helfigur iförd svart paletå, vit skjorta och svart slips vid S:t Botvids kyrkogård utanför Huddinge sjukhus en novemberdag när alltihopa var så grått och trist att man egentligen lika gärna skulle kunna skruva ner skylten och lägga av. Man jag var mycket nöjd med artikeln och många som läste den tyckte idén var festlig och kreativ. Det återstår när den dagen randas att se om några mig närstående, i den mån jag fortfarande har detta, kommer att gräva fram artikeln och försöka övertyga Läkartidningen att ändra åsikt.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Den lossnade lätt, ibland många gånger om dagen och var pillig att få in. Hon kräktes och grät, grät och kräktes. Än idag kan jag se framför mig föräldrarna som ligger på golvet och håller fast sitt gråtande barn medan de ömt och med oändligt tålamod för in sonden igen. Jag minns att varje matning tog mycket lång tid. Men jag har också hjärtevärmande minnen av en glädjestrålande Jenny som sparkar sig fram i lägenheten på någon sorts enklare trehjuling, in i ett rum, ut i nästa, varv på varv…  

Både Karin och Anders hade, också under den tid när baby  Jenny kräktes dygnet runt och vägrade sova,  krävande heltidsjobb och var beroende av avlastning från kommunen, både under dagtid och för att få några timmars sömn. Kommunen ställde upp. 

Idag är Jenny död. Hon blev över tjugo år och vårdades hemma hela tiden trots sin svåra utvecklingsstörning och många funktionsnedsättningar. Syndromet SLO är sällsynt (i Sverige föds ett sådant barn vartannat år), ärftligt och bottnar i en ämnesomsättningsrubbning orsakad av en muterad gen.

Eftersom jag själv har en dotter med diagnosen Asperger så vet jag att livet med barn som har en ”diagnos” – eller som inte fått någon diagnos utan är avvikande utan att man vet varför-   inte alltid är lätt, vare sig för diagnosbäraren eller anhöriga. Men hur ofattbart arbetsamt det kan vara hade jag inte klart för mig innan jag besökte Karin, Anders och Jenny. Så är det förstås inte för alla – det finns många sällsynta diagnoser, och de skiljer sig mycket åt i fråga om funktionsnedsättning och problem.

”Jag tappade räkningen när hon var sex- sju år och varit sövd 150 gånger… Jag kämpade för att hon skulle få rätt vård, på rätt klinik och att vi skulle få praktiskt stöd hemma när vi var med henne på sjukhus, jag kämpade för att hon skulle få extra resurs på dagis och senare i skolan och för att hon skulle få gå i rätt skola, jag kämpade för att vi skulle få vårdbidrag och senare för att hon skulle få handikappersättning…” Orden är Elisabeth Wallenius, mamma till en idag vuxen dotter med Aperts syndrom (med ansikts-, skall- hand-, fotmissbildningar och en del kognitiva nedsättningar). Elisabeth är ordförande i något som jag inte kände till förrän för några månader sedan, nämligen Riksförbundet Sällsynta diagnoser.

En ”sällsynt diagnos” är ofta ett medfött syndrom  (syndrom innebär flera olika symtom) som leder till omfattande fysiska och/eller psykiska funktionsnedsättningar och som drabbar en eller några få individer per år i Sverige. Skadorna är inte botbara, däremot kan en del symtom lindras. Många har i likhet med Elisabeths dotter gått igenom ett smått ofattbart antal operationer. Orsaken till skadorna varierar. Oftast ligger felet i arvsmassan, till exempel en kromosomrubbning eller resultat av en spontan mutation. Båda föräldrarna kan vara anlagsbärare utan att själva vara sjuka.

Ingen vet hur många ovanliga diagnoser det finns. Fler upptäcks dock hela tiden. Bara fantasin sätter gränser för allt som kan gå snett i den komplicerade människokroppen: utvecklingsstörning, hjärtproblem, skador på bindväv och muskler, missbildningar, hormonella rubbningar, inre skador på exempelvis mag- och tarmkanalen med mera. 

Vad det innebär att få ett sådant barn i form av oro, merarbete, tid, kostnader, informationssökande, kontakter med sjukvård, skola, myndigheter och vårdgivare är svårt att föreställa sig. Eftersom de ”sällsynta diagnoserna” är så okända är kunskapsnivån låg. Det kan ta åratal att över huvud taget få en diagnos, bland annat därför att det finns få specialister i landet eller för att  vårdgivare inte vet vart de kan remittera. För vissa syndrom finns bara någon enstaka som känner till eller har tidigare erfarenhet av just det tillståndet. Vilket har konsekvenser även vad gäller försäkringskassa, sjukersättning, vårdbidrag, arbetsförmedling och så vidare. Ju ovanligare och mer komplextsyndromet är, desto mindre vet vårdgivare, myndigheter och den stora allmänheten om det, och desto ”sämre” är acceptansen av tillståndet. Många av de drabbade berättar hur de gång på gång  – när de går till vårdcentralen för hosta eller ont i öronen – tvingas redogöra för sin egen eller sitt barns diagnos trots att den inte har ett dugg med hostan att göra.  

För en del syndrom finns  ”särläkemedel”  (det vill säga läkemedel för sällsynta diagnoser) men de ingår inte alltid i högkostnadsskyddet, omfattas inte av subventionering, och kan kosta upp till en miljon kronor per år och patient, en omöjlig utgift för den enskilde och kännbar även för små landsting (som anser att staten, inte landstinget, bör stå för kostnaden).

I  Riksförbundet Sällsynta diagnoser, bildat 1998, ingår ett femtiotal olika diagnosgrupper. Förbundets viktigaste krav är att flera nationella medicinska centra med spetskompetens inrättas. Dessa ska ha livslångt ansvar för sällsynta sjukdomar med likartade vårdbehov.  Inom ett sådant centrum ska kunskapen finnas samlad och förmedlas till lokala vårdgivare. Då slipper patienterna ”ägna större delen av besökstiden åt att undervisa vårdgivarna i syndromet” som en kvinna uttrycker det. 

 På dessa centra ska också operationer utföras av kirurger som är väl insatta i de olika diagnoserna. En annan viktig fråga är övergången från barn- till vuxensjukvård vid 18 års ålder. Barnet kan ha träffat samma specialist under hela sin uppväxt men när vuxenvården ska ta över finns ingen som behärskar området.  ”Jag får ofta vara spindeln i nätet och lära upp nya handläggare och vårdgivare som inte fått någon ordentlig överlämning av mina papper och min situation” säger en ung man.

Det svenska riksförbundet ingår i en europeisk samarbetsorganisation för sällsynta diagnoser. Mot bakgrund av att EU har 500 miljoner invånare (och Sverige nio) förstår man att det finns betydande samarbetsvinster att göra vad gäller resurser och behandlingsmöjligheter, inom forskning, kompetensöverföring, inrättande av databanker med mera.  

Birgitta von Otter

Författare. Har arbetat som journalist och informationssekreterare

För ett par år sedan överlämnade de tre pensionärsorganisationerna SPF, PRO och Seniorkraft samt ungdomsorganisationernas paraplyorganisation LSU skriften ”Den bortglömda diskrimineringen” till regeringen. I rapporten visas exempel där ålder, och endast ålder, är en faktor som förändrar människors förutsättningar på så grundläggande områden som boende, vård och politiskt inflytande. Inom politiken är både äldre och yngre kraftigt underrepresenterade praktiskt taget i alla politiska församlingar. Regeringen lyssnade och aviserade en lag mot åldersdiskriminering, som omfattar samhällets olika sektorer till i juni i år. Den har av någon anledning, jag vet inte vilken, försenats men det är nödvändigt att den får se dagens ljus.

Aldrig tidigare har andelen äldre i Sverige och världen ökat så snabbt som nu. Under 1900-talet lade vi ett kvarts sekel till vår medellivslängd. De flesta går i pension när de är omkring 65 år och fortsätter sedan att vara aktiva på olika sätt. Man hämtar barnbarn från dagis, man är anhörigvårdare, är aktiv i ideella organisationer, läser tidningar, har kulturella intressen. Är man musiker, sångare, skådespelare, författare eller egen företagare fortsätter man vara yrkesaktiv högt upp i åren, det vill säga så länge någon efterfrågar ens tjänster. Som exempel kan nämnas skådespelarna Meta Velander, Yvonne Lombard och illustratören Ilon Wikland som alla har fyllt 80 år och fortfarande yrkesarbetar för fullt liksom körledaren Kjell Lönnå, 75 år, och författaren Göran Palm, 80 år.

Tyvärr visar olika undersökningar att arbetsgivarna i Sverige överlag inte är intresserade av att anställa personer över 50 år trots att det inte är bevisat att det föreligger samband mellan ålder och arbetsprestation. Tvärtom finns det data som tyder på att äldre är bättre på att ta snabba och kloka beslut i krissituationer. Min tro är att det beror på deras livserfarenhet, man har mer erfarenhet av att lösa problem än yngre.

Det finns säkert olika skäl varför yngre och äldre är underrepresenterade i politiken. Hit hör myter om de båda generationerna, schablonbilder som vi måste slå hål på genom att visa vad vi kan. Här blir det viktigt för de unga partiledarna och deras jämnåriga i politiken att visa att de trots att de inte har så många år på nacken är mogna för sina uppdrag. Här kan äldre politiker med sin livserfarenhet vara en resurs för dem att ta vara på. Man behöver inte uppfinna hjulet igen om uppfinningen redan är gjord.

Och vi äldre politiker måste visa att också vi kan tänka nytt, lära nytt samtidigt som vi använder det livet lärt oss. Vi är individer och lägger år till livet på olika sätt. Och under detta liv tillägnar vi oss en livserfarenhet som samhället kan dra nytta av. Två citat kan illustrera detta: ”Varje person är född in i livet som en tom sida – varje människa lämnar livet som en hel bok (Christina Baldwin) och ”Varje gång en gammal människa dör, är det som om ett bibliotek brinner ner” (Alex Haley). Vi måste bli bättre på att ta vara på alla dessa böcker.

Hon har verkat som konsert- och operadirigent i flera länder, bland andra USA och Kina. Nerbe är en mycket omtyckt föreläsare med fokus på det absoluta ledarskapet med kropp och själ i stunden.

Hon har verkat som konsert- och operadirigent i flera länder, bland andra USA och Kina. Nerbe är en mycket omtyckt föreläsare med fokus på det absoluta ledarskapet med kropp och själ i stunden.

En taxi stoppades för att föra oss till hotellet. Bilen framfördes av en man, som med tanke på klädsel, frisyr och utseende föreföll tillhöra en helt annan yrkeskategori. Antagligen var han liksom vi i Aten för första gången. Under färden stannades bilen gång efter annan eftersom chauffören behövde orientera sig, men också för att ställa frågor till sina landsmän, som uppehöll sig utmed vår färdväg. Vi fick på så sätt god insyn i den grekiska vardagen och upplevde både hjälpsamhet och vänlighet från deras sida.

Långt om länge kom vi till det hotell resebyrån rekommenderat. Personalen i receptionen hälsade oss välkomna till en miljö med nästan överdådig lyx. Hade vi verkligen beställt rum med denna hotellstandard, undrade jag? En hisspojke avbröt mina tankar. Han tog  hand om vårt bagage och förde oss sedan till sjunde våningen. Rummen befanns definitivt inte ha samma standard som receptionen, snarare tvärt om.  Det viktigaste var ändå sovplatsen, som såg både ren och inbjudande ut. Visserligen låg några tjocka, lurviga filtar i frånstötande färger på en stol i ett hörn av rummet, men årstiden krävde inga extra sängkläder, tack och lov. Filtarna fick mig att tro, att de tillhört sängutrustningen i någon nyligen avslutad kamelexpedition i Sahara.

Resdammet duschades bort och vi beslöt omgående att besöka stadens mest berömda byggnad, Akropolis, som ligger strategiskt och högt belägen över stadens övriga bebyggelse. Vi åkte dit med taxi och färden gick genom tät trafik som sent skall glömmas.  När vi kom fram  till vårt mål och betalat entré började en mödosam vandring upp mot toppen, som egentligen är en platå. Efter besöket återvände vi till busshållplatsen, som låg nära entrén. Ett antal personer av skilda nationaliteter stod i kö i väntan på buss, som skulle föra dem in mot centrum. Vi ställde oss i kön.  Förstrött såg jag mig omkring och lade märke till en mycket vacker, mörkhårig kvinna, som stod några meter framför mig. Hon läste en dagstidning. Bussen kom och tidningen veks ihop. Till det yttre påminde den om Ystads Allehanda! Jag fann tanken absurd. YA fanns säkert inte representerad så långt hemifrån, tänkte jag. Visserligen kunde tidningar från skilda håll i Europa köpas,  då bland andra Le Figaro, France Soir, Corriere della Serra, Daily News etcetera, men YA, nej, jag hade nog misstagit mig.

Den långa kön rörde sig framåt och minuten senare stod vi i bussens mittgång, bredvid den sittande kvinnan. Jo, iakttagelsen var riktig  – hon höll verkligen Ystads Allehanda i sina vita, smala händer med välmanikurerade naglar. Hon föreföll intresserad av den kommande långlördagen i Ystad. Det framgick av noteringar och blyertskisser med smärre ändringar på avbildade kläder i damekiperingarnas annonser. Kvinnan bevärdigade oss inte med en blick, men vi var båda övertygade om att hon var svenska.  När hon nu satt där och läste ”i vår  tidning”, kände jag instinktivt ett starkt behov av att tilltala henne. Med ett leende sade jag ”hej” och ställde frågan: ”Förlåt, kommer ni också från Österlen? och fortsatte – kan man köpa YA här i stan?” Hon såg på oss med en nedlåtande blick som nästan kunnat döda, varpå hon snabbt, högt och välartikulerat hävde ur sig en ramsa på ett  främmande språk, som vi inte begrep. Antagligen fick hon uppfattningen att vi antastade henne för sin skönhets skull, vad vet jag? Tre hållplatser längre fram steg hon av och försvann i vimlet. Ystads Allehanda lämnades kvar. Bussen sattes åter i rörelse och med några raska steg framåt i mittgången, tog min vän hand om tidningen och återvände till sin plats. Det skulle dröja länge innan vi åter fick tillfälle att läsa en svensk tidning.

Vi var nämligen på väg till Australien för att besöka min väns dotter, som var bosatt där. I tanken kunde jag se henne framför mig, då hon sitter och läser Ystads Allehanda på Flinders street i Melbourne i landet ”down under,” då någon österlenbo plötsligt kommer fram och säger: ”Hej! Kan man köpa Ystads Allehanda här i Melbourne?”

Rune Skarvik

Författare

Det är ju den sjunde boken och siffran sju har en magisk klang: de sju planeterna, veckans sju dagar, de sju världshaven och så då min sjunde lilla bok. Det känns utmanande.
Jag skriver inte litteratur utan jag skriver kåserande om hjärnans olika magiska fenomen.

Jag tillhör det lilla fåtal som hållit en halvvarm hjärna i handen, nere på obduktionsavdelningen, efter att timmarna innan haft ägarens hand i min. Då står jag där med den fortfarande halvvarma hjärnan på 1,2-1,4 kilo i handen. Jag tänker på att nu har en människas hela universum slocknat. Jag vet i vilket område hon skapat sitt språk, jag vet med vilken del hon har sett världen och med vilken del hon gladdes åt första barnbarnets joller.

Jag vet också att hennes minnen av första kärleksstunden, första skoldagen och så vidare är spritt över större delen av den brunorange hjärnbarken. En kubikcentimeter av hjärnbarken rymmer lika många potentiella kopplingar som hela Internet. Nu är nätverket för evigt nerkopplat. Detta enorma nätverk av minnen och dagliga funktioner är lagt till vila. Hjärnans resurser är makalösa, det finns inga begränsningar. Antalet så kallade permutationer, möjliga kopplingar, är ett tal med en etta följt av tio miljoner kilometer nollor. Betänk då att antalet atomer i det kända universum skall vara ett tal med 87 nollor.

De många besöken på obduktionsavdelningen, där vänner, bekanta och medarbetare legat dissekerade fyller mig med en tacksamhet över varje levande dag. Oberoende av väder är jag tacksam över att ödet gett mig ännu en dag att njuta och uppleva. Nu skall jag gå upp och koka kaffe till min mera långsovande hustru som jag snart varit ihop med i femtio år.

Varje dag fylls av tacksamhet, nästan i alla fall. Genom fönstret från mitt lilla ”kontor” ser jag Oviksfjällen och Åreskutan. Min 1,2-1,4 kilo tunga hjärna tynger mig inte. Men jag gruvar mig för releasen av min lilla kåserisamling….Men ”Glöm inte minnet”.

Nisse Simonson

Kirurg och föreläsare

Respekten för människovärden, insikten om att våldet är demokratins motsats och att vi måste bygga förståelsen för ett öppet land var inledningsord. Sedan präglades talet av nödvändigheten av att Sverige måste ha en ekonomi i balans, tillväxt och jobbpolitik för att ha råd med välfärdssatsningar som satsningar på sjukvården och omsorgen och höjning av bostadsbidraget för såväl unga som gamla. Kvalitet, tillgänglighet och stärkande av patientens ställning var ledord. Reformerna inom sjukförsäkringen ska utvecklas med syfte att rätta till brister och säkerställa att den fungerar som avsett. Och så fick satsningarna på undervisningsväsendet och matematikundervisningen ett stort utrymme.

Statsministern tog upp utsatta barn som far illa eller tvingas skiljas från sina föräldrar och att här ska det komma stödinsatser. När jag hörde det kände jag stor tillfredsställelse över beskedet måndagen den 12 september att regeringen backat från sitt okloka beslut att inte ge människor som vanvårdats under sin uppväxt ersättning. I socialutskottet har ansvariga för utredningen om vanvård av unga lämnat redovisningar av de intervjuer utredningen haft med de utsatta. För min del var jag nära att ta till lipen när jag hörde dem. Att vi skulle begränsa oss till att bara genomföra en ceremoni som upprättelse var helt oacceptabelt.

Om detta var Maria Lundqvist-Brömster och jag helt överens på lördagen den 10 september då vi överraskades av beskedet att det inte skulle bli någon ersättning. Därför var jag när jag skrev mitt förra inlägg väldigt frustrerad över att regeringen av juridiska skäl inte ville ge möjlighet till ekonomisk ersättning och hur processen bakom det beslutet gått till. Jag försökte uttrycka mig balanserat men inuti var jag djupt, djupt upprörd. Mycket bra således att det nu blir en ersättning men tyvärr har det första beslutet om ingen ersättning lett till att många uppfattar alliansregeringen som en hjärtlös sådan. Förstärkte den bild som redan finns med anledning av problemen med sjukförsäkringen. Kommer att krävas mycket för att reparera den skadan. Vi måste visa att vi har både HJÄRTA och HJÄRNA i vår politik.

I propositionslistan ser jag till min lättnad att propositionen om ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering finns kvar och ska komma i november. Den var aviserad till juni i år men uteblev. Det här är en viktig proposition som inte kostar några pengar att tala om, men är en väldigt viktig signal ut till samhället att yngre och äldre inte får diskrimineras på grund av sin ålder. Vi har ett gemensamt intresse med ungdomarna här.

Kulturpolitiskt är det viktigt att få barnen intresserade av läsning och att de fortsätter att läsa under livet. Ordförrådet utvidgas successivt och med ett gott ordförråd på modersmålet är det lättare att lära sig ett nytt språk. Det är ett handikapp i vardagslivet att inte ha hög textförståelse och skriftspråkskompetens.

Språket är nyckeln till ett lands kultur. Att kunna kommunicera bidrar till acceptans, förståelse, delaktighet och vänskap. Vår oförmåga att göra oss förstådda är roten till mycket ont och ger upphov till konflikter såväl i sandlådan som på världsarenan. Människors verklighetsupplevelse skiftar beroende på personlighet, bakgrund, miljö och begåvning, men med ett gemensamt språk kan ändå missförstånd, rädslor och fientlighet ofta undvikas. Allt detta vet vi redan, men hur kan man som lärare och som vuxen entusiasmera ungdomarna?

