Birgitta von Otter

Birgitta von Otter har ett förflutet som journalist (bland annat inom Åhlén & Åkerlund) och informationssekreterare (socialdemokratiska partiet och finansdepartementet). Hon är numera verksam som författare. Hon har skrivit fyra romaner, varav den senaste ”Kvarlevor” utkom 2010.
Historia & tradition, Kultur & språk, Personligt & livsåskådning

Det var en gång… Så börjar väl alla sagor?

Det var en gång… Så börjar väl alla sagor? Alltså: Det var en gång en liten flicka som fick ett skåp med tvåhundra böcker i dopgåva.  Pekböcker, bilderböcker, sagoböcker, tecknade. Av levande och döda författare, illustratörer, rimmakare.

En mycket bättre present för ett litet barn än alla glasskålar och servettringar, silverskedar och kandelabrar i världen, eller hur.

Dagen efter dopet råkade jag höra ett inslag i radio om sagors innebörd och olika sätt att tolka dem. Ett exempel var HC Andersens ”Prinsessan på ärten”. (För den som glömt: En prins letade länge och väl efter en prinsessa att gifta sig med men fann ingen passande utan fick återvända hem med oförrättat ärende. En kulen natt bultade det på slottsporten. Utanför stod en frusen flicka som bad om natthärbärge och som påstod sig vara en äkta prinsessa. ”Det ska vi allt undersöka” tänkte den listiga drottningen och bäddade gästsängen med tjugo madrasser och dunbolster samt placerade en ärta underst. På morgonen sa flickan att hon inte sovit en blund på grund av någon ojämnhet i sängen – ett bevis så gott som något för hennes kungliga börd, menade drottningen, och då – äntligen – kunde prinsen få sin gemål varpå, förmodar jag, de levde lyckliga i alla sina dar.)

De medverkande i radioprogrammet enades om att ”Prinsessan på ärten” var en ”bra och fin” saga eftersom dess budskap gick ut på vikten av att vara känslig och empatisk och handla så att man får gott samvete och kan sova skönt om natten. Personligen har jag aldrig tolkat in något annat än att prinsessan var så bortskämd och fisförnäm att hon inte kunde sova som vanligt folk. Vilket bekräftar radiosamtalets tes om olikheter vad gäller tolkning av litteratur.

Samtalet i etern gick vidare. Någon påpekade att folksagor kan vara grymma, ”har mer krut i sig”, befolkade som de ofta är av rövare, djävlar, elaka styvmödrar, oknytt, häxor och varelser som kastar en förtrollning över huvudpersonen. (Nämnas kan att ”Bröderna Grimm”, två tyska språkforskare och bröder som verkade i första hälften av 1800-talet bearbetade många folksagor och publicerade åtskilligt som dittills hade förts vidare som muntlig tradition.) Som exempel på en ”svår” saga som gjort många barn mardrömsbenägna nämndes deras ”Hans och Greta”.  En skräckis för mig också, så vitt jag minns. (En häxa i skogen lockar till sig två fattiga barn i syfte att göda och äta upp dem.) För att inte tala om den sorgliga ”Den lilla flickan med svavelstickorna”. (En fattig flicka går ut på nyårsaftonskvällen för att sälja svavelstickor. Men ingen köper, och innan hon sålt får hon inte komma hem. Till slut är hon så frusen att hon börjar tända den ena efter den andra. Då kommer hennes kära döda mormor och tar henne med sig till himlen). När jag nu läser om den tänker jag att HC Andersen kanske avsåg tvärtom – att förmedla tröst, för flickan dör ju faktiskt lycklig, visserligen ihjälfrusen men med ett leende på läpparna.

”Den fula ankungen”, ”Törnrosa”, ”Askungen” är andra sagor med sorglig story men lyckligt slut. Och har man bara en gnutta inlevelseförmåga är det svårt att inte storgråta tillsammans med ”Barnen från Frostmofjället” (från 1907, L. Fitinghoff): Sju föräldralösa syskon plus geten Gullspira ger sig iväg hemifrån mitt i vintern för att undgå fattigstugan. Också den slutar tack och lov lyckligt. Alla barnen och Gullspira finner nya goda hem.

