Lilian O. Montmar

Lilian O. Montmar är författare och född i Stockholm.  Hon har bland annat skrivit ”Solnedgången kan ingen ta ifrån mig”, 2008, som är den tredje fristående delen av en trilogi, som inleddes med ”Hedersmannen” (2003) och ”Födda i våldets tecken” (2005). Lilian driver Bokförlaget Alerta och skriver, bland mycket annat, i Tidningen Kulturen.  Nu är hon aktuell med en pendang till  dokumentärromanen ”Kolonisterna på hjortronmyrarna”, (2010): "Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och den franske pastorn" som har fått fina recensioner i pressen. Hör mer om boken i det här klippet >>>
Historia & tradition, Politik & samhälle, Resor & geografi

En promenad på Lower Manhattan i New York City

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter att ha köpt marken av ursprungsbefolkningen för några futtiga glaspärlor år 1626.

Efter fyrtio år tillkämpade sig engelsmännen staden och ändrade namnet till New York efter James II, den dåvarande hertigen av York. Finanskvarterens Wall Street påminner oss idag om den försvarsmur som byggdes runt ön. Med sina 30 000 invånare blev staden den folkrikaste i Nordamerika och Förenta staternas huvudstad under fem år, mellan 1785 och 1790.

Här nere på nedre Manhattan reser sig de skyskrapor som har blivit New Yorks kännetecken. Då tragedin som fått namnet 9/11 inträffade förändrades New Yorks skyline, men ett nytt gigantiskt hus, The Freedom tower, som nu reser sig halvfärdigt upp mot himlapällen, förändrar sceneriet ytterligare. Här nere finns New Yorks ursprungliga bebyggelse att beskåda. Gatorna är namngivna och löper i kringelkrok, de är inte numrerade och raka som på övre Manhattan. The City Hall, där borgmästaren och stadsfullmäktige residerar, är byggd av marmor i fransk renässansstil.

Vi smyger oss in i utkanten av en turistgrupp för att tjuvlyssna på vad guiden berättar. På norra sidan av den anslutande parken ligger Tweed Courthouse, som byggdes 1870 av ”Boss” William M. Tweed, en ökänd korrupt och hänsynslös figur. ”Boss” Tweed hade full kontroll över ”Tammany Hall”. Organisationen hjälpte nyanlända immigranter att få jobb, bostad och medborgarskap och krävde att de i utbyte skulle rösta på Tammanys kandidater. Tammany Hall blev på det sättet urtypen för de politiska partiapparater som växte fram i USA:s storstäder. Med hjälp av sina medhjälpare och assistenter vittjade ”Boss” Tweed staden New Yorks kassa på uppskattningsvis 100 miljoner dollar genom att förse sitt eget byggnadsbolag ”Tweed Ring” med alla uppdrag som gick att uppbringa. För ett enda dagsverke kunde han låta staden betala 45 000 dollar till sitt företag. År 1873 arresterades ”Boss” Tweed och dömdes till fängelse. Han lyckades fly till Kuba och senare till Spanien, men tillfångatogs och skickades tillbaka till den amerikanska rättvisan. Han dog fem år senare i fängelset. På 1930-talet försvagades organisationen. Sociala reformer minskade väljarnas beroende av hjälp, men den fick ett uppsving i mitten av femtiotalet och var det demokratiska partiets partilokomotiv utan sammankoppling med tidigare korruption ända in på 1960-talet.

På hörnet av Broadway och Wall Street vilar vi benen i Trinity Church. Den första kyrkan som stod på samma plats var den högsta byggnaden i staden år 1697, men den förstördes av den stora branden som ödelade Lower Manhattan sjuttionio år senare.

Vi fortsätter promenaden till Wall Street nummer 1 och beundrar Bank of New York med sin vackra gyllenröda lobby i ”Art deco-stil”. The New York Stock Exchange på Broadway nummer 20 är stängd för besökare och starkt bevakad av polis alltsedan flygattacken 2001. Ett kvarter längre ned reser sig The Federal Hall på platsen för New Yorks första rådhus, som revs i början av 1800-talet. Den nuvarande byggnaden i klassicistisk stil stod klar 1842. Huset inrymmer ett museum som vittnar om det postkoloniala New York och erbjuder vanligtvis guidade turer gratis för besökare. Ute på trappen står George Washington staty på samma ställe där han svor eden som landets första president, det franska revolutionsåret 1789.

Det finns några kyrkor här på nedre Manhattan som är värda vår uppmärksamhet. Precis när vi passerat Vesey Street ser vi det historiska St. Pauls Chapel, som är New Yorks enda kvarvarande kyrka från tiden före inbördeskriget. Vi läser i informationsbladet att det var i detta kapell som inaugurationsmässan för George Washington hölls. Han ska ha fortsatt att besöka kyrkan så länge som New York förblev huvudstad i USA. Det var också här som räddningsmanskapet vilade upp sig och hämtade nya krafter efter 9/11. I flera månader efter attentatet var grindarna framför kyrkplatsen täckta av blommor och minneskort.

