Stephan Rössner

Stephan Rössner är professor i hälsoinriktad beteendeforskning och har varit  ansvarig för överviktsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. Han har skrivit över 500 vetenskapliga artiklar om läkemedelsbehandling, fetma, viktminskningstips och så vidare. År 2006 kom boken ”Åldras utan att bli äldre” (Brombergs) ut som tar upp frågor kring åldrandet och viktrelaterade aspekter.
Historia & tradition, Kultur & språk, Medicin & hälsa

Citat till Senior

Jag samlar mig till en ny bok om myter och gräver i gamla akter. Följande citat är faktiskt oemotståndligt: ”Onani ger allmän debilitet, onaturligt matta ögon och akne i pannan.”

John Harvey Kellogg (1852 – 1943) var som liten klen och tuberkulossjuk. Han fångades upp av Sjundedagsadventisternas hygienambitioner och hade hört predikanten Sylvester Graham föreläsa om hur man med bra kostsammansättning motverkar ungdomlig kättja (Grahamskexen!). Kellogg blev faktiskt en skicklig tarmkirurg men även uppfinnaren av majsflingan, som bär hans namn. I Battle Creek Upstate New York byggde han upp ett gigantiskt hälsohem. Legenden berättar att Kellogg attackerades av en kvinna med tandproblem- den hårdsmälta hälsokosten hade skadat hennes protes. Kellogg fick då idén att koka majskorn och sedan valsa och ugnstorka dem. Frukostflingorna var uppfunna och blev en miljardindustri.

Kellogg predikade mot onanin som en dödssynd och redovisade 39 symptom som visar om ett barn masturberar hemligt. Kellogg var gift men hade inga barn. Hans hustru Ella predikade hygien i det extrema: Sovrummen skulle tvättas oavbrutet och sexuallivet skulle begränsas till en gång i månaden tyckte paret. Kellogg är en besynnerlig blandning av nyskapare och reaktionär. I sitt livsmedelslaboratorium skapade han produkter som uppenbarligen förenklade arbetet för den amerikanska kvinnan, som i allt större omfattning tog steget ut i yrkeslivet i början av 1900-talet. Men med sin religiöst anstuckna sexualfientlighet förblir Kellogg en säregen amerikansk läkare med ett rationellt mekaniskt tänkande byggt på en pseudoreligiös ideologi.

Men det går att finna festliga citat från läkare i många andra sammanhang. Den specialitet som tveklöst gått längst för att förhärliga sina odödliga sentenser är kirurgerna. Det finns en hel bok om citat och aforismer för bara kirurger. Det är svårt att tänka sig att denna självförhärligande insats skulle komma från annat än magnifika amerikanska kirurger, som ambitiöst samlat ihop vad de själva och deras opererande kollegor sedan forntiden uttalat. Det är svårt att tänka sig en bok på flera hundra sidor med citat som bara berör dermatologer eller ögonläkare. Av dermatologiska visdomsord kan jag själv bara minnas ”huden är kroppens största organ”, vilket en gång i tiden på fullt allvar framfördes som ett lärarargument för att ge hudkursen en mera omfattande utsträckning i studieplanen. Ögonläkarna kan ju knappast ta åt sig äran för ”varde ljus” som Gud uttalade från första början.  ”Mehr Licht!”, som Goethe lär ha sagt på dödsbädden, kan ögonläkarna inte heller räkna in i sin specialitets väg mot odödligheten. Alla vitsar om ögontjänare, ögonaböj och ögonblick torde dessutom vara utnötta inom den disciplinen.

Men magnifika men tänkvärda kirurgcitat finns det gott om. Bland de anonyma finns ”Good surgical judgement comes from experience and experience comes from poor surgical judgement.” Vidare finner man  “punchlines” som “surgery is a contact sport,” och den cyniska “the egoistic surgeon is like a monkey; the higher he climes the more you see of his less attractive features”.

I några fall har tiden definitivt gått ifrån citatmakaren. Theodor Billroth (1829-1894) lär ha yttrat att ”anyone who would attempt to operate on the heart should lose the respect of his colleagues.” Rimligen sade han det dock på tyska.

Kirurgen Arkhipow har sagt att “it is better if the patient goes to the plastic surgeon after operation with a large scar than to the pathologist with a small one”. De tre bröderna Mayo (de med Mayo-kliniken i Rochester) har presenterat många tänkvärda men lite patetiska sentenser: Charles H. Mayo (1865-1939) uttalade att ”in the study of some apparently new problems we often make progress by reading the work of the great men of the past” och hans bror William G. Mayo (1861-1939) noterade att “the glory of medicine is that it is constantly moving forward, that there is always more to learn”.

Att kirurgi är en mansdominerad sport framgår klart av bokens innehållsförteckning, där det bland otaliga män förekommer endast enstaka kvinnonamn Vår svenske kirurgkollega PO Nyström citeras på några ställen. Riktigt bra är: ”Surgery is the most dangerous activity of legal society”.

 

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Kommentarer
  • Piltson säger
    Inlagd 2012035

    “the glory of medicine is that it is constantly moving forward, that there is always more to learn”.

    Det är bra. Men just Mayokliniken sitter fortfarande fast i en verklighetsfrämmande syn rörande viktreglering genom kaloriräkning och ”motion”. Titta här:

    http://www.mayoclinic.com/health/exercise/SM00109

  • Bosse säger
    Inlagd 20120311

    Man blir fet av mättat fett. största myten av dem alla

  • Piltson säger
    Inlagd 20120311

    Detta är ett intressant projekt, som vi gärna vill se hur det utvecklas. Som lämpligt källmaterial på temat kan jag rekommendera J.M. Kauffman: Malignant Medical Myths (Infinity Publishing 2006).

    Det är tydligt att begreppet ”myt” här skall uppfattas som en vanföreställning utan saklig förankring, inte i dess religionsvetenskapliga innebörd. Då har jag dessa sex myter att föreslå:

    - att man blir fet av fett i maten
    - att man får hjärtkärlbesvär av mättat fett
    - att man varaktigt kan förlora övervikt genom att motionera
    - att man förlora övervikt genom att räkna kalorier och reducera intaget.
    - att osmältbara fibrer är nyttigt för matsmältningen

    Alla dessa kan illustreras med anslående citat från Livsmedelsverkets presentation på Internet. Tyskspråkiga citat kan hämtas hos http://www.DGE.de. Förhoppningsvis kan prof. Rössner visa när och hur de uppstått och hur de kunnat spridas och slå rot.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120312

    Förlåt, den sjätte kom inte med. Det är naturligtvis kolesterolmyten, den mest ödesdigra av alla. Läs om den här:

    http://www.ravnskov.nu/svcholesterol.htm

  • Piltson säger
    Inlagd 20120312

    Dietistmyt:
    ”Fisk, säga diätisterne, är väl af all god näring i verlden den sämsta och ger en seg klibbig saft.” (Thomas Thorild 1795)

    Första kända belägget på ordet ”dietist”, ungefär 200 år äldre än väntat.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120313
  • Piltson säger
    Inlagd 20120321

    Det folkloristiska begreppet för sådana myter är ”faktoid”. Det rör sig om kvasivetenskapliga idéfoster som har ersatt Näcken, Skogsfrun och deras kolleger i den gamla folktron. I den konventionella näringsläran förekommer de i stor myckenhet och kan vara ganska skadliga.

    Ta t.ex. faktoiden om animaliskt fett. Den medfört att vi får i oss för mycket stärkelserika kolhydrater som ger övervikt, onödigt mycket fleromättat fett med olycklig balans mellan de nödvändiga omega-fettsyrorna och för lite fett av den typ som hjärtat behöver som bränsle.

    En annan effekt av dessa villfarelser är att vi lekmän förlorar respekten för forskare som inte vill se obekväma data i ansiktet och myndigheter som stjälper ut anvisningar utan att kunna redovisa sakliga underlag. Det skall därför bli intressant att se hur prof. Rössner går vidare med detta projekt.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120321

    Ett annan myt att lägga till samlingen är:

    ”Man måste acceptera att vara hungrig för att gå ned i vikt!”

    framförd av en specialist på barnfetma vid prof. Rössners tidigare institution. Den kan klassas som följdfaktoid, eftersom den utgår från den fjärde av ovan uppräknade myter. Den stämmer nämligen enbart om man tar för givet att man kan gå ned i vikt genom att räkna kalorier. De som försöker sig på det blir alltid hungriga – och oftast utan att varaktigt gå ned i vikt!

    Faktoider kan vara ödesdigra. När man låter erfarenhet ligga till grund har man bättre chans att slippa hamna i sådana. Till exempel Wolfgang Lutz.

    Han menade att han kunde fixa övervikt hos alla barn som kom till honom före puberteten, och utan att de behövde känna hunger. Om detta berättade vi i Bidrag XI under prof. Rössners inlägg om kost och övervikt:

    http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt

  • Piltson säger
    Inlagd 20120322

    Wikipedia definierar begreppet så här:

    ”Faktoid (av faktum och oid, ”något som liknar”) är föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är felaktiga. En mjukare variant är om påståendet inte kan bevisas vara felaktigt, men saknar tillräcklig grund för att man ska kunna sluta sig till att det är ett faktum.”

    Enligt Wikipedia ”sprids faktoider vanligen via massmedia, där de sedan lever ett eget liv.” Det stämmer nog, men här sägs inget om hur de uppstår. Den yttersta källan kan vara mera auktoritativ, t.ex. ansedda ämbetsmän, präster, professorer och dylikt.

    Det gällde till exempel faktoiden att

    ”…kroppen saknar system för omvandling av kolhydrater till upplagrat kroppsfett.”

  • Piltson säger
    Inlagd 20120322

    Ett exempel på hur mycket ohägn en enda faktoid kan ställa till i praktiken är denna ”fettlogg”.

    http://www.arlafoods.dk/produkter/fedt-log

    Den redovisar över trettio projekt, som ett enda företag satt igång mellan 1975 och 2008, alltsammans på grundval av faktoiden att fet mat skulle vara skadlig.

  • Erik Edlund / MatFrisk Blogg säger
    Inlagd 20120322

    Arlas fedt-log var rätt intensiv under åren 2000-2009 (24 registreringar), men ingen därefter. Gissningsvis är Arlas ekonomiavdelning hyfsat trendkänslig och känner av vart det blåser. Att styra isande vindar in i kundernas ögon är bara kontraproduktivt.

    Med vänlig hälsning / Erik Edlund

  • Piltson säger
    Inlagd 20120323

    Müslimyten bör komma med i samlingen. Vid sidan av den mättade fettmyten är müslimyten den yttring av nutida folktro där kommersiellt styrda villolärare fått störst inflytande över den europeiska människans vardag.

    Müsliskålarna står på frukostborden på tusentals hotell. De är en favoriträtt för källarmästare och kallskänkor – en stapelvara som aldrig härsknar och inte kräver tillagning, enklare kan det inte bli. Turister och konferensdeltagare slevar den i sig utan uppenbart välbehag men med allra bästa samvete, det är ju så hälsobringande.

    Müslimyten är en följdfaktoid av fibermyten, den sista i listan längst upp. Hur det egentligen ligger till har beskrivits av Johanna Söderlund i Uppsala:

    http://johannaskost.blogspot.de/2006/12/mslitragedin.html

  • Piltson säger
    Inlagd 20120325

    Fibermytens bakgrund behandlades i Piltsons bidrag XIV, del 2, under Prof. Rössners inlägg om kost och övervikt:

    http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt/

    Hur dess förgrening müslimyten kunnat bli så spridd är oklart. Tillverkarnas reklam har säkert spelat in. Men de håller helst tyst om hur tillverkningen går till, faktiskt inte så uppmuntrande.

    Det skall därför bli nästa bidrag här. I morgon.

  • A Ekstrand säger
    Inlagd 20120325

    ”Kirurgi är en mansdominerad sport.”
    Den meningen är fyndig, tycker jag.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120327

    Dagens ämne är alltså hur man framställer müsli.

    Havrekorn fördärvas snabbt om de trycks sönder. Därför hettas de upp med vattenånga och skakas om vid c:a hundra grader i ett par timmar. Detta förstör de enzymer i havren som enligt reklamen hör till nyttiga i frukosten, men det förhindrar att kornen får en besk smak efter förvaring. De får istället en nötaktig smak.

    Sedan skalas kornen i en mekanisk process och värms åter upp med ånga. Det gör dem elastiska, så att de kan pressas till flingor.

    Inga kemikalier – till synes oskyldig process, men giftämnen fanns redan i kornen: den berömda fytinsyran som fullkornsfantaster får i sig i stor mängd. Och så var det de russin som skall ingå.

    Russin är saftiga och de dammiga havreflingorna suger vätska. Om russinen skulle stjälpas ned i flingorna obehandlade, skulle de tappa saften och uppträda som grus mellan tänderna. Alltså dränks de i fosforsyra, så att porerna öppnas och russinen sedan kan impregneras med glycerin. Till sist får de ett överdrag av kokosvax, men förhoppningsvis inte förrän fosforsyran sköljts av. (Mer om detta i U. Pollmer m.fl.: ”Krank durch gesunde Ernährung”, Köln 1994.)

    Saxat ur Rössnerkommentaren den 19 januari 2007. I morgon: mättmyten.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120328

    Var och en av de faktoider som hittills tagits upp här bygger på ohederlig hantering av den iakttagna verkligheten, faktiskt en falsk verklighetssyn. Det gäller inte mättmyten. Men den har en särställning, eftersom den handlar om bedrägeri mot den egna kroppen.

    Den är problematisk, eftersom den inte finns direkt uttryckt i någon av kostexperternas skrifter. Vi måste därför nöja oss med Piltsons egen formulering:

    ”Det är mera värdefullt att känna sig mätt än att vara det.”

    Detta är alltså en tolkning, och kanske en otillåten tillspetsning. Men det är den slutsats man ofrånkomligen hamnar i när man beaktar vad experterna skriver om detta. Till exempel Livsmedelsverket:

    ”Fiberrika livsmedel ger större mättnadskänsla än fiberfattiga livsmedel.”

    Det handlar alltså om motsättningen melllan en illusorisk känsla och egentlig mättnad. Att citatet inte gäller egentlig mättnad inses ju strax, eftersom fibrer inte innehåller några näringsämnen och inte deltar i matsmältningen. De kan sålunda inte kan bidra till egentlig mättnad.

    Frågan behandlades redan i Piltsons bidrag VIII under Stephan Rössners tidigare inlägg:

    http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt

    vilket är en krympt version av betraktelsen ”Trollkonst på bantarkliniken”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/20/trollkonst-pa-bantarkliniken

    Här behöver vi alltså inte fördjupa oss ytterligare i ämnet.

    Nästa bidrag skall handla om själva centralmyten, en faktoid som ligger till grund för en hel skock andra myter i den konventionella näringsläran. Kommer på fredag.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120329

    Vi har anlänt till gastromytologins centrum och läser innantill i läroboken ”Fetma” för vårdpersonal (Studentlitteratur 2007, sid. 75):

    ”Från termodynamikens första lag kan man förstå att energi varken kan skapas eller förstöras.”

    Ja, det är bekant, det fick vi lära oss redan i samrealskolan. Energi skapas inte, den finns. Och den förstörs inte, den övergår till slut bara i värme. Inget nytt här. Men vad kan nu detta ha att göra med fetma?

    Ah, det blir klart redan i nästa mening:

    ”Överfört till människokroppen betyder det att varje obalans mellan energiintag och energiförbrukning visar sig som en förändring i kroppens energiförråd. Detta är grundbegreppet för energibalans.”

    Detta ”grundbegrepp” är en faktoid som har vållat en kaskad av praktiska felgrepp och bidrar till att förklara professor Rössners berömda klagomål över ”25 år av massivt professionellt misslyckande” i kampen mot övervikt och fetma. Att han trevat efter förklaringen framgick redan 1998, när han i en bok fastslog:

    ”Att förklara fetman som ett tillstånd där energiintaget överstiger utgifterna är förenklat och banalt.”

