Åldras vackert
Då jag fyllde sjuttio fick jag en vacker bukett med långa, röda rosor. Jag njöt av dem i flera dagar. När de hade stått i en vecka utan att visa något tecken på att vissna undrade jag var det var som var fel.
Hade de genmanipulerats?
Efter tio dagar kastade jag dem. Det hade börjat kännas lite kusligt att de inte vissnade. Allt har sin tid, rosor såväl som människor. Det är det som gör livet så skönt. Nu på gränsen till min ålderdom tänker jag på dessa rosor. Det är inte lätt att åldras enkelt och naturligt i ett samhälle där ungdomlig kraft och fägring står så högt i kurs. Vi är inte nådiga mot det gamla och slitna. Inte när det gäller ting och inte när det gäller människor. Att bli gammal ses som ett problem, en börda, ett besvär. Dessutom är det fult, något att skjuta upp så länge det går. Det är inte bara de unga som kan tänka så. Vi är alla barn av vår tid. Värderingar smittar av sig. Vare sig vi vill det eller ej kryper de under huden på oss och påverkar hur vi ser på oss själva. Många av oss försöker allt vad vi kan hejda det naturliga åldrandet trots att vi egentligen vet att skönhet, utstrålning och sexualitet inte har mycket med en rynkfri hals och fasta lår att göra.
Jag vill gå min ålderdom till mötes med tillförsikt och lust men utan illusioner. Förbli en kännande, levande människa så länge jag lever men utan att streta emot oundvikliga förändringar och klamra mig fast vid det som har varit. Jag tycker att vi som är gamla ska ta av oss våra masker, leva i verkligheten och inte en ide om den, se livet som det är och inte som det har varit. Visa oss utan skam som de gamla, erfarna människor vi är, stå för våra innersta värderingar och berätta om vad vi har lärt oss av livet. Jag har en lapp på mitt skrivbord med ord av den franske författaren Paul le Couer.”Antingen kommer åren att göra dig kall eller också ska varma strömmar stiga upp från djupet överväldiga dig och göra dig mer levande än någonsin. Du är ditt eget ödes herre”.
Jag vill åldras vackert och med värdighet. Det är ju mycket begärt i ett samhälle som inte har mycket till övers för oss som anses ha passerat vårt bäst-före-datum. Men vi ska göra det ändå.
Patricia Tudor- Sandahl
Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut
För mig innebär åldrande att fokusera på kvalitén av det liv jag vill leva. Vad gör jag med min tid och varför? Ägnar jag mig åt det jag verkligen vill ägna mig åt? Försoning och förlåtelse är viktiga ingredienser i ett liv med kvalité. Främst är försoning och förlåtelse något som sker inombords i det egna hjärtat. Att ta ytterligare ett steg är att låta försoningen visa sig i sina relationer. Den största smärtan kan skenbart upplevas som resultat av avvisande för att man inte duger, men då har man inte upplevt smärtan i att vakna upp och inse att man egentligen varit önskad och älskad hela tiden efter många år i konflikt. Många lever avskurna ifrån dem de älskar till följd av till synes olösliga konflikter. Det viktigaste försoningsarbetet sker inte i interaktion – det sker inombords och det gör ont. Jag tror det är svårt att se vinsten med försoning förrän man själv har upplevt den. Då tror jag den kan upplevas som en nåd. Och vi måste aktivt välja den för att inte låta livet rinna ur händerna på oss.