Att förstå, fundera och föra angelägna samtal om innehållet i en berättelse väcker nyfikenhet och vidgar vyer. Vilken betydelse har orden och vad man säger till varandra? Hur når vi ungdomarna? Vad sysselsätter tonåringarnas tankar?

Det är frågor som vi diskuterar i LR-s monter, C 04:20 på Bokmässan i Göteborg den 22 september klockan 11.00 och klockan 15.00.  Fredag, lördag och söndag klockan 11.00 lyder temat ”Språk och kulturyttringar, att tala om svåra frågor i undervisningen”. Söndagen den 25 klockan 14.00 föreläser jag över temat ”Förbättra dina tyskkunskaper” i monter C 02:02 (Tre länder ett språk).

Mina nio romaner på svenska och tyska handlar bland annat om ungdomars levnadsvillkor i och mellan olika kulturer, något som jag själv har en lång erfarenhet av som gymnasielärare och privatperson. Jag har även arbetat med ett projekt på uppdrag av Södertörns Högskola om utvärderingen av PISA-studien 2003.

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

Märkligt tänkte de, han nämner aldrig annars Amanda vid namn, utan helt enkelt Scotland Yard för hennes nyfikenhets skull. Kan ni tänka er, fortsatte Viktor:

– Jag har inte sett Amanda så gla´  på femtio år.

– Vad är det för konstigt med den, undrade Emanuel kortfattat:

– Jo, den är billig i drift. I onsdags kokade hon först torsk och sen ärtsoppa på eftervärmen. Det är den bästa investering vi någonsin gjort, menade Viktor. De båda vännerna såg på varandra, men kommenterade inte uppgifterna. Hos Ernst uppstod tanken:

– Hur länge ska han orka stå ut med de där gamla löständerna, som ständigt och jämt faller ner i munnen och som han sedan måste suga upp till rätt plats.

Jag minns en gång när vi seglade på värmen, framhöll Emanuel. Vi låg i Shanghai för att lasta ris, när en polack i besättningen fick en hudåkomma. Skepparen tog honom till en kinesisk doktor. Efter undersökningen återvände de med minst ett halvt kilo salva. Det här räcker länge hade kinesdoktorn tröstande sagt. Nån vecka senare var salvan i det närmaste slut. Polacken klagade, men ingen förstod den stora åtgången. Besättningen såg misstänkt på varandra och antog, att någon av kamraterna fått samma hudproblem. På den resan hade vi väldigt gott om kackerlackor i hytten, fortsatte Emanuel. Alla förvånade sig över hur stora de blev, en del såg nästan ut som småfåglar. Ingen förstod vad det kunde bero på. När jag så en kväll kom in i hytten och tände belysningen,  såg jag att några av dem blev sittande kvar på burkkanten. Burken saknade lock och då förstod jag genast, att det var kackerlackorna som ätit av salvan och förorsakat deras stora tillväxt.

Just som Emanuel avslutat berättelsen, bröt Viktor ut i ett oväntat, häftigt skratt. Antagligen glömde han sin invanda munrörelse, för lösgommen föll ur munnen på honom, ner på kajen och vidare ut över kajkanten. Viktor tystnade omedelbart. Med olycklig blick riktad mot vattenytan, följde han sitt tuggredskaps färd mot hamnbassängens bottenslam, varpå han eftertänksam konstaterade: – Ja, den där hade väl ändå gjort sitt, men vad ska nu Scotland Yard säga om förlusten?

Rune Skarvik

Författare

På morgonen hade Lars G Nilsson, numera SPF: s läkemedels- och diskrimineringsansvarige, några andra och jag en artikel i Svenska Dagbladet om nödvändigheten av att skapa ett individbaserat läkemedelsregister för att bättre kunna garantera god läkemedelsbehandling inte minst för äldre och ge möjligheter till uppföljning av läkemedels nytta och risker. Medierna högg på artikeln, radio och TV intervjuade fram till klockan 15.00. Den siste visste att intervjun ändå inte skulle sändas men ingen hade sagt till honom att avboka den. Den blev usel och varken den eller de tidigare sändes. Terrorkatastrofen i USA tog naturligtvis över hela nyhetsrapporteringen. Det blev dock ett register 2005 och det har senare visat sig ovärderligt i arbetet med säker läkemedelsbehandling.

Distriktsordförandemötet tog en annan, oplanerad vändning. Somliga frågor som den 10 september ansågs väldigt angelägna blev mindre viktiga den 11 när vi förstått vidden av det som hänt. Vi fick en bra diskussion om vad som är viktigt och oviktigt. Vi såg en bred lag mot åldersdiskriminering som en nödvändighet för att få ett redskap mot den åldersdiskriminering vi alla mött. Boendefrågan var uppe, vi var ense om att det var en myt att alla ville bo kvar i det gamla hemmet intill livets sista dag. Äldre måste kunna välja boendeform under hela livsresan. Man måste få bestämma själv om sitt liv, inte acceptera att andra tar över. Och inte minst blev frågan om värdig vård präglad av valfrihet och självbestämmande i livets slutskede högprioriterad. Känner ni igen frågorna? Vi har kommit längre med dem än för tio år sedan men är inte i mål.

I politiken behöver vi också diskutera vad som är viktigt och mindre viktigt. Det kan variera mellan oss ledamöter beroende på vilket politiskt område vi verkar inom. För mig är det vård- och omsorgsfrågor och just nu det som hänt med vanvårdsutredningen. År 2010 överlämnade den så kallade Vanvårdsutredningen (S 2006:05) en rapport om vad som framkommit i intervjuer med över 400 människor när de i sin barndom var omhändertagna för samhällsvård i fosterhem eller på institution. Där berättas om psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, hårt arbete, kränkningar, särbehandling och ibland under ren sadism. Utredningen följdes av Upprättelseutredningen (S 2010:02) som fick i uppdrag att lämna förslag till hur en upprättelseprocess för enskilda som utsatts för vanvård under perioden 1920 – 1980 kunde utformas. Utredningen föreslog en process bestående av tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning. Förslaget liknade det som det man genomfört i Norge. Vi var nämligen inte ensamma om vanvård av utsatta barn.

Efter remissbehandling har regeringen i lördags (10 september) meddelat att de övergrepp och den försummelse som barn och unga i samhällsvård varit utsatta för är ett mörkt stycke svensk historia. Därför har regeringen noga prövat frågan om ersättning men kommit fram till att ersättning inte kan utges på ett rättvist och rättssäkert sätt. Det har lett till att regeringen begränsat sig till att genomföra en ceremoni för de drabbade som ett uttryck för erkännande av det dessa barn och unga varit utsatta för och som en ursäkt å hela samhällets vägnar. Regeringen skriver vidare att det krävs åtgärder för att förhindra att dagens barn och unga i samhällsvård inte far illa. Att döma av uttalanden igår, (söndag 11 september), från företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan det komma krav att de drabbade också får ekonomisk kompensation.

Således, det gamla ordspråket “sopa först framför egen dörr” står sig även in på 2000-talet. “Demokratierna” har massor att finslipa i det egna huset innan svärdet blir så vasst att man trovärdigt kan angripa diktaturerna och hugga av navelsträngen mellan demokratier och diktaturer som exempelvis Kina. Sverige tycks ha en osedvanligt hög dubbelmoral ute på den internationella politiska marknaden. I allt större grad blir vi inblandade i världsliga åtagande innan vi på allvar examinerat oss att vara världen godaste samvete. Den terror som vi talar om ute i världen kan man förmoda vara toppen på ett isberg och som även vi i de så kallade demokratierna har del i.

Nya demokratiska samhällen måste antagligen ersätta de nuvarande och våra politiker måste verkligen fundera i nya banor och skapa nya visioner för hur det avlånga kuperade landet Sverige ska kunna vara världens samvete på riktigt.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               Höstbilder utan skuld

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

När så klockan hunnit bli 20.30 gjorde min tomma mage sig påmind. Det började med ett svagt, nästan behagfullt knorrade som allt mera tilltog i styrka intill en gräns där jag plötsligt kände en skyldigs rodnad på kinderna. Så kom äntligen servitrisen till oss. Hon medförde grådaskiga gåsbitar som placerades på framställda tallrikar. “Husets vin” beställdes samtidigt och serverades strax efter, men detta smakade inte särskilt väl. Ursprunget var obekant för de flesta och bestod antagligen av skilda sorters vinskvättar från veckans tidigare gåsmiddagar, men det kostade oss likväl 55: -/ glaset. En halv liter öl betingade samma pris. Till måltiden ingick för övrigt ett sviskon och en åttondels äppelklyfta samt en klick äppelmos. De tillhörande potatisarna var alla mycket små och såg ut att ha blivit våldförda genom för tidig upptagning på vårkanten. Såsen var fet, men smakade ändå ytterst väl! Någon har påstått att att vissa kockar tillsätter alkohol!

Plötsligt blev jag väckt ur mina funderingar. Medlemmarna vid bordet mitt emot gjorde märkliga tuggrörelser, ja det såg nästan ut som om de utfördes mekaniskt. Borde dom inte sluta med detta evinnerliga tuggande på sina tuggummin – nu när vi skall börja äta, tänkte jag. En stund senare befann jag mig själv i samma situation! Det hade inte varit tuggummin dom tuggat på. O, nej, det hade varit gåskött! Härkomsten var sannolikt inte från en svensk gås. Snarare kom bitarna från de gäss som under flygning på hög höjd fått se Europas länder och sedan tillfälligt vistats en tid i vårt land. Anhöriga till den drabbade, säkert åldriga gåsmodern, måste ha känt stor sorg efter hennes försvinnande ur flockens gemenskap.

Nåväl, hungern stillades definitivt genom stor tillgång på god sås och potatis. När servitrisen återkom en andra gång, var det ingen som önskade påfyllning. En stund senare serverades äppelkaka med vaniljsås och därmed ansågs gåsmiddagen avslutad.

Vi blev sittande i någorlunda stillhet fram till klockan 21.30. Maten hade fått sjunka undan, men de naturliga förutsättningarna efter måltiden hade störts genom en promenad till närliggande järnvägsstation, varifrån vi skulle återvända till hemorten. Järnvägsvagnens skakningar framkallade också oangenäma upplevelser. För att mildra gåsmiddagens efterdyningar, berättade vi originella och roliga historier för varandra. På så sätt hade vi trots allt fått några trevliga, minnesrika timmar tillsammans.

Rune Skarvik

Författare

När jag 1972 startade en professionell liga och gick i spetsen för att förändra de mossiga amatörreglerna inom idrotten så hade jag diskussioner med amerikanska affärsmän och filmfolk hur den framtida idrottspubliken skulle erbjudas att följa idrotten genom TV-rutan med närbilder på aktiva idrottsutövare.

1972 såg idrotten och samhället annorlunda ut. Världen var delad i öst och väst (det så kallade kalla kriget) och mycket synbarligen för detta var muren i Berlin. Det var två olika samhällssystem som tävlade om att erövra världen. Idrottsreglerna i västvärlden gav inte aktiva idrottare någon möjlighet att erhålla ekonomiska ersättningar för bra idrottsprestationer. På östsidan belönades idrottsstjärnorna med höga militära befattningar och betalda levnadsomkostnader för sig själva och de närstående för resten av livet. Efter murens fall så avslöjades det också att dopning ingick i träningsupplägget. Vi på västsidan kunde bli diskvalificerade för 500 kronor i ekonomisk ersättning för en bra idrottsprestation. Regelsystemet var skrivet för vår samhällsordning i väst. Detta tyckte jag var djupt orättvist.

På min tid var det så att en duktig idrottsman som hade glatt hela nationen med stora segrar och saknade yrkesutbildning fick återvända till ett tungt kroppsarbete för att försörja sig och sin familj. Det var heller inte ovanligt att ryggen eller andra delar av kroppen hade tagit skada av idrottandet.

Det jag jobbade för var att de gamla amatörreglerna skulle ändras så att det blev fritt fram att tjäna pengar på sitt idrottande så att vederbörande efter avslutad idrottskarriär kunde skaffa sig en utbildning. Samt att alla eventuella ersättningar kom upp på bordet och beskattades. Bort med smusslandet med svarta pengar och orättvisa förhållanden mellan idrottsutövare.

Vi minns alla när de Svenska storlöparna Gunder Hägg och Arne Andersson diskades och skandaliserades för småpengar. Gunder och Arne hade sin storhetstid under kriget på 40-talet. De fyllde alla idrottsarenor till sista plats och var till stor glädje för många under de mörka krigsåren. Gunder slog 16 världsrekord under sin löparkarriär.

1972 var vänstervågen stark. Banker och skeppsvarv skulle förstatligas. Idrotten tillhörde föreningslivet. Här skulle inga privata aktörer komma och lägga sig i. Idrottsrörelsen saknade kraft att modernisera och förändra idrottens lagar. Jag satt i direktsändning i Norsk Television och blev utskälld av hela norska idrottsrörelsen. Likadant var det överallt i Sverige, Holland, Finland och så vidare.

Det som styrkte mig var att jag hade nästan alla aktiva med mig. Motståndet kom från idrottsledarna. För mig kostade projektet både pengar och ohälsa. Tjugo år senare blev jag nedkallad till Davos där jag fick upprättelse av den internationella idrottsrörelsen. Tack vare mitt projekt så hade jag påskyndat och tvingat fram en förändring och modernisering av lagarna för både den vanliga och olympiska idrotten.

Blev det bra? Både ja och nej. Bra är att alla idrottsmän tränar och tävlar med samma idrottslagar oavsett var de kommer ifrån och att pengarna är vita och beskattas. Dåligt är att pendeln slog över för långt som det tyvärr ofta brukar göra. Det blev för mycket pengar och för stora pengar. Det är inte bra. Många klubbar går på knäna. Unga människor som blir idoler och blir mångmillionärer kan förstöra sig själva och tappa kontakten och förståelsen för det vanliga livet. För att knyta ihop säcken: dagens TV-bilder från stora idrottstävlingar är däremot både spännande och bra!

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

                                                                         

                                                                        

                                                                          

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Som ni ser har Seniorbloggen fått ett ansiktslyft. Vi har gjort många stora ändringar och hoppas att ni ska gilla ”nya” bloggen. Främst har vi gjort en hel del justeringar för att öka läsbarheten men även passat på att utveckla layouten och strukturen.

Här nedan finns några av nyheterna beskrivna. Surfa gärna runt och bekanta er med den nya strukturen, och tveka inte att höra av er om det är något ni undrar över.

Vill du förstora texten hittar du under symbolen A + i övre högra hörnet information om hur man förstorar texten i webbläsaren.

Samtliga inlägg som publiceras kategoriseras till ett eller fler ämnesområden.

De mest lästa inläggen den senaste månaden hittar du snabbt via ”mest lästa just nu”.

Under rubriken ”Redaktörsbloggen” hittar ni alla inlägg som Seniorbloggens redaktör skriver (så som detta).

På skribentsidan ser du snabbt och överskådligt vilka kategorier varje skribent skrivit inlägg inom. För att hitta alla inlägg av en viss skribent klickar du på namnet.

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

I den resultatuppföljning man gjort visade det sig att ungefär hälften av de äldre som man på sjukhuset bedömt behövde vård- och omsorgsboende kunde klara sig själva i hemmet. Så kallad pay off tid visade sig vara två månader, alltså ekonomiskt väldigt lönsamt utöver de mänskliga vinsterna.

I tisdags var jag på ett heldagsseminarium som forskare vid Lunds universitet ordnade om hur man genom att skapa stödjande miljöer kan skjuta upp stora vård- och omsorgsbehov hos äldre. Carin Mannheimer inledde med många tänkvärda reflektioner. Här följer några axplock. ”Ordet gammal är vi rädda för, vi använder hellre orden äldre och äldst”.” Det är lättare att få tag på en plastikkirurg än en geriatriker”. ”De som beslutar om gatubeläggning med gatstenar har missat att det finns något som heter asfalt som är mer barnvagns- och rollatorvänligt.” ”Vad var det för fel med sopnedkastet och vart tog springpojkarna vägen”. ”Vad händer om vi ser åldrandet som en fiende.” ”När började man irritera sig på äldre”. ”När blev vi osynliga.” Och avslutningen ”Om jag tar mitt ansvar kräver jag att de som planerar vårt samhälle tar sitt” och allra sist refererade hon till Ivar Lo Johansson ”Blir de gamla för lyckliga så dör dom aldrig”. Carin Mannheimer fick lång, lång applåd för sitt föredrag.

Därefter fick vi lyssna till William L. Randall, gerontolog från Kanada. Han forskar om äldre vuxnas livshistorier, vikten av att lyssna till dem och att använda den livserfarenhet de representerar. Här följer några citat att fundera över. Christina Baldwin: ”Varje person är född in i livet som en tom sida – varje människa lämnar livet som en hel bok.” Alex Haley: ”Varje gång en gammal människa dör, är det som om ett bibliotek brinner ner”. Värt att tänka på nu när Alf Svensson aktualiserat frågan om ungdomsfixeringen i politiken. Min egen reflexion är att jag hoppas och tror att de unga partiledare som nu väljs i demokratisk ordning i sina respektive partier tar vara på den livserfarenhet vi äldre besitter. Man behöver inte uppfinna hjulet två gånger om man ser oss som den resurs vi är.

På torsdagen var jag Karlsborg. Jag tvingades svika folkpartisterna där under valrörelsen för ett år sedan och nu uppfyllde jag mitt löfte att komma vid ett senare tillfälle. På K3 fick jag en beskrivning av utbildningen av dem som tjänstgör i Afganistan och andra oroshärdar. Man lägger ner mycket arbete på att stödja familjerna som är kvar i Sverige. Som exempel kan nämnas de genomgångar man har med till exempel förskolepersonal och lärare samt kamrater till barn vars pappor är tjänstgör utomlands. Imponerande. Jag fick också besöka ett trygghetsboende och fick liksom vid besöket i Sidsjön förra veckan bevis för hur bra idén med trygghetsboende är och att vi behöver bygga fler. Upplåtelseformen kooperativ hyresrätt verkar fungera även för dem med tunna plånböcker. Det är viktigt, för trygghetsboenden får inte bli en klassfråga.

Att öppna fönstret tidigt en sommarmorgon och höra fåglarnas kvitter i buskar och träd och att ligga på rygg och följa sommarmolnens rörelse på den blå himlen är stor lycka. Vi har även haft några häftiga åskväder som har lyst upp natthimlen. Vi har följt fyrverkeriet från vår inglasade veranda. Visst blir vi lite små och lågmälda när naturens krafter kommer loss.

När vi kom hem till vårt kära Hindås så konstaterar jag omedelbart att Stationsvägen som är en relativt kort gata och går genom det lilla samhällets centrum har under semestern fått åtta stycken farthinder. Det är ju inte klokt. Åtta farthinder på en så kort sträcka. Vad beror detta på? Naturligtvis beror det på att det körs för fort och att trafikens hastighet måste bromsas upp. Det finns skyltar som anger högsta tillåtna fart på gator och vägar. Varför håller vi oss inte inom dessa gränser? Lagar och regler är till för att hållas för vårt gemensamma bästa. Farthinder är jobbiga att köra över och sliter på bilar och bidrar inte till en bättre miljö efter som det blir en ryckig körning. Det försvårar också snöröjningen på vintern.

Jag kan konstatera att det är få som håller sig till angiven högsta fart på våra vägar. Det körs lagligt vid fartkamerorna eller när en polisbil visar sig men däremellan gasas det på rejält. Varför gör vi detta? Vi vet att hög fart är farligt. Vi vet också att vi ska hålla avstånd mellan bilarna. Ändå gör vi inte detta. Om det bara vore unga killar som vill leka rallyförare. Nej det är ofta barnfamiljer som inte bara risker livet på sig själva och sin familj utan också andra oskyldiga trafikanter. Vad är tidsvinsten? Försvinnande liten. Det är inte ovanligt att jag blir omkörd i en kurva av en barnfamilj som sedan har stannat lite längre fram för att ta en fika. Varför riskera livet för några minuters tidsvinst. Vad lär sig våra barn av detta? Naturligtvis kommer de att göra lika dant när de blir bilförare. Det är dags att vi skärper till oss. Använd sunt förnuft. Regler är till för vårt gemensamma bästa.