    Men tyvärr utvecklade han aldrig denna insikt offentligt – det kanske inte kändes opportunt när ”Energibalans” i alla västländer rotades som grundläggande myt.för den förhäskande lågfettreligionen. Men eftersom den nu i tiotusentals patientfall slutgiltigt visat sig vara ett kliniskt fiasko kommer Rössner i sin nya mytografi kanske att kunna återuppta intresset för just denna faktoid.

    Här vill vi bara i två bidrag antyda hur det hänger ihop. Det första kommer i morgon, lördag.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120331

    Tanken att ”oförstörbar” energi skulle lagras i kroppen känns riktigt ödesdiger. Får all denna obehövliga energi verkligen plats – kommer man inte att explodera så småningom? En och annan ser ju ut som om det vore på väg.

    Jo, det skulle man nog, om kroppen vore ett system som inte kan befria sig från energiförluster. Men det finns såvitt vi förstår bara ETT sådant system i hela universum. Det är själva universum.

    Näringsexperter som åberopar termodynamikens första huvudsats ser varje enskild människokropp som ett slutet system, som fungerar som hela universum – arbete utförs men när inget arbete finns att utföra har överskottsenergin ingenstans att ta vägen. Det vore ju förfärligt.

    Men så är det inte, som tur är. Outnyttjad energi kan ge sig av från kroppen för att fortsätta vara oförstörbar någon annanstans. Och det pågår hela tiden utan avbrott, även när vi sover.

    Det gäller alla system som utför arbete med tillfört eller upplagrat bränsle. På den punkten är det ingen principskillnad mellan människokroppen och t.ex. ett lokomotiv eller en atombomb. De är alla energisystem som fungerar enligt denna princip, för det gör alla energisystem utom just universum.

    Det är alltså en väldigt bred princip, och just därför är den i praktiken ganska ointressant, annat än som utgångspunkt för termodynamikens ANDRA huvudsats. Och den utsäger att vid varje omvandling av olika former av energi så uppstår förluster, och dessa förluster avgår i form av värme.

    Mat innehåller upplagrad energi. Det är därför vi äter mat. På den punkten är det ingen principskillnad mellan mat och t. ex. dieselolja eller uran238. Men för människokroppen är mat en mera lämplig energikälla än dieselolja eller uran238. Det beror på att systemen för utnyttjande av den lagrade energin fungerar på så olika sätt.

    Olika sådana system fungerar med olika grad av energiförlust, alltså skillnaden mellan den teoretiskt tillgängliga och den en praktiskt utnyttjade mängden energi. Man talar om verkningsgrad – ju större verkningsgrad desto mindre energiförlust.

    Matsmältning är ett biologiskt system, och sådana har avsevärt lägre verkningsgrad än rent mekaniska system, t.ex. dieselmotorer. Alltså uppstår ganska stora förluster, och dessa förluster LÄMNAR SYSTEMET, tack och lov.
    Alltså kommer vi inte att explodera på grund av termodynamikens första huvudsats, vad än läroboken ”Fetma” har att säga om detta.

    Men det är bara hälften av den faktoid som näringsexperterna laborerar med. Den andra hälften handlar om energihanteringen inne i människokroppen. Den skall tas upp i nästa bidrag här, kommer på tisdag.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012043

    Energimyten, del II

    Idén om energibalans utan omvandlingsförluster inom varje enskilt system torde inte få bred anslutning hos maskintillverkare. Men bland nutritionisterna är den omsorgsfullt rotad. Vi möter den också i ”Näringslära för högskolan” (4:e uppl. 2006, sid. 180), som ger landets dietister deras verklighetssyn.

    Livsmedelsverket åberopar den på tjugonio ställen. Ett av dem är speciellt intressant, eftersom där refereras en rapport från Världshälsoorganisationen (WHO):

    ”Rapporten betonar energibalansens betydelse, det vill säga att man får i sig lika mycket energi som man gör av med.”

    Det är nämligen hos WHO som enskilda länders matmyndigheter hämtar sin visdom. Och den anses gälla oavsett vilka egna iakttagelser och funderingar man själv kan ha. Till exempel så här:

    “Energy expenditure through physical activity is an important part of the energy balance equation that determines body weight.”

    Med “physical activity” avser WHO s.k. motion, men det hör inte till dagens ämne. Det kommer på tal i Motionsmyten, som följer inom kort.

    För att förenkla saken har begreppet ”energibalans” getts ett folkligt uttryck, ”En kalori är alltid en kalori”, heter det med oantastlig logik, men bara så länge det handlar om energi som har tagits emot och bearbetats i matsmätningen. Energi mäts i kalorier, och när energin har lagrats in i kroppen är varje kalori identisk med varje annan kalori. Kroppen vet inte längre hur den anlänt och hur den tagits om hand.

    Men det är ju ointressant. Det väsentliga är vilken form energin hade när den togs emot. Den anländer i tre olika ämnen, som måste bearbetas längs tre olika banor. Dessa ämnen – fett, protein och kolhydrater – har olika energitäthet och banorna har olika verkningsgrad.

    Därför är uttrycket ”En kalori är alltid en kalori” en ovidkommande dumhet. Det finns ingen mätenhet för specifik energi hos de tre ämnena. En sådan enhet skulle ta hänsyn till att fett per volym innehåller dubbelt så många kalorier som kolhydrater, och att protein hamnar någonstans däremellan.

    Och så kan dietister och deras läromästare speciellt varna för fett, eftersom det ger dubbelt så mycket energi per mängd mat. Och speciellt rekommendera kolhydrater, eftersom de fyller systemet mycket bättre (läs om Mättmyten i tidigare bidrag ovan).

    Då beaktar de inte att metabolismen för de tre ämnena har olika verkningsgrad. Kolhydraterna tas snabbt om hand utan stora förluster, och just därför rekommenderas de för idrottmän och andra som snabbt behöver mycket energi. Men innan fettet kan komma kroppen till godo måste systemet arbeta hårdare, och därigenom uppstår förluster (se Bidrag V under tidigare inlägg http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt).

    Så vad blir då den praktiska konsekvensen av detta?

    Den blir att den som är angelägen om sin kroppsvikt måste ta hänsyn till näringsämnenas fördelning i den mat han/hon äter. Alltså precis tvärtom mot vad dietistelever erbjuds läsa i läroboken ”Fetma”:

    ”Vid balans mellan energiintag och energiutgifter har förhållandet mellan kostens innehåll av protein, fett och kolhydrater inte någon avgörande betydelse. Det är summan av energin från samtliga energikällor … som skapar jämvikt eller bristande jämvikt… Sålunda bör fokus framför allt ligga på det totala energiintaget … och inte på enskilda näringsämnen…”

    Framförd med denna ordrika envishet får Energimyten ett komiskt drag. Och det är inte slut än:

    ”Det är primärt inte förhållandet mellan de energigivande näringsämnena i sig som leder till viktminskning utan förmågan att minska sitt energiintag.”

    Det är den syn som lagts till grund för praktiska insatser vid bekämpning av övervikt och fetma. Vilket leder oss direkt in på Bantningsmyten, nästa bidrag till professor Rössners samling. Mot slutet av veckan.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012044

    De flesta ”myter” i näringsläran är teoretiska villfarelser, som läggs till grund för terapiarbete. Men det finns också ett par tillämpade faktoider, praktiska regler som bidrar till att förklara varför terapin inte fungerar. En av dessa är Bantningsmyten: ”Ät mindre, framför allt mindre fett!”

    Den är en tillämpning av dels Energimyten, just beskriven, och den Allmänna Fettmyten: ”Det är fett man blir fet av, inget annat” (S. Rössner). För att komma tillrätta med Bantningsmyten måste vi alltså se närmare på varför den Allmänna Fettmyten inte fungerar – vad är det då som man blir fet av?

    Det beskrivs i betraktelsen ”Den hemliga konsten att bli fet”, som kan läsas här: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/12/den-hemliga-konsten-att-bli-fet

    Det är alltså framför allt fråga om att stärkelsehaltiga kolhydrater förvandlas till socker och sedan till inlagrat kroppsfett under inverkan av det kroppsegna hormonet insulin. Som professor Rössner påpekade i boken ”Viktskolan” (2004):

    ”Insulin är … ett kraftfullt medel för att öka kroppsvikten och verkar därigenom i rakt motsatt riktning mot patienternas ambition att både kontrollera sitt blodsocker och låta bli att gå upp i vikt.”

    Att insulin driver fett har varit bekant sedan 1930-talet, då man gav magra personer insulinsprutor för att de skulle gå upp i vikt. Fett i maten blir man inte fet av, för det utlöser inte insulin. För detta skulle man få lov att samtidigt äta kolhydrater för att få igång insulinsvaret.

    Det finns alltså två anledningar att undvika stärkelserika kolhydrater, t.ex. mjölmat och rotfrukter. Dels för att de bildar det viktigaste råmaterialet till kroppsfett, och dels för att de utlöser insulin, som öppnar cellerna för inlagring av detta fett.

    Att det går till så bekräftas av överväldigande praktisk erfarenhet – tiotusentals fallbeskrivningar om personer som dramatiskt tappat vikt sedan de uteslutit stärkelse ur maten. Några av dem kan läsas här: http://kolhydrater.ifokus.se/ Det var också på detta sätt som den berömde herr Banting återfick normal vikt efter att ha varit så tjock att han knappt kunde gå uppför en trappa.

    Men om detta finns inget att läsa i läroboken ”Fetma”. Så varför tar inte terapeuterna fasta på erfarenheten? Varför föredrar de myter som gör våld på kroppens egna reglerfunktioner och därför aldrig ger större nedgång än ”5-10 procent av kroppsvikten” enligt professor Rössners bekännelse, och detta ofta bara tillfälligt efter stora bemödanden och mycken hunger?

    Det är den centrala, alltjämt obesvarade frågan i näringslärans mytologi. Vi får se om professor Rössner kan angripa den i sin utlovade bok.

    På lördag: Motionsmyten.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012046

    Motionsmyten är en logisk följd av Energimyten och dess olycksbarn Kalorimyten. Det ser ju rimligt ut: eftersom det myckna ätandet har gett oss en massa upplagrade kalorier i form av fett, så bör vi förbruka dessa genom att arbeta extra hårt.

    Men vid sådan reducering av fysiologi till aritmetik förbises hur det fysiska arbetet i själva verket påverkar kroppen och dess energiförråd. Vid terapi brukar motionen utföras i samband med ytterligare lågfettkost utan hänsyn till dess sammansättning, se Bantningsmyten ovan. Då finns risk för hormonstörningar, som i värsta fall kan bli bestående.

    En diabetolog i Kalifornien, Diana Schwarzbein, har beskrivit vad som då händer vid matsmältningen. Hon refererades i betraktelsen ”Så byts muskler mot fett”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/sa-byts-muskler-mot-fett

    Motionsmyten är väl ett etablerat begrepp. En sökning gav hundranittio träffar. Dessa båda är värda speciell uppmärksamhet:

    http://johannaskost.blogspot.de/2006/11/motionsmyten.html

    http://www.wiktzac.com/2008/02/motion-och-viktnedgng.html

    Men bygger de på förstahandsinformation från personer som faktiskt genomgått sådan terapi? Det ser inte så ut. Det är ett dunkelt område, som kanske kan belysas i den mytsamling som professor Rössner ställt i utsikt.

    Energimyten har alltså gett upphov till diverse följdfaktoider. Men den utgår i sin tur från ett i efterhand konstruerat perspektiv bakåt. Det är Paleomyten, som vi skall ägna oss åt på måndag.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012048

    Paleomyten I

    I boken ”Viktskolan” (2004, sid. 120) berättade Stephan Rössner:

    ”Utan fettrik kost hade vi aldrig kunnat gå på bakbenen, resa oss upp på savannen och utvecklas till de individer vi idag är. Fett i kosten har nämligen möjliggjort utvecklingen av vår hjärna … och vårt nervsystem och har givit oss så energirik föda att vi fått tid över för annat än att bara äta dygnet runt.”

    Det stämmer precis, skulle både paleontologer och forntidsarkeologer säga om detta. Och dessutom träffande formulerat, tillägger Piltson gärna.

    Fet mat har alltid varit, och förblir, den i särklass viktigaste beståndsdelen i människans kost. Men det har lett till motsättningar bland nutritionisterna. Om detta hade vi i Rössnerkommentaren några iakttagelser som kan förtjäna upprepning:

    ”Idag är experter överens om att vårt behov av näringsämnen formats av evolutionen, vad män¬niskor hade att äta under äldre stenåldern, alltså innan man började bruka jorden för så¬där tiotusen år sedan. Stenåldersföda har blivit ett politiskt korrekt slagord.

    ”Men dessvärre är man komplett oense om vad denna kost egentligen innehöll.

    ”Tanken att den innehöll lite fett är styrande för den konventionella vetenskapen … som till stor del finansieras av låg¬fettindustrin. Den motsägs av iakttagelser från arkeologiska utgrävningar, matvanor hos nutida jägarfolk, västerländsk näringshistoria och vår egen anatomi. Den motsägs vare sig man ser till tillgängligheten eller vittnesbörden rörande matvanor.

    ”De första människorna var snyltare, de levde på rester som rovdjur lämnat efter sig. Tog hem ben som de knäckte för att få ut märgen. Lärde sig jaga och hade villebråd med fett kött, till stor del mättat: kamel, buffel, mammut, bäver, säl… Samlade växter i tropikerna: palmolja och kokosnöt. Samlade feta larver – även idag en delikatess hos djungelfolk i olika världs¬delar, betonade fettforskaren Mary Enig:

    ”`Vår tids jägare/samlare, liksom dem i forntiden har bättre kunskap om bra kost än flertalet nutida doktorer… De begrep att en fettsnål kost var den säkraste vägen mot svaghet, sjuk¬dom och död.´”
    (Saxat ur Rössnerkommentaren 11 oktober 2006)

    I belysning av detta var Rössners iakttagelse i ”Viktskolan” förfärligt välkommen. Den visade intellektuell öppenhet och beredskap att justera tidigare uppfattningar. Tre år tidigare, i boken ”Hälsa till alla” (2001), hade han nämligen skrivit:

    ”Stenåldersfödan var inte heller särskilt rik på fett.”

    Det var en koncis formulering av Paleomyten, som dessvärre förblivit rättesnöret för officiell expertis i länder som rättar sig efter WHO. För Sveriges räkning har Livsmedelsverket meddelat en fyllig utredning:

    http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Maten-och-var-halsa/Stenalderskost

    Den är intressant och verkar vederhäftig. Ett par av de åberopande auktoriterna har även hört till Piltsons ledstjärnor. Men man går vilse om man tror att dagens kost i Melanesiens övärld vore jämförbar med de första människornas matvanor för ett par miljoner år sedan. Livsmedelsverket erbjuder ett par meningar som måste ifrågasättas:

    ”Paleolitisk kost hade betydligt lägre energitäthet än den mat vi äter idag.”

    och

    ”Stenålderskosten innehöll betydligt mindre fett och mycket mer fibrer.”

    Därför skall vi sysselsätta oss med Paleomyten i två bidrag. Det första kommer, förhoppningsvis, på onsdag.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120410

    Paleomyten II

    Paleomyten går ut på att de första människorna, som levde för ett par miljoner år sedan, hade en eländig tillvaro med energifattig mat. Det stämmer inte.

    Om man vill lista ut något om detta finns två olika angreppsmetoder.
    – Man kan undersöka lämningar från sådana gruppers boplatser. Det har en amerikansk arkeolog, Lewis Binford, gjort.
    – Och man kan söka upp folkgrupper som idag kan antas leva på samma sätt som urfolket, alltså utan kontakt med industrisamhällen och utan att själva odla jorden.

    Både indicietyperna tyder på att de första människorna hade tillgång till enastående fettrik mat. Utan den hade Homo Sapiens som sagt inte kunnat bli till.

    En amerikansk antropolog, Mark N. Cohen, har t.ex.beräknat att jägarfolk i trakter med gott om villebråd kan skaffa fram mellan 10.000 och 15.000 kilokalorier på en arbetstimme. Primitiva jordbrukare kan däremot bara få fram mellan 3.000 och 5.000 kilokalorier per timme.

