Alf Svensson har dragit igång en debatt om ungdomsfixeringen i politiken. Det är bra men jag vill inte att den ska resultera i ett generationskrig. Både den yngre och den äldre generationen behövs i politiken och kompletterar varandra. De har till och med gjort gemensam sak för att få fram en bred lagstiftning mot åldersdiskriminering.

För ett par år sedan överlämnade de tre pensionärsorganisationerna SPF, PRO och Seniorkraft samt ungdomsorganisationernas paraplyorganisation LSU skriften ”Den bortglömda diskrimineringen” till regeringen. I rapporten visas exempel där ålder, och endast ålder, är en faktor som förändrar människors förutsättningar på så grundläggande områden som boende, vård och politiskt inflytande. Inom politiken är både äldre och yngre kraftigt underrepresenterade praktiskt taget i alla politiska församlingar. Regeringen lyssnade och aviserade en lag mot åldersdiskriminering, som omfattar samhällets olika sektorer till i juni i år. Den har av någon anledning, jag vet inte vilken, försenats men det är nödvändigt att den får se dagens ljus.

Aldrig tidigare har andelen äldre i Sverige och världen ökat så snabbt som nu. Under 1900-talet lade vi ett kvarts sekel till vår medellivslängd. De flesta går i pension när de är omkring 65 år och fortsätter sedan att vara aktiva på olika sätt. Man hämtar barnbarn från dagis, man är anhörigvårdare, är aktiv i ideella organisationer, läser tidningar, har kulturella intressen. Är man musiker, sångare, skådespelare, författare eller egen företagare fortsätter man vara yrkesaktiv högt upp i åren, det vill säga så länge någon efterfrågar ens tjänster. Som exempel kan nämnas skådespelarna Meta Velander, Yvonne Lombard och illustratören Ilon Wikland som alla har fyllt 80 år och fortfarande yrkesarbetar för fullt liksom körledaren Kjell Lönnå, 75 år, och författaren Göran Palm, 80 år.

Tyvärr visar olika undersökningar att arbetsgivarna i Sverige överlag inte är intresserade av att anställa personer över 50 år trots att det inte är bevisat att det föreligger samband mellan ålder och arbetsprestation. Tvärtom finns det data som tyder på att äldre är bättre på att ta snabba och kloka beslut i krissituationer. Min tro är att det beror på deras livserfarenhet, man har mer erfarenhet av att lösa problem än yngre.

Det finns säkert olika skäl varför yngre och äldre är underrepresenterade i politiken. Hit hör myter om de båda generationerna, schablonbilder som vi måste slå hål på genom att visa vad vi kan. Här blir det viktigt för de unga partiledarna och deras jämnåriga i politiken att visa att de trots att de inte har så många år på nacken är mogna för sina uppdrag. Här kan äldre politiker med sin livserfarenhet vara en resurs för dem att ta vara på. Man behöver inte uppfinna hjulet igen om uppfinningen redan är gjord.

Och vi äldre politiker måste visa att också vi kan tänka nytt, lära nytt samtidigt som vi använder det livet lärt oss. Vi är individer och lägger år till livet på olika sätt. Och under detta liv tillägnar vi oss en livserfarenhet som samhället kan dra nytta av. Två citat kan illustrera detta: ”Varje person är född in i livet som en tom sida – varje människa lämnar livet som en hel bok (Christina Baldwin) och ”Varje gång en gammal människa dör, är det som om ett bibliotek brinner ner” (Alex Haley). Vi måste bli bättre på att ta vara på alla dessa böcker.