Naturligtvis minns jag också böcker som fått mig att skratta högt. ”Det blåser på månen” (E. Linklater) läste jag i tio-tolvårsåldern och minns som både spännande och rolig (och får lust att läsa om).

Sagors förmåga att beröra varierar, liksom barns sätt att ta emot en berättelse. I radiosamtalet påpekar någon att det är i 5-6-årsåldern som barn börjar ställa existentiella frågor och att många sagor behandlar just sådana ämnen i symbolisk form: Kan jag gifta mig med pappa? Tänker mamma lämna bort mig nu när lillebror kommit? Vad händer när man är död? Ingen tycker om mig, är jag en bortbyting? I sagans form kan de svåraste av känslor skildras – rädsla, svartsjuka, övergivenhet, och även användas till att visa på sådant som till exempel könsroller, materiella rikedomars fåfänglighet, utanförskap, det godas seger över ondskan. (Tänk Pelle Svanslös och Katten Måns…)

Barnböcker från förr i världen avspeglar ofta dåtidens uppfostringsmetoder och har sedelärande ambitioner. Leker man med tändstickor brinner man upp. Vägrar man äta upp sin mat svälter man ihjäl. Jag minns min egen skräckblandade förtjusning över två böcker, båda roligt illustrerade, båda tyska och från 1800-talet: ”Pelle Snusk” (Hoffman) som fick tummarna kapade av skräddaren eftersom han (liksom jag) sög på tummen, och de hejdlöst fräcka busfröna ”Max och Moritz” (Busch) som gjorde det ena pojkstrecket värre än det andra, för att sluta i mjölnarens kvarn där de (rätt åt dem!) maldes ner till gryn som hönsen pickade i sig.

Jag tänker tillbaka på vilken typ av sagor och berättelser som gjorde intryck på mig i tidig barndom. Hisnande äventyr. Förtrollning. Barn som blir vänner, som rymmer hemifrån, går vilse, löser problem, överlistar vuxna. Djur hade ofta en viktig roll. Några år senare var det spänning och äventyr som gällde. Och ännu lite senare: mysterier, vildhästar, spirande förälskelse. Sagor kunde faktiskt även inspirera till aktivitet – jag minns exempelvis en bok om två barn som rutschade ner i ett hål, fortsatte till jordens mitt och ut på andra sidan allt under det att de upplevde de mest fantastiska saker, en berättelse som fick mig att rita och planera underjordiska gångar och börja gräva på landet en hel sommar. (Konstigt nog sa mig ”Alice i Underlandet” aldrig mycket.)  Under en sommar var jag övertygad om att det var möjligt att lära sig flyga och övade dagligen på höskullen.

Dagens barn läser sannolikt andra sagor. En gullig Elsa Beskow är nog mer för dagens mammor och mormödrar än för barn. Men min bror var som liten mycket förtjust i Elsa Beskows ”Pelles nya kläder”. Den redogör pedagogiskt för proceduren – fint illustrerad förstås – med att få fram nya kläder till en pojke om vuxit ur sina gamla. Allt från att klippa fårens ull, via karda, spinna, färga, väva, sy och till sist prova av fick man vara med om. Ett av mina barnbarn har som liten varit helt besatt av ”Mamma Mu och Kråkan” (text och musik: J. och T. Wieslander.) Kassetten måste alltid spelas så snart man satte sig i bilen, och jag menar verkligen alltid. Under resten av hennes vakna dygn förväntades man läsa högt och peka ut varenda detalj i Sven Nordqvists härliga teckningar. Ingenting undgick henne, ingenting fick förbigås. Försökte man hoppa över fick man gå tillbaka. Konstigt nog så väckte Mamma Mu inget intresse alls hos två andra barnbarn, också flickor. Mina försök att presentera ”Mamma Mu och Kråkan” för dem föll platt till marken. Här var det Törnrosa och Askungen som gällde, ju skärare klänningar och ju längre lockar, desto bättre.