    Vår misstanke är att Paleomyten har uppfunnits för att ”experterna” behövde en teoretisk grundval för sin lågkostlära. Man arbetade utifrån en redan föreskriven slutsats. Dessvärre hittade man inga data att basera denna på, men slutsatsen har ändå fått gälla i ett halvsekel. Tidigare kom sådan argumentering aldrig på tal.

    En svensk läkare, Staffan Lindeberg, utförde intressant fältarbete hos folket på en ö i Melanesien och fann att de sluppit ifrån de ”folksjukdomar” som plågar oss i industrisamhället. Men dessa människor är primitiva jordbrukare – deras kost bygger främst på kolhydrater: tarorötter och annat som de gräver fram.

    Den kan knappast ha varit betecknande för den fettrika ursprungskost som var förutsättningen för Homo Sapiens. Det var inte heller Lindebergs huvudargument, men han har åberopats i sammanhang som hans själv nog inte avsåg.

    En mera utförlig redovisning finns i betraktelsen ”Sägnen om det fettlösa fornfolket”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/node/9390

    När systematiskt jordbruk kom igång blev det avsevärt samre villkor. Det skall tas upp i Paleomyten III om några dagar.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120411

    Paleomyten III

    De arkeologiska rönen rörande Homo Sapiens´ föregångare är obekväma för dem som tror på Paleomyten. Därför bortser de gärna från dessa.

    Istället föreslås de första jordbrukarna som ansvariga för den kost som passar nutidsmänniskan. Ett exempel är resonemanget om ”stenålderskost” i läroboken ”Fetma” för utbildning av vårdpersonal (Studentlitteratur 2007). ”Våra förfäder levde ett hårt liv för att få ihop mat för dagen”, skrev man där.

    Jo, nog är det ett hårt liv att ständigt tvingas anpassa sig efter odlingsårets växlingar och tamboskapens krav på tillsyn. Men evolutionen fungerar inte så snabbt att detta är så intressant.

    Dessa ödesdrabbade jordbrukare i ogästvänlig miljö ansvarar bara för en hundradels procent av det metaboliska arvet, menar en amerikansk nutritionist, Boyd Eaton. Resten hänger med from Homo Erectus, våra förfäder för fyrtio tusen år sedan.

    Så när läroboken föreslår en ”anpassad paleolitisk kost” bestående av magert kött, obetydligt med bröd, ”minimjölk och andra fettfria mejeriprodukter” m.m., så är det otydligt varifrån idéerna kommer och på vilken grundval anpassningen gjorts – försåvitt man inte först sett efter i Livsmedelsverkets program och rättat sig därefter.

    Men de nutida jägarfolken då – måste nästa generations dietister bortse från dem? Nej, naturligtvis inte, men de avfärdas som ”folkspilllror” – en osmaklig klyscha för var och en som haft nöjet att besöka några sådana grupper, vilket Piltson gjorde i södra Etiopien. Inte heller torde Staffan Lindeberg anse att hans vänner på Kitava tillhör en ”folkspillra”.

    Här lanserar läroboken ett kulturimperialistiskt översittarbegrepp, som måste kännas stötande för varje person med en humanistisk grundsyn. Man påminns om hur Charles Dickens i en tidningskrönika den 10 juni 1853 backade upp britternas ambitioner i Afrika genom att förklara att urbefolkningen borde ”civiliseras bort från jordens yta.” Hans engagemang för människorna sträckte sig inte förbi Engelska Kanalen.

    Men varför skall då nyutbildad vårdpersonal vilseledas på detta sätt?

    Det må var och en fundera över på egen hand; en möjlighet är att man vill skapa en förment teoretisk grundval för den lågfettlära som gäller som oeftergivlig dogm, skrev vi i en fylligare betraktelse om detta: ”Bibelns folk nästan oskyldiga”. Den kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/node/9428

    Mytkatalogen närmar sig sin fullbordan. Nästa bidrag blir Lättmyten, som kommer mot slutet av veckan. Kompletteringar och justeringar emottas gärna innan serien avslutas.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120413

    Lättmyten I

    Det finns alltså ett antal följdfaktoider som härletts ur den Allmänna Fettmyten, tillämpningsfaktoider om man så vill. Den olyckligaste av dessa är Lättmyten.

    Den är extra olycklig, rentav tragisk, eftersom dess effekter drabbar så många oskyldiga människor: skolbarn, sjukhuspatienter och andra som inte kan träffa egna val och inte har möjlighet att själva påverka vad de äter. Här får cynismen och människoföraktet i den industristyrda näringsläran sitt mest pregnanta uttryck. Därför skall vi ägna Lättmyten ett par bidrag innan vi fortsätter med lustigare saker.

    Lättmyten utsäger att skummjölk, ”lättmargarin” och andra kalorireducerade industriprodukter är mera hälsosamma än äkta vara. För en generation sedan kunde skummjölk bara säljas som grismat, men idag lanseras den som speciellt nyttig för människor.

    Anledningen är att den under artistnamnet ”lättmjölk” är extra lönsam för producenter – en produkt med bredare vinstmarginal än något annat från mejerierna, menar Udo Pollmer, tysk nutritionist. Någon annan anledning kan inte spåras när man vet att den Allmänna Fettmyten saknar grundval i verkligheten.

    Men i Livsmedelsverkets argumentering läser vi:

    ”En halv liter lättmjölk innehåller knappt 2 gram mättat fett. Det är ett av skälen till att Livsmedelsverket rekommenderar lättmjölk i förskolan.”

    Det tycks som om även den Mättade Fettmyten har spelat in här; det måste dock förbigås, hör inte till dagens ämne. Men Livsmedelsverket fortsätter:

    ”Ett annat är att lätt- och mellanmjölk är viktiga källor till D-vitamin, som vi i Sverige har svårt att få tillräckligt av.”

    Jodå, det stämmer. Men dessvärre är D-vitamin fettlöslig. Betyder inte det att utan fett i systemet finns risk att den sköljs ut utan att komma barnet till godo? Och än värre: utan vare sig D-vitamin och fett, kanske inte den kalk som finns kvar i skummjölken kan utnyttjas av barnet, eftersom både D-vitamin och fett är en förutsättning för detta?

    Inte vet jag. Piltson är inte fackman på sådant.

    Men vi har tidigare funnit att den brittiske biokemisten Barry Groves är en mera gedigen auktoritet än Livsmedelsverket. Så vi fortsätter att referera hans framställning (”Trick and Treat”, London 2007, sid. 239f). Och han avslöjar att eftersom fett saknas, kan bara fem procent av kalken i skummjölk komma kroppen tillgodo. I oskadad mjölk är det hälften och i fettreducerad mjölk (fettandel 1,5%) en fjärdedel.

    Alltså: enbart med ordentlig mjölk, fettandel 3,5-4 procent, kan skolbarn verkligen dra full nytta av de näringsämnen i mjölk som anses så värdefulla. Groves´ sammanfattning kan inte rimligen vara uppmuntrande för kommunala ”kostchefer” som måste rätta sig efter Livsmedelsverket. Någon motstridig anledning att undanhålla barnen oskadad mjölk har nämligen inte visats fram.

    Detta var bara en aspekt av Lättmyten. Det finns mer att säga, det kommer i Lättmyten II nästa vecka.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120418

    Lättmyten II: Unilevermyten

    En förödande följdfaktoid av Lättmyten är Unilevermyten. Den kommer också till uttryck i läroboken ”Fetma”, sid. 249:

    ”Ibland kan färdiglagade rätter vara ett bra alternativ…”

    Problemet med färdiglagade rätter är att tillverkaren är offer för både Lättmyten och Kalorimyten. Det skall vara så få kalorier som möjligt. Det ordnar man lättast genom att reducera fetthalten, eftersom fett innehåller dubbelt så många kalorier som kolhydrater.

    Men dessvärre är fett smakbärare i all mat. Försvinner fettet blir återstoden osmaklig och skulle inte bli såld.

    Det kan man justera genom att tillsätta t.ex. socker, som är ett långsamt verkande gift. Och för själva smakeffekterna finns numera syntetiska medel för alla slags nyanser.

    Effekten blir att det smakar bra, men den som tror att han därmed skall gå ned i vikt går vilse. Alltså slutar han med den just aktuella lätträtten och väljer en annan, som är lika ineffektiv. Och så vidare i en självgående marknad för tillverkaren; det gäller bara att byta rubrik då och då.

    På detta finns dramatiska exempel i en bok av Udo Pollmer, tysk nutritionist. Den refererades i betraktelsen ”Lura aptiten är en bra affär”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/26/lura-aptiten-ar-en-bra-affar

    Mera ingående beskrivning behövs alltså inte här.

    Härnäst Fullkornsmyten, kanske till helgen.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120423

    Fullkornsmyten

    ”Fullkorn” är en signalfras som hälsomedvetna medborgare strax reagerar på. För dem som är beredda att äta mjölmat över huvud taget, en allt mindre befolkningsandel, är det en självklarhet att ”fullkorn” är mera tillrådligt än annat mjöl.

    Logiken är enkel. Man har uppfattat att raffinerat mjöl inte är så väldigt bra, eftersom det som anses hälsosamt i mjöl har försvunnit i och med att skalen siktats bort – mineralämnen, diverse vitaminer, de så värdefulla fibrerna… (se Fibermyten ovan) – men i ”fullkorn” har de fått vara kvar. Alltså är det fullkorn som skall gälla, och det var nog det som professor Rössner tänkte på när han rekommenderade ”grovt bröd” i ett annat inlägg här.

    Så hur kan då fullkorn förtjäna bli medtaget bland kostfaktoiderna?

    På detta har Piltsons rådgivare inget entydigt svar. Därför lanseras Fullkornsmyten näst sist i denna samling, och även det med en viss tvekan. Fullkorn måste behandlas en aning mindre ensidigt än de andra myterna.

    En sak är bortom tvivel. Med agnarna försvann också det mesta av den beryktade fytinsyran, ett gift som spannmålväxter utvecklat för att skrämma bort fiender som vill äta upp dem, inklusive människan. Den mår vi inte bra av i längden, och det kunde ju vara ett argument emot fullkorn.

    Jo, men det har varit väl bekant i traditionell kosthållning. I Afrika och Latinamerika blir man av med den genom att blötlägga spannmål och sedan låta dem jäsa flera dagar innan de bearbetas vidare (se t.ex. http://www.realfooduniversity.com/real-truth-healthy-grains).

    Samma metod gällde hos oss när man sparade en degbit som fick ingå i nästa vända. Det blev surdegsbröd utan fytin, men det kan kommersiella bagare inte kosta på sig eftersom det finns behändigare sätt att få igång jäsning.

    Begreppet fullkorn är alltså tvetydigt, skall vi vara säkra måste det vara surdegsfullkorn, inte bara ”grovt bröd”. Men därmed är hela problemet inte avklarat. Fytinsyran är bara den mest ökända av ”en hel cocktail” skadliga ämnen som spannmål innehåller, påpekar Piltsons överauktoritet Barry Groves (”Trick and Treat”, sid. 113f).

    Där finns också lektiner, som hindrar kroppens upptagning av vissa näringsämnen. Där finns proteashämmare, som spärrar omsättningen av protein i maten. Och alfa-amylashämmare, som hindrar oss från att smälta stärkelse och kan utlösa allergier. Liksom ämnen med ännu konstigare namn, som kan skada njurarna och utlösa autoimmuna sjukdomar.

    Så talar en biokemist; hur pass pålitlig han är kan man inte veta. Men nog är det frestande att se denna hemska katalog som bidragande orsak till att så många människor säger sig må så oerhört mycket bättre bara NÅGOT DYGN efter att de slutat med all mjölmat.

    Och än värre – vissa av dessa ämnen sägs bli kvar i kroppen och anrikas där. Och så kan effekterna komma efter år av osunda matvanor. Reumatiska problem lär kunna vara en av effekterna. Detta är nog omöjligt att påvisa epidemiologiska ”studier”, som är kostvetarnas huvudsakliga instrument; vi får nöja oss med att egna och andras faktiska erfarenheter av verkligheten är mera övertygande.

    Därav Fullkornsmyten, var och en får ta ställning för egen räkning.

    Nu återstår bara Kunskapsmyten, tänkt som en konsolidering av alla de andra. Det dröjer någon vecka för att ge möjlighet att anmäla invändningar och föreslå kompletteringar.

  • LenaK säger
    Inlagd 20120428

    Ser fram mot ditt inlägg om Saltmyten! ;-)

  • Piltson säger
    Inlagd 20120429

    Kunskapsmyten

    I Läroboken ”Fetma” (Studentlitteratur 2007) läser vi på sidan 363:

    ”Om man som vårdpersonal känner sig osäker på om en diet är seriös eller inte … bör man konsultera någon med högskoleutbildning inom nutrition.”

    Denna lärobok sägs bli använd vid utbildning av vårdpersonal. Den har också varit en intressant källa vid uppspårandet av faktoider som här lagts fram som förslag för professor Rössners planerade mytografi, hur kan nu det gå ihop?

    Om sådant ingår i dessa högskoleprodukters andliga bagage, skall vi då lita på att deras syn på näringsfrågorna sätter dem i stånd att meddela värdefulla anvisningar?

    Det är oklart här, men nog känns det som om personer med ”högskoleutbildning inom nutrition” kan bli belastade av en sådan situation – helt oförskyllt, för de kan ju inte ansvara för vad deras läromästare meddelar.

    Framför allt handlar det om dietister, en rätt ny yrkesgrupp som anses så viktig att dess medlemmar arbetar med statlig legitimation. Att dessa utbildats med en grundsyn som återspeglar några av dessa ”myter” skrev vi om i betraktelsen ”Vilseförda dietister”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/02/vilseforda-dietister

    Mest intressant är faktiskt två långa kommentarer av ”Erfaren dietist” nedanför texten. Den visar dietistens ovilja att beakta obekväma data och begrunda sin situation. Därför känns det berättigat att se citatet på sid. 363 som ett uttryck för Kunskapsmyten.

    Den fungerar som övermyt för alla de andra. Så i kommande beskrivningar av Kunskapsmyten skall vi visa fram vad dietister, och deras läromästare, har sagt och skrivit, som visar hur de styrs av dessa myter. Det börjar med ett resonemang baserat på Kalorimyten. Mot slutet av veckan.

    PS, LenaK: Saltmyten skall komma.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012053

    Saltmyten

    Saltmyten är nära släkt med Fibermyten och den Mättade Fettmyten – det började med ett missförstånd som omvandlades till en svårutplånlig dogm.

    I början av 1970-talet kungjorde en amerikansk läkare, Lewis Dahl, att hans råttor fick ökat blodtryck av salt. Han hade matat råttor i tio år.

    Det väckte uppseende, kunde det också gälla människor? Men så påpekade kollega att Dahl varje dag hade givit råttorna så mycket salt att det motsvarande flera hundra gånger en människas normala dagsförbrukning.

    Det blev upphovet till en hätsk debatt som pågått sedan dess. I stället för laboratorieförsök tog man fatt på urfolksargumentet: folkgrupper på Söderhavsöarna, herdar i Ostafrika och djungelfolk i Brasilien visade sig alla ha lägre blodtryck än vi i industriländerna – och alla dessa fick i sig mycket mindre salt än vi.

    Vilket skulle bevisas. Man kunde bekvämt bortse från att matvanor och livsvillkor hos dessa avlägsna folk radikalt skiljer sig från våra även i många andra avseenden – det var ju inte det frågan gällde.

    Ganska normal epidemiologi alltså – det gäller att omsorgsfullt välja sina data och bolla runt med dem tills de visar vad man från början hade tänkt de borde visa. Gary Taubes berättar t.o.m. om ett fall där man i efterhand hittade en faktor för justering av redan publicerade siffror för att kunna vända ett argument i önskad riktning (http://garytaubes.com/wp-content/uploads/2011/08/science-political-science-of-salt.pdf).

    Det rör sig om flera tusen forskningsrepporter, bland vilka man kan välja ut dem som passar ens idéer i ärendet och förbigå sådana som inte passar, ett vanligt grepp inom näringsforskningen.