En spännande höst väntar med utvecklingen i Nordafrika och oron på finansmarknaden. Bra att diktaturerna faller men vägen är lång till en fungerande demokrati. Kommer Europa och USA att klara sig undan en ny finanskris? Livet är spännande. Det dyker alltid upp nya kriser och problem. Men som tur är så är det mesta bra här i Sverige. Till glädjeämnena här i lilla Hindås är att vi den tredje september inviger både ny idrottshall och tennishall.

Jonny Nilsson

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

I den finlandssvenska tidningen Hufvudstadbladet fanns en dag en intervju med en dam vid namn Stina Katchadourian. Hon är författare med rötter i finska Lappland. På sommaren bor hon i Lappland och resten av året i Kalifornien. Vad saknar hon av USA när hon är i Finland? Hon svarar: Frigjordheten i umgänget människor emellan. Amerikaner är så vänliga och hjärtliga.

Min erfarenhet av umgänge med amerikaner är begränsad, min erfarenhet av umgänge med finnar desto större men – Stina K har en poäng! För vad ska man säga om grannar som inte hälsar utan hellre vänder bort blicken? Vad ska man säga om oviljan att se någon i ögonen? Vad ska man säga om oviljan att tala annat en finska? Ett så högutbildat folk! Vad ska man säga om oförmågan till small talk? Jo – finnar saknar social kompetens!

Hur gör då finnar när de umgås? Enkelt – de använder mobil! Nokia har blivit nationell snuttefilt. Perfekt. Man är i sin egen värld inte i den besvärliga riktiga, där man måste umgås! För hur ska det bli? Mammor med barnvagn talar ju inte med barnet i vagnen. De talar i mobil! Pappor ute på gården med sina barn leker inte med barnen. De talar i mobil!

Tar bussen hem. Tro inte att någon reser sig och erbjuder sin plats åt en åldring. Ingen ser en åldrings nöd! Man talar ju i mobil! På väg upp i huset där vi bor passerar jag en ung mamma som sitter vid sandlådan med sitt barn. Hon tittar upp mot mig, ler och säger hej! Jag muttrar något ohörbart till svar. Där rök ju hela mitt upplägg! Finnar saknar social kompetens!

Jag rusar vidare på jakt efter en identitet. Vem är jag? I musikalen  Les Misérables sjunger styckets hjälte Jean Valjean just detta. Vem är jag? Här i Helsingfors skulle jag ju kunna sjunga Kuka minä olen? Får dock inte riktigt till det. Blir för många stavelser men frågan kvarstår. Vem är jag?

Det är Teater Viirus här i Helsingfors som sätter mig på det identitetssökande spåret. Ser deras vitala och intressanta uppsättning Identity a myth med efterföljande diskussion och börjar sedan fundera över identitet. Och en skådespelares identitet? Är en skådespelare en skådespelare utan publik? Är en författare en författare utan läsare? En bloggare en bloggare utan läsare?

Och stadens identitet? Nu under festspelsveckorna i augusti undrar man över den mer än någonsin. Det är nämligen tvära kast, där minsta gemensamma nämnaren är vitalitet. Det är Wagners Siegfried ena dagen (långt) och Bach på violin (utsökt) nästa. Däremellan matmässa (trångt) och ett fullständigt obegripligt teaterstycke på Nationalteatern (dyrt och rörigt).

Man känner sig stundtals som den berömda åsnan mellan de kulturella hötapparna. Vart? Vad? Vi tar spårvagnen. Plötsligt uppstår protester bland passagerarna. Föraren är bokstavligen på fel spår! Han slår snabbt till bromsarna. Rusar genom vagnen och backar från andra hållet. Nytt försök! Buss på villovägar har man ju hört talas om men en spårvagn?

Sökandet efter identitet fortsätter. En skåning i Helsingfors – vilken identitet har han? Vem är jag?

Ulf Persson

Skribent, bloggare och författare

Även om flygbolagen är försiktiga med mat som kan vara religiöst eller etniskt laddad blir ju variationerna trots allt inte så förfärligt stora. ”Chicken och beef” är ganska säkra kort i ekonomi, men om jag som denna gång flyger till New Delhi är det vegetariska alternativet det vanligaste för många av mina indiska medpassagerare. För övrigt är det många av dessa som överhuvudtaget inte rör alkohol och där sitter vi kaukasiska västerlänningar och dricker drinkar, har inga problem med köttet och hoppas på en stor konjak till kaffet.

Flygkaffe brukar kännas igen på smaken. Det torde finnas någon standardkombination så att X gram instantpulver i en doseringspåse ihälles en tillbörlig mängd kokande vatten, varefter det hela skvimpas ut till passagerarna. Men om man åker business med Austrian så får man plötsligt ta del av hela den eleganta kaffekulturen från Wien. När det är dags för kaffet efter maten presenteras nämligen en egen liten folder som listar inte mindre än tio sorters kaffe som man kan välja på. Stor eller liten brun eller svart beroende på styrkan, ”Wiener Melange” som är en sorts cappuccino, ”Einspänner” som är kaffe toppat med vispgrädde och krönt med lite socker, ”Fiaker” (turisthästfordonet i Wien) är kaffe med konjak och vispgrädde på toppen, ”Franziskaner” är åter en cappuccino men denna gång med vispgrädde och kakaopulver, Omvänt kaffe serveras i glas med både kokande mjölk och skummande mjölk, ”Maria Teresia” är starkt kaffe med apelsinlikör, ”kaffe Baileys” såsom framgår av namnet kaffe, vispgrädde och Baileys och slutligen ”Wiener Eiskaffe” en dubbel espresso med vaniljglass och vispgrädde som serveras i högt glas.

Vissa av dessa sorter förefaller att överlappa varandra, men efter middagen går faktiskt en speciell kaffeservitör runt i businessklassen, tar upp individuella beställningar och kommer tillbaks med det efterfrågade. Det bruna pulverkaffet på SAS inrikesflyg för 20 spänn per liten kopp ter sig avlägset…

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Sixten Sparre ägnade sig åt diktning, men skrev också recensioner i de skånska tidningarna. I januari månad 1888 fick han till uppgift att recensera Cirkus Madigans föreställning i Kristianstad. Då såg han för första gången den omtalade lindanserskan, Elvira Madigan. Sixten blev genast betagen av henne och hon kom ständigt att finnas i hans tankar. Han sökte också upp Elvira en och annan gång för att förklara sin beundran för henne. Efter en tids idog uppvaktning, besvarades hans kärlek. Elvira var dansk medborgare och hennes dopnamn var Hedvig Jensen. Men omständigheterna var helt omöjliga; han var gift och hade familj och hennes föräldrar motsatte sig konsekvent allt umgänge med Sixten.

Simrishamns Järnvägshotell ses till höger på bilden.

Trots motståndet hade de ändå ständiga kontakter. En flicka vid cirkusen åtog sig att sortera ut Sixtens brev ur den dagliga posten. Ibland lyckades de genomföra kärleksmöten. Ett sådant inträffade i Simrishamns Järnvägshotell, som på den tiden var inrymt i en tvåvåningsbyggnad invid korsningen Skeppargatan – Krukmakaregatan. Sixten ansåg, att deras möten blev allt för få. Därför beslöt han en dag att lämna sin familj och desertera från militärtjänsten. Skandalen blev stor. Snart blev det känt att han levde tillsammans med den kända lindanserskan. I juli månad 1889 rymde Elvira från föräldrarna och lämnade cirkusen, där hon varit dess mest framträdande stjärna. Paret reste till Svendborg i Danmark, en plats som Elvira lärt känna som mycket vacker. De bodde på Hotel Svendborg, men efter en månad flyttade de till ett billigare pensionat i Troense.

Så en dag hade alla pengar förbrukats. De beslöt iordningställa en matsäckskorg för att sedan lämna pensionatet. Deras mål var den närbelägna Norreskoven. Där intog de sin sista måltid tillsammans. Tidigare hade de träffat en överenskommelse om att följas åt in i döden. På platsen Sixten sköt Sixten sin älskade Elvira och sedan sig själv.

Tre dagar senare hittades kropparna. Spekulationerna tog fart. Det hölls allmänt för sannolikt att de inspirerats av det österrikiska paret Mayerling, vars kronprins under en kort tid varit förälskad i en 17-årig tjänsteflicka. Deras umgänge förorsakade en stor skandal och de beslöt slutligen att följa åt in i döden.

Sixten Sparre och Elvira Madigan fick sina sista vilorum på Tåsinge kyrkogård. Hon ligger under en vit sten med sina båda namn ingraverade, Hedvig Jensen och Elvira Madigan. Sixten Sparre vilar bredvid. Hans vita sten har fått en lätt gråaktig ton, vilket gett upphov till spekulationer i bygden.

Simrishamns Järnvägshotell finns ej längre. En senare ägare beslöt riva byggnadens övre våning. Det gamla jaktslottet Stockeboda finns däremot alltjämt kvar i sitt ursprungliga skick och beläget i en av Österlens vackraste miljöer. På sitt sätt erinrar de båda byggnaderna om kärlekshistorien mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre, som fick ett så tragiskt slut för så många år sedan.

I politiken är det mest den ekonomiska krisen i USA, Grekland med fler länder som tilldragit sig intresse. Här hemma är förestående partiledarval ett debattämne samt vad höstbudgeten kommer att innehålla. Håller Borg för hårt i plånboken eller? Och naturligtvis nu senast – opinionssiffrorna. Vi ligger kring valresultatet men för Centern och Kristdemokraterna är det bistert.

För mig var sommarens höjdpunkt den läkemedelsepidemiologiska konferens i Chicago där jag var inbjuden att hålla föredrag om thalidomidekatastrofen. Kongressen bevistades av drygt 1200 deltagare, de allra flesta var inte födda när thalidomide/neurosedynkatastrofen inträffade mellan åren 1956 och 1962. Omkring 10 000 barn varav 153 i Sverige drabbades då av fosterskador, mest deformiteter av armar och ben, på grund av att deras mödrar hade använt thalidomide som sömnmedel och medel mot graviditetsillamående under graviditetens första del.

Vi är nu få kvar som arbetade i läkemedelskontrollen då när det hände. Jag kom 1963 till Medicinalstyrelsens läkemedelsbyrå som föredragande läkare och blev direkt engagerad i arbetet med att förebygga nya sådana läkemedelskatastrofer. Det började med uppbyggnaden av missbildningsregistret 1964, läkemedelsbiverkningsregistret 1965 och avlutades med att vi fick det rikstäckande individbaserade receptregistret 2005. Att det sistnämnda tog sådan tid att förverkliga berodde på den integritetsdebatt som inte minst Folkpartiet förde och för. Motståndet bröts när de största läkemedelskonsumentgrupperna, patient- och handikapporganisationerna och pensionärsorganisationerna krävde ett sådant register för sin egen säkerhets skull. Med de olika registren har vi nu goda möjligheter att tidigt upptäcka nya läkemedelsbiverkningar och bedöma omfattningen av dem samt kända biverkningar och att kunna se om riskerna med ett läkemedel står i disproportion till nyttan.

Hade vi 1957 haft de hälsoregister som vi har idag, medicinska födelseregistret, läkemedelsbiverkningsregistret, patientregistret och det individbaserade läkemedelsregistret hade vi hittat katastrofen ett och ett halvt år tidigare det vill säga våren 1960. Tusentals barn i världen hade därmed kunnat slippa missbildningar. Det här är värt att minnas när våra hälsoregister ifrågasätts av integritetsskäl. Jag vill också tillägga att under den tid registren har funnits har veterligen inget integritetsövertramp inträffat.

Man kör jordens tillgångar i botten för att slippa ett större sammanbrott av den drivande marknadskraften.

Människan har allt ansvar för hela djurrikets överlevnad inklusive sig själv. Teknikens landvinningar har alltmer inriktat sig på vapenteknisk utveckling och på konsumtionssamhällets behov än på att säkra teknik för vår överlevnad på sikt. Vår energitekniska utveckling borde ha kommit längre än till bara politiska sammandrabbningar om exempelvis kärnkraftens vara eller inte vara och oljans vänner har ju drivit på vapensmedjornas utveckling av moderna vapen för att säkra oljan i de moderna kamelkrigen där lokalbefolkningen får ta utvecklingsmällarna.

Politiker världen över försöker dölja enkla sanningar om världens tillstånd genom att skapa egna sanningar om det verkliga tillståndet. Marknaden är den kraft som enväldigt dikterar villkoren och så länge vanligt folk låter sig sövas av konsumtionssamhällets sötma, så länge kommer ovetskapen om vad som pågår att leva vidare. Att inte bry sig och förtränga all världens skit är ju också ett sätt att överleva kortsiktigt för såväl politiker som valdagsmassan och som de flesta av oss också gör. Vem har ansvaret för människan eller har vi en inbyggd utrotningsmekanism från början, där vi är stämplade som en avart i universum och som av någon, bara lämnats att löpa linan ut? En sargad torr jordskorpa kommer inte att räcka att föda sju miljarder människor. Global huggsexa och politiska konflikter, är säkert ett större hot än global uppvärmning som ger oss mer energi på kort sikt.

Till sist kom jag att tänka på, i bisamhället fungerar vardagen till synes klanderfritt även om där också finns drönare som lever på andras flit. Man samlar in sin honung och det är full ordning i organisationen samt en rättvis fördelning av arbetsinsatsen. Inte behöver man heller ha någon större hjärna för att åstadkomma allt detta och jag visste inte att bina hade päls på sommaren.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

De varken konkretiserar eller diskuterar, det enda som förefaller klart är att de tävlar om att distansera sig från Sverigedemokraterna på ett sätt som ibland för tankarna till chickenrace.

Men bland folk i allmänhet diskuteras alternativ och faktiska ställningstaganden både i det stora och det lilla – från fläskkött på dagis och skolavslutningar i kristna kyrkor till bärande av burka och omskärelse av småpojkar.

Det faktum att religionerna spelar mycket olika roll för grupper och individer, att efterlevnaden av religiösa normer varierar och att ambitionsgraden ifråga om att stärka kulturella och religiösa identiteter skiljer sig åt gör inte saken enklare.

Personligen tycker jag att det vore intressant att få veta hur politikernas och partiernas vision om ett multikulturellt samhälle ser ut. Vad anser Fredrik Reinfeldt i olika sakfrågor? Vad vill Håkan Juholt? Övriga partiledare? Är ”kulturell särart” något för dem positivt? Eller skulle de föredra att alla som bor i Sverige hade gemensamma värderingar och livsstil, det vill säga assimilering? Finns – enligt deras mening – en risk att särart uppmuntras på bekostnad av anpassning? Tror våra politiska företrädare att det är möjligt för sinsemellan mycket olika kulturer att växa och frodas sida vid sida på lång sikt?

Sverige är ett stort invandrarland. När det drar ihop sig till val kommer väljarna att vilja veta hur de politiska partierna ser på frågor som rör multikulturalism, särart och anpassning.  Också invandrare som flytt från religiöst förtryck torde intressera sig, oavsett om de är sekulariserade eller djupt religiösa.

Förmodligen har alla samhällen sina rötter i en eller annan religion, också vårt sekulariserade, och en tänkbar innebörd av uttrycket ”multikulturell” skulle kunna vara att skilda sedvänjor, attityder, kultur förväntas existera sida vid sida och att medborgarna känner sig bekväma med ett sådant samhälle. Men är det möjligt att åstadkomma en långsiktig och harmonisk samexistens mellan skilda åsiktsriktningar inom områden som exempelvis synen på brott och straff, barn, abort, skilsmässa, homosexualitet, sex utom äktenskapet – frågor som är snudd på livsavgörande för många? Själv har jag inga svar, vare sig bra eller dåliga, bara många frågor.

Det finns tillfällen då utslag av multikulturalism krockar inte bara med västerländsk tradition utan även med svensk lagstiftning, men det är en annan sak då det inte längre är en fråga om åsikt utan om efterlevnad och – om reglerna åsidosätts – åtgärder.

Eftersom den under senare år dominerande invandrargruppen i Sverige är muslimer är det ofrånkomligt att frågeställningarna i hög grad handlar om islam och synen på jämställdhet mellan könen.  Det som fick mig att skriva detta inlägg var en artikel i Svenska Dagbladet 23 augusti 2011:  ”Flickor från så kallade hederskulturer kan av svenska gynekologer få rådet att sticka sig i slidan för att få blod på lakanet på bröllopsnatten. Tunga institutioner refererar till rådet men nu överväger Svensk förening för obstetrik och gynekologi att ta bort hänvisningen från sin hemsida.” Det finns många andra – mindre uppseendeväckande  – områden där kulturer riskerar att krocka, eller redan har gjort det. Här är några exempel: Simundervisning – ska den vara gemensam för pojkar och flickor eller könsdelad? Ska skolgymnastiken vara könsdelad? Hur hanterar man situationer som medför kollektivt duschande? (Enligt islam är det förbjudet att se andras nakna kroppar, även kroppar av samma kön.)

Kan ett förbud mot barnaga existera samtidigt som föräldrar med en annan syn inte bara agar utan rent av ser det som sin plikt att fysiskt bestraffa sina barn när ”det behövs”? Är det okej för män att låta bli att ta en kvinna i hand när han hälsar, samtidigt som man tillrättavisar småpojkar som skriker ”tjejbaciller! fy så äckligt”  när småflickor kommer nära? Ska undervisning i sex och samlevnad  förekomma eller inte?  Blundar vi – i toleransens namn – för att unga flickor skickas till hemlandet, där de kanske aldrig tidigare varit, för att giftas bort? Och om vi inte accepterar – vad gör vi mer än talar om berikande multikulturalism?

Kort sagt: Hur fungerar ett multikulturellt samhälle rent praktiskt på områden där den enes religion föreskriver ett visst beteende, väsensskilt från den andres, men där kompromisser inte möjliga? Vad tror våra politiker? Hur ser era lösningar ut på sådana praktiska problem och i valsituationer som de ovan nämnda?

Förespråkarna för ett multikulturellt samhälle anser förmodligen att det som tillförs väger tyngre än eventuella avigsidor och ser kulturella skillnader, särart, som något positivt som bör bejakas,  medan de som är emot strävar efter assimilering:  alla som bor här ska vara ”som vi” Ett tredje alternativ kan vara att helt enkelt acceptera att vi lever i ett idémässigt splittrat samhälle.

Birgitta von Otter

Författare. Har arbetat som journalist och informationssekreterare

I ett pressmeddelande säger Meta Velander att det är väldigt roligt och att hon aldrig trodde att de spela så här länge:

– Det är en fantastisk text att hålla på med. Det blir aldrig tråkigt. Och publiken är så glad. Det är helt utsålt nu fram till sista föreställningen. Benny vill att vi ska fortsätta men vi får se om det blir några flera. Både jag och Ingvar har andra roller på gång. Och så får man se hur länge kroppen håller, säger hon.

Meta Velander och Ingvar Kjellson kom tillsammans till Stockholms stadsteater 1960 – året då teatern invigdes. Rollen som Rut är Meta Velanders 167: e roll på Stockholms stadsteater. Ingvar Kjellson räknas till en av Dramatens verkliga veteraner. De har varit gifta i 62 år.

Pjäsen hade premiär den 9 september 2010 och spelas till och med 25 september 2011. Just i denna stund finns enstaka biljetter kvar till den hundrade föreställningen nu på lördag -skynda er att boka här för att få bekräftat att ålder egentligen inte spelar någon roll.

