När kunskapssamhället glider isär, glider då också individen isär?
I de senare delarna av livet får man nya kunskaper främst genom kombinationer av allt det som man redan vet. Att skapa ny kunskap genom kombinationer kan i sig utgöra en myllrande kunskapsutveckling. Den märks kanske inte så mycket utåt, men i det tysta kan den vara lika explosiv som vad någonsin barnets förmåga är att skapa sin nya kunskap främst genom tillägg (av ständiga förstagångshändelser). Inte ens detta sker ju fristående utan innefattar starka strävanden att knyta an, att få ihop, att kunna greppa.
Båda typerna av kunskapstillväxt (att nå ny kunskap genom att föra samman respektive genom att lägga till) finns inte bara på individnivå utan också inom forskningen. Jag berörde bland annat detta i min ”Betraktelse över ett nytt universitet” då Linnéuniversitetet invigdes 5 februari 2010. På makronivån: Då samhället glider isär, glider individen isär. Gäller detta kanske också för kunskapssamhället och individen, glider individen isär då kunskapssamhället glider isär? I så fall har universiteten ett speciellt ansvar att prioritera genuint nya kunskaper som inte bara handlar om en vidgning utan också om ett sammanbyggande.
Bodil Jönsson
Fysiker, professor emerita, hedersdoktor vid Göteborgs universitet samt författare till flera böcker, däribland den uppmärksammade boken Tio tankar om tid.
Hej, kanske kan du svara något på nedanstående text. Du som har tankar om tiden, och så även om vår nya tidsålder – prenässansen. Den tidsålder som du anser kännetecknas av att framtiden krupit in i nuet. Om jag nu läst det hela riktigt. Men tiden, har inte den en paradox i sig, eftersom skeendet som nu till synes rusar allt hastigare mot sitt slut, ständigt också samtidigt rusar in i en slags tidens början. Men i Sverige och i den akademiska världen är paradoxer tydligen alltför svåra. Så bara en enhetlig vetenskap finns hos forskarsamhället, där klar, objektiv, universell teori måste få sin partikulära påtagliga, upprepningsbara evidens. Men kvantmekaniken och det levande livet handlar ju om mångfalden, som har icke direkt upprepningsbara sannolikheter av evidens. Borde inte de akademiska fysikinstitutionerna då, tydligare visa på att vi måste ha två vetenskapsbegrepp.
Och vad händer när tiden går baklänges. I mitten på föregående halvsekel gick tiden baklänges på vissa tekniska områden i en norrländsk stad, hissar gick åt fel håll och filmer spelades baklänges, under några timmar. Är det bara det elektriska som gör att sådant kan ske?
Och sprider jag fysikaliska osanningar när jag i mina sekulärkristna gräsrotsopinions-
bildningsförsök har tankar om att tidens rumtidsåtta(8), kan splittras upp här framöver.
Detta enligt det som kan framgå om man tolkar bibeln på visst sätt, om det som kan ske i den yttersta tiden, enligt den boken. Men dock inte så fruktansvärt som finns skrivet där, det är svårt att tro på. Någon positiv mening i ett nytt kärvt rike vill nog Gud ha.
Min tro är att historiens tid går i ”mål” i det ”eviga nuet” nu strax, i något av de närmaste årtiondena efter millenniumskiftet år 2000. Eller är i sin vändpunkt i Guds kosmologiska rumtidsåtta(8). Eller som en tänkare W v Spanos skriver: ”Postmoderniteten är i grunden inte en kronologisk händelse, utan ett mänskligt sätt att förstå, som är evigt.”