    Mera intressant är dock att ett högt ansett, opartiskt institut, Cochran Collaboration (t.o.m. lovordat av Stephan Rössner), det senaste årtiondet har utfört tre metaanalyser av sådana rapporter och inte i någon av dem funnit samband mellan stor saltkonsumtion och högt blodtryck. Det tycks göra det befogat att här lansera Saltmyten.

    Men helt säker kan man inte vara. Bara för några dagar sedan kungjordes från Harvard att om man införde skatt på salt i 19 fattiga länder, så skulle det bli 2-3 procent färre dödsfall av hjärtfel i dessa länder (http://www.sciencedaily.com/releases/2012/04/120421203906.htm. Hur man räknat fram detta var, som vanligt, ej tydligt i tillgängliga pressreferat.

    Var och en får tro vad han vill, det är en av rättssamhällets fördelar. Men begreppet ”vetenskap” kanske bör undanhållas i sammanhanget, det gör ju intrycket att man vet.

    Nästa vecka: Kunskapsmyten II.

  • Björn Hammarskjöld säger
    Inlagd 2012054

    Livsmedelsverkets saltråd leder till död
    Det publicerades ett par artiklar i Läkartidningen nr 17-18 2012

    Tack för Karin Olssons och Bertil Öhlins artikel under rubriken ”ABC om Hyponatremi” i läkartidningen [[1]]. Här beskriver de en relativt ny diagnos Syndrome of Inappropriate ADH-secretion (SIADH). Deras artikel är understödd av Gudmundur Johansson i en Medicinsk kommentar på sidan 871 i samma nummer av Läkartidningen [[2]].

    Författarna skriver en utmärkt översiktsartikel om orsakerna till hyponatremi i ämnet liksom behandlingsalternativen. De beskriver också att prevalensen av hyponatremi är upp emot 30 % av inneliggande patienter på SUS. De finner också att den vanligaste orsaken är SIADH som beskrevs första gången 1967 i USA [[3]]. Det finns flera artiklar under årens lopp där man framför hypotesen SIADH som orsak till hyponatremi [[4]], [[5]].

    Någon orsak till SIDH framkastas inte. När jag går tillbaka i minnet så var hyponatremi en ovanlig diagnos på 1970-talet då jag gjorde AT på St Eriks medicinklinik.

    Då ställer jag mig frågan vad som har hänt rörande nutritionsområdet sedan 30 år. Det som slår mig med kraften av en slägga är att Livsmedelsverket sedan drygt 20 år rekommenderar oss alla att begränsa mängden salt, natriumklorid, i maten till mindre än 5 g per dag.

    Man kan via närmaste kliniska kemlab få informationen att dygnsmängden natrium i urin, d-U Na, är 150-300 mmol/dygn och den mängden redovisas vid flera SWEDAC-ackrediterade lab så de siffrorna är säkra. Efter multiplicering med salts molekylvikt motsvarar det 9-18 g salt som vi kissar ut varje dygn. Lägg sedan till salt från svett (5 g/dygn) och faeces (>1 g/dygn) så blir normal saltexkretion 15-24 g/dygn. Äter man mindre salt än man gör av med sjunker natriumkoncentrationen i blodet till under nedre normalvärdet (<135 mmol/L) och kroppen gör allt som det går för att behålla salt i kroppen. Givetvis påverkas då ADH-nivån liksom nivåerna av renin och angiotensin.

    Äter man, på Livsmedelsverkets rekommendation, för litet salt kan det leda till döden i förtid. 19 % dödlighet av patienter med SIADH inneliggande på sjukhus är oacceptabel biverkan av Livsmedelsverkets kostråd [5]. Se även artiklar i Dagens Medicin [[6]], [[7]]. FASS anger att furosemid och saltfattig kost utgör en hög risk för hyponatremi. Så kunskapen om de dödliga riskerna med saltfattig kost är välkända.

    Slutsatsen av dessa två artiklar i Läkartidningen blir med nödvändighet att Livsmedelsverkets saltbristgenererande kostråd måste ändras med omedelbar verkan och ta bort saltrestriktionen i maten, människan tål upp till ett hundra gram natriumklorid per dag [[8]]. Dessutom ökar matens smaklighet med tillräckligt med salt i maten.

    Björn Hammarskjöld

    P.S.

    Samtliga författare anger som jäv att de fått forskningspengar och föreläsningsarvoden från Otsuka Pharma Scandinavia AB. Detta företag har ett läkemedel mot SIADH – abnorm sekretion av antidiuretiskt hormon

    "Samsca – den första och enda orala vasopressinantagonisten
    Samsca (tolvaptan) är ett orginalläkemedel från Otsuka och är en selektiv vasopressin V2 -receptorantagonist som ingår i den läkemedelsklass som kallas vasopressinantagonister (vaptaner)."
    Ingenstans i företagets information (eller hos artikelförfattarna) står det något om att förebygga SIADH med att ge patienten mer salt i maten!

    [1] Karin Olsson Bertil Öhlin, ABC om Hyponatremi, Läkartidningen nr 17-18 sidorna 888-892 (2012) http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=18150
    [2] Gudmundur Johansson, Mer fokus på hyponatremi – ett negligerat kliniskt problem, Läkartidningen nr 17-18 sidan 871 (2012) http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=18135
    [3] Frederic C. Bartter, William B. Schwartz, M.D. The syndrome of inappropriate secretion of antidiuretic hormone The American Journal of Medicine Volume 42, Issue 5, May 1967, Pages 790–806
    [4] Upadhyay A, Jaber BL, Madias NE. Incidence and prevalence of hyponatremia. Am J Med 2006; 119 (7 Suppl 1) : S30-5 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/168430825 D. S. Shapiro1et al Severe hyponatraemia in elderly hospitalized patients: prevalence, aetiology and outcome. Internal Medicine Journal Volume 40, Issue 8, pages 574–580, August 2010
    [6] Hammarskjöld, B., Livsmedelsverkets råd bör intas med en stor nypa salt. Dagens Medicin, 2008-08-27 http://www.dagensmedicin.se/debatt/livsmedelverkets-rad-bor-intas-med-en-nypa-salt/
    [7] Ralf Sundberg, Björn Hammarskjöld, Karl Arfors, Läkare och allmänhet vilseleds om salt. Dagens Medicin 2008-09-17 http://www.dagensmedicin.se/debatt/lakare-och-allmanhet-vilseleds-om-salt/
    [8] Björn Folkow, Salt och blodtryck – ett hundraårigt stridsäpple. Läkartidningen 2003 nr 40 sid 3142-7 http://ltarkiv.lakartidningen.se/2003/temp/pda27283.pdf

  • Piltson säger
    Inlagd 2012057

    Blodsockermyten

    Innan vi fortätter med Kunskapsmyten måste den tidigare förbisedda Blodsockermyten tas om hand. Den ser ut så här:

    ”Högt blodsocker motverkas med tillförsel av socker.”

    Ja, det är en tillspetsning. Men den är berättigad med tanke hur mycket elände Blodsockermyten vållar bland godtrogna människor som går till doktorn. Det finns en mjukare, mera fyllig variant, som ser ut så här:

    ”Eftersom det nu finns piller för behandling av högt blodsocker kan personer med högt blodsocker lugnt fortsätta äta som andra människor och få huvuddelen av energibehovet som kolhydrater, fastän kroppen omvandlar dessa till socker.”

    Eller uttryckt av NovoNordisk, en specialfirma för diabetesterapi:

    ”Kostrekommendationerna vid diabetes är i princip desamma som Svenska Näringsrekommendationer som gäller friska. Det betyder t.ex. att du bör äta lika mycket vitaminer, fibrer och fett oavsett om du har diabetes eller inte.”

    Det är en nyhet. För ett halvsekel sedan handlade diabetesbehandling om ”brödenheter”. Själva mätenheten uttryckte problemets kärna, nämligen mjölmat. En brödenhet motsvarade 12 gram kolhydrater, och genom att tillåta 6 enheter om dagen kunde Wolfgang Lutz hålla sina patienter symptomfria. Mera om Lutz se Piltsons bidrag VI under annat inlägg här: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt.

    Det var generöst, men det dög. Under 40 års arbete visade Lutz flera tusen patienter tillrätta med övervikt och diabetes. I Sverige idag driver Sten Sture Skaldeman en striktare regim, som beskrivs här:

    http://kolhydrater.ifokus.se/articles/4d71523fb9cb46224406413b-lagkolhydratkost

    Brödenheterna gav ett enkelt och tydligt mätinstrument. Det sköts åt sidan när man införde begreppet ”energibalans” och började mäta näringsvärde i kalorier och energiprocent (se Energimyten ovan). Och själva idén med koständring tappades bort när pillerfirmorna kom med produkter som skulle fixa åldersdiabetes, ”Typ 2″, på ett mera behändigt sätt.

    Det handlar om piller som förhindrar upptagning av socker från matsmältningen till blodet (akarbose) och piller som tvingar muskelcellerna att suga upp mera socker än normalt (metformin) – lite säregna grepp när det hade gått så lätt att begränsa förekomsten av socker på ett naturligt sätt, nämligen genom att hålla undan kolhydraterna.

    Och så finns det piller som skall uppmuntra bukspottskörteln att producera mera insulin än tidigare. Men Typ 2 handlar normalt om att svårighet att utnyttja det insulin som faktiskt produceras, s.k. insulinresistens. Denna konstlade uppmuntran blir ansträngande för körteln och efter några år av detta ger den upp helt. Diabetes Typ 2 förvandlas till Typ 1 och det är dags för insulin. Eller som NovoNordisk uttrycker saken:

    ”Normalt vid typ 2 diabetes är att man efter något/några år med kost- och motionsbehandling behöver göra tillägg med antingen tabletter eller insulinbehandling.”

    Man bekänner alltså att pillerbehandlingen bara undertrycker symptom utan att ta hand om anledningen till dessa. Tacka fan för att kostbehandlingen inte fungerar, eftersom det handlar om lågfettkost utan KH-begränsning.

    Typ 2 beskrivs på ett tiotal sidor i läroboken ”Fetma”. Man föreslår ”personligt anpassad kost” och ”regelbundna måltider av god kvalitet”, bra idéer men utan antydan om vad sådan anpassning skulle gå ut på – ett behändigt sätt att klara sig undan, när gällande ideologi inte tillåter att KH-restriktion omnämns. Det beskrevs i betraktelsen ”Dietist får blunda för direktiven”, som kan läsas här:

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/16/diabetes-dietist-far-blunda-direktiven.

    Senare i veckan: Kunskapsmyten II

  • Piltson säger
    Inlagd 2012058

    Kunskapsmyten II

    Resonemanget om Kunskapsmyten har två aspekter: vilken kunskap rör det sig om, och vem har denna kunskap? Härmed ett excerpt som visar hur en dietist ser på problem med kroppsvikten:

    ”Om du vill gå ner ett kilo, måste du minska ditt energiintag med 7500 kalorier eller öka din motion med motsvarande. Om du väger 80 kilo så äter du cirka 2600 kcal per dag. Vill du gå ner till 70 kilo så måste du ta bort kalorier/energi. Om du tar bort cirka 1000 kcal per dag … så bör du gå ner cirka 1 kilo i veckan. Äter du cirka 2000 kcal per dag så går du ner ½ kilo i veckan.” (saxat från http://www.evaks.se/blog/ga-upp-i-vikt)

    Dietisten utgick från någon formel som relaterar kroppsvikt till kilokalorier, s.k. energibalans. Det är inte en teori i vetenskaplig mening, eftersom det inte bygger på iakttagelser. Det är en föreskriven dogm, som skall gälla utan hänsyn till erfarenhet. Vetenskap byggs upp med data underifrån, dogmer läggs fram som rättesnören uppifrån utan behov av data.

    Det är inte förbjudet. Men hur värdefullt är det att presentera näringsfysiologi som sådan sifferexcercis?

    Kanske inte så mycket, eftersom dogmen bygger på missuppfattat fysik, se Energimyten I ovan. Och om vi så tar in erfarenhet i bilden, så finner vi inte heller några vittnesbörd om hur folk lyckats varaktigt tappa vikt med sådan räkning. Men många har berättat om hur de till slut gick upp i vikt efter att ha räknat kalorier.

    Det beror nog på att kroppen reagerade på försök att ändra kroppsvikten utan hänsyn till dess egna, spontana reglersystem. Dessa reglersystem arbetar inte med klumpsummor av kilokalorier in och ut utan med den erhållna energimängdens fördelning i tre olika näringsämnen, som måste tas omhand på helt olika sätt, se Energimyten II ovan.

    Hur detta går till verkar inte utrett. Det kommer nog hormonforskare en dag att kunna tala om. Här tror vi att de kommer att spåra upp hormoner som specifikt arbetar med ett av de tre näringsämnena, men den frågan måste överlämnas till folk som vet mer än Piltson.

    Men vad är det då för kunskap som gäller? Mera översiktligt kan Kunskapsmyten totalt uttryckas som en modell med sex punkter:

    1. Anledningen till att vi blir överviktiga är att vi äter mer än vi behöver, alltså tar in mera energi än vi sedan förbrukar – Energimyten.
    2. Mängden energi, och därmed graden av belastning, avgörs av matens kaloriinnehåll – Kalorimyten, just presenterad.
    3. Eftersom vissa näringsämnen är mera kaloritäta än andra är det lämpligast att skära ned den mest kaloritäta andelen, alltså fett. Speciellt fördelaktigt är kolhydrater, eftersom de har färre kalorier per viktenhet och därför fyller utan att ge överflödig energ – Allmänna Fettmyten.
    4. Energiöverskottet måste man komma tillrätta med genom kraftig fysisk verksamhet, s.k. motion – Motionsmyten,
    5. Fett förekommer i olika varianter; mest hälsovådligt är s.k. mättat fett, som framför allt finns i smör och annan animalisk mat – Mättade Fettmyten.
    6. Sådant fett är dessutom speciellt ödesdigert för hjärtkärlsystemet, eftersom det avlagras i ådrorna och kan utlösa hjärtinfarkt och andra besvärligheter – Kolesterolmyten.

    Denna modell har varit styrande för näringspolitiska beslut i industriländerna i flera årtionden. Men var och en av dess sex utgångspunkter är felaktig eller grovt förenklad, en förljugen återgivning av verkligheten som fungerar som dogm.

    Detta kan påvisas utifrån åtta olika perspektiv. Det blir Kunskapsmyten III, kanske på lördag.

  • Josef Boberg säger
    Inlagd 2012059

    HÄLSAN ÄR EJ ALLT – MEN UTAN HÄLSAN FÅR ALLT ANNAT UNDERORDNAD BETYDELSE !

  • Piltson säger
    Inlagd 20120511

    Kunskapsmyten III

    Sexpunktmodellen i Kunskapsmyten II omintetgörs av data från åtta olika kunskapsområden:

    Ämnesomsättning:
    Utan insulin kan fett i maten kan inte inlagras som kroppsfett i absevärd mängd.. Men intaget fett utlöser inte insulin i matsmältningen. Stärkelserik mat utlöser insulin. Det möjliggör omvandling och inlagring i fettcellerna. För att fettet skall kunna inlagras måste man därför också inta kolhydrater.

    Socialmedicin:
    Det senaste halvseklet har västerlandets konsumtionsmönster ändrats avsevärt. Fetma var i stort sett okänt i det bondesamhälle som nu försvunnit. Folk har blivit allt fetare efterhand som kostens fettandel reducerats de senaste tjugo åren. Hjärtinfarkt var okänt innan de fleromättade växtoljorna kom på marknaden.

    Termodynamisk teori:
    Termodynamikens 2:a huvudsats, berörd i Energimyten ovan, handlar om energiförluster vid omvandlingen från en energiform till en annan. Tack vare dessa förluster kan bara en del av det teoretiskt tillgängliga, energitäta fettet omvandlas till kroppsfett även om insulin finns tillgängligt. Det vederlägger idén om ”energibalans”.

    Västerländsk näringshistoria:
    Fram till c:a 1910 ansågs det elegant att ha en viss rondör, vilket eftersträvades i högre samhällsklasser. Honore Daumiers bankir är väl bekant, likaså Albert Engströms prostar. Alltså gavs det ut böcker om hur det skulle åstadkommas. I dessa får man anvisningar om hur man bygger upp ”hälsosamt kroppsfett”. Där spelar stärkelserik mat en ledande roll.

