Stephan Rössner

Stephan Rössner är professor i hälsoinriktad beteendeforskning och har varit  ansvarig för överviktsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. Han har skrivit över 500 vetenskapliga artiklar om läkemedelsbehandling, fetma, viktminskningstips och så vidare. År 2006 kom boken ”Åldras utan att bli äldre” (Brombergs) ut som tar upp frågor kring åldrandet och viktrelaterade aspekter.
Mat & dryck, Medicin & hälsa, Politik & samhälle

Fetma – ett psykosocialt perspektiv

Ur ett globalt perspektiv ökar fetma fortfarande dramatiskt, framför allt i utvecklingsländerna. Bilden är mera sammansatt i västvärlden, i flertalet länder sker fortfarande kraftiga ökningar medan i andra länder har ökningstakten gått ner eller möjligen avstannat.

Detta har lett till en viss självbelåtenhet. Vissa myndigheter menar att man kan slå sig till ro, eftersom läget är under kontroll. Här föreligger ett fundamentalt tankefel. Media har bland annat bidragit till situationen när man inte kan skilja på incidens och prevalens. Det är tänkbart att incidensen (nyinsjuknande) har gått ner, men prevalensen är rekordhög, det vill säga – vi har aldrig haft så många feta människor i Sverige som idag. 10-12% av alla vuxna svenskar är feta, det vill säga har BMI > 30. Det är framför allt fetman i de yngre åldersgrupperna som oroar. Riktigt bra data saknas i Sverige, men man räknar med att ungefär 20 % av alla barn och ungdomar idag är överviktiga i Sverige.

Fetma och socialgrupp

Fetma är en uppenbar klassjukdom. En karta över Stor-Stockholm med medel-BMI inlagda överensstämmer på pricken med den sociala nivån i respektive område. Invandrare är fetare än infödda. Lågutbildade väger mer än välutbildade, landsort mera än storstad.

I USA talas det om fetma bland fattiga som en så kallad ”food insecurity”- vet man inte om man har råd med mat till i morgon proppar man i sig idag för säkerhets skull. Amerikanska barn, som får take-away food mer än två gånger i veckan är fetare än andra. Sannolikt är detta därför att föräldrarna saknar utbildning för att laga riktig mat, och snabbmat är billigt, lättillgängligt men ofta energitätt och ökar risken för fetma.

Vad kostar fetman?

Det finns omfattande sifferdokumentation på vad fetman kostar samhället vad avser både direkta kostnader (läkemedel, diagnostik, röntgen, vård etc) och numera allt bättre siffror på indirekta kostnader (sjukfrånvaro, utslagning, förtidspension etc) men vad som på engelska kallas ”intangible costs” (det vill säga allt lidande förenat med tillståndet av vara fet) finns det förstås ingen prislapp på.

Vi kan inte längre säga att ”tjockisar får skylla sig själva” – det finns ingen som önskar sig fetma. Feta individer jävlas inte med samhället utan kämpar i en oändlig uppförsbacke och behöver stöd, inte meningslösa råd som de ändå inte orkar följa.

Diskriminering av feta

Det är inte lätt att vara tjock. Diskriminering är ett välkänt fenomen när individer med viktproblem pekas ut. Facebook har drivit på dessa fenomen.  Det finns omfattande forskning i den vetenskapliga litteraturen om hur feta trakasseras och förnedras. Feta stewardesser och poliser avskedas, flygpriset höjs för dem med övervikt, överviktiga flyttas från butiksdisk till lagret, givit överviktiga högre försäkringspremier och sämre lön, placerat feta barn vid ett särskilt bord i skolan, angivit BMI-värde på elevkort i skolan och hållit inne skoldiplom för elever med fetma. Tanken har naturligtvis varit att dessa hot ska få individer med viktproblem att tänka om- men verkligheten är dessvärre inte sådan. Att gå ner i vikt och bibehålla en lägre vikt för framtiden hör till det svåraste man kan företa sig.

Påhopp på individen?

Registrering av kroppsvikt i olika sammanhang må vara vetenskapligt välgrundad men innebär i praktiken för många ett personligt påhopp. Obligatorisk matlagning eller sommarläger för feta skolungdomar pekar ut dem som tvingas ta denna extra utbildning. Tvångsomhändertagande av feta barn väcker känslor och skapar löpsedlar, men det kanske är den enda möjligheten när föräldrarna tvångsmatar sina telningar.

