De fem partier som 1998 gjorde upp om det nya pensionssystemet var belåtna.

För det första var det en historisk uppgörelse ”över blockgränsen”, för det andra hade man åstadkommit ett system som garanterade ”finansiell stabilitet” och för det tredje hade man befriat staten, det vill säga partierna själva, från allt ansvar för storleken på framtidens pensioner. Uppgörelsen marknadsfördes som bättre än det gamla ATP och allmänheten bibringades uppfattningen att försörjningen på äldre dar var ordnad en gång för alla.

Mindre väsen gjorde man av den mekanism som skulle garantera systemets finansiella stabilitet, det som kallades balanseringen men som blev bromsen. Den skulle med automatik sättas in om det någon gång visade sig att pensionssystemets skulder – värdet av alla intjänade pensionsrätter – var större än tillgångarna, det vill säga det förväntade värdet av pensionsavgifterna och av AP-fondernas tillgångar. Men, försäkrade partierna S, M, C, FP och KD, den skulle förmodligen aldrig behöva användas, såvida inte svensk ekonomi råkade ut för (osannolikt) extrema påfrestningar.

Nu vet vi att detta inte var sant. Bromsen slog till redan 2009 och sänkte löpande och framtida pensioner för ungefär två miljoner människor. Och Pensionsmyndigheten spår att den kommer att slå till igen, både 2014 och 2015, utan att man förutser några ”extrema påfrestningar” på Sveriges ekonomi. Orsaken är enkel. Pensionsavgiften sattes för lågt, värdestegringen av AP-fonderna överskattades grovt och ingen hänsyn togs till att pensionärerna lever allt längre, blir fler som ska dela på kakan. Efter åratals förnekelse erkände den socialdemokratiska partikongressen 2011 att pensionssystemet är underfinansierat och inte kan ge pensioner i närheten av den nivå man talat om, ca 60 procent av människors genomsnittliga förvärvsinkomst. Snarare pekade nya kalkyler mot 40 procent för de flesta. Vad som skulle göras åt saken uttalade sig kongressen inte om utan lämnade uppdraget att reformera pensionsreformen åt partistyrelsen. Hittills har inget hänt.

Den moderate socialförsäkringsministern Ulf Kristersson har också uttalat sig (intervju SvD 25 maj). Och han talar klarspråk. Den allmänna pensionen kan komma att sänkas ännu mer men det är varje individs eget ansvar att ordna så att man får en rimlig pension. Visserligen pågår en översyn av bromsens tekniska konstruktion men någon ändring av systemets finansiering finns inte på agendan. Tanken på höjd pensionsavgift avvisar han som närmast omoralisk: det vore att ”taxera dagens skattebetalare för att stoppa in till dagens och morgondagens pensionärer”. Det enda Kristersson vill jobba hårt med är att avskaffa dagens information till medborgarna om deras framtida pension i de orangea kuverten och ersätta dem med vad han kallar ”en mer fullödig information” om varje individs totala pensionssparande.

Pensionärsorganisationerna har också reagerat. De kräver politiska åtgärder för att avskaffa bromsens effekter på pensionerna.

Men det är inte bromsen som är felkonstruerad. Den talar bara om vad som borde gälla alla offentliga åtaganden: när pengarna inte räcker till måste man göra något åt kostnaderna. Det är den viktigaste egenskapen hos det nya pensionssystemet. Om svensk ekonomi hamnar i kris med sjunkande realinkomster för folkets flertal måste det få konsekvenser även för landets pensionärer. Pensionssystemet lider emellertid av ett allvarligare konstruktionsfel. Även med en relativt god ekonomisk tillväxt (det vill säga en årlig uppgång av BNP med i genomsnitt två procent) kommer finansieringsproblemet att tillta med tiden och befolkningens åldrande.

Detta erkänns alltså nu av de politiska partier som genomförde pensionsreformen. De medborgare som inte med eget sparande vill eller kan sörja för en dräglig ålderdom, materiellt sett, får skylla sig själva. Så säger i varje fall den borgerliga regeringen. Frågan blir då om Socialdemokraterna vågar säga det enda självklara: ett allmänt pensionssystem som utger sig för att ge alla just denna drägliga ålderdom måste bygga på solidaritet mellan generationerna. Och den måste ta sig uttryck i att den nu förvärvsarbetande generationen betalar mer både för dagens pensioner och för att de ska kunna lita på att framtida generationer visar dem samma solidaritet.

Kjell-Olof Feldt

Före detta socialdemokratisk handelsminister och finansminister som numera skriver böcker