    Antropologi:
    Fetma förekommer inte hos herdefolk vars kost främst bygger på fet, animalisk mat. Däremot förekommer fetma hos afrikanska stammar som anser feta personer tilldragande. Medlet att bygga upp fetma kan vara hirsgröt. Fet mat tillåts bara för unga boskapsherdar och krigare, som måste vara spänstiga.

    Klinisk erfarenhet:
    Bantningsmetoder som bygger på ”energibalans” fungerar dåligt, eller inte alls. 10% bestående minskning anses en framgång, och patienterna finner det ansträngande att bibehålla den lägre vikten på grund av de försakelser de måste genomlida. Däremot finns tiotusentals avfällingar från metoden, vilka redovisar långt bättre siffror med kost som ger större frihet i matvanorna.

    Kunskapsteoretiskt underlag:
    Bristerna i den gällande modellen är så uppenbara för dess tillskyndare att de ogärna ger sig in i ett sakligt samtal om saken. Istället tillgriper man besvärjelser. ”Anekdotmässigt”, ”befängt”, ”ovetenskapligt” upprepas om och om i hopp att det skall avvärja frågor, en kunskapshantering jämförbar med Shoshoneindianernas regndans. Här möter också konflikten mellan ”vetenskap” och klinisk erfarenhet. Tiotusentals samstämmiga vittnesbörd avfärdas som ovidkommande om de ej insamlats under gemensamma kriterier.

    Propagandistisk bakgrund:
    De konstgjorda fetterna uppfanns 1910 men fick inte fotfäste i marknaden förrän ett halvsekel senare, då en amerikansk kardiolog, Ancel Keys, lanserade falsk statistik rörande relationen mellan fettintag och hjärtfel i olika länder. Det var ursprunget till den Mättade Fettmyten, vilken gav oljetillverkarna en ”vetenskaplig” grundval för sin reklam så att de kunde slå ut de naturliga tropiska fetterna från marknaden.

    Vart och ett av dessa åtta perspektiv ger ett indicium på slutsatserna att:
    1. Det är inte kostens energiinnehåll utan dess sammansättning som avgör kroppsviktens förändring och
    2. Fettintag är inte en primär orsak till övervikt.

    Trots detta ligger sexpunktmodellen till grund för vad dietister får lära sig, t.ex. i läroboken ”Fetma”, som varit så nyttig för vår mytologi. Likaså är Livsmedelsverkets propaganda baserad på detta synsätt, vilket skall tas upp i Kunskapsmyten IV om några dagar.

    Det är inga nyheter eller sensationella rön som kullkastar modellen. Det rör sig om urgammal folklig vishet som åsidosatts, eftersom den inte går ihop med den aktuella dogmen. Tanken att framför allt animaliskt fett är hälsovådligt har slagit rot i folkmedvetandet så grundligt att inte ens producenternas egna organisationer vågar propagera för det.

    ”Kan man äta smör och ändå äta nyttigt?”, frågade Svenskt Smör i en trycksak för några år sedan. Svaret var ”ja”, förutsatt att smöret späddes ut med rapsolja. Så omvandlades Kunskapsmyten till komik.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120514

    Kunskapsmyten V: Nyttmyten

    Nyttmyten är en tragisk avart av Kunskapsmyten. Den lyder så här:

    ”Nya kunskaper är per definitionem mera värdefulla är äldre kunskaper”

    Professor Rössner verkade ta avstånd från denna myt när han i boken ”Kroppen har Rätt” (sid. 139) skrev:

    ”Ibland förmedlar dock gamla mormor nedärvda råd, som faktiskt inte alls stämmer överens med vad dagens forskning kommit fram till.”

    Detta är ju uppenbart för var och en som ibland lagar mat och även läser tidningsrubriker om forskningsrön. Frasen återanvändes i boken ”God mat för klokt folk” (sid. 136), så det ser ut att ha varit en viktig insikt även för Rössner. Eller kan han ha menat att gamla mormor hade fel?

    Det är oklart. Exempel på mormors visdom erbjöd han inte i någon av böckerna, men ett sådant vore mormors syn på matfett..Hon använde smör, inte margarin som enligt Livsmedelsverkets nyare syn skall vara så hälsosamt. I boken ”Fett” (3:e uppl. Hirzel Verlag) beskriver Ulrike Gonder hur ”gamla mormor” umgicks med fett:

    ”Det är inte länge sedan som man i varje hushåll hade en flottkruka på den svala källartrappan eller inne i matrummet. Det var innan kylskåpet hörde till självklarheterna. De fasta animaliska fetterna var därför idealiska, eftersom de inte hann härskna innan de användas. Framför allt använde man fett som erhållits vid höstslakten – friterade med talg från nötboskapen, kokade och bakade med svintalg. Det speciellt mjuka och smakliga gåsfettet och det `goda smöret´ gjorde julkusarna extra fina och ströks på brödet.”

    Här framstår det orimliga i Nyttmyten. Den innebär att uråldrig, nedärvd matkultur kan skall ifrågasättas av rön från artificiella ”studier” finansierade av företag eller branschorganisationer som skulle ha ekonomisk fördel av sådan dödförklaring. En ny svensk bok, ”Forskningsfusket” av Ralf Sundberg, beskriver vad det innebär:

    ”Därmed har näringsläran … frigjort sig från sund vetenskaplig kritik och dessutom hamnat i händerna på livsmedelsindustrin. Detta har sedermera lett till att nutrionister och dietister utbildats med stöd och influens från industriintressen.” (sid. 68)

    Sundberg visar också fram ekonomiska bindningar mellan industrin och namngivna svenska auktoriteter på professorsnivå, vars uttalanden respektfullt återges av medierna. Sveket mot människorna är inte bara professorernas. Även journalisterna medverkar, och Stephan Rössners kritik av dem i ett annat inlägg (http://www.seniorbloggen.se/skribenter/att-de-aldrig-lar-sig) är fullt berättigad.

    Nyttmyten innebär också att experterna inte kan kosta på sig ett historiskt perspektiv. Läroboken ”Fetma”, här tidigare kommenterad, är skriven som om näringsläran skulle ha uppstått ur intet för ungefär trettio år sedan. Förhistorien innehåller avvikande sanningar ända tillbaka till Hippokrates, men de bör undanhållas dietisterna.

    Inte heller nämns framgångar som i praktiken uppnåtts av kliniskt verksamma läkare, snarare än forskare. Här finns material för ytterligare avsnitt om Kunskapsmyten. Nästa, mot slutet av veckan, skall handla om det beryktade ”nyckelhålet”.

    Gamla mormor tar avsked med ett kväde som vår bortgångne kollega Pepe Dravelento skrev som parafras på ”Samling vid pumpen”.

    Kom nu till ICA för det här exprimentet:
    Först tar vi med oss allt dom har utav smör,
    sen ska vi ta och rensa ut sortimentet,
    plocka bort det som faktiskt gör att man dör.

    Det blir lågfettprodukter och konstiga frukter
    och flaskor med dietläsk (fast aldrig nåt fetfläsk),
    och lättmargariner och sötmazariner
    och sen varje upptänklig fettlös horrör.

    Då ska du se att gamla mormor kan trivas.
    Hon kommer strax att få sitt bästa humör.
    När maten hon lagade återupplivas
    så är det faktiskt du som blir profitör.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120516

    Kunskapsmyten IV: Nyckelhålet

    Avsikten bakom Livsmedelsverkets symbol ”Nyckelhålet” sägs vara ”att hjälpa dig som konsument att hitta de hälsosammare alternativen…” I propagandan har den tillämpats i över tjugo år. Frågan är i vad mån symbolen tjänar det avsedda syftet.

    Nyckelhålet är ett samlingsbegrepp för nio av faktoiderna i vår mytologi:

    ”Symbolen togs fram för att visa konsumenten vägen till livsmedel med mindre fett och mer fibrer.” – Allmänna Fettmyten och Fibermyten

    ”Märkningen … omfattar nu både färdigförpackade matvaror och vissa oförpackade livsmedel, färdiglagade rätter” – Unilevermyten

    ”…har även villkor för fullkorn.” – Fullkornsmyten

    ”För mycket mättat fett kan öka mängden kolesterol i blodet vilket i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom.” – Mättade Fettmyten och Kolesterolmyten

    ”…mindre salt.” – Saltmyten

    ”Fett ger mer än dubbelt så många kalorier per gram jämfört med protein och kolhydrater.” – Kalorimyten.

    ”…innehålla uppgifter om energivärde.” – Energimyten

    Med så många missförstånd inbakade i en enda symbol vore det märkligt om märkningen haft avsedd effekt på folkhälsan. Kanske tvärtom? Redan 2005 påpekades detta av en forskare i Linköping, Johan Hedbrant:

    ”Enligt Statistisk årsbok åt vi i början av 1980-talet ca 48% av energin som kolhydrat och 39% som fett. Då var övervikt inget stort eller växande problem i Sverige.”

    Sedan kom ”Nyckelhålet”, som stadfäste Livsmedelsverkets anvisningar om hälsosam mat. Och sålunda:

    ”Vi minskade successivt intaget av fett och ökade intaget av kolhydrat. Mer kolhydrat gav mer insulin. Mer insulin, mer fettlagring. Vi ökade sakta i vikt. Den ökade vikten gjorde att vi åt mer. Reflexen tycks ha varit att vi … sökte oss till mer fettsnåla livsmedel. Trenden blev tydlig i mitten av 1990-talet…”

    Så om Nyckelhålet hade någon effekt, tycks den ha varit tvärtemot den avsedda. Mera om detta finns här: http://www.fetmaparadoxen.se/

    Sedan dess har trenden börjat vända. Försäljningen av smör ökar. Margarin måste på sina håll utförsäljas, så att butikerna kan friställa hyllorna för smör. Tusentals människor i landet har funnit att de mår bättre och kan gå ned i vikt genom att äta mer naturligt fett och mindre mjölmat. Detta väcker allt bredare uppmärksamhet i dagspress och TV:

    Men Nyckelhålet har förblivit en central del av Livsmedelsverkets katekes. Varför? Varför framhärdar inflytelserikt folk i sina vanföreställningar trots störtfloder av kunskap som visar att de har fel?

    Det blir temat för Kunskapsmyten VI, som kommer nästa vecka.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120517

    Kunskapsmyten VI

    ”Slutet kan vara nära för nyckelhålsmärkning” förutsade en f.d. professor nyligen i Aftonbladet. Det kan nog stämma med tanke på ”nyckelhålets” haveri, just beskrivet. Men, tillade han, det kunde leda till att ”23 års folkhälsoarbete kan komma att raderas.”

    Hur kunde då detta hänga ihop? Det förklarades ej. Förutsägelsen backades bara upp med förklaringen att…

    ”…så gott som all vetenskaplig expertis är enig om att en minskad konsumtion av animalieprodukter och speciellt mättat fett är viktig för att framgångsrikt kunna bekämpa hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, fetma och diverse andra folksjukdomar.”

    Någon sådan enighet föreligger faktiskt inte alls, och det är lätt att förstå. Tanken ett animalieprodukter skulle bära på en sådan skuldbörda känns främmande, eftersom dessa ”folksjukdomar” är speciellt kännetecknande för vår kulturkrets men inte för kulturer med ännu större andel animalier i traditionell kost.

    Och att ”speciellt mättat fett” vore specielllt skadligt är inte påvisat. Livsmedelsverket försökte med 72 referenser för två år sedan, men det utmynnade i fiasko, varefter man förklarade diskussionen ”avslutad”. Trots det påpekade nu denne professor att…

    ”Livsmedelsverket betonar att risken är stor att allmänheten tror att mättat fett är nyttigt, och börjar äta mer bacon, grädde och smör.” Och så betonade han att de som säger annat är ”en handfull läkare utan känd egen forskningsbakgrund.”

    Forskning är nu inte en särskilt väsentlig merit för den som kan åberopa framgång med tusentals patienter i praktisk verksamhet. Men den som inte har data och riktiga argument att ta fram kan istället baktala personer som har annan uppfattning på grundval av bättre kunskap.

    Det väckte tanken att denne professor just avgav fettskräckens dödssuck. Finns inte mer att säga, så finns inte mer att säga.

    Emellertid är det säkert fem år sedan vår ledstjärna Nina Planck skrev att hon redan då hörde ”gnisslet, rasslet och skramlandet” från en förlegad teori som faller isär. Nämligen teorin att animaliskt fett fastnar i ådrorna och tar död på folk.

    Så det är en utdragen dödskamp; hur kan det ta så lång tid när det egentliga sakförhållandet är så väl känt?

    Tänkbara sociala skäl är väl bekanta. Det kan handla om personlig prestige, ovilja att erkänna ett misslyckat livsverk, lojalitet mot kolleger, privatekonomiska aspekter, underdånighet inför finansiärer… Med mera sådant. Trista hänsynstaganden som inte skall sysselsätta oss här.

    Men kan sådana hänsynstaganden verkligen förklara den Mättade Fettmytens säregna livskraft år efter år efter år?

    Inte sannolikt. Men det finns också psykologiska skäl. De är mera tänkvärda, och de kan ha större vikt.

    Det är alltså fullt möjligt att både folket på Livsmedelsverket och denne professor Stig Bengmark faktiskt menar allvar, att de verkligen tror på vad de säger och skriver fast erfarenheten så tydligt pekar i motsatt riktning. Om detta har både psykologer och kunskapsteoretiker en del att säga. Det handlar om klyvningen mellan medvetet och undermedvetet.

    Det skall tas upp i Kunskapsmyten VII, som följer inom kort.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120521

    Kunskapsmyten VII

    Frågan gällde varför människor energiskt kan hålla kvar övertygelser trots massvis med information som otvetydigt visar att de inte stämmer.

    För detta finns ett välkänt psykologiskt begrepp. Man talar om ”självbedrägeri”. Ett exempel är föräldrar som insisterar att deras son är en änglalik varelse fastän han torterar djur och djävlas med grannbarnen. Bevismaterial i form av upprepat skäll från grannarna och döda fåglar på förstubron har ingen effekt. Hur kommer det sig?

    Enligt Sigmund Freud kan det bero på att man spontant stöter ifrån sig data som skulle innebära att man tvingas ta itu med kunskap som lurar i det undermedvetna, men som man inte kan släppa fram till medveten nivå.

    Kan det vara så det går till hos Livsmedelsverket och dess tillskyndare, professor Stig Bengmark? Vi måste se närmare på detta fenomen. Självbedrägeri, står det i Wikipedia,

    ”…är en psykisk försvarsmekanism, grundad på bortrationalisering … och förnekande, som innebär att en person aktivt misstolkar verkligheten och i synnerhet den egna relationen till denna, en nedsatt verklighetsuppfattning.”. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Självbedräger)

    Ah, detta bidrar faktiskt till förståelse av Livsmedelsverkets uppträdande. Även avsikten förklaras:

    ”Syftet med självbedrägeri är … att rädda självbilden och sin självuppskattning. Självbedrägerier är ofta livslånga.”

    Livslånga! Innan Livsmedelsverket avskaffas kan vi alltså inte vänta oss att dess falska propaganda läggs ned enligt tolv läkares och forskares önskemål i tidskriften Dagens Medicin för tre år sedan. (http://www.dagensmedicin.se/debatt/livsmedelsverket-bor-omedelbart-sluta-med-kostrad-till-allmanheten/ )

    Men märk, det rör sig inte om illvilja:

    ”Fastän självbedrägeri inte på ett medvetet plan har ont uppsåt att föra omgivningen bakom ljuset, kan det på det omedvetna planet fylla den funktionen samt få den konsekvensen. En person som bedrar sig själv om sin betydelse i ett visst sammanhang, kommer att uttrycka den uppfattningen till andra…”

    Till exempel i kostråd.

    ”Vad som kännetecknar dessa bedrägerier är att det inte handlar om att avsiktligt ljuga för omvärlden, utan om att personen intalar sig själv att det förhåller sig på ett annat sätt än det gör”, klargör Wikipedia också.