Att förbjuda godis på dagis när någon har födelsedag och istället hitta på andra kalorifria belöningsformer låter vettigt, men innebär faktiskt att kulturella värden åsidosätts. Familjetraditoner som upplevs viktiga förbjuds i hälsans namn. Att ordineras ett antal frukter om dagen (till exempel ”five a day” i en USA-kampanj) kan kännas udda för individer som uppfostrats med helt andra måltidsvanor.

Listan nedan sammanfattar etiska problem som uppstår när man i all välmening vill förebygga fetma.

• Effekterna av förebyggande insatser för hälsan har faktiskt inte utvärderats i alla program. Vi vet inte alltid om vi ens gör nytta.

• Programmet kan innebära negativa effekter för psykosocialt välbefinnande.

• Den information som följer med programmet är inte alltid objektiv och rättvisande.

• Programmen leder till ojämlik behandling.

• Det sociala och kulturella värdet av att äta på ett visst sätt kan undermineras.

• Individernas rätt till självbestämmande ifrågasättas.

• Fetmans roll i ett komplicerat psykosocialt spel underskattas.

• Valfrihet för barn, vuxna, företagare eller policymakare kan begränsas.

Bilder på överviktiga och feta i avskräckande syfte är ett exempel på förlöjligande, som inte gör livet enklare för dem som drabbats. TV:s fettpornografi av stackare som väger flera hundra kilo kan upplevas som spännande bilder, men innebär en djup kränkning av olyckliga människor, som bara inte kunnat bemästra sitt problem. Att berätta om fetmans risker kan vara positivt för dem som kan förhindras utveckla övervikt- men är faktiskt skrämmande för dem som redan har viktproblem och förgäves har kämpat för att gå ner.

Feta skulle kunna ge år av sitt liv eller en arm- om man bara kunde få makt över vikten. Våra stenåldersgener som säger ”ät nu- för i morgon är maten slut” är på total kollisionskurs med ett överflödssamhälle, där kalorier finns dygnet runt och året om. De feta förtjänar vår respekt, inte vårt hån.

 

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet

Kommentarer
  • Piltson säger
    Inlagd 20120531

    Stephan Rössner ovan:

    ”Vi kan inte längre säga att ”tjockisar får skylla sig själva” – det finns ingen som önskar sig fetma. Feta individer jävlas inte med samhället utan kämpar i en oändlig uppförsbacke och behöver stöd, inte meningslösa råd som de ändå inte orkar följa.”

    Helt överens. Och vad betyder det? Till exempel detta:

    1. Att Stephan Rössners professur ”hälsoinriktad beteendeforskning” var olyckligt formulerad från början, eftersom den medgav att problemet kunde ses som en beteendefråga, som personen själv kunde ansvara för och göra något åt.

    2. Att den terapi som bedrevs på hans klinik därigenom blev felinriktad, eftersom den medgav moraliserade rörande matvanor, dåligt motionerande, etc.

    3. Att detta sannolikt bidrog till att förklara varför kliniken hade så dåliga framgångar, vilket Rössner också medgav: ”5-10% av kroppsvikten” … ”25 års massivt professionellt misslyckande” etc.

    4. Att de råd som gavs på hans klinik och i hans böcker till stor del var just ”meningslösa” enligt ovan, eftersom de utgick från en felaktig föreställning rörande grundläggande fysik, vilket ledde till vanföreställningar i tillämpningen – se”Energimyten” I och II som Piltson föreslog i kommentarerna till annat inlägg här http://www.seniorbloggen.se/skribenter/citat-till-senior/ samt andra ”myter” som härletts ur denna.

    Men den känsla av uppgivenhet som ligger mellan raderna i detta nya inlägg är obefogad, eftersom det finns andra metoder att bekämpa övervikt, vilka bygger på helt annan grundteori och har haft påfallande stora praktiska framgångar.

    Vilka?

    Det skall vi ta upp i nästa kommentar, som följer på måndag. Intressenter kan förbereda sig genom att läsa kommentarföljden under Rössners tidigare inlägg ”Kost ocvh övervikt”: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt/

  • Piltson säger
    Inlagd 2012064

    Frågan är vad man skall lita mest på:

    1. Nästan tvåhundra års entydig erfarenhet av verkligheten sådan den faktiskt föreligger?

    2. Eller artificiella ”studier” från senare tid, avsedda att påvisa att verkligheten kanske ändå fungerar på annat sätt än så många människor hade erfarit under så lång tid?

    Tankar som dessa infinner sig då och då vid läsningen av läroboken ”Fetma”, redigerad av S. Rössner och A.K. Lindroos (Studentlitteratur 2007). Till exempel på sid. 245, där Lindroos skrivit att det

    ”…finns inga övertygande bevis för att specifika kostmönster lättare leder till övervikt och fetma än andra.”

    Vad Lindroos här avser med ”bevis” kan inte ha med erfarenhet att göra. Dokumenterad erfarenhet av till exempel

    Brillat-Savarin i Frankrike på 1820-talet,
    Harvey/Banting i England på 1860-talet,
    Wilhelm Epstein i Tyskland på 1880-talet,
    Blake Donaldson i USA på 1920-talet,
    Derrick Dunlop i Skottland på 1930-talet,
    Alfred Pennington och Hilde Bruch i USA på 1940-talet
    Richard Mackaness och John Yudkin i England samt George Thorpe i USA på 1950-talet,
    Wolfgand Lutz i Österrike och Robert Kemp i England på 1960-talet och framåt

    visar otvetydigt att huvudorsaken till övervikt och fetma verkligen ÄR ett specifikt kostmönster, nämligen stärkelsehaltig mat,

    och att ett pålitligt sätt att gå ned i vikt är begränsa intaget av sådan mat och lägga större tonvikt på animaliskt fett.

    Dessa auktoriteter tycks var och en ha visat fram bättre framgångssiffror än ”5-10% av kroppsvikten”. Alla såg övervikt som en näringsfysiologisk fråga, snarare än ett slags beteendevetenskap.

    Och på sid. 356 har samma Lindroos skrivit:

    ”Det har hävdats att låghydratkost skulle vara extra bra för överviktiga personer med typ 2-diabetes. Eftersom diabetiker har nedsatt insulinkänslighet borde kolhydratmänmgden i kosten begränsas till ett minimum. Det vetenskapliga underlaget för denna hypotes är dock svagt.”

    Vad Lindroos här menar med ”hypotes” kan inte heller ha med erfarenhet att göra. En hypotes är ett antagande. Men faktisk erfarenhet fram till detta ödesdigra årtionde, 1970-talet, var att diabetes2 traditionellt och framgångsrikt behandlades med kraftig begränsning av stärkelsehaltig mat och ingen ängslan för animaliskt fett.

    Den diabetesepidemi som västvärlden nu lider under tog fart när man övergav sådan terapi och istället lanserade medicin för ändamålet. (Se”Blodsockermyten” i kommentarserien under ett tidigare inlägg, som finns här: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/citat-till-senior).

    Medarbetarna i detta säregna läromedel har gjort sig andligen urarva, eftersom de utgår från att pålitlig kunskap måste bygga på statistiskt bearbetade massdata i artificiella ”studier”, snarare än historiskt belagd erfarenhet.

    Sådana ”studier” utförs ofta av personer med större erfarenhet av datorterminaler än med patienter och deras problem. Läkare och dietister som ser dem som hvudsaklig vishetskälla sitter illa till, tillsammans med sina patienter.

  • Piltson säger
    Inlagd 2012064

    Det är alltså otydligt vad denna lärobok avser med begreppet ”vetenskap”. Empiriska data är det inte fråga om, en begränsning som gäller näringsläran men ingen annan vetenskap som Piltson känner till. Och hur pass stora framgångar kan man räkna med? Det kungörs på sid. 368:

    ”Vid specialiserade kliniker för fetmabehandling, där man arbetar extremt intensivt med mycket sjuka patienter, kan man behålla 70 procent i programmet under två års tid Viktnedgången i denna selekterade grupp är ändå inte bättre än omkring 5 procent. Bättre resultat rapporteras naturligtvis av enstaka entusiaster…”

    Överviktskliniken i Huddinge, numera nedlagd, redovisade aldrig offentligt hur många patienter som som fått hjälp. Men hur pass enstaka är då ”entusiasterna” under andra behandlingsprogram?