Meta Velander och Ingvar Kjellson gifte sig 1949. Foto: Privat/Stockholms Stadsteater

Alla foton är tagna av: Sarah Bolmsten

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Gräver man tillräckligt djupt i sitt eget inre finner man troligen spår av det mesta som vi människor är kapabla till, det goda liksom det onda, synd så väl som dygd, kärlek men även bristen på den. Det är inget att skämmas för eller dölja. Tvärtom är det ett tecken på att vi är människor med alla de begränsningar och möjligheter som ryms i oss. Då vi kommer upp i åren ska vi ta av oss våra masker, visa oss tydligt som de gamla, erfarna människor vi är och berätta om vad vi har lärt oss av livet. I klartext: vi ska våga vara visa.

Jag vet, det är mycket begärt i ett samhälle som inte har något till övers för den som anses ha passerat sitt bäst-före-datum. Vi ska göra det ändå, tycker jag. Gärna med hjälp av lite humor. Ett lekfullt sinne är en stor gåva. Det ska man vara rädd om. ”Ta livet på allvar men inte dig själv” sa Martin Lönnebo i ett föredrag. Bara för att man är gammal måste man inte bli en tråkmåns.

Någon har skickat en bön till mig som lästes av en engelsk nunna på 1700-talet, jag vet inte vad hon hette. ”Herre, du vet bättre än jag själv, att jag åldras och en dag kommer att vara gammal. Bevara mig för den olycksaliga ovanan att tro att jag måste kommentera allting och i alla omständigheter säga något. Befria mig från begäret att vilja ordna andras angelägenheter. Gör mig betänksam, men inte svårmodig: hjälpsam men inte härsklysten. Med tanke på mitt förråd av levnadsvisdom, tycks det mig tråkigt att det inte kommer till användning, men du vet att jag kommer att behöva ett par vänner på slutet. Rädda min ande från att upprepa en ändlös massa småsaker: ge mig vingar så att jag kan tränga fram till sakens kärna. Försegla mina läppar vad angår mina egna smärtor och lidanden. De är i tilltagande och lusten att räkna upp dem blir allt större med åren. Att be om så mycket nåd att jag finner behag i andras klagovisor, det vågar jag inte: men hjälp mig att lyssna på dem med tålamod. Jag vågar inte heller be om ett bättre minne: men ge mig mer ödmjukhet och mindre självsäkerhet när mitt minne tycks stå i motsats till andras. Lär mig den storartade insikten att även jag ibland kan ta miste. Gör mig i någon mån älskvärd. Jag går inte in för att vara ett helgon – somliga av dem utgör ett föga angenämt sällskap – men en sur gammal människa är en av djävulens mest framstående uppfinningar. Skänk mig förmågan att kunna se det goda på även de mest oväntade ställen, och begåvning hos människor som jag inte tilltrodde dem. Och ge mig nåden att också säga det till dem. Amen.”

Jag känner mig besläktad med henne. Så nu gör jag hennes bön till min egen. Kan du tänka dig att göra den till din?

Det här har Moder Teresa skrivit.  Det brukar kallas hennes ”Hymn till livet”.

Livet är en chans, ta vara på den.

Livet är skönhet, beundra den.

Livet är lycksalighet, njut den.

Livet är en dröm, låt den bli verklighet.

Livet är en utmaning, anta den.

Livet är plikt, uppfyll den.

Livet är en lek, lek den.

Livet är dyrbart, ha omsorg om det.

Livet är en rikedom, bevara den.

Livet är kärlek, ge dig hän åt den.

Livet är en hemlighet, upptäck den.

Livet är ett löfte, låt det gå i uppfyllelse.

Livet är sorg, övervinn den.

Livet är en sång, sjung den!

Patricia Tudor- Sandahl

Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut

Berns Salonger har sedan några år gjort sig känt som en catwalk och blivit det pulserande modehjärtat där man festar i samband med visningarna och där Berns Hotel tar emot inbjudna långväga journalister under några dagar.

Presentationerna är ingen publik företeelse, men modeintresserade tenderar att samlas i Berzeliparken ändå för att om inte annat, få en doft och nya intryck från modeskaparnas värld. En stor sponsor av mode hade också tillkommit, tyska Mercedes Benz, som sedan länge sponsrar modeveckor i bland andra Berlin, New York och Ryssland. Deras modetempel sattes upp i Kungsträdgården, dit också allmänheten drogs. De kunde visserligen inte komma in på visningarna, men de fick uppleva nya Mercedes-modeller som stod uppställda framför tältet.

Två gånger om året, cirka ett halvår före kommande höst och vårsäsonger, är det brukligt att modemärken presenterar sina nya kollektioner. Man presenterar provkollektioner som skall inspirera media och inköpare. Därefter kan inköpare göra sina beställningar av kläder som sedan skall tillverkas och media välja det man vill visa i kommande modereportage i olika tidningar. Allmänheten har uppfattningen att mode förändras så snabbt vilket delvis är sant på grund av att branschen, sedan lång tid tillbaka, är inställd på att producera och leverera nytt i butikerna varje säsong. Modetidningar som överlever på att guida kunder på marknaden, lanserar också e stora nyheterna säsongvis. Idag, när väder och vind, spelar oss många spratt, och allt fler designers väljer att presentera nya kollektioner, lite då och då, världen över, blir känslan av att modet ändras fort, ännu mer påtagligt. 30 visningar ägde rum under tre dagar i Stockholm och det var ett tight program.

Min behållning var följande visningar;

Rützou, en läcker välsittande kvinnlig kollektion i vackra färger och tilltalande mönster.

Boomerang, preppy i stilen men ändå inte bara för de unga, användbara plagg och fina färgkombinationer.

Rodebjer, ett vuxet mode som tydligen många yngre kvinnor finner tilltalande, dels för att stilen är 70-80 tal som anses vara inne nu, men som vi upplevt förr och både älskat och hatat.

Ubi Sunt, är namnet på en poetisk och modernistisk ny kollektion kläder för unga män men som jag finner tilltalande att själv använda. Den är designad av paret Aidin Sanati och Moa Wikman och visades på Hallwylska. Namnet är latin och lyder ”ubi sunt qui ante nos fuerent”, (var är de som fanns före oss?) en intressant existentiell fråga.

Ubi Sunt

Minimarket, visade en lustfylld stark kollektion i färg och mönster, inspirerad av Cleopatra och Nefertiti

Ida Sjöstedt, mest vacker svart spets, men också klänningar i ett personligt mönster.

Filippa K, klassiskt och alltid tillgängligt på dam och vansinnigt raffinerat färsgspråk på herr, designat av Morgan Sundberg.

FilippaK Woman

FilippaK Men, designat av Morgan Sundberg

Stylein, kanske den kollektion jag blev mest sugen av bära på grund av vackert skurna klänningar som var lätta att bära. Klänning råkar dessutom vara mitt favoritplagg!

Jag gjorde en rapport i TV4 Nyhetsmorgon om detta den 16 aug, Eftersom mode blivit en stor och viktig näring i samhället, passade även butiker på att hålla öppet den sista kvällen för en Fashion Night, där alla kunde delta och naturligtvis shoppa loss på den aktuella säsongens kläder om man till äventyrs verkligen behövde förnya.

Cay Bond

Trendanalytiker, journalist och författare

Tänk, vilket fantastiskt hjälpmedel. Datorn är utomordentlig för att notera uppgifter om släkt, vänner och bekanta, bostadsadresser, telefonnummer, födelsedagar, hemmets inventarier, ekonomifrågor och mycket annat. Jag begav mig till affären, som så lovande annonserat om lyckan att vara ägare till en dator. En filmstjärnelik ung man med blonderat hår och trendmässigt klädd kom emot mig.

– Med vad kan jag stå till tjänst? frågade han mig på hemlärd, skånsk 08-dialekt.

– Jo, jag skulle gärna vilja se på en dator. Jag läste er annons i dagens tidning, framhöll jag förhoppningsfullt.

– Var så god den här vägen, sade han, sträckte ut höger arm och pekade med öppen hand i riktning mot rummet bredvid.

Då vi kom dit in, satte han igång med att rabbla en inlärd läxa om datorns tekniska system. Många uttryck förstod jag innebörden av, medan vissa andra ställde jag mig undrade inför. Orden finns säkert inte i svensk ordlista, tänkte jag, men lät honom fortsätta. Introduktionen började med hur man använder musen och hur denna skall rengöras. Storögt såg jag oförstående på honom. Han reagerade inte utan fortsatte med filsökning, markörens hastighet, konvertering och slutligen det bästa – hur man undviker att bli trött.

Onekligen var det en hel del som måste studeras för att kunna uppnå en viss kapacitet, tänkte jag. Trots allt så lät det väldigt enkelt. Fast det där med musen ställde jag mig undrande inför. Liksom hur man söker en fil. Körkort har jag ju, så det är nog mycket enkelt. När det sedan gäller markören, så har jag inte haft kontakt med en sådan sedan jag låg i lumpen för många herrans år sedan. Mitt slutliga beslut grundades slutligen på uppgiften att man inte blir trött av använda detta tekniska hjälpmedel. Expediten hade övertalat mig, allt lät så fantastiskt bra.

Datorn betalades, levererades och kopplades in. Fyra tjocka böcker med anvisningar, innehållande många främmande ord och uttryck medföljde. Av texten att döma borde jag omedelbart ansöka om inträde vid ett tekniskt gymnasium. Allt föreföll mystiskt och främmande. Orädd började jag trots allt att skriva i ett försök att klara mig utan böckernas information. Men – vad hände? Jo, jag höll på att bli helt konfys. Håret reste sig, ögonen glodde ilsket såväl på datorn som omgivningen, hjärtat bankade och min ansiktsfärg antog en högröd ton. Det förvärvade moderna eländet vägrade att göra så som jag önskade. Tänk – den hade egna idéer. Utan föregående varning försvann texten från skärmen, men varför betedde den sig på detta sätt? Vid ett tillfälle gavs en märkligt information: Det är fel i huvudet! Jag ställde mig oförstående, vad hade jag egentligen givit mig in i?

Efter några dagar återfick jag förnuftet. Beslöt trots allt att söka mig till källorna – de medsända instruktionsböckerna. Snart hade jag lärt mig det mest elementära. Nu sitter jag flera timmar varje dag och skriver på min älskade dator. Jag håller med annonsören. Livet har blivit lättare att leva. Jag har fått erfara nya horisonter inom datorns hemlighetsfulla värld. Istället har ett nytt problem uppstått. Det är hustrun som tycker att jag blivit så inbunden och konstig, men så har hon heller ingen aning om hur man använder markören, hårddisken och alla de andra, djupt hemlighetsfulla uttrycken, vilka jag numera  som datorfreak med stor lätthet behärskar.

Rune Skarvik

Författare

Det fräser ur pannorna, det mullrar ur köksmaskinerna och köksknivarna far fram som hackande tornados. Recept rabblas, råd delas ut och gourmetgänget smackar och recenserar. Helst skall man ha med ingredienser som enbär från norra Sörmland, gärna från en sydsluttning. ”Tänk på att slipa din egen kniv så att den passar just dig” hörde jag häromdagen på radio. Som varande helt ute, har min fru och jag delat kökskniv och slipning i snart femtio utan denna viktiga kunskap.

I min ungdom lagade Tore Wretman mat i radio med Folke Olhagen i novisen vid spisen. Men idag fräser pannorna i radio inte bara i Karins kök i Meny från Öland.

Jag ställer frågan till min seniorbloggande kollega Stephan Rössner. Är detta nyttigt och bra? Är det risk för fetma genom att folket lagar till alla rätter på alla TV- och Radiokanaler och sedan äter alla dessa oändliga trerätters menyer? Eller är det en bra bantning i klass med GI? Man ser så mycket mat och kök på TV att man inte behöver laga mat och äta själv? Man blir mätt bara av att titta!

För säkerhets skull sänds alla panelprogram i repris minst två gånger, så även på eftermiddagarna fräser grillarna. Om man inte stoppar denna terror kommer vi snart att se matlagning i nyhetsprogrammen. Kyckling a la Rapport eller Torsk de Aktuellt kryddad med Somaliadoft.

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Ungdomar har ju fullt upp med att kommunicera med varandra i mobilvärlden och följa givna trender infångade i den globala nätkulturens värld. Barn sätts tidigt in i den datoriserade nykulturella spelvärlden och har sedan länge ratat fiaspelskulturens avkopplande tjusning tillsammans med familjen och vänner. Så hur mycket tid blir det över till att tänka efter för människan som tycks ha fullt upp att avnjuta det som serveras av marknaden.

Vi vet ju ändå hur det ligger till, att det finns ett bra och lärorikt utbud för barnens framtid i datavärlden, men att det parallellt också finns motsatsen som glorifierar död och våld. Det är mycket märkligt och bestickande att världens demokratier inte nöjer sig med att barn och ungdomar ser det dagliga massmediavåldet utan späder på med spelvåldet under barns och ungdomars känsligaste del av livet. När det gäller världens ondska och våld i stort, så står sig talesättet ”våld föder våld” och att ”datavåld föder mer datavåld” ser ju marknaden till. Med den norska tragedin i minne undrar man vad som komma skall, om det bara blir sorg för de drabbade eller att våra ledare kan och vågar tänka i nya banor i kampen mot ondskans huliganer.

När man måste sätta in 16 000 poliser i London för att bekämpa det till ”synes” meningslösa våldet verkar man vara sent ute, någonting har gått snett långt tidigare i våra demokratier och det är uppenbart att vi inte tar hand om ”vårt” uppväxande släkte som vi borde. Fast här finns ju också en annan sida av myntet, som inte direkt är kopplat till detta inlägg. Just nu har ”EU-fanten” fullt upp med att få igång den fastrostade marknadskarusellen och våra pensionärer här hemma undrar varför den så kallade pensionsbromsen aldrig har lossnat.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Det öländska landskapet får inte växa igen. Här finns EU-bidrag att hämta. Jag försöker hålla upp farten. Det känns skönt när kroppen får jobba. Jag tänker bättre då. Tankarna kommer och går. Samtidigt måste jag vara observant och vaken, det är inte ofarligt att cykla i semestertrafiken. Många bilförare har inte cyklat på länge och förstår inte att det behövs ett visst vingelutrymme och att man är helt oskyddad. Det verkar också som en del har glömt att de har en husvagn efter bilen. Den är oftast bredare än bilen.

Vad tänker jag på då jag susar fram genom det vackra landskapet. I sommar har vår yngsta dotter Madeleine gift sig med sin Mikael. Det var ett vackert brudpar som vigdes i Hindås kyrka av prästen Mats Dalborg. Jag tänker på dem och hoppas de får ett lyckligt och meningsfullt liv. Nu jobbar de som läkare på Kärnsjukhuset i Skövde.

Tanken går vidare till de fruktansvärde händelserna i Norge. Hur farligt är det inte när någon eller flera känner ett utanförskap och kan mobilisera ett sådant hat till samhället och dess makthavare. Att ta avstånd från deras åsikter är en sak men att stöta bort dem tror jag är farligt. Vi måste hitta dem och ta debatten.

Hos varje människa finns det ofta en mörk och en ljus sida. Vi måste övertyga dem om den bästa vägen. Det uppväxande släktet behöver bra föredömen så kan många personliga och allmänna katastrofer undvikas. Föräldrar och vuxna måste ta sitt ansvar. Många sviker här. Jag har en känsla av att många unga lever i en konstlad drömvärd med musiken och filmens hjälp. Vi måste leva i verkligheten. Det är där vi befinner oss. Jag tror att många unga människor skulle må bra av att göra en kortare militärtjänst eller ett jobb på ett äldreboende för att få kontakt med verklighetens liv.

Hur var radions sommarprogram i P1? Jag hade nog förväntat mig mer av Håkan Juholt. Är han en blivande statsminister? Eftersom jag är gammal elitidrottsman så måste jag även tycka till om Patrik Sjöbergs program.

Jag har svårt att tro att idrottsrörelsen har så många svikare (pedofiler) som Patrik påstår. Under mina tio år som internationell idrottsman såg jag ingenting av detta. Det Patrik har varit med om är ett oförlåtligt svek av en vuxen människa och idrottsledare mot barn och ungdomar. Jag hade önskat att Patrik som vill framstå som en tuff kille hade tagit upp detta medan hans tränare levde. Patrik var ju än dock 35 år när tränaren dog. Varje människa som blir anklagad för något brott ska ha en chans att försvara sig. För att boken ska få högsta trovärdighet så borde inkomsterna av boken skänkas till Bris. Har Patrik själv levt ett föredömligt liv? (Jag lyfter på hatten för hans 242 cm i höjdhopp.) Människor som är föremål för offentligheten och är så kallade idoler för barn och unga har ett extra stort ansvar att leva ett föredömligt liv.

Nu för tiden får omoralen bättre publicitet än moralen. Är det inte så att detta påverkar mångas sätt att uppträda för att få uppmärksamhet. Och så går det vidare till våra barn och blir normgivande för deras sätt att leva sina liv. Så här går tankarna under tiden som cykeln rullar vidare och landskapsbilden förändras vid sidan om vägen.

Sommarhälsningar från Jonny Nilsson på Öland

är fastighetsmäklare och var världens bästa skridskoåkare på 60-talet

I kartongen låg ett av ålder gulnat, dubbelvikt papper, som då jag läste dess text: ”Ny visa om dubbelmördaren Martin Svensson”, framkallade en händelse för min inre syn, från ett tillfälle då jag som ung polis i början av 1950-talet kom i kontakt med Martin Svenssons dotter Selma. Ännu finns hos mig spridda minnen av de händelser som för länge sedan berättats och som gällde Selmas far, den så beryktade ”Veberödsmannen”.

Den äldre föräldragenerationen, som inte längre finns i vår krets, kände väl till denne man vars namn för snart ett sekel sedan fanns på allas läppar – möllaren Martin Svensson, som i början av 1900-talet gjorde sig skyldig till kriminella handlingar av de värsta slag. Hans namn finns för all framtid inskrivet i den skånska kriminalhistorien. Allmänheten engagerade sig mycket i händelserna. En del beskrev ogärningarna i sånger, som sedan såldes till allmänheten. Här följer ett avsnitt ur ett sådant sånghäfte:

”Martin Svenssons brott man dock lätt ej glömmer

mången ännu om dem säkert drömmer.

Och år det kommer nog att dröja,

innan dessa dolts av glömskans slöja,.”

”Nu sonas får vad honom brutits

Ty dörren bakom honom slutits

Och öppnas aldrig för honom mer

Martin Svenssons stjärna den har gått ner.”

Visans text ger mig anledning att gå tillbaka i tiden för att skapa mera kunskap och försöka lyfta på den slöja, som så länge fått dölja möllaren Martin Svenssons ogärningar.

Det visade sig att Martin Svensson föddes omkring 1874 i Sövde församling i Malmöhus län. Han växte upp under fattiga förhållanden och fick en svår och konfliktfylld skolgång. Redan i pojkåren spred han skräck i sin omgivning. Tidigt visade han kriminella anlag och utvecklades till en hatfylld, asocial människa. Föräldrarna satte honom tidigt i förvärvsarbete och under några år växte han upp till en yngling med kraftig kroppsbyggnad och enorm muskelstyrka.

Efter skolan utförde han olika slag av arbeten och fick omkring 1890 anställning som mölledräng. Martin förstod snart att den verksamheten var mycket lönsam. Han arbetade ofta mörka kvällar och uppgifterna utfördes som regel vid skenet från en fotogenlykta. En kväll råkade lyktan välta så att fotogenen rann ut. En mindre brand uppstod, som han med hjälp av jutesäckar kunde kvävas. I drängstugan anträffade han samma kväll möllans försäkringspapper. De låg förvarade i ett låst skåp, som han lyckades bryta upp. Genom händelsen med lyktan och upptäckten av värdet på vädermöllan, uppstod en förslagen tanke inom honom. Båda händelserna skulle komma att få stor betydelse i Martins fortsatta liv.

Under de kommande åren ingick Martin äktenskap, men också att mörda sin kollega, mölleägaren Bengt Larsson. Hans uppsåt var att locka till sig dennes kunder. Hustrun födde honom en dotter, som döptes till Selma. Efter ytterligare något år fick de en son, Emil. Strax efter födseln avled hustrun under mystiska omständigheter. Allmänheten höll för troligt att hon kommit underfund med makens skumraskaffärer och fått betala med sitt liv.