    Det rör sig om en mental störning. Personen kanske är rubbad. Undermedvetet har han läget klart för sig, men denna insikt släpps inte fram till det medvetna planet. Den som i detta läge sprider information är övertygad om att han gör mänskligheten en tjänst och är inte beredd att ta emot upplysningar som kan motsäga detta.

    Detta var uppenbart i Livsmedelsverkets genmäle till de tolv (http://www.dagensmedicin.se/debatt/vi-kompromissar-inte-med-att-vara-kostrad-ska-ha-vetenskaplig-grund/)

    Men eftersom man inte kan redovisa sitt undermedvetna blir ett sådant genmäle magert i själva sakfrågan. Det var också tydligt i detta svar. Men vederbörande är omedveten om sin effekt på andra människor, påpekar Wikipedia:

    ”Självbedrägeri kan bero på förnekande, t.ex. när en person inte erkänner för sig själv vilken skada den har åsamkat andra… Självbedrägeri är vanligare under krig än i fredstid.”

    Jo, Livsmedelsverket har faktiskt också beskyllts för ”bunkermentalitet” ett annat begrepp inom psykiatrin. Det är träffande, eftersom verket har varit utsatt för andlig belägring i flera år. Här har vi en parallell med historiens mest anslående exempel på det tänkande som då bryter ut.

    Det var i Hitlers bunker strax före sammanbrottet. Generaler anlände för att rapportera om hur ryssarna ryckte fram. Det gjorde Hitler rasande. Han vägrade lyssna och ägnade sig istället åt att planera nya angrepp med truppstyrkor som inte längre existerade.

    Sådan ”nedsatt verklighetsuppfattning” hade han lärt från sin PR-chef Joseph Goebbels. Dennes filosofi var att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, så förvandlas den till sanning. Och analogt: om man framhäver en dumhet med tillräckligt eftertryck, så finns alltid några som tror att det rör sig om visdom.

    Jo, det tycks relevant även här, men hur fixar man en sådan rubbning? Wikipedia ger inga anvisningar. Goebbels klarade saken med giftampuller för sig själv, sin fru och sina sex barn; Hitler sköt sig i huvudet.

    För Livsmedelsverket krävs en mera hovsam metod. Med vad, när data, vänlig sakupplysning och vanlig logik inte räcker till?

    Här ger Wikipedia ingen vägledning. Har någon en idé?

    Nästa avsnitt om Kunskapsmyten skall handla om vetenskaplig attityd. Mot slutet av veckan, förhoppningsvis.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120525

    Kunskapsmyten VIII

    Kunskapsmyten gick som sagt ut på att personer med ”högskoleutbildning i nutrition” vore bättre lämpade än andra att ge anvisningar om hälsosam mat. Och ”förändringsarbete för hälsosammare matvanor måste utgå från en gedigen kunskapsbas om mat och näring”, påpekar också docent Ingrid Larsson i samarbete med kollegan Anna Karin Lindroos i läroboken ”Fetma” (Studentlitteratur 2007, sid. 246).

    Frågan är nu om högskoleutbildning i nutrition ger en sådan kunskapsbas. Ingrid Larssons världsbild är av speciellt intresse här, eftersom hon är verksam med utbildning av dietister. Den kom till uttryck i en intervju i Expressen i oktober 2010:

    ”Enligt Larsson finns det `inte en suck av vetenskaplighet´ i LCHF-dieten, som förespråkar ett högt intag av fett och ett minimalt intag av kolhydrater.”

    Med tanke på KH-restriktionens oförnekliga kliniska framgångar i över hundra år var detta en överraskande nyhet för oss. Vad avser Larsson med ”vetenskaplighet”?

    Det framgick inte, men i avsaknad av hennes uppfattning skall vi här lägga fram Piltsons syn på begreppet för att i senare avsnitt om Kunskapsmyten se i vad mån det passar in på personer med högskoleutbildning i nutrition.

    Det rör sig mindre om kunskaper än om attityder till kunskap. God vetenskap förutsätter en udda blandning av nyfikenhet och skepticism:

    1. nyfikenhet och öppenhet rörande nya insikter och samband, men ändå utpräglad
    2. skepticism inför idéer som inte är underbyggda med ovedersägliga data, s.k. ”bevis”,
    3. frihet från inrotade meningar om hur verkligheten fungerar och
    4. intellektuell hederlighet vid insamling, urval, bearbetning och redovisning av data.

    Här tar vi upp de tre första punkterna; den fjärde blir temat för ett senare avsnitt. Ja, dessa tre tycks strida mot varandra.

    1. Nyfikenheten bör inte drivas så långt att man blir offer för Nyttmyten, se ovan. Kännedom om och respekt för föregångares insatser är en förutsättning för bra vetenskapligt arbete. Bland forskare finns en konvention att tidigare kunskapsläge skall refereras innan man kungör egna rön. Den tillämpas dock ej inom näringsläran. Tvärtom: läroboken ”Fetma” är som sagt skriven som om detta kunskapsområde uppstod ur intet för ungefär 30 år sedan.

    2. Skepticismen bör inte drivas så långt att akademiska ”studier” tillmäts större värde än överväldigande praktisk verksamhet och historisk erfarenhet som entydigt pekar i en viss riktning. Även detta tycks vara en svår nöt för nutritionisterna.

    3. Fördomsfriheten är ett krav, som måste gälla utan begränsning. Men det har i alla tider varit en stötesten, för när en ny förklaringsmodell godtas blir tidigare gällande sanningar i ärendet strax degraderade till fördomar.

    Balanserandet mellan eländig fördom och hälsosam skepticism kan nog kännas besvärlig för den som söker otvetydiga sanningar. Men ett krav kan man ställa på en vederhäftig forskare.

    Han/hon bör inte rimligen lida under tro på ”myter” av den typ som här visats fram. De kan vrida uppmärksamheten i en ofruktbar riktning.

    Hur detta krav relaterar till ”högskoleutbildning i nutrition” blir temat för Kunskapsmyten IX.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120529

    Kunskapsmyten IX

    Vederhäftig vetenskap förutsätter att man från början inte vet hur det ligger till. Själva idén med vetenskap är att man vill ta reda på hur det ligger till.

    Man kan göra antaganden om hur det ligger till. De kallas hypoteser, och sedan går vetenskapen ut på att pröva om hypotesen stämmer med verkligheten.

    Det är legitimt och kan ge ny kunskap. Men om prövningen utgår från att man redan har orubblig fast kunskap om ärendet, så skapas ingen pålitlig ny kunskap. Så har det varit sedan Ptolemaios, alltså så länge det har funnits vetenskap i västerländsk mening.

    Men prövningen kan medföra att denna ”fasta kunskap” välts omkull. Det är det som kallas paradigmbyte. Då skapas ny kunskap.

    Det händer inte så förfärligt ofta. Och det kan gå trögt, eftersom det kan finnas många personer vars anseende och situation är beroende av att den tidigare kunskapen får fortsätta att gälla och energiskt arbetar för detta. Ibland behövs ett generationsskifte.

    Detta är näringslärans situation sedan ett halvt sekel. Den förvärras av att det finns mäktiga ekonomiska intressen till förmån för den tidigare kunskapen.

    De är så mäktiga att de kan styra officiella organ med uppgift att arbeta för folkhälsan och har fått till stånd en yrkeskår som med statlig legitimation skall arbeta för att den tidigare kunskapen kan fortsätta att gälla.

    Det är i den belysningen man bör se Ingrid Larssons suckande rörande brist på ”vetenskaplighet”, se ovan. Och det är i den belysningen vi här skall se Kunskapsmyten att personer med högskoleutbildning i nutrition vore bättre lämpade än andra att ge anvisningar om hälsosam mat.

    Vi fokuserar uppmärksamheten på henne, eftersom hon är verksam med sådan utbildning och har skrivit läromedel för den. Det var hon som stod för de citat om ”energibalans” som anfördes i Energimyten I och II här ovan.

    Hon styrs alltså av en missuppfattning rörande grundläggande fysik, ur vilken hon härleder praktiska förslag. Några exempel från hennes bidrag i läroboken ”Fetma”, delvis i samarbete med kollegan A.K. Lindroos (Studentlitteratur 2007):

    Sid. 76: ”Vid jämförelse `kalori för kalori´har fett sämre mättnadseffekt än protein…” – Mättmyten.

    Sid. 244: ”…för de allra flesta svenskar att kolhydrat- och kostfiberintaget bör öka och att fettintaget bör minska.” – Fibermyten och Allmänna Fettmyten.
    ”Fettintaget bör minskas genom ett mindre intag av mättat fett…” – Mättade Fettmyten.

    Sid. 249: ”…färdiglagade rätter kan vara ett bra alternativ.” – Unilevermyten

    Ur dessa villfarelser härleder Larsson&Lindroos en mängd praktiska förslag, sid. 247: ”potatis, ris, pasta bör förekomma varje dag … magra mejeriprodukter … sparsamt med fett … mager skinka, helvfet ost …” och så vidare.

    De medger att förslag som baserats på dessa myter har begränsad framgång, sid 245-246: ”…viktnedgången i olika studier varierar oftast mellan 5-10 procent… avhoppsfrekvensen är hög… Tyvärr är resultaten många gånger nedslående.”

    Det stämmer med prof. Rössners framställningar på olika håll. Och, föreslår vi här, det beror på att man arbetar under en ”paradigm” som är till förmån för diverse industriintressen men inte stämmer med människans fysiologi och spontana tendens till hormonstyrd viktbalans, snarare än ”energibalans.”

    För på en punkt har Larsson otvivelaktigt rätt, sid. 82: ”…de fysiologiska regleringsmekanismerna … är mer inställda på att återställa en viktminskning än att begränsa en viktökning.”

    Bakgrunden till s.k. jojobantning. Men varken hon eller någon av de andra medarbetarna i läroboken drar den rimliga slutsatsen att mera framgångsrik behandling då borde bygga på att utnyttja dessa reglermekanismer snarare än laborera med missuppfattad fysik.

    Därav Bantningsmyten och Motionsmyten, vars uttryck i läroboken skall tas upp i Kunskapsmyten XI nästa vecka. Först måste vi emellertid ta upp en fråga där Larsson bryter mot Punkt 4 i presentationen härovan, nämligen hederligheten. Det blir Kunskapsmyten X, mot slutet av veckan.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012062

    Kunskapsmyten X

    Vetenskaplig ohederlighet tar olika uttryck. Man kan gömma undan data som inte passar det argument som man vill föra fram, eller fått betalt för. Man kan bearbeta data med olika justeringsfaktorer tills man får ett perspektiv som finansiären vill se.

    Man kan skriva en inledande sammanfattning som inte stämmer med de data man redovisar. Det kan man våga sig på, eftersom få skulle detaljgranska dessa data och de som gjorde det skulle finna svårt att få ett genmäle publicerat.

    I boken ”Forskningsfusket” (Sundbyberg 2011) visar Rolf Sundberg exempel på hur sådan hantering grasserar inom den industristyrda näringsläran. Inget annat kunskapsområde är så hårt komprometterat.

    Direkta osanningar utan dataredovisning är mera sällsynta. Men en monstruös sådan läggs fram av Ingrid Larsson och Anna Karin Lindroos på sidan 249 av i läroboken ”Fetma” (Studentlitteratur 2007):

    ”De sötningsmedel som finns idag är dokumenterat oskadliga.”

    Just när boken kommit ut frågade vi Larsson och Lindroos: ”Var finns denna dokumentation?”.Men det kom inget svar, vilket är begripligt. För ett sådant sötningsmedel, aspartam, finns nämligen öronbedövande dokumentation av motsatsen.

    Aspartam används rutinmässigt inom livsmedelsindustrin. Det blir mycket billigare än att använda socker, och medlet sägs nu finnas i sextusen industriprodukter avsedda att förtäras av människor. Några av dessa är juice som jag sett säljas i patientkiosker på sjukhus.

    Problemet är att aspartam långt under kroppstemperatur sönderfaller i nedbrytningsprodukter som genomtränger blodhjärnbarriären och ställer till oreda i hela kroppen. Det finns dokumenterat i ett halvdussin böcker, tiotusentals vittnesbörd från drabbade personer och åtskilliga vetenskapliga rapporter, till exempel om:

    Irreversibla genetiska skador efter långtidsexponering för små doser (Shaham 1996); Sömnproblem, hudirritation, buksmärtor, yrsel (Liu 1991); Huvudvärk, IgE-relaterad överkänslighet (Wantke 1996); illamående, bristande koncentrationsförmåga (Burdach 1980); cytogena effekter på lymfocyter (Suruda 1993); gastrointestinala besvär (Srivastava 1992); fertilitetspåverkan (Taskinen 1999); kognitiv försämring (Kilburn 2000); neurologiska effekter (Kilburn 1985, 1994); låg födelsevikt (Maroziene 2002); minnesproblem, finmotorik (Kilburn 1987. referenserna lånade från Russel Blaylock, en amerikansk neurokirurg som skrev två böcker om nervgifter och deras effekter.)

    Aspartam godkändes för industriell användning i USA efter flera års politiskt intrigspel, som vi beskrev här:

    http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/entry/aspartamets_historia

    Det var ett extra flagrant exempel på ett vanligt mönster för godkännande av livsmedelstillsatser:
    1. Först meddelar amerikanska livsmedelsverket FDA godkännande efter påtryckning av lobbyister och industriköpta politiker. Hos FDA är man hänvisad till trovärdigheten i sökandenas dokumentation, eftersom man har varken pengar eller tid att göra egna undersökningar.
    2. Sedan tar WHO fasta på FDA:s godkännande och sprider internationella rekommendationer.
    3. Dessa följs av diverse medlemsländer – det blir en s.k. kaskadeffekt med informationsspridning utan hänsyn till eventuell saklig grundval.
    4. Varpå man kan hänvisa till att några risker naturligtvis inte kan föreligga, eftersom så många länder givit godkännande.

    Varefter myndigheter i varje land kan börja ge ut kostråd och anvisningar till, som Sundberg skrev, ”den stackars vilseledda dietistkåren.” (sid. 302)

    Nästa bidrag skall ge källhänvisningar rörande de nittiotvå olika typer av organskador och funktionsstörningar som aspartam kan förorsaka. Kommer på onsdag.

    Till dess kan intressenter söka i dessa internetadresser, som alla handlar om hur vi skadas av aspartam:

    http://www.wnho.net/fdaapprovedepidemic.htm
    http://www.aspartamekills.com
    http://en.wikipedia.org/wiki/Aspartame_controversy
    http://www.holisticmed.com/aspartame/recent.html#5
    http://www.wahrheitssuche.org/aspartam.html
    http://www.dorway.com/jwnoasp.html
    http://www.nirakara.de/Aspartam.htm
    http://www.health-report.co.uk/aspartame-toxic-effects.htm
    http://www.earthways.co.uk/aspartame.html
    http://www.foodandhealing.com/articles/article-aspartame.htm
    http://gedankenfrei.wordpress.com/2008/08/27/aspartam/
    http://aspartame.mercola.com
    http://www.sweetpoison.com/articles/0706/aspartame_symptoms_submit.html

  • Piltson säger
    Inlagd 2012066

    Bland hänvisningarna härovan rekommenderas speciellt denna: http://www.earthways.co.uk/aspartame.html

    Där förklaras bl. a. att aspartam är speciellt förrädiskt för diabetiker, eftersom regleringen av blodsocker går överstyr med minnesförlust och ”sockerkoma” som möjligt resultat. Att det står ”sockerfri” på en produkt betyder alltså inte att den är harmlös.