Sagor sägs vara viktiga för barns utveckling. De vidgar barnets värld och ger fantasin vingar. Språket, liksom förmågan till empati stimuleras. Och de kan vara hjälpmedel i att bearbeta känslor och fungera som utgångspunkt för samtal om saker som barnet funderar över.

Så undra på att den lilla flickan sprattlade förtjust i sin enorma vagga vid tanken på att hennes mamma och pappa skulle bli tvungna att hålla sig hemma om kvällarna under många år framöver, ja nästan tills hon blev vuxen, om de skulle hinna igenom alla de tvåhundra böckerna. Och då visste hon ändå inte att somliga bilderböcker måste man få peka i minst tusen gånger, och en del sagor måste man få höra minst hundra gånger, för man tröttnar ALDRIG. Har hennes unga föräldrar klart för sig att en enda bok kan räcka tre år? Lika bra att tacka nej till den där middagsinbjudan och sätta igång genast!  Det var en gång ett gammalt troll som bodde—   

 

Birgitta von Otter

Författare. Har arbetat som journalist och informationssekreterare

Kommentera

*

Annonser

Förstora texten i din webbläsare

 

Seniorbloggen använder relativ teckenstorlek, vilket innebär att det går att ändra textstorleken med hjälp av alla webbläsares inbyggda funktionalitet. Beroende på vilken webbläsare du använder gör du på lite olika sätt för att ändra textstorleken. Vilken webbläsare du använder kan du se överst i fönstret eller i menyraden.

Det finns alldeles för många olika webbläsare för att vi ska kunna förklara hur man gör i alla. Nedan följer en kort beskrivning hur man gör i de som är vanligast bland er bloggläsare just nu:

 

Internet Explorer version 7 och 8


Det finns fyra sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 7 och 8:

  1. Välj ”Sida > Textstorlek” i verktygsraden och välj en storlek:
  2. Välj ”Sida > Zooma” i verktygsraden och välj en storlek eller välj att zooma in eller ut. Detta förstorar eller förminskar hela sidan, inklusive bilder.
  3. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska hela sidan.
  4. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att zooma in eller zooma ut i hela sidan.

 

Det går också att ställa in webbläsaren så att den inte använder de textstorlekar som webbplatsen definierar. Det kan vara nödvändigt på många webbplatser som anger textstorlek på ett sätt som gör att textstorleksvalet inte fungerar i Internet Explorer. Så här gör du:

 

  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Välj ”Hjälpmedel” i dialogrutan ”Internetalternativ”:
  3. Kryssa i rutan ”Ignorera teckenstorlekar som anges på webbsidor”.

 

Internet Explorer version 9

 

Det finns ett sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 9:
  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Klicka på fliken ”Allmänt” och sedan på ”Teckensnitt” under ”Utseende”.
  3. Välj önskade teckensnitt och klicka sedan på OK och på OK igen.

 

Firefox

 

I Firefox kan du ändra textstorleken på tre olika sätt:

  1. Öppna menyn ”Visa > Textstorlek” och välj ”Större” eller ”Mindre”:
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.

 

Safari

 

I Safari kan du ändra textstorleken på två sätt:

  1. Öppna menyn ”Innehåll” och välj ”Öka textstorleken” eller ”Minska textstorleken”:
  2. Håll nere Cmd (Äpple)-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.

 

Chrome

 

I Chrome kan du ändra textstorleken på tre sätt:

  1. Öppna menyn genom att klicka på symbolen till höger om adressfältet och välj ”Zooma in”. Välj därefter något av alternativen Större, Normal eller Mindre.
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten. Återställ teckenstorleken genom att hålla nere Ctrl-knappen och trycka 0 (noll).
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.