Med tanke på familjens storlek blev Martin tvungen att anställa en hushållerska, Emma Andersson. Även hon upptäckte snart oegentligheterna och blev i augusti 1927 röjd ur vägen. Martin sköt henne med ett hagelgevär, då hon utförande av ett arbete inne i möllan och hade ryggen vänd emot honom. Vid detta tillfälle hade Emil hunnit bli tio år gammal. Efter mordet fick han hjälpa fadern med att gömma Emmas kropp, som grävdes ner inom ett område vid Ilstorp i sjöbotrakten.

Den 4/9 1927 anhölls Svensson i Malmö. Efter två veckors intensiva förhör, erkände han allt med undantag för morden, men sedan sonen Emil berättat för polisen, om vad han kände till, erkände Martin även dessa brott. Svensson dömdes till två gånger livstids fängelse och avtjänade sitt straff på Långholmen. Där avled han den 9/8 1934 och blev därpå begravd på Dalby nya kyrkogård.

Det hade inte varit tillräckligt med att utnyttja sonen Emil vid brottens utövande. Nej, även ett flertal av Svenssons släkt hade också på ett eller annat sätt varit delaktiga för brottens genomförande.

Martin Svensson dömdes av Torna och Bara häradsrätt till livstids straffarbete för mord och mordbränder i möllor belägna i Spjutstorp, Vallby, Blentarp, Kvärlövs kvarn och Västra kvarn i Veberöd 1927.

Allmänheten kände stor lättnad över att mördaren och mordbrännaren äntligen blivit fast och satt i fängelse. Livet kunde återgå till det normala.

Årtionde lades till årtionde och så en dag återfanns det lilla, oansenliga bladet, som beskrev mördaren Martin Svenssons ogärningar och därmed hade hans namn åter framträtt ur glömskans slöja. Den sista versen i visan lyder:

”Nu sonas får vad honom brutits

Ty dörren bakom honom slutits

Och öppnas aldrig för honom mer

Martin Svenssons stjärna den har gått ner.”

Rune Skarvik

Författare

1. Undvik svarttaxi. Med svarttaxi menar jag de som erbjuder åkning mot betalning utan att ens ha taxiskylt på taket. Dumt, farligt och dyrt!

2. På alla bilar med taxiskylt finns en prisinformation. I den finns en stor gul ruta som betyder ungefär ”högsta tillåtna jämförpris”. Det priset är relativt stort och lättläst. För Taxi Stockholm står det idag 295 kronor. För de flesta större bolag som Taxi Kurir, Top Cab och andra ligger priset mellan 280 och 320. Det kan alltså mellan dem skilja 10-20 % max. PÅ några bilar som hette lite olika fanns priser på 500-700 kronor. Toppnoteringen var 980 ungefär tre gånger så dyrt som Taxi Stockholm och de andra. Det finns lite mer information men den tycker jag betyder mindre. Om det gula priset, som är obligatoriskt att ha för alla som har taxiskylt, är över 350 kronor så betalar du onödigt mycket. Om det är över 550 blir du rejält men helt lagligt lurad, eftersom prissättningen är fri.

3. Taxibilar där du kanske inte ser det gula priset på av någon anledning värderar jag så här. 07-nummer betyder: ingen växel troligen one-man-band. För mig är det en varningssignal i en storstad, om jag inte känner till vederbörande.

4. I varje land står det vänliga chaufförer på flygplatsen innan du kommit utanför terminalbyggnaden. Se upp!

Lycka till i taxiåkandet, men du kanske redan visste dessa enkla regler.

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Men det var ett par upplevelser som gjorde ett mycket starkt intryck på, är jag övertygad om, oss båda och dröjer kvar i vårt medvetande sedan vi kommit hem. Det var mötet med två kvinnor som vi känner mycket väl, och som båda befann sig i liknande situation men under så olika förhållanden. Katy, jag kallar henne så, tillhör de lyckligt lottade som har god tillgång på pengar. Sjukdomen var svår och lidandet oerhört, men hon fick en fantastiskt fin vård. De båda läkarna som utfört operationen höll regelbunden nära kontakt med henne och servicen det stora sjukhuset bjöd på var skulle jag tro den bästa tänkbara liksom givetvis vården. Hennes man gjorde henne sällskap i det bekväma rummet tolv timmar om dygnet. Och rapporter vi får talar om en positiv utveckling.

I Kalifornien träffade vi Sofie. För några år sedan hade hon stroke och drabbades senare även av cancer. Hon är sedan några år änka men hennes son hjälpte henne att få plats på ett sjukhem. Där stannade hon så länge hennes ekonomiska tillgångar räckte. Hon var veteranänka och som sådan hade hon rätt till veteranpension. Men åren gick, kapitalet tog slut och så fick hon flytta in hos sin dotter, där det redan var ganska trångbott. Beroende av hjälp att komma ur sängen i rullstolen och sedan sitta där tills någon kunde ge henne den hjälp hon kunde behöva. Ingen hemtjänst som kom flera gånger om dagen, och ingen sjuksköterska som kollade medicinen. Vi led med henne men kände tacksamhet när vi häromdagen fick veta att äntligen, efter flera års väntan, veteranpensionen blivit beviljad vilket beredde henne möjlighet att komma in på ett sjukhem, Pensionen räckte inte till hela kostnaden, men barnen tar ansvar för mellanskillnaden.

Jag är tacksam för att få bo i en välfärdsstat som Sverige och att jag inte trots det gröna kort jag då hade, tog tillfället att stanna i Chicago 1956.

I går regnade det hela dagen. Det blev en ”läsdag” och överst i min boktrave låg Bengt Ericsons ”Den Nya överklassen”, en bok om Sveriges ekonomiska elit. Visst var jag medveten om att det i vårt land finns en ekonomisk elit, men det rörde sig om helt andra summor än jag hade tänkt mig. Men sista kapitlet i boken skakade om mig. Det handlar om ett märkligt rån, där en 19-årig grabb kommer in på en bensinstation och hotar personalen med ett järnrör, för att få pengar. Han får några sedlar, skyndar sig hem och lämnar pengarna till sin mamma, varefter han försvinner. Vid ett polisförhör senare berättar han att det inte fanns några pengar och hans studiemedel går åt till att betala räkningar.

- Skall det vara så att det inte finns pengar att köpa mat? frågar han förhörsledaren.

Min förhoppning är att jag också i framtiden skall kunna känna mig tacksam och stolt att få bo i Sverige, ett rättvist samhälle.

Elon Svanell

Har bland annat varit verksam som pastor inom Pingströrelsen.

Förr om tiden gick de gamla botanisterna omkring med sina förstoringsglas för att beskåda och dokumentera blomsterfaunan. I dag kan gemene man makrofotografera samt behålla och beskåda naturens konstverk i efterhand hemma i stugan. Att känna till växters olika namn framför allt då på latin kräver givetvis en annan kunskap, men som allmän ”njutare” av blomsterprakt går det bra utan djupare botaniska studier.

Foto: Rolf Nilsson copywright ©

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Landstinget Blekinge ger information till sina patienter som har en hörselskada om de vanligaste hjälpmedlen som finns till deras hörapparater. Man riktar olika information till olika grupper. För barn, ungdomar och yrkesarbetare får information om moderna tekniska hjälpmedel som är anpassat till vårat tekniska levnadssätt som vi har i dag. Och äldre får information om enklare varianter.

Om du inte tror mig kan du lyssna på eländet:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=4624763

Själv brukar jag i sådana här sammanhang byta ut ordet ”äldre” mot ”invandrare” eller ”kvinnor” för att höra hur galet det låter och undra varför den som uttalade sig inte prövat samma sak. Att Hörselvården i Blekinges riktlinjer ger bra resultat kan man också få höra i reportaget.

Karlshamnsbon Ingalill Vigren har själv en hörselskada och hon har träffat många äldre som är helt oinformerade. Ingalill Wigren tror inte att man som äldre blir serverad information om moderna hjälpmedel från landstinget.

– Ja, man måste ju fråga själv. För de går ju inte och säger till mig, behöver du inte ha det en väckarklocka, behöver du inte ha något extra till telefonen, det tror jag aldrig de skulle säga, säger Ingalill Wigren.

Är det inte dags för SPF eller PRO att göra en DO-anmälan. Vad säger Blekinges politiker om sina riktlinjer?

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Chaufförer i området hade fått kännedom om hennes anställning och beslutat förlägga sina dagliga raster till kaféet. Under uppehållet stod stora lastbilar parkerade på vägen, där de utgjorde fara för andra trafikanter. Kommunalrådet beslöt att ärendet var av så stor vikt att den tekniske chefen borde informeras. Internbudet fick till uppgift att överlämna skriften. Den tekniske chefen läste densamma och uppmanade trafikingenjören att verkställa en omedelbar undersökning på platsen. Trafikingenjören fann vid sin undersökning, att brevskrivaren haft rätt i alla sina påpekanden.

Efter undersökningen tog han tillfället i akt att förlägga lunchrasten till kaféet.  En promemoria upprättades över gjorda iakttagelser tillika med förslag till Trafiknämnden att denna borde besluta om parkeringsförbud. Ärendet återgick till kommunalrådet, som nu gav sin sekreterare besked att diarieföra handlingarna i trafiknämndens diarium samt sända dessa vidare till trafiknämndens sekreterare. Denne noterade ärendet på agendan för kommande sammanträde. Ett senare upprättat protokoll visade, att nämnden anslutit sig till trafikingenjörens påpekanden. Beslutet skrevs in i Trafikliggaren och allmänheten informerades genom annons i ortstidningen.

Handlingarna i ärendet: brevet, trafikingenjörens promemoria och protokoll med trafiknämndens beslut, överlämnades på nytt till internbudet som förde ärendet vidare till byggnadskontoret. Vägingenjören tog del av innehållet och beslöt låta handlingarna gå vidare till förmannen, som fick i uppdrag att beställa två skyltar för parkeringsförbud, två galvaniserade rör, fyra fästanordningar samt två betongfundament. Efter en tid levererades beställningen. Den medföljande fakturan utvisade att materialkostnaden uppgick till totalt 2000 kronor. Vägingenjören gav förmannen i uppdrag att med hjälp av två kommunalarbetare sätta skyltarna på plats. Förmannen åkte dit i egen bil, för vilket han erhöll kommunal ersättning, medan de båda andra färdades till platsen i byggnadskontorets paketlastbil. Nu undrar säkert läsaren:

– Vad hände sedan förbudet inträtt och skyltarna placerats vid vägkanten?

–Jo, lastbilschaufförerna sökte sig till andra näringsställen, servitrisen blev friställd och kaféägaren upphörde med verksamheten. Några månader senare gifte trafikingenjören sig med den vackra servitrisen! Parkeringsförbudet gäller alltjämt och trafikskyltarna står fortfarande kvar, numera betraktade som sällsamma minnesmärken över en vacker kvinna.

Rune Skarvik

Författare

Att gå till sjöss vid fyllda 15 var en ganska vanlig företeelse i början på 1950-talet. Efter år av praktiskt arbete var det också vanligt att man något senare i livet lät utbilda sig. I mitt fall blev det en driftteknikerutbildning avsedd för landbaserade yrken inom kraftproduktionen för såväl fossilbränsleanläggningar som kärnbränsleanläggningar.

Ganska snart konverterade jag över till den förhållandevis miljövänliga vattenkraftsproduktionen som under 36 år blev mitt gebit fram till pensionen. Jag har också haft förmånen att undslippa dagens stressbelagda arbetsplatser och har kunnat ge våra barn en lugn och stressfri uppväxt i en naturskön glesbygd, en bygd som de flesta måste lämna bakom sig när våra politiker drar i sina styrspakar. Under många års ensamarbete har jag haft tillfälle att utveckla mina tankar och själsliga sensorer för att i någon mån förstå livets resa och försöka finna ord för en del av det som passerar utanför kupéfönstret.

Men att försöka sig på att blogga med denna kunskapstyngda församling är givetvis en utmaning för mig, där de flesta av er har en akademisk grund att stå på. Men jag får ändå hoppas på att ett handikapp beviljas och att ”livets allmänna läroverk” godtas i denna bloggarklass. Det vi ändå i dag har gemensamt är ju vår relativa ålder och den samlade erfarenhet som ligger bakom oss och förhoppningen om att den möjligen ska duga som en modererande kraft för framtidsskapandet. Till sist, broar är ju till för att gå på åt båda hållen och jag hoppas kunna bidra med något framgent.

Rolf Nilsson

Har bakgrund som drifttekniker och arbete inom utrikessjöfarten. Tidigare bloggat på egna bloggen: http://blogg.op.se/bergrolf

Före sin utbildning startade han sitt arbetsliv inom utrikessjöfarten redan vid 15 års ålder.

Rolf har tidigare bloggat på den egna bloggen http://blogg.op.se/bergrolf/ men nu har vi rekryterat honom till Seniorbloggen.

Eller de islamofoba politiska partier som uppfattar ett hot från islam och som utformar sina program som motattacker till dessa inbillade hot?

Jag tror det är rimligt att tänka sig att vissa individer kommer ha svårt att värja sig mot dessa miljöer och inflytanden, särskilt om de inte söker upp en diskussion med motargument. Det hör också till den högerextrema miljön, till exempel hos nynazister, att inte utsätta sig för diskussioner med andra som tänker annorlunda. Man håller sig till de egna, som tycker likadant. De flesta andra ungdomar får motargument från andra vuxna eller kompisar och kan nyansera destruktiva inflytanden. Men det är rimligt att tro att Breivik utan motargument kommer med sitt privat skapade hat – mot svikande föräldrar, vuxna, andra betydelsefulla personer – och lägger ut detta hat på grupper som exempelvis socialdemokraterna för att hitta legitima mål. Det blir både en arena för hans privata hat, samtidigt som det blir en politisk attack utifrån en högerextrem ideologi. Psyke och politik förenas.

På ett liknande sätt förenas psyke och politik i frågan om hans eventuella galenskap. Hur långt är man personlighetsstörd, alltså psykopat med empatistörning och när börjar man ha så förvrängda verklighetsuppfattningar, storhetsvansinne, bisarra uppfattningar, att man kan räknas som galen, det vill säga psykotisk? Dessutom är det inte ovanligt att galenskap brukar kunna inkludera paranoida föreställningar om konspirationer, så som Breivik och hans gelikar tänker sig att socialdemokrater och muslimer ska ta över i Europa och Norge. Men alla med konspirationsföreställningar spränger inte byggnader och skjuter ihjäl politiskt aktiva ungdomar!

Kanske just gränsområdet mellan galenskap och personlighetsstörning, mellan politik och stört psyke är ett särskilt riskabelt område? Han är inte tillräckligt galen för att förstå att han är galen, men ändå är han kapabel att tro på sin bisarra uppgift att mörda sina motståndare. Han är inte tillräckligt mycket omgiven av folk som säger emot för att han ska kunna motstå all destruktiv ideologi han kan matas med på Internet och av främlingsfientliga partier. Datorspelen samverkar med detta och under flera år utbildar han sig själv till en mördarmaskin.

Vi måste hitta sätt att påverka människor som växer upp i destruktiva miljöer, så att de möter motkrafter till den kalla cynism som de annars utvecklar.

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Seniorbloggen finns inte bara i bloggosfären utan även på facebook och twitter. Här får du koll på de senaste inläggen, skribenterna och nyheterna. Gilla oss på facebook och följ oss på twitter så håller vi dig uppdaterad!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

I Minoritenkirche, italienarnas religiösa hemvist i Wien på Minoritenplatz 2 i Wiens första distrikt, visas mellan den 9 juni och den 2 oktober 2011 tjugotre av Leonardo da Vincis verk och fyra filmer om hans liv.

Inför utställningen har hans kringspridda verk fotograferats av, överförts till linneduk, förts samman och försetts med historiska kommentarer.

Många av målningarna har under århundradenas lopp blivit restaurerade ett flertal gånger och konstexperterna ifrågasätter därför deras ursprung respektive äkthet. Man har funnit över 15. 000 förarbeten och skisser till målningar, men tjugofem färdiga målningar tillskrivs honom. I Minoritenkirche finns Giacomo Raffaellis ”L’Ultima Cena” i glasmosaik samtidigt som Leonardo da Vincis målning från 1496 visas på väggen intill i originalstorlek. Man kan således direkt jämföra motivet av ”Nattvarden”, fresken som Leonardo ursprungligen målade ovanför en portal i matsalen i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano med Giacomo Raffaellis mosaik. Själva portalen saknas på mosaiken och istället syns i Raffaellis version apostlarnas fötter under bordet. Mosaiken skiljer sig från Leonardos målning i ett flertal detaljer, bland annat har kala huvuden försetts med hår. Utställningen upplyser om att originalet från 1496 sägs ha saknat en Jesusgestalt, att Leonardo hade lämnat platsen tom och att Kristusbilden ska ha tillfogats senare. Originalet målades direkt på ett murat underlag. Fukten och Leonardos experiment med olika måleritekniker och färgstoffer har bidragit till att stora delar av målningen med tiden har skadats och delvis fallit ned. Fresken har målats över och renoverats många gånger under de drygt femhundra åren som gått.

Leonardo da Vinci föddes den 15:e april i den lilla toskanska staden Vinci år 1452 som utomäktenskapligt barn. Hans ursprungliga namn var Leonardo di ser Piero da Vinci, ”Leonardo, herr Pieros son från Vinci”. Leonardos far var notarie och gift fyra gånger. Hans hustrur krävde i tur och ordning att fadern skulle avlägsna Leonardo från hushållet och sonen fick inte leva tillsammans med sina elva halvsyskon. Leonardo efterlämnar en kort notis efter faderns död om att ”hon” äntligen kommit till staden. ”Hon” var en äldre kvinna vid namn Caterina, som Leonardo flyttade ihop med efter faderns bortgång och man förmodar att hon var hans mor. Han tog väl hand om och sörjde för henne ända till hennes död. Leonardo var skriven hos sin far, men bodde hos sin läromästare Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk målare. År 1472 fick Leonardo sitt mästarbrev och blev medlem av S:t Lukasgillet. Studierna innefattade ett flertal ämnen i enlighet med det nya människoidealet som inledde renässansen, när Europa lämnade de medeltida samhällssystemen och synsätten.

Ett åtal för kätteri väcktes mot fyra av studenterna hos läromästaren Verrocchio, däribland mot Leonardo, något som skulle ha betytt att de skulle ha bränts på bål, om de blivit fällda. Tursamt nog dök plötsligt ett dokument upp enligt vilket en av de anklagade var släkt med den inflytelserika bankirfamiljen de Medici och förhören sköts upp på obestämd tid.  Åtalet togs aldrig upp igen. Kanske var det för att skydda sig själv som Leonardo skrev sina vetenskapliga iakttagelser spegelvänt, så att de hölls okända för samtiden.  Hans berömda ”Libro de’ Pittura”, som fick stor spridning på 1500-talet har kopierats och finns bevarat i gott skick, liksom även ett stort antal landskapsteckningar samt huvud- och nakenstudier. Leonardos anteckningsböcker innehåller djupsinniga vetenskapliga iakttagelser rörande proportionslära, perspektiv, optik, anatomi, geologi och uppfinningar som exempelvis flygmaskiner. Den näst största samlingen av hans vetenskapsanteckningar ”Codex Arundel” ägs av British Library och Bill Gates rår om boken ”Codex Leicester”, vilken tillsammans med den förstnämnda kommer att digitaliseras och publiceras på Internet.