    Rörande diabetes, se även
    http://www.defeatdiabetes.org/Articles/aspart020100.htm
    http://www.dorway.com/betty/diabetes.html

    Dessa länkar handlar inte alltid om bevisade samband. De kan röra sig om personliga vittnesbörd, där personen själv tror på samband med aspartam. Det är dock intressant som belysning av Larsson&Lindroos´ uppfattning om sötningsmedel:

    Cancer:
    http://www.cancer.gov/cancertopics/factsheet/Risk/aspartame

    Synproblem:
    http://www.321recipes.com/vision_damage2.html
    http://www.naturodoc.com/library/nutrition/aspartame.htm
    http://www.dorway.com/betty/eye.txt

    Leverskador
    http://www.wnho.net/aspartame_and_liver_damage.htm
    http://www.ehow.com/way_5627246_aspartame-affect-liver-function_.html
    http://www.healingdaily.com/detoxification-diet/aspartame.htm

    Personlighetsförändring, depression, självmord
    http://www.aspartame.ca/page_a17.pdf
    http://www.uklupus.co.uk/aspart.html
    http://www.omplace.com/articles/Aspartame.html
    http://findarticles.com/p/articles/mi_m1200/is_v129/ai_4211090/

    Hjärnskador
    http://www.earthways.co.uk/aspartame.html

    Ledsmärtor och krampeffekter
    http://www.dorway.com/betty/jointpan.txt
    http://www.naturalnews.com/008952.html
    http://www.aboutaspartame.com/abstracts/Aspartame_and_convulsions.asp
    http://www.litalee.com/documents/Seizures%20-%20Convulsions.doc

    Andningsproblem
    http://100777.com/node/292
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC387446/
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15061638
    http://www.wnho.net/aspartame_and_arrhythmias.htm

    Minnesförlust
    http://ezinearticles.com/?Does-Aspartame-Cause-Memory-Loss?&id=4577871
    http://www.articlesnatch.com/Article/Can-Memory-Loss-Be-Linked-To-Aspartame/163570
    http://findarticles.com/p/articles/mi_m0815/is_n106_v13/ai_6454403/

    Svindel och balansproblem
    http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1443079

    Beteendestörningar hos barn
    http://www.rense.com/general49/susu.htm

    Multipel skleros
    http://www.dorway.com/betty/ms-ad.txt
    http://www.rense.com/general53/ms.htm

    Rheumatism
    http://www.arthritis-treatment-and-relief.com/aspartame-and-arthritis-pain.html

    Piloter vid amerikanska flygvapnet är förbjudna att dricka aspartamsötad läsk eller tugga tuggummi med detta medel. En lustig regel, eftersom samma lands livsmedelsverk förklarat aspartam harmlöst:
    http://www.rense.com/health/aspertame.htm
    http://www.aspartamesafety.com/Article4.htm
    http://www.gene.ch/gentech/1998/Jan-Feb/msg00113.html
    http://www.aspartamesafety.com/Article8.htm

  • Piltson säger
    Inlagd 2012068

    Kunskapsmyten XI, Del 1

    Bensprattel, bålrullning, svikthopp och skutta runt minst en timme varje dag resten av livet – det är fysisk ansträngning, s.k. motion, i avsikt att tappa vikt enligt den vedertagna klokskapen. Att det inte fungerar så bra har efterhand blivit allt tydligare och framgår indirekt av att överviktskliniken i Huddinge inte redovisade resultatsiffror och nu har lagts ned.

    Dagens tema är avsett att förklara hur det var avsett att fungera. I Del 2, på måndag, kommer ett försök att förklara varför det inte gjorde det.

    Det hela bottnade i en vilsen tilltro till begreppet ”energibalans” (se Energimyten I och II ovan). I läroboken Fetma behandlas ämnet av Erik Hemmingsson, som ansvarade för motion vid överviktskliniken. Han erinrar oss om att det finns

    ”…flera metoder för att åstadkomma viktminskning, företrädesvis minskning av energiintaget, men desto färre som leder till varaktig viktminskning.”

    Jo, det framhöll ju även Ingrid Larsson, se Kunskapsmyten IX. Otaliga vittnesbörd bekräftar att det kan vara oerhört svårt att bibehålla uppnådd viktminskning genom att bara minska energiintaget. Alltså måste kalorirestriktionen kompletteras med fysisk aktivitet, skriver Hemmingson:

    ”Daglig fysisk aktivitet av cirka 60-90 minuters omfång var en av de tydligaste prediktorerna för bibehållen viktminskning…”

    …nämligen i en amerikansk undersökning där man frågat ut folk som på egen hand lyckats gå ned mer än 13,6 kilo och behålla minskningen i fem år. Upp till en-och-en-halv timmes gympaslit varje dag i fem år – det var styvt jobb hålla den uppnådda vikten, vilket Hemmingsson också inser:

    ”…frustrationen förknippad med jojo-bantning kan undvikas genom just ökad fysisk aktivitet, dock troligtvis i högre mängder än vad många tror och klarar av på egen hand.”

    Och lösningen? Jo,

    ”…därmed uppstår behov av effektiva stödprogram, som leder till goda långtidseffekter.”

    Det vill säga ”stödsamtal”, ”positiva kommentarer” och andra psykologiska konstgrepp i linje med klinikens syn på överviktskämpning som beteendevetenskap.

    Därigenom kunde skulden för dålig framgång kan läggas på bantaren själv: han hade helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. Alltså behövde han psykologiskt och moraliskt stöd.

    Hur pass effektiv metoden var i praktiken omtalar Hemmingsson också. De som inte fortsätter att motionera 150 minuter i veckan ”tenderar att återgå till ursprungsvikten inom 2-3 år”, avslöjar han.

    Och då återkommer kanske de blygsamma fem procenten med råge. Allt motionerande kan ha stört kroppens spontana reglersystem, som reagerar genom att lägga på lite mer än det som förlorades.

    Men energiförbrukningen då? Själva idéen med motion var ju att göra av med energi som annars skulle bilda kroppsfett. Nej, så fungerar det dessvärre inte. Det uppstår ny hunger och kompensationsätning – framför allt då av kolhydrater som ger den berömda ”mättnadskänslan”, se Mättmyten ovan..

    (reviderad version av första halvan av en fylligare text, som kan läsas här: http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/sa-byts-muskler-mot-fett)

    För att förstå varför det fungerar så dåligt får man beakta vad som händer vid matsmältningen. Det skall beskrivas i Kunskapsmyten XI del 2, som kommer på måndag

  • Piltson säger
    Inlagd 20120610

    Kunskapsmyten XI, Del 2

    Enligt Energimyten (se ovan) är det mängden mat, inte dess fördelning i olika näringsämnen, som avgör om vi skall gå upp i vikt eller ej. Som prof. Rössner m.fl. framhöll i Dagens Nyheter den 21/1 2004:

    ”En omfattande vetenskaplig litteratur talar för att det är det totala energiintaget, och inte kostens sammansättning, som har betydelse om man vill gå ned i vikt.”

    Denna syn präglar även läroboken ”Fetma”, men var den litteraturen kan sökas är oklart. Vi frågade prof. Rössner för fem år sedan, men det kom inget svar. Förlåt, vi tror faktiskt att det inte finns någon sådan litteratur.

    Men om den finns, så måtte den vara hårt präglad av justeringsfaktorer enligt Kunskapsmyten IX ovan, eftersom det finns en enorm mängd erfarenhetsdata som visar i motsatt riktning – se de tolv auktoriteter mellan 1820-talet och 1960-talet som nämndes i kommentar till annat inlägg: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fetma-ett-psykosocialt-perspektiv

    Dagens tema är att förklara varför denna syn fungerar så dåligt i praktiken. Vi måste se närmare på det förlopp som antyddes i Energimyten II – vad som faktiskt händer i matsmältningen..

    Det beskrevs av Diana Schwarzbein, en diabetolog i Kalifornien som redan var på tal i Motionsmyten härovan. Hon sade upp sig från en konventionell klinik i förtvivlan över de anvisningar som hon där måste ge.

    Hon hade upptäckt kopplingar mellan lågfettkost och en rad åldersbesvär som kollegerna kallade ”genetiska”, ”kroniska” eller bådadera: hjärtfel, cancer, tidigt åldrande genom cellförstöring, ledbesvär, benskörhet:

    ”Lågfettkosten stör kroppsbalansen genom att först höja insulinnivåerna, vilket i sin tur leder till en kaskad av andra hormonrubbningar.”

    Hon skrev en bok om detta, ”The Schwarzbein Principle”, där hon sammanfattade sådan bantning i sex steg:

    1. Två timmar efter en måltid med kolhydrater har kroppen lagrat upp erbjuden sockerenergi i form av glykogen. Den vill nu ha mer energi. Den hämtar den från levern för att hålla styr på blodsockernivån. Samtidigt utnyttjar musklerna glykogenet för sitt arbete.
    2. När glykogenförråden tas i anspråk förbränns även en del fett. Eftersom glykogen väger mer än fett kan man därigenom gå ned 4-5 kilo den första dietveckan. Men när glykogenförråden töms får levern svårt att styra sockertillförseln till hjärnan, så att man får en obändig lust att äta mer kolhydrater. Det är det ökända ”sockersuget”, som inträffar efter ett par veckors dieteri.
    3. Om man trots detta framhärdar med lågfettkosten måste kroppen hämta material från ben och muskler för att hålla hjärna och njurar i funktion. Man går ned i vikt, men det material man förlorar är sådant som kroppen helst borde ha kvar. Lite fett förbränns också, men det är en minimal andel i förhållande till det förlorade muskel- och benmaterialet.
    4. Nu börjar metabolismen sakta in, för kroppen vill inte förlora så mycket värdefullt material. Den har försvagats och fungerar sämre. Man känner ett krav att återgå till tidigare matvanor, eftersom kroppen vill återfå det förlorade materialet. Den bygger upp nytt kroppsfett, Eftersom man nu lagrat upp mera fett än man hade från början, får man lust att hålla diet igen. Och den här gången tänker man ta i ordentligt. Bristen på framgång skylls på bristande vilja. Man var inte tillräckligt envis, drog inte ned kalorierna så mycket som man borde ha gjort, gav efter för sockersuget, var för beskedlig med kroppsövningarna eller gav upp för tidigt… Vem vet, något gick ju fel i alla fall.
    6. Så nu drar man igång en ny bantningsvända, så att kroppen blir ännu svagare och drar på sig ännu mera fett.

    Bakgrunden till s.k. jojobantning. Förklaringsmodellen är främmande för medarbetarna i läroboken ”Fetma”, som ser viktreglering som en beteendefråga, gärna med en moralisk dimension.

    Och sedan? Ja, man blir ju sämre och sämre för varje ny vända, varefter:
    ”Det hela slutar med att man inte längre lyckas banta, trots oerhört litet energiintag. Man sitter där till slut som en muskulärt liten människa, inbäddad i ett stort lager av fett”,

    sade Piltsons metaboliske konsult. Sluteffekten av synen på viktreglering som en enbart psykologisk fråga.

    Den illustrerar det förrädiska i rubriceringen av Stephan Rössners professur ”hälsoinriktad beteendeforskning”. Den ger inte utrymme for de opåverkbara funktionerna för bildning av nytt kroppsfett.

    Det blir Kunskapsmyten XII – vi söker en mera kvalificerad gästkrönikör.

  • Björn Hammarskjöld säger
    Inlagd 20120610

    Kunskapsmyten del XII

    Det är intressant med näringslära. Näringsläran är baserad på fysiologi, biokemi och endokrinologi.

    Vi kan ta upp saltmyten som lyder. ”Om man äter mindre salt så sänks blodtrycket och dödligheten i hjärt- och kärlsjukdom minskar”.

    När man tänker på detta sätt enligt saltmyten visar man till allmän beskådan upp en total kunskapsbrist inom den grundläggande fysiologin, biokemin och endokrinologin. Utan denna basala kunskap så stämmer definitionen av ämnesområdet nutrition perfekt:
    ”Nutrition, disciplin med rätt att döda” (Jörgen Vesti Nielsen)

    Då tar vi det från början.

    Normalt sett så äter man lika mycket salt som man utsöndrar. Normalt sett så utsöndrar man lika mycket salt som man äter. Om man inte gör det så drabbas man av sjukdom.

    Den passiva filtrationen i njurarna (glomeruli) är 1-2 kg salt per dag och återupptaget i tubuli är omkring 99 %. Normalt skickar njurarna ut 9-18 gram salt, man svettas ut 5 gram och avföringen tar med sig något gram salt per dag. Normalt äter man 15-25 gram salt per dag och det stämmer precis med vad man utsöndrat per dag.

    Äter man mycket salt så kan njurarna skicka ut upp till 1,4 gram salt per minut och återupptaget anpassas så att saltkoncentrationen i blodet hela tiden är normal (=141 mmol/L eller 25 gram salt i blodet). Det går alltså inte att höja blodtrycket genom att öka mängden salt i maten eftersom saltnivån i blodet är konstant och normal. Blir det alldeles för mycket salt i maten smakar maten ettersalt och man låter bli att äta, man blir törstig och kissar ut överskottet, den mängd salt man inte behöver. Kroppen reglerar salthalten i blod och utanför alla celler alldeles perfekt, kallas homeostas (jämvikt inom reglerområdet).

    Men äter man för litet salt så sjunker saltkoncentrationen i blodet och man börjar må dåligt. Blodtrycket kan, på grund av den minskning i blodvolymen som sker, minska någon procent samtidigt som kroppen och njurarna gör allt för att ta upp alla natriumjoner som det finns.

    Sjunker koncentrationen från 141 mmol/L till under 120 mmol/L (3,7 g mindre salt i blodet hos en 70 kg tung person) så överlever man inte alltid trots intensivvård. Tillståndet har många intressanta namn som värmeslag, solsting, cirkulationskollaps, natriumbrist, vattenförgiftning, SIADH (syndrom of inappropriate ADH sekretion), SISWI (syndrom of inappropriate salt and water intake) eller eldaresjuka. Kärt barn har som bekant många namn.

    Det är visat i flera studier att om man äter mindre än 5 gram salt per dag (den mängd Livsmedelsverket rekommenderar) så ökar antalet hjärtinfarkter med 40 % jämfört med dem som äter mer salt (NHANES II och NHANES III)

    Sedan kommer vissa författare till epidemiologiska (observations-)studier omfattande några dagar eller några veckor och hävdar att eftersom blodtrycket sjunker någon mm (på grund av minskad blod- och kroppsvolym, på grund av för litet salt i kroppen, men orsaken uttalas aldrig) så minskar, på teoretiska grunder, hjärtdödligheten med flera 100 tusen fall per år. Man har inte mätt dödligheten över flera års tid som en kontrollerad och randomiserad prospektiv studie och kan därför inte visa några riktiga siffror. Det är bara antaganden, eller riktigare uttryckt, fria fantasier man kommer med. All kunskap inom den gamla hederliga fysiologin förkastar dessa fuskpåståenden.

    Lyssna på din kropp och ät lagom med salt och drick lagom med vatten för att du ska må bra och slippa ljuta en förtida död.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120612

    Kunskapsmyten XIII

    Blir vi feta för att vi äter för mycket, eller äter några av oss för mycket för att de är så feta?

    Nej, det är inget skämt. Frågan ställdes på 1940-talet av Hugo Rony, amerikansk hormonforskare. Den ser mera rimlig ut när vi tänker oss en illustration.

    Tonåringar äter mer äldre personer, varför? Naturligtvis för att de växer och behöver energi för detta. De växer inte för att de äter mer än andra. I artonsårsåldern slutar de växa och äter inte längre så mycket. Men de slutar inte växa för att de äter mindre.

    Det är något annat som avgör varför de växer och varför de slutar att växa. Hormonutsöndring. Den är helt omedeveten, pågår i det fördolda och kan svårligen regleras – hör till vad vi kallade opåverkbara funktioner i Kunskapsmyten XI härovan.

    Rony föreslog att ansamlingen av kroppsfett kanske styrs på samma sätt. Han vände på orsakskedjan – man blir inte fet för att man äter för mycket utan för att man har någon hormonell störning som gör att man drar på sig kroppsfett nästan oberoende av hur mycket man äter.

    Han kunde inte visa fram något speciellt hormon och kunde inte ge detaljer om störningen. Men sedan dess har hormonforskare blivit allt mer övertygade om att hans idé stämmer. Dock inte fetmaforskarna.

    Varför är helt klart. När Ronys hypotes äntligen blir bevisad kommer deras korthus av falska föreställningar att falla ihop – Energimyten, Kalorimyten, Motionsmyten, Bantningsmyten, Lättmyten, Allmänna Fettmyten… Hela denna konstskapelse av idéer utan underliggande data kommer att svepas undan.

