I slutet av 1940-talet, redan innan segrarmakternas ockupation av Tyskland var över, började två tyska läkare diskutera om det var möjligt att locka medicinska nobelpristagare till den lilla medeltidsstaden Lindau vid Bodensjön.

Tanken var att nobelpristagarna skulle hålla föreläsningar och informera tyska läkare om de framsteg som skett inom medicinens område under kriget. För att få kontakt med nobelpristagarna vände man sig till Lennart Bernadotte, som vid den tiden flyttat till ön Mainau i andra änden av Bodensjön. Greve Lennart förväntades ha god kontakt med Nobelstiftelsen i Stockholm och därmed kunna få fram adresser till pristagarna.

Med stöd av staden Lindau arrangerades så 1951 ett fem dagar långt informationsmöte, där en handfull nobelpristagare föreläste och minglade med omkring 400 läkare från Tyskland och Österrike/Schweiz. På Mainau hade greve Lennart redan satt igång arbetet med att förvandla en nedgången slottspark till ett blomsterparadis och inbjöd deltagarna att spendera den sista dagen på långsam båtutflykt till Mainau.

De positiva erfarenheterna av mötet ledde till att man redan nästa år ville upprepa arrangemanget, men nu med nobelpristagare i kemi. Så blev det och bland andra föreläste 1952 två professorer med invandrarbakgrund från Stockholms Högskola, Hans von Euler-Chelpin och Georg de Hevesy. Men praktiserande kemister var inte lika intresserade som läkarkåren varit året innan och deltagarantalet sjönk. Detta gjorde att diskussionens vågor gick höga om huruvida man skulle våga sig på ett försök med fysikpristagare året därpå.

Till slut gjordes i alla fall ett försök att locka professionella fysiker till ett möte med nobelpristagare i fysik 1953. Intresset från nobelpristagarna höll i sig, men antalet fysiker som kom som deltagare var katastrofalt lågt. Med detta möte verkade förslaget om återkommande informationsmöten mellan nobelpristagare och professionella ämnesutövare vara uttömt. Men då trädde Lennart Bernadotte in som ordförande i organisationskommittén och genomdrev att man skulle bjuda in studenter och unga forskare till något som nu i stället kunde kallas inspirationsmöten.

Med detta nya koncept gjordes succé på alla fronter. De sponsorer som man varje år approcherade öppnade sina penningpungar, nobelpristagare kom i allt större antal och med tiden kämpade ungdomar från hela världen för att få vara med bland de 5-600 lyckligt lottade. Man behöll det grundläggande konceptet med årliga möten i medicin, kemi och fysik ända till 50-årsjubileet år 2000. Då firade man genom att bjuda in pristagare från alla tre disciplinerna. För att kunna genomföra ett så omfattande program ombads de vetenskapliga sekreterarna i de tre nobelkommittéerna att hjälpa till. Alla tackade ja och eftersom jag själv på den tiden var fysiksekreterare deltog jag det året för första gången i ett av mötena.

Två observationer fick mitt hjärta att för alltid slå lite hastigare när mötena i Lindau kommer på tal. Den ena är stjärnglansen i ungdomarnas ögon när de kommer från en av de många informella diskussioner med nobelpristagare som jag ser som mötenas viktigaste del ända sedan 1954. Den andra observationen är den transformation som pristagarna genomgår under veckan. Från att med tunga steg ha anlänt nedtyngda av outförda uppdrag och ouppfyllda löften lämnar de Lindau med höjda huvuden och spänst i benen. Jag återkommer om mitt engagemang för Lindaumötena, men vill redan nu svara JA på rubrikens fråga!

Anders Bárány

Fysiker, sekreterare för Nobelkommittén för fysik och verksam vid Nobelmuseet