Familjerna de Medici i Florens och Urbino var stora konstmecenater. Påvar, furstar och regenter härstammar från den mäktiga ätten.  Leonardo fick många uppdrag av den regerande fursten i Milano, Lodovico Sforzas, och arbetade som allkonstnär vid hovet ända fram till familjen Sforzas fall år 1499. Han fick bland annat uppdrag att utföra nöjesspektakel och byggde ett paradishjul försett med kugghjul som drev runt olika scener med teaterskådespelare och stora ljud och ljuseffekter. Men Leonardo tröttnade snart på att vara nöjesmakare vid furstens hov, eftersom det stal tid ifrån hans stora intresse, vetenskapen. Han hade även uppdrag att måla konstverk för klostren, men tog så mycket tid på sig att munkarna tröttnade och lät någon annan slutföra arbetena.  År 1481 började Leonardo måla konstverket ”Herdarnas tillbedjan” för munkarna i San Donato i Scopeto, men lämnade målningen ofullbordad. Kompositionen var av stor betydelse genom gestalternas placering, deras uttrycksfulla gester och användningen av ljus och skugga i målningen, en teknik som även kännetecknar den ofullbordade ”Helige Hieronymus”.

Leonardo låg gärna för sig själv ute i grönskan och betraktade himlen och fåglarna, ville utforska världens och tillvarons mystik, något som han uttrycker med raffinerad skicklighet i sina målningar.  Färgerna och nyanserna är så subtila, att motivet får en dimmig effekt, det så kallade sfumatot. ”Om du är ensam delar du dig inte med någon, utan har hela ditt jag för dig själv”, ska han ha yttrat. Detta till trots delade han inte sin omgivnings stora intresse för filosofi, ansåg att man hellre borde ägna sig åt naturens underverk, verkligheten runtomkring oss.

Som målare och tecknare gick han grundligt tillväga, obducerade lik och undersökte noggrant människans och djurens anatomi, tecknade kropparnas uppbyggnad och musklernas olika rörelsemönster. Hans berömda teckning ”Den vitruvianske mannen” utforskar den moderna människans proportioner: ”Från hårfästet till hakspetsen är en tiondel av en mans längd; från hakspetsen till toppen av huvudet är en åttondel; från bröstet till hårfästet är en sjundedel av hela mannen”. Teckningen är ett exempel på förbindelsen mellan konsten och vetenskapen och kännetecknar renässansen.

Han återvände till sin mästare Verocchio och de målade ett flertal målningar tillsammans, bland annat anses ängeln som knäböjer längst till vänster på Verocchios målning ”Kristi dop” som tillkom åren 1472-1475 ha målats av Leonardo. Detta faktum har medfört att man egentligen inte med säkerhet kan fastställa upphovsmannaskapet, men Leonardo hade sina speciella penseldrag och använde även fingrarna som han drog ut färgen med. Verocchios verkstad hade fått i uppdrag att för Lodovico Sforzas räkning gjuta ett ryttarmonument med en åtta meter hög häst i brons.  Leonardo studerade hästarnas fysionomi mycket ingående och blev till slut den som gjorde en modell, men den förstördes av franska soldater år 1499, innan den hann gjutas i brons. Därför är den är endast känd i form av bevarade skisser.

Leonardo flyttade ofta mellan Florens och Milano med sina två medhjälpare. I Florens målade han ”Helige Hieronymus” åren 1479-1481. Konstverket, som hänger i Vatikanen, är i mycket dåligt skick. Delar av målningen och Hieronymus huvud har sågats ur och sammanfogats igen. Åren 1482 – 1483 målade han ”Madonnan i grottan”, som finns i två utföranden. Konstverket som hänger i Louvren sägs vara den första versionen och av större konstnärligt värde.

Det var förmodligen år 1481, som Leonardo fick i uppdrag att måla Cecilia Gallerani, som av konstexperter sägs ha varit Lodovico Sforzas älskarinna. Hennes ansikte liknar ett oskyldigt barns och även håruppsättningen andas kyskhet och renhet. Hennes attribut, den vita hermelinen, bekräftar detta intryck. Dessutom var hermelinen en av symbolerna på Lodovico Sforzas vapen. Hermelinen har seniga muskler och betoningen på de förlängda klorna betonar djurets aggressiva karaktär. Målningen omnämns i ett brev från Cecilia Gallerani till Isabella d’Este, daterat den 29 april 1498. Isabella hade bett Cecilia att skicka henne en målning och Cecilia hade svarat att hon var oförmögen att efterkomma önskemålet, eftersom ”porträttet målades år 1484 när jag var mycket yngre och mitt utseende har förändrats.” Porträttet är väl bibehållet och finns att beskåda på Czartoryski-Museet i Krakow.  Två år senare målade Leonardo porträttet ”Isabella d’Este” på kartong. Konstverket är skadat och finns i Louvren i Paris.

”Anna själv tredje” målade Leonardo mellan 1498 och 1499  i Milano. Namnet syftar på jungfru Marias moder Anna och används när hon gestaltas tillsammans med jungfru Maria och Jesusbarnet. År 1987 förövades ett attentat på en skiss, som efter att ha ägts av många, köpts av The National Gallery i London. Originalet hänger i Louvren och är i mycket dåligt skick.

Det finns många teorier om vem ”Mona Lisa ”föreställer. Enligt en teori skulle Mona Lisa vara Isabella av Aragonien, hertiginnan av Milano vid Lodovico Sforzas hov. Enligt några experter skulle mönstret på Mona Lisas dräkt antyda att hon tillhörde ätten Visconti-Sforza. Det skulle dock innebära att den målades redan år 1489. Enligt en annan teori föreställer målningen Mona Lisa Gherardini från Florens. Konstverket är ett av världens mest berömda och så värdefullt att det inte har värderats i pengar. Försäkringsbeloppet anges till 100 miljoner dollar och är enligt Guinness rekordbok världens högst värderade målning. Silkeshandlaren Francesco de Gherardini beställde konstverket år 1503 för att den skulle pryda väggen i hans matsal, men porträttet blev först färdigt år 1507. Beställaren blev otålig och ville inte betala för målningen och Leonardo tog den med sig, när han 1517 flyttade till Frankrike. Kung Frans I köpte Mona Lisa för 12 000 franc och hängde den först i slottet Fontainebleau och sedan i Versailles, varifrån Napoleon I lät flytta henne till sitt privata sovrum i Tuilerierna.

Efter den franska revolutionen flyttades målningen till Louvren. Under det fransk-tyska kriget 1870-1871 gömdes den undan, men återställdes efteråt.  År 1911 anklagades fransmannen Guillaume Apollinaire för att ha stulit konstverket, men han släpptes och målningen ansågs ha gått förlorad. Det visade sig att en museianställd vid namn Vincenzo Peruggia utklädd till byggnadsarbetare hade burit ut konstverket under sin rock. Stölden ska han ha utfört på uppdrag av Eduardo de Valfierno, som i sin tur hade gett en fransk förfalskare i uppdrag att måla reproduktioner som skulle säljas som det saknade originalet, men förfalskaren kontaktade inte Peruggia efter stölden. Tjuven höll det gömt i sin lägenhet under två år och erbjöd sedan en florentinsk konsthandlare konstverket i hopp om att få den utlovade hittelönen. Peruggia greps och Mona Lisa återställdes. Efter att ha blivit utställt runt om i Italien återfördes målningen år 1913 till Louvren. Under andra världskriget flyttades Mona Lisa runt tills det hamnade på Ingres-museet i Montauban. Därifrån flyttades det till Louvren, där det idag återfinns i Salle des Etats i en speciell inhägnad bakom reflexfritt pansarglas efter en syraattack 1956 och en stenkastning, då den nedre delen av målningen skadades.

Efter ett slaganfall 1517 som förlamade hans arm, levde Leonardo i Frankrike i Clos Lucé intill slottet i Amboise som uppskattat geni fram till sin död år 1519.

Lilian O. Montmar

Författare, skribent i Tidningen Kulturen och driver bokförlaget Alerta

Lilians hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta/

Jo, den uppmättes till 42 slag/minut, vilket betydde att jag gått omkring med ilagd krypväxel. Fyra dagar senare fick jag tid hos distriktsläkaren. Det gällde att hålla sig vid liv. Nya tester och resultaten angavs på en handling inlagd i ett igenklistrat konvolut, som jag skulle lämna i sjukhusets akutintag. Du kan gå dit, men ta det försiktigt var de ord jag fick med mig på vägen!

Lyckligt framkommen till akutavdelningen anmodades jag inta plats på en bår. Jag fick uppfattningen att någon person med Gustaf V kroppskonstitution måste ha varit modell vid tillverkningen, men bårens längd stämde inte med kungens. Den var med andra ord för kort. Femtio centimeter av mina långa ben stack utanför. Under fyra timmar låg jag på ryggen och höll krampaktigt fast om båren sidor. Utsikten var anmärkningsvärd och bestod huvudsakligen av mina svarta 45: or som pekade lodrätt upp mot taket. Skorna bröt mot det annars så kliniskt rena, vita rummet. En nästan surrealistisk syn.

Balansakten avbröts, när två sköna sjuksköterskor trädde in i rummet medförande säng på hjul. De bad mig krypa över till sängen, vilken de omgående och på ett skickligt sätt manövrerade vidare med destination övervakningsavdelningen, belägen någon våning högre upp i byggnaden. Jag tilldelades omedelbart sjukhuskläder. Sjukhusmodet den dagen var ljusblå byxor och en knälång, ljusgul skjorta, vilka persedlar förorsakade en plötslig och oväntad fosterlandskänsla i mitt halvtaskiga hjärta, som antagligen ökade tempot med ett eller annat slag. Det var bra. Jag slapp i alla fall att träffa både Armani eller någon annan av killarna i modevärlden. Med vår tids växlingar i den branschen hade säkert kreationen väckt stor uppmärksamhet om den visats på allmän plats. Jag har definitivt inte tid att börja en ny karriär i Paris.

Sängen parkerades i en sal där ytterligare tre patienter låg. Jag kände ingen av dem, men blev väl mottagen. Plötsligt kom en av sköterskorna tillbaka. Hon rakade mitt bröst och anbringade sladdar med sugproppar på min kropp. Sladdarna samlades i en dosa, som enligt uppgift skulle sända radiosignaler till en övervakningsenhet. Jag var därmed installerad. Då kom en ny sköterska. Klockan var 21.00 och hon frågade vänligt om jag hungrig. Det kunde jag inte förneka. Förra tillfället föda intogs var nio timmar tidigare. En varm måltid serverades och jag kände mig verkligen tillfreds och mycket väl omhändertagen.

Under natten höll en av medpatienterna mig vaken. Han talade högljutt i flera timmar, ja det var ett långt, osammanhängande föredrag i angelägenheter som han kände till. Antagligen var den aktuella frågan mycket betydelsefull för honom. Plötsligt gick han oväntat ner i röststyrka. Knappast hörbart informerade han med distinkt stämma om sina problem med cykelekrar! Vilken konklusion en psykoanalytiker kunnat göra av detta resonemang är ännu dolt i dunkel.

På eftermiddagen fick jag besked om att intaget av en av medicinerna skulle ökas. Jag blev sedan utskriven. Antagligen hade jag handlat på ett felaktigt sätt, ty just den dagen stod det ovanligt stilla i skallen på mig. Allmänheten som såg mig måste ha fått uppfattningen att jag var en militärperson som hört kommandoordet: ”På stället marsch!” Plötsligt stod jag där, stampande på samma ställe och vaggande som en fura i de för dagen rådande, starka vindarna. Dagen därpå återgick läget till det normala, eftersom ordinationen rättats till. Yrheten är nu borta och jag känner stor tacksamhet över läkarnas insatser i försöken att hålla mig på ”rätt köl”.

Teckningar: Bo Olsson copywright ©

Rune Skarvik

Författare

Mina kvalifikationer för att skriva det här inlägget är följande. Jag är 78 år gammal. Jag växte upp i Sverige som jag lämnade vid 30 års ålder. Sen har jag bott i USA och Frankrike, där vi bor nu, men, både före och efter 30-årsdagen, rest världen runt – inklusive i födelselandet (där detta skrivs i Stockholms underbara skärgård, där vi har en extra bostad).

Jag jobbar fortfarande och just därför är det här en av de vanligaste repliker jag möter: ”Varför lägger du inte av? Ge plats åt någon yngre”.

Jag brukar svara (när jag gitter) att den som säger så tyvärr är en idiot. Jag jobbar, tjänar pengar – o c h spenderar dem. Därmed ger jag jobb åt killen eller tjejen på systemet där jag köper mitt gin, till taxichauffören, klädhandlaren, och (Ja, det med!) skattemasen. Kort sagt är jag produktiv och därmed nyttig. Om jag istället sitter i ett hörn och tjurar är jag mindre nyttig, helt klart.

Utan att vara särskilt stingslig av mig kan jag tillägga att äldre människor väldigt ofta råkar ut för att yngre personer kanske lyssnar till deras inlägg i en diskussion, men gärna markerar att ja, ja, låt gubbfan snacka av sig så får vi som r ä k n a s framföra våra åsikter efteråt. Man tar för givet att äldre personer inte har något att bidra med: de står utanför verkligheten.

Ja, jag vet att jag drar till hårt. Jag gör det därför att jag har tröttnat på Sverige och svenskarna och deras fördomar gjutna i cement. I Frankrike som, liksom Sverige, är ett land bundet av ett otal regler bemöts äldre personer i allmänhet med stor artighet. Inte nog med det: man lyssnar till dem och argumenterar med dem. För, emot eller mitt emellan; ja, som den gamle vore en jämlike, en helt riktig människa som man varken bör snedställa eller fjäska för.

Det är på samma sätt i USA, bara mer så. Jag vet att jag drar på mig visslingar och burop när jag skriver det jag nu tänker skriva. Men ok. I USA mäts jämlikheten – som så ofta i Sverige – i kronor och ören. Tiggaren på gatan säger inte, som i Sverige: Där går en rik jävel. Troligen har han väl fuskat med skatten. Istället blir det: Där går en som har blivit rik. Det ska jag bli i morgon.

Man tar förgivet att lyckan skiftar, ibland åt rätt håll, ibland åt fel. Men ingen är för alltid inboxad i samma hörn, förväntad att ”veta sin plats”. Istället ser man samhället och – om jag vågar säga det – människolivet som ett dynamiskt skeende. Allt förändras ständigt och så länge det finns förändring, finns det hopp. Varför starta en ny bisniss när man är 75?

En bättre fråga är: Varför inte?

Ulf Nilson

Journalist och författare

I Aktuellt klockan 18 berättar man kort om Oslo, för att efter några minuter prata om EU, därefter lokala nyheter. Ingen information om extra nyhetssändningar, men strax efter börjar man sända direkt från NRK.

Det är glänsande information från NRK. En liten lustig observation från polisens presskonferens. Jag förvånas över att en av de två polismännen är så talför och har så mycket att berätta. Den andra är mycket fåordig. Vid nästa presskonferens har polisen bytt laguppställning, för nu är bara den fåordige med och allt blir mer normalt. Vid den första presskonferensen hör jag en svensk fråga:” Hur kommer det sig att man kommenderat ut så mycket militär på gatorna?”

Klockan 21.00 kommer Rapport, som har samma inledning som Aktuelltsändningarna tidigare med två svenskar som hört smällar i Oslo. Huvuddelen av sändningen i Rapport intervjuas en SÄPO-man och en ”terrorexpert”. För den som följt NRK är tyngdpunkten nu flyttad till Utöya, men inte i Rapport. Här jagar man fortfarande islamister och något samband med Utöya finns inte, trots informationen i NRK.

På lördagen slår SVT till och skickar egna reportrar till Norge. Med reportern med Utöya i bakgrunden hör vi studioreportern fråga reportern: ”Och hur är stämningen vid Utöya och Sundvollen.”

Nu översvämmas SVT: s soffor av politiker och experter som vet och kan mer än norsk polis och norska politiker. Gärningsmannen har varit med i Framskrittspartiet! Det partiet fick i senaste valet 2009 fyrtioen ledamöter i Stortinget och 22,9 % av rösterna. Många potentiella terrorister i Norge.

Nu ägnar sig SVT åt att berätta att Breivik skrivit på Internet och framfört främlingsfientliga åsikter. Hur bevakar SÄPO sådant frågar SVT?

På söndagen börjar SVT nå mer normal nyhetsstandard, även om man har svårt för namnen i det norska kungahuset vid minnesgudstjänsten.

SVT, politiker och experter bör nu ägna sig åt en rejäl självrannsakan. Studera NRK och det imponerande agerandet av Jens Stoltenberg. Vi har mycket att lära av Norge! Händelserna i Norge har skakat mig djupt.

Det som skett är overkligt och ofattbart. Mina tankar går till många norska vänner och kollegor!

Bertil Allard
Har arbetat med handikapphjälpmedelsföretag nästan hela livet och är Styrelseordförande i Hörsam.

Han såg på mig med vänlig, undrande blick, när jag ställde mina frågor om inkomstförhållandena. Hustrun visade sig ha bättre hörsel, eftersom hon genast förstått att det förelåg kommunikationsproblem mellan oss. En stund senare kom hon till vår hjälp och överlämnade en obekant tingest av en konservburks storlek, som var omsorgsfullt polerad. Belysningen från taklampan bidrog till att den gav ett guldglänsande intryck ifrån sig. På kortändan satt ett böjt mässingsrör, cirka 10 mm i diameter. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Hustruns insats bidrog till att mannen genast visade mig ett tandlöst, men ändå vänligt leende, när han plötsligt stoppade rörstumpen i örat.

Denna hemgjorda och minst sagt anmärkningsvärda konstruktion, gav antagligen mannen en stark audiovisuell upplevelse. Han uppfattade obehindrat mina frågor, och hans självdeklaration blev snabbt avklarad. Den unika “hörburken” minns jag så väl. Den borde haft en given plats i något medicinskt museum som en unik, medicinsk innovation på hörselns område. Den burken tillhörde definitivt den svenska medicinhistorien.

Rune Skarvik

Författare

Den första transistoriserade datorn presenterades för sextio år sedan och det kommersiella genombrottet kom femton år senare, men om det ska anses vara nyligen eller för länge sedan kan man tvista om. Persondatorer i lite olika tappningar började sedan marknadsföras för drygt trettio år sedan.

Det företag som jag jobbade på före dagen P är en liten verksamhet i informationsbranschen, och för oss inföll datoriseringen i slutet av 1980-talet. Det var varken tidigt eller sent. Banker, försäkringsbolag och andra företag med mycket sifferhantering datoriserades redan på 1960-talet. Särskilda kylrum med datorer stora som personbilar blev förevisningsobjekt i flera branscher.

Vissa individer som arbetade som skribenter gick också före – jag tänker exempelvis på radio- och tv-journalisten Herbert Söderström, som datorfrälstes tidigt och redan 1983 var en veteran som gav ut boken Min väg till datorn. En annan föregångsperson var Jan Myrdal, som skrev sina manus på IBM-maskiner redan på 1970-talet. Datorns riktigt breda, folkliga genombrott kom dock först efter mitten av 1990-talet, mycket tack vare internet.

Så efter runt tjugo år med persondatorer är de flesta av oss helt tillvanda. Men det är lätt att glömma att en desktopdator anno 1990 vägde 5–10 kilo, hade en hårddisk som inte rymde mer än 40 MB, att bildskärmarna inte var mycket större än en plånbok och dessutom endast svartvita (i vissa fall vitsvarta eller vitblå) och att det bara gick att ha ett program öppet i taget.

Strax före denna tid hade skrivmaskinstillverkarna gjort några sista ryck. Maskinerna blev först elektriska, vilket gav fördelen att alla tangenter slogs ner lika hårt. Före dess fick typarmarna med A och Ö och några till som skrevs med lillfingrarna ofta för lite kraft på vägen mot pappret. Efter en tid uppfann ingenjörerna även en fördröjning som gjorde att typarmarna inte längre fastnade i varandra vid alltför snabb skrivning. I slutet av 1970-talet kom skrivkulan, vars egentliga poäng var att man kunde byta typsnitt på några få sekunder. Ungefär samtidigt dök suddknappen upp. Den var ett fantastiskt framsteg för alla oss som skrev på papper, men för några få vars uppgift det ännu en kort tid var att skriva stenciler var korrekturvätskan – ilsket magenta eller isblå – fortfarande nödvändig.