    För fetmaexperterna är det alltså viktigt att sådana sammanhang inte uppenbaras, och för hormonforskarna är övervikt bara en perifer fråga. Det har medfört att fetmaforskningen suttit fast i en hel generation. Som Gary Taubes skrev:

    ”Idén att övervikt kan vara orsaken och överätande effekten, och inte tvärtom, förklarar varför ett århundrades forskare haft så dålig framgång och fortsätter upprepa samma experiment om och om igen.” (GCBC, sid. 295).

    Så länge den så eftertryckligt motbevisade Energimyten (se ovan) får gälla som utgångspunkt för forskning, så är inte heller några kommande resultat att förvänta. Om man däremot vänder på den tänkbara orsakskedjan, som Rony gjorde, så går det att formulera epokgörande projekt. Men med tanke på särintressena vore det kanske svårt att hitta finansiärer för dem.

    Det säregna är att fetmaspecialisterna i privata samtal gärna medger att de känner till hormonernas roll, och läroboken ”Fetma” ägnar åtta sidor åt dem utan att nämna Hugo Rony. Men när de sedan kommer in på praktiska tillämpningar handlar det ändå alltid om att äta mindre och motionera mer. Taubes:

    ”Det mest obegripliga aspekten i ett halvsekels fetmaforskning är att de inte kan fatta att hunger och stillasittande kan styras av en metabolisk-hormonell benägenhet att dra på sig kroppsfett, på samma sätt som brist på aptit och benägenhet att motionera kan styras av en metabolisk-hormonell benägenhet att förbränna kalorier snarare än lagra in dem.”

    ”De feta förtjänar vår respekt, inte vårt hån”, framhöll Stephan Rössner som slutkläm i ett annat inlägg här (http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fetma-ett-psykosocialt-perspektiv) Absolut. Men hittills har varken han eller några av de andra medarbetarna i denna olycksaliga lärobok visat vilja att ta sig an detta på ett fördomslöst sätt. Den bidrar därför till att sprida gängse fördomar bland dietister och annan vårdpersonal. Ämnet återkommer i Kunskapsmyten XIV nästa vecka.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120617

    Kunskapsmyten XIV: Psykfällan, Del 1

    Det var på 1970-talet som näringsläran hamnade i en fälla som den ännu inte lyckats ta sig ur.

    Årtiondena dessförinnan hade nutritionisterna mödosamt, men till synes slutgiltigt, fastställt hur kroppsfett faktiskt bildas – av stärkelserik mat under inverkan av kroppseget insulin, som sådan mat utlöser. I USA bekräftades detta av ett par massiva böcker för allmänheten, en utgiven av New York Times 1972:

    ”…utan kolhydrater kan man inte gå upp i vikt.”

    och två år senare en av Reader´s Digest:

    ”…den fetlagde tycks lida av någon defekt som gör det svårt att tåla kolhydrater, vilket utlöser en onaturlig omvandling till fett, som lagras in.” (Taubes: GCBC, sid. 410).

    Det stämde väl överens med tvåhundra års kliniska framgångar i kampen mot övervikt. (För detaljer om dem, se kommentar till tidigare inlägg av Stephan Rössner: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fetma-ett-psykosocialt-perspektiv.) Saken tycktes avgjord, och terapeuter som känt väl till detta kunde i lugn och ro fortsätta behandla sina patienter med framgång och rapportera om det. Men så hände något helt oväntat och tillsynes obegripligt.

    Denna syn dög inte för några högplacerade potentater – ämbetsmän och politiker snarare än kliniskt verksamma experter. Efter intrigspel vid en konferens i Washington 1976 utgavs rekommendationber som istället lade skulden på fet mat. Dessa återspeglas utan väsentlig ändring i officiella anvisningar som sprids än idag, även i Sverige. Gary Taubes berättar ganska fascinerande:

    ”Det som gör detta skifte extra förbryllande var att det inträffade precis när kunskapen om fettmetabolism nått så långt att den kunde förklara varför kolhydrater är unikt fettbildande, och det kom efter en sexårsperiod då kost med KH-restriktion hade haft tidigare ouppnådd trovärdighet hos klinikerna.” (GCBC, sid. 406)

    Det blev grundvalen för en helt ny näringslära, vars teori grundades på Energimyten (se ovan) med dess avkomma Kalorimyten som tillämpad vägledning. Den måste lanseras utan historiskt perspektiv, eftersom den stod i direkt strid mot de insikter som faktiskt fanns och var mångfaldigt dokumenterade sedan flera årtionden.

    Och därmed var det dags för den epidemi av fetma och diabetes som nyexperterna nu klagar över och inte kan få rätsida på. I den nya näringsläran ses överviktsproblem inte primärt som hormonstyrd näringsfysiologi enligt Hugo Rony (Kunskapsmyten XIII) utan som beteendevetenskap, alltså gren av psykologin.

    Det passade bra för Stephan Rössner, som disputerat två år före den famösa konferensen i Washington – senare blev han professor i ”hälsoinriktad beteendeforskning” och skrev en rad böcker om övervikt utan att nämna hormonernas roll.

    Hur Psykfällan alltjämt kommer till uttryck i Sverige blir temat för Del 2 senare i veckan.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120619

    Kunskapsmyten XIV: Psykfällan, Del 2

    Kamp mot övervikt enligt Energimyten ¬ jämvikt mellan kalorier in och kalorier ut – ger som sagt beskedliga resultat. Det uppmärksammas redan i förordet till läroboken ”Fetma”, som här har sysselsatt oss i ett flertal avsnitt:

    ”Dessvärre är terapiarsenalen begränsad, viktnedgången måttlig och återfallen vanliga.”

    Man kommer alltså inte så långt genom att bara reducera energiintaget. Andra handgrepp måste till. Schemalagd motion är ett av dem; det klarades av i Kunskapsmyten XI ovan och kan förbigås här. Ett annat är de psykiska aspekterna, omnämnda på sid. 203:

    ”När forskningen om fetma formaliserades på 1970-talet stod det psykosociala aspekter redan högt på agendan”

    Det var skiftet från näringsfysiologi till kroppspsykologi, ”hälsoinriktad beteendeforskning” eller vad som här, lite fräckt, kallades Psykfällan. Till detta har psykologen vid Huddingekliniken, Kristina Elfhag, skrivit en betraktelse om vad det socialt och själsligt betyder att vara överfet – stigmatisering, svårigheter i arbetet, bristande självrespekt, besvär med hygien etcetera.

    När det paradigmskifte som påbörjades med klinikens nedläggning är avslutat, bör detta kapitel räddas till eftervärlden innan resten av boken dras in, beslagtas och mals ned. Det är mycket tänkvärt, framför allt för oss normalviktiga.

    Som ett inslag i ett behandlingsprogram?

    Nej, men det var inte heller avsikten. För detta finns ett annat kapitel, som handlar om ”kognitiv beteendeterapi”. Vad är det?

    Ett ordentligt svar skulle kräva frikostig användning av flerstaviga ord – stresstoleransträning, paniksyndrom och annat sådant, måste förbigås här. Men på sid. 271 möter vi en koncis aspekt som känns lättfattlig:

    ”Kognitiv omprogrammering som en metod att ersättta oönskade tankemönster”.

    När Berlinmuren just hade fallit fick Piltson anledning att ta del av den östtyska regimens metoder att handskas med sina medborgare. Detta kapitel i läroboken utlöste en kuslig erinran. Det handlar om vad vi fått lära oss under begreppet ”hjärntvätt”, men med fina och till synes beskedliga beskrivningar, som var en östtysk specialitet.

    Här presenteras Psykfällan i sin yttersta konsekvens. Men den kanske kan försvaras, om den i slutänden avkastar något positivt för den person som fått sin själ rådbråkad?

    Men det ser inte så ut. För mot slutet av kapitlet uppenbaras resultatet:

    ”Den viktreduktion som erhålls är måttlig (5-10 procent)… Det är ovanligt att viktreduktion innebär en normalisering av vikten.” (sid.272)

    Till detta måste fogas redovisningen av ”drop-out” på följande sida: 30-50 procent. Så eftersom dessa övergrepp i praktiken är värdelösa måste vi fråga oss varför de företas.

    Det förblir oklart, men de är ett tydligt uttryck för desperation. När experterna finner att näringsläran inte fungerar som beteendevetenskap måste de försvara sin ställning med makabra medel som går långt därutöver: själsligt våld och kirurgiska attacker – det senaste vi hörde om var punktering av magsäcken för att släppa ut just intagen mat.

    Så nog hade det varit till människornas fördel om näringsläran hade fått förbli vad den faktiskt är, inte en fråga om psykiska funktioner och ”energibalans” utan snarare om hormoner som styr kroppens egen, spontana strävan efter viktbalans. Ämnet återkommer i Kunskapsmyten XV om en vecka eller så.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120623

    Kunskapsmyten XIV: Psykfällan, Del 3

    Hur Psykfällan kommer till uttryck visades redan i KM XI, del 1. Vi skall ha klart för oss vad det rör sig om och vad det inte rör sig om.

    Det rör sig inte om att ogiltigförklara den psykosociala analysen, som professor Rössner summerade här: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/fetma-ett-psykosocialt-perspektiv/ Den är tvärtom värdefull, eftersom den den klargör de berörda människornas situation och bakgrund. Det kom tydligt fram i Elfhags bidrag, refererat härovan.

    Men kan sådan analys användas som underlag för ett terapeutiskt handlingsprogram? Man tycks hamna ordentligt vilse – tänk på Marx och Lenin!

    Karl Marx gav en sinnrik analys av kapitalismens inneboende tendens att förstöra sig själv. Sedan tog Lenin med flera det som utgångspunkt för ett revolutionärt program att driva fram just detta sammanbrott. Det gick som bekant åt helvete, men det var ju inte alls vad Marx hade tänkt sig. Om han hade varit med, så hade han blivit förskräckt.

    Så erbjuder analysen en vettig språngbräda i kampen mot fetma? Det tycks vara den gängse synen, till exempel i Wikipedia:

    ”Den psykologiska behandlingen består framförallt av beteendeterapi, en form av KBT. Konkret innebär det att man gör en beteendeanalys genom självregistrering på vad och när patienten äter. Man identifierar alltså antecedenter, situationer när ätbeteendet aktiveras, och försöker hitta nya förstärkare än mat för patienten att använda….”

    Med mera sådant. Psykologi och endokrinologi drabbar samman. Psykologin, som är åtminstone delvis viljestyrd, har inte en chans mot hormonerna, som styr hunger, aptit och mättnad, arbetar i det omedvetna och inte kan påverkas med viljan. Bantaren kämpar mot naturen.

    Några storståtliga resultat är alltså inte att vänta, vilket ju också framgick av referatet i Del 2. Men priset för detta beskedliga, kanske övergående resultat kan bli ganska högt.

    Hormonsystemet beaktar matens fördelning i de tre näringsämnena och reglerar aptiten med hänsyn till eventuella brister och överskott. Hur är inte utrett, och om näringsläran skall göra landvinningar de närmaste åren, så är det här de är att vänta.

    Så vad händer när detta finstämda system drabbas av psykologiska övergrepp utan annat lärdomsperspektiv än kalorier kors och tvärs? Det blir fysiologiska förolämpningar som systemet inte så lätt hämtar sig från, om vi kan lita på Piltsons ledstjärnor Diana Schwarzbein och Udo Pollmer. Det kan vara en orsak till ätstörningar och jojobantning.

    ”Näringsläran är baserad på fysiologi, biokemi och endokrinologi”, skrev Björn Hammarskjöld i KM XII härovan. Psykologi nämndes inte, fastän ”näringsinriktad beteendeforskning” varit landets ledande ämnesrubricering i ett par decennier. Nedläggningen av överviktsenheten i Huddingen kan ses som KI:s bekräftelse att det var ett blindspår.

    Nu väntar vi på att en endokrinolog utses till chef för en ny klinik. Behovet kvarstår ju.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120628

    Ah, mytsamlingen är alltså inte avslutad, vilket vi hade trott. Här måste också den just aktuella Röda Köttmyten presenteras. Men det gör Ralf Sundberg så effektt här

    http://blogg.ralfsundberg.se/#home

    att vi slipper. Hans bok ”Forskningsfusket” gav f.ö. en värdefull nyansering av några av de tidigare lanserade myterna.

  • Piltson säger
    Inlagd 20120716

    De första två kommentarerna härovan tog upp professor Rössners anmärkning rörande ”bluffmetoder”, som sade bli avslöjade ”varje dag”. Bön om exempel på sådana gav inget resultat.

    Det har gått några månader sedan dess, men nyfikenheten är fortfarande vid liv. Nu nås vi av budskapet att videon av Andreas Eenfeldts föredrag om KH-restriktion har setts och hörs av trettiotusen personer. på en månad:

    http://www.kostdoktorn.se/

    Det blir genomsnittligt tusen besök ”varje dag”. Och själva bloggen sägs få trettiotusen besök per dag.

    Hör Eenfeldts förkunnelse till de bluffmetoder som sades ha blivit avslöjade? Vilken dag var det?

    Och på vilka grunder? Den som bläddrar lite i hans material finner rätt många vittnesbörd om hur effektivt KH-restriktion har varit för diverse människor när det gäller att tappa vikt.

    Något motsvarande material har professor Rössner inte erbjudit. Vad är alltså en bluffmetod? Vilken metod används för avslöjandena? Eftersom den inte tycks kunna bygga på erfarenhetsdata, vad slags information används och hur löper resonemanget?

    Det är frågor som fortfarande är öppna. Och de känna alltmer angelägna när man ser hur Eenfeldt går fram.

Kommentera

*

Annonser

Förstora texten i din webbläsare

 

Seniorbloggen använder relativ teckenstorlek, vilket innebär att det går att ändra textstorleken med hjälp av alla webbläsares inbyggda funktionalitet. Beroende på vilken webbläsare du använder gör du på lite olika sätt för att ändra textstorleken. Vilken webbläsare du använder kan du se överst i fönstret eller i menyraden.

Det finns alldeles för många olika webbläsare för att vi ska kunna förklara hur man gör i alla. Nedan följer en kort beskrivning hur man gör i de som är vanligast bland er bloggläsare just nu:

 

Internet Explorer version 7 och 8


Det finns fyra sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 7 och 8:

  1. Välj ”Sida > Textstorlek” i verktygsraden och välj en storlek:
  2. Välj ”Sida > Zooma” i verktygsraden och välj en storlek eller välj att zooma in eller ut. Detta förstorar eller förminskar hela sidan, inklusive bilder.
  3. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska hela sidan.
  4. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att zooma in eller zooma ut i hela sidan.

 

Det går också att ställa in webbläsaren så att den inte använder de textstorlekar som webbplatsen definierar. Det kan vara nödvändigt på många webbplatser som anger textstorlek på ett sätt som gör att textstorleksvalet inte fungerar i Internet Explorer. Så här gör du:

 

  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Välj ”Hjälpmedel” i dialogrutan ”Internetalternativ”:
  3. Kryssa i rutan ”Ignorera teckenstorlekar som anges på webbsidor”.

 

Internet Explorer version 9

 

Det finns ett sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 9:
  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Klicka på fliken ”Allmänt” och sedan på ”Teckensnitt” under ”Utseende”.
  3. Välj önskade teckensnitt och klicka sedan på OK och på OK igen.

 

Firefox

 

I Firefox kan du ändra textstorleken på tre olika sätt:

  1. Öppna menyn ”Visa > Textstorlek” och välj ”Större” eller ”Mindre”:
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.

 

Safari

 

I Safari kan du ändra textstorleken på två sätt:

  1. Öppna menyn ”Innehåll” och välj ”Öka textstorleken” eller ”Minska textstorleken”:
  2. Håll nere Cmd (Äpple)-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.

 

Chrome

 

I Chrome kan du ändra textstorleken på tre sätt:

  1. Öppna menyn genom att klicka på symbolen till höger om adressfältet och välj ”Zooma in”. Välj därefter något av alternativen Större, Normal eller Mindre.
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten. Återställ teckenstorleken genom att hålla nere Ctrl-knappen och trycka 0 (noll).
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.