Den ofrånkomliga sorgen
Som ett ofrånkomligt inslag i allt mänskligt liv ingår sorg. Den följer människan som ett livets återkommande ackompanjemang. Såväl i vardagssorgerna som i de stora förlusterna möter den oss. Till de större förlusterna hör att förlora hälsa och krafter, nära och kära, livsinnehåll och livsmening.
Sorg är vårt känslomässiga gensvar på förluster och kan ses som ett psykologiskt reparationsarbete. Sorg och saknad hör samman, men sorg kan läkas ut medan saknaden kan bli livslång, eftersom den handlar om kärlek.
Kring sorg uppstår lätt en konspiration av tystnad. Vi försöker undertrycka och undvika den. När vi ändå ställs inför den försöker vi hellre trösta bort den, än fram den. Det är som om sorgen inte får plats i våra liv. Men sorg som blir ordlös och anonym, som inte blir gripbar och förstådd, blir också svår att sörja. Den riskerar att gå in i ett känslolivets gråzon. Man är aldrig riktigt ledsen, men heller inte riktigt glad. Livet är blivit jämngrått. Vissa saker kan man gå runt eller förbi, medan annat måste man gå igenom. Sorg måste gås igenom. Annars blir den kvar, oförlöst i vårt inre. Bara sorg botar sorg!
När vi sörjer söker vi tröst. Och vad är då tröst? Ja, tröst är knappast att försöka återställa utgångsläget, att ge tillbaka det någon har förlorat. Då behövs ju ingen tröst längre. Tröst är inte heller att ge den sörjande något annat, i stället för det man har förlorat. Nej, tröst kan sammanfattas i de tre orden närvaro, närhet och dela. Att i en närvaro av någon och i närhet till någon få dela sin livssituation, det är tröst. Det gör det outhärdliga uthärdligt och möjligt att genomleva. Vågar vi och kan vi lära oss att hantera de olika små förluster vi möter blir vi kanske också bättre rustade att möta de stora.
Per-Gustaf Eriksson
är samtalsterapeut, föreläsare och handledare
Trösterika ord som går rakt in i hjärtat! Tack!
Rakel