Elise Ottesen gifte sig med Albert Jensen, redaktören för det syndikalistiska veckobladet ”Direkt Aktion” i Norge. 1915 blev han utvisad ur Norge som obekväm agitator för fred och arbetarsolidaritet. Paret flyttade till Köpenhamn och levde där mellan åren 1915 och 1919, då Jensen utvisades från Danmark till Sverige, där tre månaders fängelse väntade honom.

Han hade redan avtjänat två fängelsestraff i Sverige för att ha uppmanat svenska soldater att inte ta till vapen mot Norge vid unionsupplösningen 1905. I Danmark hade Elise Ottesen-Jensen lärt känna redaktören för den danska syndikaliströrelsen Christian Christensen. Han reste runt i Danmark och höll föredrag om preventivmedel och om barnbegränsning som ett led i klasskampen och kvinnans jämställdhet med mannen. I Sverige fick hon kontakt med Albert Jensens gamle kåkfararvän, Hinke Bergegren.

Det var 1910 i storstrejkernas tid. Hinke var ungsocialist, fredskämpe och feminist, aktiv i kampen för kvinnors politiska, ekonomiska och sexuella rättigheter. I sitt tal ”Agitation för Kärlek utan barn” riktade han sig främst till kvinnorna och hans idéer tände en anarkistisk brandbomb. Talet spreds som en löpeld över landet i form av en broschyr i 50 000 exemplar. Myndigheterna var rädda att Hinke skulle få med sig ungdomen och kvinnorna och orsaka revolution, när han proklamerade att arbetarkvinnorna skulle vägra att föda barn. Svaret blev ett hopkok av en lag som förbjöd upplysning om kondom och pessar. Då fortsatte Hinke sin odyssé med att istället lära ut avbrutet samlag, coitus interruptus. Hinke hade brutit ett tabu som var förutsättningen för att Elise Ottesen-Jensen kunde fortsätta att tala öppet om födelsekontroll.  Han hade lagt ut mattan och berett vägen för det som senare skulle bli Elise Ottesen-Jensens livsverk, RFSU.

På hösten 1936 genomförde Elise Ottesen-Jensen en föreläsningsturné i Lappland. Ett storartat förberedelsearbete hade utförts av läkare, barnmorskor, lärare och olika organisationer. Min mamma berättade att ”Ottar”, som hon kom att kallas, reste land och rike runt för att hjälpa kvinnor och män med det som ingen vågade tala öppet om. Tabut handlade om hur man kan skydda sig mot ofrivillig graviditet.

Med Elise Ottesen-Jensens egna ord:

”Plötsligt hade jag hela fotbollspubliken omkring mig. En kärring som stod och skrek på ett stenröse om fosterfördrivningar – bättre söndagsunderhållning kunde de ju inte få! De satt, de stod och de låg på gräset runt omkring mig. Och så berättade jag om den lag som vi kämpade för att få ändrad och som vi fick ändrad året därpå.

Uppe på kullen låg några små skogshuggarkojor, där männen logerade. Jag blev bjuden på kolbullar. Då måltiden var över samlades man utanför en av kojorna. Jag hissades upp på taket, varifrån jag lade ut texten. ”Vad är ni för slags karlar, som håller till godo med sådana lagar som preventivlagen och fosterfördrivningslagen? Är det för att ni inte vet bättre eller för att ni inte är verkliga karlar?” Nedanför mig hade jag ett 30-tal män. Andedräkten stod som ånga ur munnen, så kallt var det. Inpass och frågor berättade för mig hur intresserade de var. Själv stampade jag med fötterna för att hålla värmen. Punkt efter en halvtimme. Applåder av valkiga nävar. Så hjälptes jag ner.

Nu var det 20-tal i Härjedalen. Jag hade talat i Folkets hus. Det var vinter och smällkallt. Där fyllde de bänkarna tätt, tätt, unga och gamla, män och kvinnor. Det var som om de kröp intill varandra och sökte värme i den kalla lokalen. Men även som om de behövde stöd av varandra för att de hade gått till ett sådant möte. Vanligtvis kom de i klunga, dels för att ha sällskap de ofta milslånga vägarna i vintermörkret, dels för att tillsammans stå rycken inför kritiken som de fanns ganska gott om den gången. Ett hav av uniformer fyller salen. Unga karlar i fältgrått.  På första bänk många gråhåriga med järnansikten.

Jag undervisar i en dryg timme och går sedan ner. Den reslige översten går med militäriska steg fram och säger med kommandostämma: ”Jag har varit emot detta. Jag anser det är en fråga som hör hemmet till. Men jag visste inte att det var så här. Jag tackar för oss alla. Detta skall i framtiden upprepas vid varje ny inryckning!” Fortsättning följer…

Lilian O. Montmar

Författare, skribent i Tidningen Kulturen och driver bokförlaget Alerta

Lilians hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta/