Mänskliga rättigheter och forskares frihet
I vår värld finns förtryck, korruption, fängslanden utan rättegång, rättsövergrepp, trakasserier mot oliktänkande, beordrade mord, tortyr och dödande på uppdrag av maktägande som ser sin makt hotad.
Kort sagt: ett deficit när det gäller mänskliga rättigheter så som de har definierats i FN-deklarationen från 1948 och i en rad konventioner därefter.
Detta drabbar även akademikerna, forskare och vetenskapsidkare: trakasserier, hinder att samarbeta över gränserna, frihetsberövanden, orättfärdiga domar – till exempel mot läkare som har tagit hand om skadade demonstranter, eller humanister och samhällsvetare som tagit fram för makten obehagliga fakta eller som vill träffa och samarbeta med kolleger som maktägande ser som fiender.
Den akademiska världen är inte alldeles utan försök att motverka detta. Det finns ett internationellt nätverk av kommittéer som strävar efter att bevaka frågorna om mänskliga rättigheter just när de aktualiseras för engagerade i den vetenskapliga världen. En sådan MR-kommitté finns också i Sverige med ledamöter från Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och Svenska Akademien och den samarbetar med motsvarande grupper internationellt. Uppdraget är att observera vad som händer och att reagera när forskare och andra i den vetenskapliga världen trakasseras, fängslas eller utsätts för andra kränkningar av sina mänskliga rättigheter och när maktägande försöker förtränga den vetenskapliga forskningens frihet. Det man kan göra då är att skriva brev till respektive myndigheter och påpeka att det de gör inte passerar obemärkt, att protestera, att kräva att regeringar och myndigheter i övrigt lever upp till sina åtaganden att följa internationella konventioner, och att kräva att rättegångar ska ske enligt internationellt erkänd standard.
Det har visat sig betydelsefullt att fängslade personers situation uppmärksammas, att de inte glöms bort. Det är viktigt också för offret självt: Du är inte glömd. Kollegerna protesterar mot hur Du behandlas. Ibland händer uppmuntrande saker.
Ett fall då kommittéerna agerade gällde Moncef Marzouki, läkare och tidigare professor i folkhälsa vid Sousse’ universitet i Tunisien och vid Bobigny-universitetet i Paris. Han var också ordförande i det tunisiska förbundet för mänskliga rättigheter, och kritiserade dåvarande presidenten Zine al-Abidine Ben Ali för bristen på mänskliga rättigheter. Han förföljdes av myndigheterna och fängslades vid upprepade tillfällen. De akademiska MR-kommittéerna reagerade upprepade gånger med skrivelser till de tunisiska myndigheterna.
Så kom Arabvåren 2011 – och den 12 december 2011 valde det parlament som nu utarbetar den nya konstitutionen för landet Moncef Marzouki till Tunisiens president.
Visst blir man glad!
Jan Hjärpe
Professor emeritus i islamologi, Lunds universitet