Bredvid börsen som styr världsekonomin och där Broadway går över i Whitehall Street ligger ett litet grönområde, Bowling Green Park. Det är stadens allra första allmänna park från 1633. Den användes först som boskapsmarknad och sedermera som bowlingbana. Det var här som holländaren Peter Minuit köpte Manhattan av ett gäng indianer för 24 dollar i form av pärlor år 1626. Under kolonialtiden stod en förgylld staty av kung George III i parken, men den vältes omkull av en mobb under upproret 1776.  Här står nu i stället den berömda ”Charging Bull” statyn som en symbol för optimismens Wall Street och snett över gatan ligger Customs House, ett vackert granitpalats i Beaux Arts-stil från 1907, som just nu är under renovering. Huset inrymmer The Museum of the American Indian med föremål och fotografier om Amerikas äldsta kulturer och nutida konst.

Längst ned på Manhattan ligger Battery Park som bär sitt namn efter de kanoner som en gång skyddade Manhattan från britterna. Castle Clinton byggdes 1811 och har sedan dess fungerat som konserthus, immigrationsstation och akvarium, men idag är det ”Statue of Liberty”-färjans biljettkontor som huserar här. Nu i juletid ser vi inga långa köer av turister som väntar på att bli kroppsvisiterade innan de går ombord på båten som för dem ut till Ellis Island. Vi skådar ut över vattnet och ser Frihetsgudinnan skymta i dimman. Battery Park är en fin park att besöka under den varmare perioden, men under vintern ser den ganska öde ut.

Låt oss återvända till Broadway och följa tvärgatan Church Street upp till höger. Chinatown är en spännande upplevelse med sin gatukommers och typiska asiatiska look.  Här köper man fisk och skaldjur billigare och färskare än på annat håll. Vi erbjuds naturligtvis Rolexklockor till fantasipriser, men även annat av oseriöst slag. Bredvid Chinatown ligger Little Italy med alla sina restauranger och affärer. I New York har de olika invandrargrupperna sina speciella gator, men eftersom samtliga invånare härstammar från något annat land eller annan kontinent i världen, känner man sig här främst som amerikan och i andra hand som kines, italienare, svensk eller afrikan.

Tre broar förbinder Manhattan med Brooklyn; The Manhattan Bridge och The Williamsburg Bridge. Men finns det någon vackrare utsikt över Manhattans möte med Brooklyn än från Brooklyn Bridge?  Det tar ungefär en halvtimme att promenera över till Brooklyn på gångbanan. Den en och en halv kilometer långa bron ansågs vara ett tekniskt underverk som världens längsta hängbro när det begav sig. Bygget, som blev otursförföljt och olycksdrabbat började år 1869 och arbetet tog fjorton år att avsluta. Ett trettiotal personer omkom under arbetets gång.

Den tyske invandraren John Augustus Roeblings framgång med att bygga broar i Amerika hade gett honom ryktet att vara den mest framstående brobyggaren i USA i mitten av 1800-talet. Hans broar över Allegheny floden i Pittsburgh (färdig 1860) och över Ohiofloden vid Cincinnati (färdig 1867) ansågs så anmärkningsvärda, att han fick uppdraget att konstruera bron över East River. Oturligt nog skadade han foten i samband med prospekteringen och dog några veckor efteråt av stelkramp. Hans son Washington Roebling övertog uppdraget som projektets chefsingenjör. En av svårigheterna med bygget var att East River är en saltvattenmynning som är utsatt för turbulens och tidvattenförhållanden. En omständighet som ytterligare komplicerade bygget var att East River är en mycket trafikerad vattenväg. Fartyg måste kunna passera under bron, vilket innebar att en hängbro var den enda praktiska lösningen. Tidigare hängbroar hade byggts med vajrar av järn, men John Roebling ansåg att högkvalitativt stål skulle göra Brooklyn Bridge mycket starkare.

För att gräva ut grunden för brons enorma stentorn användes kassuner, som konstruerades på land och sedan sänktes ned till botten med hjälp av tyngder. För att förhindra vatten att tränga in i arbetsrummet skapades ett övertryck i kassunen genom att tryckluft pumpades in. På detta vis kunde arbetarna nu gräva bort sand och sten från flodens botten. När kassunerna hade bottnat, fyllde man dem med betong och stentornen konstruerades ovanpå.

