Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt… Så skrev en av våra mest lysande författare, Hjalmar Söderberg, en gång, men då hade han definitivt inte upplevt Sverige efter – ska vi säga – 60-talet. Det har däremot jag. Och min uppfattning är att Sverige är ett intensivt ungdomsfixerat land, där vi äldre anses som en belastning, en avfallsprodukt, något slags skit som bör elimineras.

Mina kvalifikationer för att skriva det här inlägget är följande. Jag är 78 år gammal. Jag växte upp i Sverige som jag lämnade vid 30 års ålder. Sen har jag bott i USA och Frankrike, där vi bor nu, men, både före och efter 30-årsdagen, rest världen runt – inklusive i födelselandet (där detta skrivs i Stockholms underbara skärgård, där vi har en extra bostad).

Jag jobbar fortfarande och just därför är det här en av de vanligaste repliker jag möter: ”Varför lägger du inte av? Ge plats åt någon yngre”.

Jag brukar svara (när jag gitter) att den som säger så tyvärr är en idiot. Jag jobbar, tjänar pengar – o c h spenderar dem. Därmed ger jag jobb åt killen eller tjejen på systemet där jag köper mitt gin, till taxichauffören, klädhandlaren, och (Ja, det med!) skattemasen. Kort sagt är jag produktiv och därmed nyttig. Om jag istället sitter i ett hörn och tjurar är jag mindre nyttig, helt klart.

Utan att vara särskilt stingslig av mig kan jag tillägga att äldre människor väldigt ofta råkar ut för att yngre personer kanske lyssnar till deras inlägg i en diskussion, men gärna markerar att ja, ja, låt gubbfan snacka av sig så får vi som r ä k n a s framföra våra åsikter efteråt. Man tar för givet att äldre personer inte har något att bidra med: de står utanför verkligheten.

Ja, jag vet att jag drar till hårt. Jag gör det därför att jag har tröttnat på Sverige och svenskarna och deras fördomar gjutna i cement. I Frankrike som, liksom Sverige, är ett land bundet av ett otal regler bemöts äldre personer i allmänhet med stor artighet. Inte nog med det: man lyssnar till dem och argumenterar med dem. För, emot eller mitt emellan; ja, som den gamle vore en jämlike, en helt riktig människa som man varken bör snedställa eller fjäska för.

Det är på samma sätt i USA, bara mer så. Jag vet att jag drar på mig visslingar och burop när jag skriver det jag nu tänker skriva. Men ok. I USA mäts jämlikheten – som så ofta i Sverige – i kronor och ören. Tiggaren på gatan säger inte, som i Sverige: Där går en rik jävel. Troligen har han väl fuskat med skatten. Istället blir det: Där går en som har blivit rik. Det ska jag bli i morgon.

Man tar förgivet att lyckan skiftar, ibland åt rätt håll, ibland åt fel. Men ingen är för alltid inboxad i samma hörn, förväntad att ”veta sin plats”. Istället ser man samhället och – om jag vågar säga det – människolivet som ett dynamiskt skeende. Allt förändras ständigt och så länge det finns förändring, finns det hopp. Varför starta en ny bisniss när man är 75?

En bättre fråga är: Varför inte?

Ulf Nilson

Journalist och författare