    En ryktbar svensk viktminskare, herr Skaldeman, säger sig ha haft kontakt med 20.000 ”elever” som han hjälpt att tappa vikt med hormonstyrning, en annan metod än den energibalans som läroboken pläderar för. En typisk elev kan väga 120 vid starten och gå ned till 90 på ett år, motsvarande 25 procent. Detta är på ett år fem gånger så stor minskning som Lindroos&Rössner menar sig kunna åstadkomma på två år.

    Blake Donaldson tog hand om 17.000 patienter med ett likartat program och fick likartade resultat. Han menade att ”fett kött skulle vara en ofrånkomlig del av varje bantningsrutin” och förbjöd socker, mjöl och stärkelsehaltig mat. De flesta minskade något kilo i veckan utan att någonsin känna hunger.

    Även hos Richard Mackarness rörde det sig om flera tusen patienter. Wolfgang Lutz höll på i fyrtio år och räknade in drygt 10.000 patienter.

    I Kalifornien har Diane Schwarzbein visat 6000 patienter tillrätta med fetma och diabetes2 genom att dra ned kolhydraterna och tillåta fett utan begränsning, läs om och lyssna till henne här: http://www.schwarzbeinprinciple.com/pgs/dr_schw/schwarz_bio.html

    I Sverige finns ”Kolhydrater ifokus”, en grupp som kommit samman i egen hemsida på grund av sin besvikelse över den officiella synen på dessa frågor. Den har nu över 17.000 registrerade medlemmar. Alla hade övervikt; många har berättat om hur de med KH-fattig kost också kom tillrätta med diverse andra besvär.

    Här får begreppet ”enstaka” en intressant dimension. Siffrorna är ett aktualiserat kondensat av en fylligare text, som kan läsas här: http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/27/gamla-ord-far-ny-betydelse.

    Wilhelm Epsteins program beskrevs i en svensk bok från 1886:

    ”Han tillråder en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80 högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet… och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillråder han feta köttsorter såsom fet svin- och fårstek, fet skinka o.s.v. samt, om intet annat fett finnes, tillråder han att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven.” (Saxat från ”Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter” Stockholm 1886, hela texten finns här: http://www.gastrolab.net/gh035.htm )

    Alltsammans erfarenhet från praktiskt arbete med patienter. Sådan erfarenhet kan Rössner, Lindroos och hennes kolleger vid Livsmedelsverket inte godta under begreppet ”vetenskap”. Istället håller de fast vid en ny doktrin utan erfarenhetsbas, avfärdar tvåhundraårig erfarenhet som en ”modediet” och klagar samtidigt uppgivet över att de egna framgångarna är så dåliga.

    En obegriplig attityd och en absurd situation, som har lett till flera av de ”myter” som Piltson bidragit till Stephan Rössners samling, se kommentarerna till ett tidigare inlägg: http://www.seniorbloggen.se/skribenter/citat-till-senior

  • Piltson säger
    Inlagd 20120620

    Vad det ”psykosociala” perspektivet leder till omtalas i texten om Psykfällan, som f.n. finns längst ner bland kommentarerna till ett annat inlägg:
    http://www.seniorbloggen.se/skribenter/citat-till-senior

  • Piltson säger
    Inlagd 20130510

    Till det psykosociala perspektivet hör även de officiella experternas ovilja att beakta denna dokumenterade erfarenhet. Det gäller åtminstone fyra svenska näringsvetare på professornivå och diverse folk omedelbart därunder, som tjänstgör på Livsmedelsverket eller utbildar dietister.

    Och dit hör att dagspress och TV så kritiklöst godtar dessa människors uttalanden i kostfrågor, fastän en granskning av deras bakgrund visar att de förestavas av kommersiella hänsynstaganden. Flera av dessa auktoriteter samarbetar med kakfabriker och pillertillverkare.