Washington Roebling gick in i kassunen för att övervaka arbetet och skadade sig så svårt, att han aldrig återhämtade sig. Han stannade hemma i sitt hus i Brooklyn Heights och hans hustru Emily, som höll på att utbilda sig till ingenjör, förmedlade hans arbetsinstruktioner till brobyggarna varje dag. Rykten började surra om att något oerhört hade hänt; en kvinna hade i hemlighet tagit över ansvaret för brobygget.

När tornen hade nått den beräknade höjden av 278 meter över högvattnet, började arbetet med att fläta de fyra enorma kablarna mellan tornen som skulle stödja vägbanan. Brobygget var kontroversiellt och kritiserat. Man litade inte på John Roeblings konstruktion. Det blev inte bättre av att den ökände ”Boss” Tweed och korruptionen kring hans företagande var högaktuella. Den skumme entreprenören J. Lloyd Haigh hade sålt vajrar av dålig kvalitet, men han lyckades ändå undgå åtal. Det usla material som han lät leverera finns fortfarande kvar i kablarna, eftersom ingenting av detta kunde avlägsnas i efterhand.

Då Brooklyn Bridge invigdes 1883, hade bron kostat ca 15 miljoner dollar, det vill säga mer än dubbelt så mycket som John Roebling ursprungligen hade räknat med. En vecka efter invigningen spred sig ryktet att bron var på väg att kollapsa och i den panik som uppstod dog ytterligare tolv personer. Sedan 1954 har nu bron sex bilfiler och en egen gång- och cykelbana.

Vi stannar upp på bron och letar med vår GPS efter koordinaterna till Waterstreet. Ett sjömanshem var min morfars första bostadsadress i New York. And behold: Där nedanför ligger den kullerstensbelagda gatan och jag är säker på att tegelstensbyggnaden långt där nere fortfarande är densamma nu som då. Byggnaden förbinder våra generationer över tiden. Hur upplevde han den stad, där han uppfostrade sina första fyra barn? Mormor hade i alla fall hemlängtan och familjen återvände till Sverige.

 

första delen om New York: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/i-juletid-blommar-korsbarstraden-i-central-park/

andra delen om New York: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/en-langpromenad-langs-med-broadway/

 

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta

Kommentera

*

Annonser

Förstora texten i din webbläsare

 

Seniorbloggen använder relativ teckenstorlek, vilket innebär att det går att ändra textstorleken med hjälp av alla webbläsares inbyggda funktionalitet. Beroende på vilken webbläsare du använder gör du på lite olika sätt för att ändra textstorleken. Vilken webbläsare du använder kan du se överst i fönstret eller i menyraden.

Det finns alldeles för många olika webbläsare för att vi ska kunna förklara hur man gör i alla. Nedan följer en kort beskrivning hur man gör i de som är vanligast bland er bloggläsare just nu:

 

Internet Explorer version 7 och 8


Det finns fyra sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 7 och 8:

  1. Välj ”Sida > Textstorlek” i verktygsraden och välj en storlek:
  2. Välj ”Sida > Zooma” i verktygsraden och välj en storlek eller välj att zooma in eller ut. Detta förstorar eller förminskar hela sidan, inklusive bilder.
  3. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska hela sidan.
  4. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att zooma in eller zooma ut i hela sidan.

 

Det går också att ställa in webbläsaren så att den inte använder de textstorlekar som webbplatsen definierar. Det kan vara nödvändigt på många webbplatser som anger textstorlek på ett sätt som gör att textstorleksvalet inte fungerar i Internet Explorer. Så här gör du:

 

  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Välj ”Hjälpmedel” i dialogrutan ”Internetalternativ”:
  3. Kryssa i rutan ”Ignorera teckenstorlekar som anges på webbsidor”.

 

Internet Explorer version 9

 

Det finns ett sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 9:
  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Klicka på fliken ”Allmänt” och sedan på ”Teckensnitt” under ”Utseende”.
  3. Välj önskade teckensnitt och klicka sedan på OK och på OK igen.

 

Firefox

 

I Firefox kan du ändra textstorleken på tre olika sätt:

  1. Öppna menyn ”Visa > Textstorlek” och välj ”Större” eller ”Mindre”:
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.

 

Safari

 

I Safari kan du ändra textstorleken på två sätt:

  1. Öppna menyn ”Innehåll” och välj ”Öka textstorleken” eller ”Minska textstorleken”:
  2. Håll nere Cmd (Äpple)-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.

 

Chrome

 

I Chrome kan du ändra textstorleken på tre sätt:

  1. Öppna menyn genom att klicka på symbolen till höger om adressfältet och välj ”Zooma in”. Välj därefter något av alternativen Större, Normal eller Mindre.
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten. Återställ teckenstorleken genom att hålla nere Ctrl-knappen och trycka 0 (noll).
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.