Den allra sista skrivmaskinen jag hade som arbetsredskap före övergången till dator var en tung pjäs som hade en liten display ovanför tangenterna där det syntes ett par rader text och som kunde komma ihåg en hel sida. I princip skulle det gå att redigera texten innan man lät maskinen börja skriva, men jag fick det aldrig att fungera riktigt bra. Av kolleger förstod jag att det var en vanlig erfarenhet. Maskinen var ett misslyckat försök att förbättra något i alltför många små komplicerade steg utan att ompröva själva grundtanken – men när datorn inom kort dök upp så hade den bytt fot helt och hållet och kom att erbjuda mycket mer användarvänliga lösningar tack vare större bildskärm och att den separerade på skrivdon och utskrift.

När vi datoriserade på jobbet behöll vi ändå ett antal skrivmaskiner. De skulle finnas till hands när datorerna hängde sig så allvarligt att konsulthjälp behövdes, dessutom som reserv när de gick sönder ordentligt och behövde service på verkstad. Men det fanns också ett mer bagatellartat skäl, och det var att skriva kuvert. Faktum är att det dröjde länge innan det dök upp små lätthanterliga etikettskrivare, som gjorde att den som ville ha snygga kuvert äntligen kunde slänga ut den sista skrivmaskinen ur kontorsrummet.

I en garderob i sommarstugan står ännu en välfungerande grön italiensk reseskrivmaskin av märket Olivetti, tillverkad omkring år 1970. Enda svagheten är att färgbandet tappar kraft under årtiondenas lopp. Maskinen är lite mindre och lite modernare än min gamla svensktillverkade mörkgröna Halda från 1950-talet som försvann vid någon flytt.

Nästa steg blir antagligen att skaffa minsta varianten av Macintosh Air, som är mycket liten och lätt och betydligt bättre som portabelt arbetsredskap än alla dessa svårhanterliga surfplattor som fungerar bäst för mediekonsumtion och spel.

Vart vill jag komma med allt detta? Jo, att de senaste femtio– sextio årens tekniska utveckling har varit inte bara fascinerande utan rent ut sagt underbar för alla oss skrivande människor. Det behöver framhållas ibland.

Björn Fjæstad

Publicist och samhällsforskare

Boken fick stor uppmärksamhet och såldes i en för den tiden stor upplaga om 30 000 exemplar. I boken målas riktlinjer upp för ett WLSR på svenska, RFSU.

Ett år därefter bildades Riksförbundet för sexuell upplysning och den 15 oktober 1933 öppnades den första rådfrågningsbyrån på Regeringsgatan 49 i Stockholm i en mörk lokal. Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning var budskapet. Man visade även en upplysningsfilm om kolare i Norrlands vida skogar, där folk frös i otätade enrumshus av ohyvlat virke byggda direkt på marken och om familjer med små barn som levde under karga förhållanden.

Två år senare samlar RFSU en kvarts miljon namn i protest mot att lagrådet fällt ett förslag att tillåta sociala skäl för abort och tre år senare stoppas preventivlagen nästan helt. 1942 förkunnades att sexualundervisning borde införas på skolschemat och staten började starta kurser om undervisning i sexualkunskap för lärare i Jakobsbergs folkhögskola. Rektor Kronholm från Malmö ledde undervisningen och delade ut en lärarhandledning. År 1954 hölls den fösta sexualkunskapslektionen i radio och året därpå blir sexualundervisningen obligatorisk i alla svenska skolor. Men prästerskapet bjöd motstånd, talade om ungdomens förfall. ”Gud tänder liv, inte tvärtom!” Svaret blev: ”Måhända använder han sig av en sädescell…”

Ottar berättar i sina memoarer om en av föreläsningsturnéernas största segrar. ”Det var i Tornedalen, ”dalen som gud glömde” kallade arbetarna den. Varken arbetarrörelsen eller RFSU hade ditintills kunnat göra något mot den kompakta majoriteten av pingstvänner och okunnighet. Men nu hade det kommit en ny lärare som gått på Dr. Wintzells kurs i Stockholm. Han ställde skolan till förfogande och kallade skolstyrelse och lärare till en föreläsning om behovet av sexualupplysning. ”De blev så förtjusta att de bad oss stanna till nästa morgon för att tala inför skolbarnen.”

Lis Asklund var rödakorssyster och legitimerad sjuksköterska. Hon hade studerat vid Florence Nightingales internationella center i London. Efter studierna blev hon en av Sveriges första sjukhuskuratorer. Hon deltog i abortutredningen 1950 och startade redan i början av 1940-talet en rådgivningsbyrå för kvinnor som sökte abort. Dessutom byggdes ett mödrahem för 1100 kvinnor utanför Svartsjölandet, som drevs med hjälp av gåvor av alla slag.  En adoptionsbyrå grundades också.  Det skulle dröja till 1970 innan resten av preventivlagen föll och det blev tillåtet att sälja kondomer fritt i Sverige.

I början av 1900-talet stred kvinnor för rösträtt och ett värdigt liv. Idag suckar många åt begreppet feminism, fast det lett till stora framsteg. När Ottar lämnade jordelivet år 1973 hade hon uppnått en aktningsvärd ålder av 87 år. Man säger ofta att en ensam människa inte kan åstadkomma förändring. Men om man betänker hennes mod att bryta tystnaden och tala om något så tabubelagt som sexualiteten, baxnar man. Kvinnor kan! Det bevisar hennes levande livsverk.

Lilian O. Montmar

Författare, skribent i Tidningen Kulturen och driver bokförlaget Alerta

Lilians hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta/

Tonvikten är på det genomsnittliga och alldaglig. Bland synonymer finns ordinär, frekvent, medioker, traditionell, konventionell – ord som känns lite gaddlösa jämfört med de mer sprudlande ”enastående, exceptionell, originell, extraordinär, speciell, påfallande och utomordentlig” som finns bland synonymer till ovanlig.

För stora förväntningar på vad livet ”borde” vara gör det svårt att se värdet i livet som det är. Jag läste följande i en gammal tidning.  Rubriken var ”En vanlig dag”. Det fick mig att tänka till.

”Bara en vanlig dag.  En vanlig dag!  Vilken skatt!  I krigstider och när döden lurar runt hörnet har folk begravt sina händer i myllan och kommit ihåg dagar som denna.  I tider av sjukdom och plåga har folk begravt sina ansikten i kudden och gråtit i saknad av detta. När människor har tvingats utstå ensamhet och avsked har de spänt väntat på detta. I tider av hunger, hemlöshet och misär har människor lyft sina händer mot himlen och överlevt för att få uppleva detta. Vanlig dag, låt mig vara medveten om vilken skatt du är. Låt mig inte hasta förbi dig i strävan efter en perfekt morgondag. Låt mig vara i dig medan jag kan, för livet kommer inte alltid att se ut så här.

En dag är det kanhända jag som begraver mina händer i myllan eller mitt ansikte i kudden, väntar i spänning eller lyfter mina händer mot himlen och önskar mer än allt annat att du ska komma tillbaka”. När man inte kan se värdet i det vanliga kan man heller inte se dess potential.

Denna text var ett utdrag ur Patricia Tudor-Sandahls bok En given väg (W&W 2006)

Boken kan beställas från författaren:  www.tudorsandahl.se alt. patricia@tudorsandahl.se

Patricia Tudor- Sandahl

Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut

Hon tog omedelbart avstånd från sin ”blå period” och målade över de flesta dukarna med betydligt mjukare pastellnyanser.

I år var det min tur att opereras för grå starr. Det är ett kirurgiskt ingrepp som lär vara det vanligaste i vårt land och jag var inte det minsta orolig i förväg. Men jag var nyfiken – hur skulle min syn påverkas? Tänk om jag skulle upptäcka att bilderna jag bearbetat på datorn hade helt tokiga färger?

Den första operationen, på höger öga, var snabb och problemfri – in och ut på sjukhuset på en timme. Inom en vecka märktes en definitiv förbättring av mitt distansseende på höger öga och jag behövde inte längre glasögon vid datorn.

Nu har det gått fem dagar sedan den andra operationen. Den tog lite längre tid, eftersom det blev något fel på en av apparaterna som läkaren använde för att ta bort den gamla linsen, men så småningom löstes problemet och proceduren kunde fullföljas.

Det tar några dagar, kanske veckor innan ögat vänjer sig vid den nya linsen och man upptäcker effekterna på ens seende. I dag kunde jag plötsligt läsa tidningen utan glasögon! Jag var beredd på att jag skulle se bra på långt håll men trodde att jag skulle behöva glasögon för läsning och dylikt och var helt inställd på att boka tid hos optikern för att prova ut läsglasögon. Men nu verkar det inte behövas! Ett mirakel för 320 kr (första operationen gick på frikortet)! Tack, svenska sjukvård!

PS. Mitt färgseende verkar inte ha påverkats alls, tack och lov.

Ragni Lantz

är USA-utbildad journalist med arbetserfarenhet från bland andra Ebony och Jet i USA samt Veckoposten och Sändaren i Sverige.

I detta inlägg får ni gärna kommentera med förslag på personer som ni skulle vilja se som bloggare på Seniorbloggen. I slutet av augusti kommer bloggens nya layout stå klar och efter att ha tagit en smygtitt på denna kan jag lova er att Seniorbloggen kommer då inte bara vara Sveriges bästa blogg utan även den snyggaste.

Ni kan nå mig på mailen om ni har några frågor: rebecca@seniorbloggen.se

Vi hörs snart igen!

/Rebecca Unnerud, redaktör på Seniorbloggen

Annat var det med barnomsorgen, där var många engagerade, där stoppades inga huvuden i busken. Det är som om man tror att det inte går att förändra. Att man får finna sig som tidigare generationer har gjort. Eller också vill man inte tänka på ålderdomen, det är obehagligt. Det får lösa sig när den dagen kommer.

För tre år sedan kom vi ut med skriften ”Vi vill inte bli gamla – som äldreomsorgen ser ut idag” (SNS 2008). Vi har följt upp den på olika sätt i debatter och seminarier och nya frågor har väckts. Därför har vi gjort en ny debattskrift: ”Säg ifrån! Det händer för lite i äldreomsorgen”.

Vi utgår från ett upprop ”Vi vill vara myndiga människor – hela livet” som har skrivits under av över 200 människor med olika politisk bakgrund. Uppropet finns på seniorbloggens hemsida: www.seniorbloggen.se

Att få vara myndig innebär för oss att vi vill ha valfrihet att välja äldreboende där vi känner oss hemma. Vi vill också påverka hur det ska bli i förväg. Att veta villkoren i förväg har varit viktiga principer inom socialförsäkringen, varför ska inte det gälla också våra sista år inom socialtjänsten? Vi vill ha besked om vad samhället kommer att klara och vilket ansvar vi själva måste ta.

Hindren för valfrihet är både tankemässiga, ideologiska och tekniska. Den rådande uppfattningen tycks vara att när vi blir riktigt gamla och kommer till äldreboende då ska vi alla vara lika och behandlas lika. Det är mest rättvist. Men varför då? Är det rättvist att man inte längre får använda sina pengar till att köpa tilläggstjänster, mat och service som man är van vid? För att man har blivit gammal. Det är dags att starta en diskussion om vad som är rättvisa i dagens samhälle och inom äldreomsorgen.

För att göra valfrihet möjlig måste lagen om valfrihet göras obligatorisk och äldrepeng införas. Med ”äldrepeng” menar vi värdet av den omsorg som samhället kan stå för. I valfriheten ingår att vi ska kunna välja utförare. En del menar att det är ”fult” med privata utförare som kan göra vinst på vården. Men varför tillåter vi då att läkemedelsföretagen gör vinster? Självklart kan vi inte acceptera bolag som inte betalar skatt och som inte har en affärsidé som innehåller annat än högsta möjliga vinst. Men en viss vinst måste man tillåta utan den kan ingen driva bolag. Kommunernas omsorg kostar lika mycket som de privata företagen. Men vad gör de med de pengar som motsvarar vinst i bolagen? Varför utgår man ofta från att kommunerna alltid är effektiva? Det är de inte.

Vi tror på ökat utbud och många alternativ när det gäller olika boendeformer. Då kan så kallade livsstilsboenden växa fram. Det innebär att var och en kan finna ett boende som stämmer med värderingar och livsstil. Det kan vara ett sätt att lösa rättviseproblemet. Idag finns vissa embryon, äldreboenden för vissa språkgrupper, för funktionshindrade, för religiösa och för djurvänner. En omsorg som tar hänsyn till äldres olika behov och önskemål kan gynna utvecklingen av en bredare tjänstesektor. En utvecklad teknik och kompetens kan till och med bli exportvara.

Våra politiska partier säger sig alla stå för valfrihet – om än med litet olika definition av det begreppet. Man lovar än den ena än den andra kvalitetsförbättringen som svar på reportage som visar på missförhållanden. Men inget parti har gjort eller förordar en ordentlig genomlysning av vad vården i framtiden kommer att kosta. Och hur den ska betalas. Sveriges kommuner och landsting har gjort ett berömvärt försök att uppskatta kostnaderna och översatt dem till nödvändig kommunalskattehöjning. Den är av en storlek som är omöjlig.

Tilliten i samhället och till den generella välfärdspolitiken, som vi är anhängare av, mister sin trovärdighet när ett av samhällets viktiga problem försummas på detta sätt. Vi tycker att mycket talar för att vi bör införa en äldreomsorgsförsäkring. Det skulle skapa trygghet att veta vad vi har för rättigheter den dag det behövs.

Men låt oss också tänka i nya banor när det gäller hur vi ska bryta upp våra institutioner och öppna upp dem mot samhället. Forskaren Peter Westlund talar om Salutogen Design, ett synsätt som sätter det hälsofrämjande i fokus till skillnad mot dagens synsätt som har sjukdom och förluster som utgångspunkt.

Läs vår skrift! Var med och bilda opinion! ”Säg ifrån! Det händer för lite i äldreomsorgen”.

Skriften kan beställas från:

Cebastos AB

Jan Inghe-Hagströms torg 10

120 71 Stockholm

Tel: 08 6860668

b.rollen@telia.com

Berit Rollén och Monika Olin Wikman

Glädjande många parlamentsledamöter kom och lyssnade.

Att man valt ämnet läkemedel och äldre som tema för den här dagen beror på att olämplig läkemedelsanvändning ingår i begreppet Elder Abuse och att europeiska läkemedelskontrollen (EMA) i London nu fått ansvar för att se till att läkemedel som används av äldre också är utprövade på denna åldersgrupp.

Seminariet inleddes med en presentation av EMAs nya strategi beträffande läkemedel för äldre. Den följdes av presentationer av och debatt mellan företrädare för geriatrik, industri och AGE som alla utifrån sina utgångspunkter bejakade vikten av att läkemedel utprovas på den största konsumentgruppen, nämligen äldre. Nya metoder måste dock utvecklas för hur man ska kunna bedöma effekten av nya läkemedel på multisjuka äldre som använder andra preparat.

Mitt eget föredrag hade rubriken Pharmaceutical and medical abuse: a toboo. Jag började med att belysa problematiken kring äldres läkemedelsanvändning genom att visa statistik över oftast rapporterade läkemedel till WHO: s biverkningsrapportcentral i Uppsala för år 2010. För gruppen 80 år och äldre var det fem blodförtunnande medel, ett hjärtpreparat som använts sedan slutet av 1700-talet, två medel mot infektioner, ett urindrivande och ett som på grund av allvarliga biverkningar avregistrerats för fem år sedan. För dessa läkemedel är det väl känt att doseringen är viktig för att undvika komplikationer. Viktigt är också att veta vilka andra läkemedel de inte ska kombineras med. Därefter redovisade jag svenska siffror över hur vanligt det är att fler än tio läkemedel, olämpliga läkemedelskombinationer och för äldre olämpliga läkemedel skrivs ut till människor 80 år och äldre i Sverige. Jag avslutade med vad som behöver göras för att förbättra situationen både när det gäller läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal samt äldre själva. Slutsats – vi ska inte behöva se så många läkemedelskomplikationer bland äldre. Vi vet hur man ska göra men det görs inte.

Sedan fortsatte jag till EMA i London där jag fick höra ett mycket tänkvärt föredrag av prof. J.P. Baeyens från Luxemburg. Det hade rubriken Active and Healthy Ageing Innovation Partnership. Han började med att konstatera att vi lever i en period med stora motsägelser. Människan bär på en gammal dröm om ett långt liv. Nu har vi fått det men samtidigt breder ålderismen ut sig som aldrig förr. Från 1960 till idag har vi i västra Europa, Nordamerika och Australien ökat vår livslängd med tre månader varje år vilket motsvarar en vinst på fem timmar varje dygn. Trots att vi lever längre och längre går människor i pension tidigare och tidigare (undantag Sverige min anmärkning.) När Tyskland la fast pensionsåldern till 65 år för 120 år sedan var medellivslängden 46 år. Det var inte så många som blev 65 år. Trots jämställdhetssträvanden under 1900-talet så har könsskillnaderna mellan äldre kvinnor och män blivit mer och mer uttalade. Medan sjukhusen är fulla av äldre patienter så finns där inga geriatriker utan de äldre behandlas av organspecialister som inte har någon kompetens i geriatrisk medicin. Medan läkemedel är testade på unga vuxna i snitt 50 år gamla så används de av mycket gamla människor, i snitt 80 år gamla. Värdet av många läkemedel bedöms utifrån hur många års överlevnad användningen av dem bidrar med. Men för människor som är 85-90 år, vad betyder fem års överlevnad? Här är det snarare livskvaliteten under behandlingen som är viktig. Och så avslutade han med att förändringar på det här området är en trängande nödvändighet.

Veckan avslutades för min del på Sveriges Pensionärsförbunds (SPF) kongress i Ronneby. Där höll ordföranden Karl-Erik Olsson ett bejublat tal. Han inledde så här:
”Efter tre år som ordförande i SPF börjar jag förstå. Efter att ha avverkat skog som jag själv planterat börjar jag förstå. Efter att den gamla generationen har försvunnit och barnbarnen växer upp börjar jag förstå. – Jag är gammal. Och jag är stolt över det!”.

Talet kom sedan att handla om ålderism, aktivt åldrande, pensionering och pensionsålder, äldres inflytande i demokratiska församlingar, häls – och sjukvårdsbehov, pensioner och skatter.

Dessutom har tanken funnits att vinstintressen skulle kunna påverka dessa områden på ett ogynnsamt sätt. Till dessa områden hörde bland andra förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg och socialt skyddsnät. Numera läggs dock anbud ut för försäljning på även dessa skyddade behov. Allt tycks vara möjligt. En hel psykiatrisektor säljs ut. Ett sjukhus. Dagis. Äldreboende. Sedan tidigare kan reklam-TV göra avbrott i filmer och andra kulturprogram, utan hänsyn till tittarens behov. Snart läggs antagligen reklamsidor in var tionde sida i böcker. Posten finns inte längre, fast behovet fanns. Apoteken är nu uppsplittrade på olika bolag med fantasinamn som Doktor Frisk eller Snabbapoteket.  De har olika telefonnummer, vilket gör att man har svårare att hitta rätt. Snart är säkert Systembolaget uppköpt av Fina Flaskan och Vinkorken. Människor säljs redan på trafficking-marknaden. Organ kan säljas, liksom nyfödda barn. Snart säljs föräldrar, syskon och mostrar.

Det allvarliga är inte de olika systemen i sig – kommersiellt eller offentligt – utan de konsekvenser i attityd som vinstintressena obönhörligt för med sig. Allt är till försäljning. Marknaden styr. Även om regeringen säger sig vara emot skyhöga bonusar och även om partiledarna är mänskliga och trevliga, så är den oreglerade vinstmarknadens praktik hård och omänsklig. Klassklyftorna ökar och solidariteten minskar. Solidaritet finns inte på den vinstdrivande marknaden. Ingen vill lägga anbud på den. Inte på medkänsla för andra heller.