    Utsikterna för folkhälsan är inte lovande så länge industristyrd forskning och akademiska konsultarvoden tillåts avgöra vad som gäller som vetenskaplig sanning. Här har massmedierna ett ansvar som de ännu inte tagit fasta på.

  • Piltson säger
    Inlagd 20130513

    S. Rössner ovan:
    ”… i andra länder har ökningstakten gått ner eller möjligen avstannat.”

    Ja, och lustigt nog tycks det vara just de länder där överviktsbekämpning genom kolhydratrestruktion blivit mest populärt. Sverige hör dit, den s.k. LCHF-rörelsen. Så småningom måste väl detta uppmärksammas i den officiella synen på dessa frågor?

  • Piltson säger
    Inlagd 20130513

    Rössner ovan:
    ”Att gå ner i vikt och bibehålla en lägre vikt för framtiden hör till det svåraste man kan företa sig.”

    Det stämmer bortom alla tvivel – för dem som tillämpar Rössners system med ”energibalans” och kaloriräkning. Men dessbättre finns andra metoder, som bygger på matens fördelning i olika näringsämnen. De tycks fungera utan att man nånsin behöver försaka god mat och känna hunger, i varje fall för dem som inte ödelagt sitt hormonsystem genom att motarbeta det med bantning.

  • Piltson säger
    Inlagd 20130514

    Rössner ovan:
    ”…placerat feta barn vid ett särskilt bord i skolan, angivit BMI-värde på elevkort i skolan och hållit inne skoldiplom för elever med fetma.”

    Detta verkar grymt och, tycker jag nog, ganska otidsenligt. Är det verkligen vår generation det handlar om?

    Man påminns om hur barnen i den finskspråkiga området längs Torneälven skulle ”försvenskas” och förbjöds använda sitt eget språk på rasterna. Men då var för ett halvsekel sedan. Sådant pågår inte längre, om jag är rät underrrättad.

  • Piltson säger
    Inlagd 20130515

    Rössner ovan
    ”Feta individer behöver … inte meningslösa råd ”

    Absolut. För ett par år sedan föreslog ju också en samling svenska forskare att Livsmedelsverket skulle fråntas uppgiften att sprida ”kostråd”. Vi skall återkomma med referens.

  • Piltson säger
    Inlagd 20130515

    Det var 2009 i Dagens Medicin: ”Livsmedelsverket bör omedelbart sluta med kostråd till allmänheten” av tolv svenska läkare och forskare, som funnit dessa råd inte bara meningslösa utan direkt skadliga:

    http://www.dagensmedicin.se/debatt/livsmedelsverket-bor-omedelbart-sluta-med-kostrad-till-allmanheten/

  • Piltson säger
    Inlagd 20130518

    Rössner ovan:
    ”…vad fetman kostar samhället vad avser både direkta kostnader (läkemedel, diagnostik, röntgen, vård etc) .”

    Ja, men nog vore det väl också intressant att kartl’ägga vilka som förtjänar på denna epidemi?

    Till exempel kirurger som utför (ofta onödiga) operationmer,fFirmor som marknadsför (oftast overksamma) mediciner, läkare och forskare som utför (ofta ohederliga) ”studier” finansierrade av sådana firmor och folk som skriver böcker med anvisningar som inte fungerar och deras förlag. Nån som kan föreslå fler?

  • Piltson säger
    Inlagd 20130527

    Rössner ovan:
    ”…olyckliga människor, som bara inte kunnat bemästra sitt problem.”

    Stephan Rössner, ditt engagemang är otvetydigt. Därigenom blir det helt obegriplig varför du aldrig tagit fasta på tvåhundra års erfarenhet och tiotusentals fallbeskrivningar som visat hur övervikt effektivt bemästras genom uppmärksamhet på hormonernas roll i matsmältning och ämnesomsättning och istället talar om matens energiinnehåll, som har mycket liten betydelse i dessa sammanhang.

