Den stora helsidesannonsen i dagstidningen riktigt lyste emot mig – KOM OCH KÖP DATOR – stod det i rubriken. Enkla program medföljer gratis! Ditt liv blir enklare att leva. Avlasta minnet, utnyttja datorn! Jag riktigt sög i mig texten. Vem kunde motstå dessa erbjudanden? I takt med tilltagande ålder har jag märkt att minnet blivit sämre. Jag skulle inte längre behöva gå omkring med minneslappar i fickorna.

Tänk, vilket fantastiskt hjälpmedel. Datorn är utomordentlig för att notera uppgifter om släkt, vänner och bekanta, bostadsadresser, telefonnummer, födelsedagar, hemmets inventarier, ekonomifrågor och mycket annat. Jag begav mig till affären, som så lovande annonserat om lyckan att vara ägare till en dator. En filmstjärnelik ung man med blonderat hår och trendmässigt klädd kom emot mig.

– Med vad kan jag stå till tjänst? frågade han mig på hemlärd, skånsk 08-dialekt.

– Jo, jag skulle gärna vilja se på en dator. Jag läste er annons i dagens tidning, framhöll jag förhoppningsfullt.

– Var så god den här vägen, sade han, sträckte ut höger arm och pekade med öppen hand i riktning mot rummet bredvid.

Då vi kom dit in, satte han igång med att rabbla en inlärd läxa om datorns tekniska system. Många uttryck förstod jag innebörden av, medan vissa andra ställde jag mig undrade inför. Orden finns säkert inte i svensk ordlista, tänkte jag, men lät honom fortsätta. Introduktionen började med hur man använder musen och hur denna skall rengöras. Storögt såg jag oförstående på honom. Han reagerade inte utan fortsatte med filsökning, markörens hastighet, konvertering och slutligen det bästa – hur man undviker att bli trött.

Onekligen var det en hel del som måste studeras för att kunna uppnå en viss kapacitet, tänkte jag. Trots allt så lät det väldigt enkelt. Fast det där med musen ställde jag mig undrande inför. Liksom hur man söker en fil. Körkort har jag ju, så det är nog mycket enkelt. När det sedan gäller markören, så har jag inte haft kontakt med en sådan sedan jag låg i lumpen för många herrans år sedan. Mitt slutliga beslut grundades slutligen på uppgiften att man inte blir trött av använda detta tekniska hjälpmedel. Expediten hade övertalat mig, allt lät så fantastiskt bra.

Datorn betalades, levererades och kopplades in. Fyra tjocka böcker med anvisningar, innehållande många främmande ord och uttryck medföljde. Av texten att döma borde jag omedelbart ansöka om inträde vid ett tekniskt gymnasium. Allt föreföll mystiskt och främmande. Orädd började jag trots allt att skriva i ett försök att klara mig utan böckernas information. Men – vad hände? Jo, jag höll på att bli helt konfys. Håret reste sig, ögonen glodde ilsket såväl på datorn som omgivningen, hjärtat bankade och min ansiktsfärg antog en högröd ton. Det förvärvade moderna eländet vägrade att göra så som jag önskade. Tänk – den hade egna idéer. Utan föregående varning försvann texten från skärmen, men varför betedde den sig på detta sätt? Vid ett tillfälle gavs en märkligt information: Det är fel i huvudet! Jag ställde mig oförstående, vad hade jag egentligen givit mig in i?

Efter några dagar återfick jag förnuftet. Beslöt trots allt att söka mig till källorna – de medsända instruktionsböckerna. Snart hade jag lärt mig det mest elementära. Nu sitter jag flera timmar varje dag och skriver på min älskade dator. Jag håller med annonsören. Livet har blivit lättare att leva. Jag har fått erfara nya horisonter inom datorns hemlighetsfulla värld. Istället har ett nytt problem uppstått. Det är hustrun som tycker att jag blivit så inbunden och konstig, men så har hon heller ingen aning om hur man använder markören, hårddisken och alla de andra, djupt hemlighetsfulla uttrycken, vilka jag numera  som datorfreak med stor lätthet behärskar.

Rune Skarvik

Författare