Det är inte den privata marknaden i sig som är problemet. Jag har själv varit privatpraktiker länge, eftersom psykoanalys i stort sett bara funnits inom privat sektor. Jag får min lön på samma sätt som om jag arbetat för landstinget. Vinstintressena inom områden som sysslar med grundläggande behov är problemet. Vinstintressena säljer ut medmänskligheten. Skolor kan vara privata, om de drivs utan vinstintressen. Däremot kan man sälja möbler, kylskåp, böcker och andra prylar med vinstintressen, men när människor är inblandade händer något annat. Människors grundläggande behov görs till objekt på marknaden istället för att respekteras och skyddas som okränkbara.

Därför bör vi ha en motståndsrörelse mot alla begrepp och ord, som förvandlar oss till ett marknadsobjekt. ”Sälja in”, ”produkt”, ”kund” och så vidare. Jag efterlyser gärna bidrag från alla som läser det här. Vilka ord ska vi vara vaksamma och göra motstånd mot?

Tomas Böhm

Psykoanalytiker, läkare och författare

Så tog kriget äntligen slut. Röda Korset och andra hjälporganisationer från vårt land begav sig över till Tyskland och gjorde beundransvärda insatser. Fartyg ankom lastade med frigivna fångar från de tyska koncentrationslägren. Mottagarna fick se en otäck syn, när dessa människor steg i land. Många av dem lade sig ner genast ner och kysste marken i sin glädje över att ha sluppit ifrån vistelsen i fånglägret. Några klarade inte av sitt möte med Sverige. De dog på kajen och är nu begravda i svensk jord.

De flesta hade bristsjukdomar, var utmärglade och i ytterst dålig kondition. Resan över Östersjön hade varit mycket ansträngande och ett flertal av de hade avlidit under sjöresan. Överlevande fördes till badinrättningar, där de rengjordes från ohyra och smuts. När de fick se badinrättningens duschar, utbröt genast panik, ty de erinrade sig fånglägrets badinrättningar, som istället varit avrättningsställen. Sedan en badmästaren visat att någon risk inte förelåg att duscha, kände alla sig övertygade och uttryckte istället sin glädje över att få tvätta sig rena. Fångkläderna brändes upp och alla utrustades med nya kläder och personliga ting.

Städernas skolor utnyttjades för inkvartering. Höga, dubbla staket restes för att förhindra kroppskontakt mellan de inkvarterade och nyfikna besökare, som företrädesvis begav sig till förläggningen efter sina arbetens slut för dagen. Många personkontakter knöts och vänskap uppstod. Efter en tid fick de inkvarterade lämna förläggningarna. Många tog tillfället i akt att invitera de nya vännerna till sina hem. Dessa besök blev mycket uppskattade, eftersom de flesta under låg tid inte vistats i något hem på flera år. Alla hade de tillbringat sina dagar i fånglägrens smutsiga och överfulla baracker.

För egen del fick jag kontakt med den 19-årige Olivier från Marseille. En kväll inbjöds han till middag i vårt hem. Ja,  det blev en riktig fransk afton. Mina föräldrar serverade vin till maten, vilket inte var så vanligt förekommande i de svenska familjerna under krigsåren. Efter måltiden spelade min mor franska melodier på familjens piano. Vi pojkar blev vid detta tillfälle överens att upprätthålla kontakten genom brevväxling, som kom att pågå under många år och upp till vuxen ålder. Genom livets olika skeden inom familj, arbete, förflyttningar och liknande omständigheter, rann tiden iväg. Många brev blev skrivna, men nya sammanträffanden kom inte till stånd. Tiden mellan breven blev allt längre och slutligen upphörde de helt.

I en av mina skrivbordlådor låg under alla år ett stort brunt kuvert innehållande fotografier, brev, inbjudningar och annat, som Olivier översänt. Varje gång jag såg kuvertet, gick tankarna till honom och hur han hade det. Slutligen beslöt jag mig för att ta reda på hans adress. I detta fall var jag priviligierad. Jag tog nämligen kontakt med en svensk poliskollega, som hade sin verksamhet förlagd till Interpol i Paris. Jag ombad honom att söka rätt på Oliviers adress. Efter en tid kom det efterlängtade beskedet. En dagsfärsk hälsning från Olivier, som då bodde i de mest exklusiva kvarteren i Paris. Ett nytt brev sändes iväg och kontakten var åter knuten. Vid planering av en resa till Paris, mottog jag ett brev vari Oliver meddelade att han pensionerat sig och flyttat till Rivieran! Det var tråkigt, ty jag hade verkligen sett fram emot att få träffa honom efter alla år.

Något år senare besöktes vänner under en resa med bil i Provence. Det inträffade exakt femtio år efter mitt möte med Olivier. Beslut togs om att ta tillfället i akt att sammanträffa med honom. Han bodde strax öster om Marseille. Efter mycket letande fann jag slutligen det bostadsområde där han bodde. Hela området var ingärdat med ett högt staket. Vid entrén befann sig en vaktman uppehållande sig i ett vakthus. Efter att ha förklarat ärendet, öppnades grinden och tillsammans med min hustru och vårt barbarn Malin, kunde vi åka in i ett mycket vackert område med stora eleganta villor med omgivande planteringar, allt uppfört på en bergssluttning.

En stund senare stod vi framför en uppfartsväg som ledde till Oliviers hem. Hans stora villa reste sig högt över oss. Den var uppförd på en platå, som blivit insprängd i berget. En hög trappa ledde upp till ytterdörren. Malin sprang lätt dit upp, tryckte på ringledningsknappen och plötsligt öppnades dörren och framför våra ögon stod Olivier. Jag kände genast kände igen honom, men naturligtvis hade han åldrats under de gångna femtio åren. Han såg oförstående ut, då han betraktade oss, men sedan Malin på franska språket frågat honom, om han kände igen någon av oss tre, svarade han genast:

– Nej!

När Malin berättade, att hennes morfar, Rune Skarvik, stod där nere under dem, sprang han genast ner för de många trappstegen, omfamnade mig och hälsade oss välkomna till sitt hem. Detta hem var exklusivt inrett i tolv rum, kök, vinkällare och mycket annat, inte minst hade villan ett vackert beläget med vid utsikt över Coté de Azur.

Under vår samvaro berättade Olivier, att han numera dragit sig tillbaka från ett aktivt arbetsliv, men att han alltjämt hade vissa konsultuppdrag inom affärsbranschen, kompletterat med ett politiskt uppdrag. Motionssporten var golf och av den anledningen var han för dagen iklädd så kallade knickers och rutiga strumpor.

Vi samtalade om hur våra liv gestaltat sig, om barn och barnbarn och mycket annat. I mitten av 1970-talet hade han besökt Sverige med ambitionen att söka upp mig, men tyvärr blev inte något möte av den gången. Plötsligt reste Olivier sig upp från sin plats, lämnade rummet och återkom med en skokartong. I denna förvarade han sina minnen från första Sverigevistelsen. Där låg bilder från mitt föräldrahem och min familj, men också ett telegram, vari mina föräldrar önskat honom lycka och framgång i livet. Han pekade på telegrammet och sa:

– Jag har haft mycket stor lycka i livet.

Oliver berättade vidare, att han efter sin ankomst till Sverige från vistelsen i Tyskland, hade ökat hela femton kilo i vikt! Han satte åter på locket till kartongen och sade på tydlig svenska:

– ”Kriget är slut! Tack så mycket.” Några fraser han kom ihåg från Sverige.

Den magre, bleke nittonåringen, som jag mötte för så många år sedan, hade klarat sig väl i livet, trots oangenäma upplevelser. Vårt möte avslutades och vi blev överens att cirkeln nu var sluten och att alla frågetecken rätats ut. När jag lämnade hans hem, uppstod en känsla av lättnad och tillfredsställelse i mitt bröst. Alla tankar jag haft under åren hade plötsligt blivit besvarade. Livet går vidare med hopp om att kanske åter få träffa honom i framtiden.

Rune Skarvik

Författare

Jag bankade i katedern och sade med hög röst: ”Ni får larma i tio minuter, sedan får jag tala i tio”. Med klockan i handen lät jag dem hållas i tio minuter. Då steg jag upp. En blick på de inbitna ansiktena sade mig att här fick man börja med något som kunde fånga dem. Tio minuter senare: ”Det var om det jag tänkte berätta för er, men nu ser jag att mina tio minuter har gått, så det får väl vara.”

”Tala” Jo, tala!”

Absolut tystnad. Då började jag regelrätt skolundervisning. Innan vi vet ordet av har två timmar gått. Då jag frågar om det är något de tycker jag inte skulle ha sagt och i så fall vad, svarar ordförande i skolstyrelsen: ”Om hon stannar i morgon får hon skolorna.”

”Javisst”, instämmer publiken.

”Naturligtvis stannar jag”.

Många kvinnor vågade inte komma till mötena. De övertalade sina män att stanna hemma och att sitta barnvakt. Ibland hade kvinnorna barnen med sig. Efter föreläsningarna stod folk bakom knuten och ville ha hjälp med att prova in pessar. ”Jag föder för kyrkogården”, sa en kvinna. ”Mina senaste sex barn dog på åtta månader av barntuberkulos”. Hon och de andra fick sina pessar inprovade. Det var som att rädda människoliv. Tiggande ögon och tiggande läppar: ”Kommer du tillbaka? Jag har en syster som du också måste hjälpa, en hustru – de måste få tala med dig. Du glömmer oss väl inte?”

Lördagen den fjärde november 1922 inleddes en ny epok i svensk historia. Tidningen Arbetaren startade en kvinnospalt med Elise Ottesen-Jensen. Hon informerade om den höga andel kvinnor (20 %) som efter forsterfördrivning blivit sjuka och tvingats läggas in på sjukhus med hög feber och efteråt fått sviter. Många unga flickor dog efter ingrepp. Av 1200 fosterfördrivningar som genomfördes av kvacksalvare var 100 kvinnor inte ens gravida.

Men frågorna som hon tog upp föll inte tidningsherrarna på läppen och snart var spalten om frågorna om kvinnans rätt till lagfäst skydd för moderskapet, rätt till preventivmedel, förlossningshjälp och smärtlindring på sjukhus ett minne blott. Men Elise Ottesen-Jensen lät sig inte tystas. Hon startade tidningen ”Vi kvinnor” med artiklar och intervjuer med läkare och förespråkare för sexualupplysningsfrågor.

Anton Nyström var den som först fick ordet i tidningen. Han hade kämpat mot lagen, men bara kunnat stoppa den till en del. Han hade fått riksdagen att förstå, att kondomer var det enda skyddet mot smittosamma könssjukdomar och därför lät man bli att förbjuda försäljningen. Eftersom pessaret var förbjudet, förblev det ett okänt preventivmedel för många. Men många läkare gjorde som Anton Nyström, provade ut pessar på läkarmottagningarna. Dessa läkare höll också föredrag i föreningslivet. ”Vi kvinnor” hann komma ut i 16 nummer innan den gick omkull 1925. Men Elise Ottesen-Jensen gav inte upp. Sedan hennes första resa till Grängesberg 1923 blev hon en känd agitator inte bara i sexualfrågan utan hon drev också frågan om att få kvinnor att bilda fackföreningar. Hon gav ut broschyrer och bar själv med sig dem till mötena. Fortsättning följer…

Lilian O. Montmar

Författare, skribent i Tidningen Kulturen och driver bokförlaget Alerta

Lilians hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta/

Ole berättade, att han några dagar tidigare efter en längre resa avmönstrat ett fartyg. Han var pratsam men också en underhållande bekantskap. Jag satt tyst och lyssnade. Ole höll sitt ölglas i ett fast grepp. Innan han skulle dricka ur detta, fördes glaset i vida cirklar över den väl slitna bordsskivan. Min nyfikenhet ökade efter hand och slutligen fann jag mig föranlåten fråga om anledningen till detta ceremoniliknande beteende. Med stor inlevelse berättade han sina innersta tankar om en kvinna, Helen, som han sammanträffat med i Seattle. Hennes släkt hade i generationer haft denna sed. Efter hand som berättelsen fortskred, antog hans ansiktsuttryck en allvarlig min. Ole kom in på Helens familjeförhållanden. Hon var nämligen gift och hade sex barn, som hon ensam drog försorg om. Maken avtjänade ett längre fängelsestraff. Helen hade gjort ett outplånligt intryck på honom och han var djupt intresserad av kvinnan. Efter att ha åhört Oles berättelse en god stund, tackade jag för sällskapet och lämnade lokalen.

Dagen därpå ställde jag åter mina steg till hamnkrogen i förhoppning om att åter få träffa Ole, som kanske kunde berätta något annat ur sitt säkert händelserika liv. Han fanns inte i lokalen, men en stund senare steg han in där. Jag bjöd honom plats vid mitt bord. Ole satte sig, beställde ett glas öl och blev sedan tyst, stirrande in i motsatta väggen. Kanske något uttråkad förde jag mitt ölglas i cirklar över bordskivan. Plötsligt stirrade Ole mot min hand och frågade:

– Varför gör du dessa rörelser med glaset?

– Vad skulle jag svara? Tydligen kände han inte igen mig från föregående dag så jag förklarade skämtsamt att Helen i Seattle alltid gjorde så.

– Känner du Helen i Seattle? utropade Ole med hög röst.

Plötsligt upphörde alla samtal i den annars så bullriga lokalen.

– Får vi påfyllning, ropade Ole.

De övriga gästerna återgick efter hand till sina samtal. Ole blev märkbart upprymd efter min påstådda bekantskap med Helen.

– Här seglar jag jorden runt och så träffar jag dig här i Genua – och du känner Helen. Fantastiskt! ropade han.

Ole kompletterade sin berättelse om Helen. Då och då sköt jag in några av de upplysningar han berättat för mig dagen innan. Ole blev allt mera fascinerad över vårt sammanträffande, eftersom jag så väl kände till Helens familjeförhållanden.

Då jag slutligen lämnade lokalen, tänkte jag över detta möte. Mitt skämt hade utvecklats till ett för Ole allvarligt ämne, som han var djupt engagerad i. Han sov säkert den natten, lyckligt drömmande om sin vän i Seattle. Skämtet hade fört något gott med sig, eller hur? Men om Ole ånyo träffar Helen och berättar om vårt möte i Genua, undrar hon säkert över vem Rune Skarvik är.

Semestervistelsen i Italien hade lidit mot sitt slut. Tillsammans med hustrun begav vi oss norrut med bil, lämnade Italien och fortsatte ett tiotal mil in i Schweiz, då tiden ansågs lämplig för en kaffepaus. Bilen stannades på en skuggig parkeringsplats, avgränsad från vägen med en rad buskar. Kaffet hade just blivit upphällt i kopparna, då en personbil efter häftig inbromsning stannade på parkeringsplatsen mitt emot. En man med svart, långt hår öppnade bildörren och då fick vi höra en skrällig popmusik på hög ljudnivå, som vällde ut över området. Vi häpnade över mannens klädsel. Den var så färgrik att en kameleont skulle ha fallit i gråt av mindrevärdighet.

Han lämnade bilen och tog sikte på ett buskage. Samtidigt öppnades de båda bakre bildörrarna och ut på vägen steg tre kvinnor, iklädda en grå, fotsid klädnad med huvuddok. Vi fick uppfattningen att de tillhörde en nunneorden, men ändrade oss genast då ”nunnorna” som på ett givet tecken började dansa en rytmisk dans i takt med musiken. Storögt bevittnade vi den oväntade händelsen. När musiken tystnat återkom mannen, som knäppte gylfen på sin väg från buskaget. Sällskapet steg åter in i bilen, som eter en rivstart lämnade platsen.

Tysta och förundrade satt vi kvar, drack upp det kalla kaffet och blev samtidigt överens om att något liknande hade vi aldrig tidigare sett – vi hade båda blivit en upplevelse rikare.

Rune Skarvik

Författare

Han hade redan avtjänat två fängelsestraff i Sverige för att ha uppmanat svenska soldater att inte ta till vapen mot Norge vid unionsupplösningen 1905. I Danmark hade Elise Ottesen-Jensen lärt känna redaktören för den danska syndikaliströrelsen Christian Christensen. Han reste runt i Danmark och höll föredrag om preventivmedel och om barnbegränsning som ett led i klasskampen och kvinnans jämställdhet med mannen. I Sverige fick hon kontakt med Albert Jensens gamle kåkfararvän, Hinke Bergegren.

Det var 1910 i storstrejkernas tid. Hinke var ungsocialist, fredskämpe och feminist, aktiv i kampen för kvinnors politiska, ekonomiska och sexuella rättigheter. I sitt tal ”Agitation för Kärlek utan barn” riktade han sig främst till kvinnorna och hans idéer tände en anarkistisk brandbomb. Talet spreds som en löpeld över landet i form av en broschyr i 50 000 exemplar. Myndigheterna var rädda att Hinke skulle få med sig ungdomen och kvinnorna och orsaka revolution, när han proklamerade att arbetarkvinnorna skulle vägra att föda barn. Svaret blev ett hopkok av en lag som förbjöd upplysning om kondom och pessar. Då fortsatte Hinke sin odyssé med att istället lära ut avbrutet samlag, coitus interruptus. Hinke hade brutit ett tabu som var förutsättningen för att Elise Ottesen-Jensen kunde fortsätta att tala öppet om födelsekontroll.  Han hade lagt ut mattan och berett vägen för det som senare skulle bli Elise Ottesen-Jensens livsverk, RFSU.

På hösten 1936 genomförde Elise Ottesen-Jensen en föreläsningsturné i Lappland. Ett storartat förberedelsearbete hade utförts av läkare, barnmorskor, lärare och olika organisationer. Min mamma berättade att ”Ottar”, som hon kom att kallas, reste land och rike runt för att hjälpa kvinnor och män med det som ingen vågade tala öppet om. Tabut handlade om hur man kan skydda sig mot ofrivillig graviditet.

Med Elise Ottesen-Jensens egna ord:

”Plötsligt hade jag hela fotbollspubliken omkring mig. En kärring som stod och skrek på ett stenröse om fosterfördrivningar – bättre söndagsunderhållning kunde de ju inte få! De satt, de stod och de låg på gräset runt omkring mig. Och så berättade jag om den lag som vi kämpade för att få ändrad och som vi fick ändrad året därpå.

Uppe på kullen låg några små skogshuggarkojor, där männen logerade. Jag blev bjuden på kolbullar. Då måltiden var över samlades man utanför en av kojorna. Jag hissades upp på taket, varifrån jag lade ut texten. ”Vad är ni för slags karlar, som håller till godo med sådana lagar som preventivlagen och fosterfördrivningslagen? Är det för att ni inte vet bättre eller för att ni inte är verkliga karlar?” Nedanför mig hade jag ett 30-tal män. Andedräkten stod som ånga ur munnen, så kallt var det. Inpass och frågor berättade för mig hur intresserade de var. Själv stampade jag med fötterna för att hålla värmen. Punkt efter en halvtimme. Applåder av valkiga nävar. Så hjälptes jag ner.

Nu var det 20-tal i Härjedalen. Jag hade talat i Folkets hus. Det var vinter och smällkallt. Där fyllde de bänkarna tätt, tätt, unga och gamla, män och kvinnor. Det var som om de kröp intill varandra och sökte värme i den kalla lokalen. Men även som om de behövde stöd av varandra för att de hade gått till ett sådant möte. Vanligtvis kom de i klunga, dels för att ha sällskap de ofta milslånga vägarna i vintermörkret, dels för att tillsammans stå rycken inför kritiken som de fanns ganska gott om den gången. Ett hav av uniformer fyller salen. Unga karlar i fältgrått.  På första bänk många gråhåriga med järnansikten.

Jag undervisar i en dryg timme och går sedan ner. Den reslige översten går med militäriska steg fram och säger med kommandostämma: ”Jag har varit emot detta. Jag anser det är en fråga som hör hemmet till. Men jag visste inte att det var så här. Jag tackar för oss alla. Detta skall i framtiden upprepas vid varje ny inryckning!” Fortsättning följer…

Lilian O. Montmar

Författare, skribent i Tidningen Kulturen och driver bokförlaget Alerta