  • Piltson säger
    Inlagd 20130923

    Idag, 23/9 2013, publiceras SBU:s betänkande rörande ”Mat vid fetma”. Det omintetgör mycket av var Stephan Rössner har predikat här och i en rad böcker. En sammanfattning kan läsas här:
    http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/Mat_vid_fetma_218-2013_smf.pdf

  • Piltson säger
    Inlagd 20131116

    Skolornas förvägran att låta föräldrarna bestämma över sina barns mat är ett annat ”psykosocialt” problem värt att hålla ögonen på. Ett offer för detta är Emil i Sundsvall, som satte igång en egen kampanj i frågan. Kan ses här:

    https://www.facebook.com/pages/Specialkost-kost-och-h%C3%A4lsa/504427986288551?ref=hl

  • Piltson säger
    Inlagd 20140130

    Emils problem har nu utvecklats därhän att en skoledning tillvitar spcialstyrelsen en inställning som den enligt egen utsago inte har. Enligt Emil:

    ”Socialstyrelsen har inget emot det men skvaderns gymnasieskola påstår att socialstyrelsen har det. ”

    Det ”psykosociala dilemmat är förankrat hos skolan, inte socialstyrelsen. Här finns mer om Emils kampanj att få den mat som han blivit frisk av:

    http://www.emilelmqvist.n.nu/varfor-naringsberakning#comment

  • Josef Boberg säger
    Inlagd 20140323

    Jag satsar en peng på att det är kolhydraterna som är ”boven i dramat” övervikt,

    I sak om det här http://josefboberg.files.wordpress.com/2013/04/livsfarliga-kolhydrater4.pdf

Kommentera

*

Annonser

Förstora texten i din webbläsare

 

Seniorbloggen använder relativ teckenstorlek, vilket innebär att det går att ändra textstorleken med hjälp av alla webbläsares inbyggda funktionalitet. Beroende på vilken webbläsare du använder gör du på lite olika sätt för att ändra textstorleken. Vilken webbläsare du använder kan du se överst i fönstret eller i menyraden.

Det finns alldeles för många olika webbläsare för att vi ska kunna förklara hur man gör i alla. Nedan följer en kort beskrivning hur man gör i de som är vanligast bland er bloggläsare just nu:

 

Internet Explorer version 7 och 8


Det finns fyra sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 7 och 8:

  1. Välj ”Sida > Textstorlek” i verktygsraden och välj en storlek:
  2. Välj ”Sida > Zooma” i verktygsraden och välj en storlek eller välj att zooma in eller ut. Detta förstorar eller förminskar hela sidan, inklusive bilder.
  3. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska hela sidan.
  4. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att zooma in eller zooma ut i hela sidan.

 

Det går också att ställa in webbläsaren så att den inte använder de textstorlekar som webbplatsen definierar. Det kan vara nödvändigt på många webbplatser som anger textstorlek på ett sätt som gör att textstorleksvalet inte fungerar i Internet Explorer. Så här gör du:

 

  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Välj ”Hjälpmedel” i dialogrutan ”Internetalternativ”:
  3. Kryssa i rutan ”Ignorera teckenstorlekar som anges på webbsidor”.

 

Internet Explorer version 9

 

Det finns ett sätt att ändra textstorleken i Internet Explorer 9:
  1. Välj ”Verktyg > Internetalternativ” i verktygsraden:
  2. Klicka på fliken ”Allmänt” och sedan på ”Teckensnitt” under ”Utseende”.
  3. Välj önskade teckensnitt och klicka sedan på OK och på OK igen.

 

Firefox

 

I Firefox kan du ändra textstorleken på tre olika sätt:

  1. Öppna menyn ”Visa > Textstorlek” och välj ”Större” eller ”Mindre”:
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.

 

Safari

 

I Safari kan du ändra textstorleken på två sätt:

  1. Öppna menyn ”Innehåll” och välj ”Öka textstorleken” eller ”Minska textstorleken”:
  2. Håll nere Cmd (Äpple)-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten.

 

Chrome

 

I Chrome kan du ändra textstorleken på tre sätt:

  1. Öppna menyn genom att klicka på symbolen till höger om adressfältet och välj ”Zooma in”. Välj därefter något av alternativen Större, Normal eller Mindre.
  2. Håll nere Ctrl-tangenten och tryck på + eller – för att förstora eller förminska texten. Återställ teckenstorleken genom att hålla nere Ctrl-knappen och trycka 0 (noll).
  3. Om du har en mus med scrollhjul kan du hålla nere Ctrl-tangenten och snurra på scrollhjulet för att förstora eller förminska texten.