När jag var ung fanns nästan inte ordet ”miljö”. Det enda åt det hållet som jag erinrar mig från barndomen är ordet ”miljöskadad”.

Det hade inte alls med miljöskador att göra utan var ett nedsättande uttryck om människor med personlighetsstörningar eller andra relativt lindriga psykiska problem.

Om man googlar på ”miljöskadad” i dag blir de flesta träffarna snarare på faktiska miljöskador, men mitt minne bekräftas av en rollfigur i Hasse Ekmanfilmen ”Dårskapens hus” från 1951, där Inga Tidblad enligt rollistan spelade en ”miljöskadad hemmafru”.

På grund av den nymornade uppmärksamhet som ägnades miljöförstöring från mitten av 1960-talet började ”miljö” snart bli ett ämne i samhällsdebatten. Det handlade först om punktvisa utsläpp, inte minst från fabriksskorstenar och -avlopp, men också inom jordbruket. När en hel del av detta efter några årtionden hade åtgärdats bytte miljöproblemen karaktär och handlade mest, utöver olika negativa följder av energiproduktion, dels om miljöfarligt innehåll i produkter, inte minst när de blev avfall, dels om effekter på det globala klimatet.

Miljöskadorna har alltså inte bara bytt karaktär de senaste femtio åren, utan har också identifierats på många nya områden. Ett överraskande sådant område är miljöfaran med botaniska trädgårdar! De flesta av oss gillar verkligen sådana trädgårdar, men faktum är att över hälften av alla så kallade invasiva växter har rymt från någon botanisk trädgård. Detta är bakgrunden:

Växt- och djurarter som förflyttar sig mellan världsdelar kan ställa till mycket stora bekymmer på sina nya platser, ofta därför att de inte har några naturliga fiender där. De slår inte sällan ut lokala växter, varvid den biologiska mångfalden minskar. De kan också få vattendrag att växa igen och slå ut vissa djurarters speciella föda, liksom rader av andra skadliga följder.

Växter sprids inte bara oavsiktligt, utan människan har aktivt flyttat ett häpnadsväckande stort antal arter till olika områden, bland annat många tusen arter av växter och djur från Europa till Amerika. Även till vårt land har många tvivelaktiga arter införts, exempelvis mink, vildkanin, fälthare, kanadagås, mördarsnigel, jätteloka, kräftpest och almsjuka.

En införsel kan ge upphov till destruktiva kedjor. Exempelvis har vildkanin inplanterats på ett stort antal öar runt om i världen. I Australien införde man sedan rödräv i ett försök att decimera kaninerna, vilket ledde till att rävarna utrotade flera arter av pungdjur, varefter man fick försöka decimera rävarna. Och så vidare.

Nu har den nyzeeländska botanikern Philip Hulme vid Lincoln University of Christchurch gått igenom listan över världens hundra värsta invasiva växter och kartlagt deras spridningshistoria. Till både sin och övriga forskarvärldens förvåning fann han att över hälften av dessa arter har rymt från botaniska trädgårdar. Men kanske är det inte så konstigt, eftersom själva idén med sådana trädgårdar ju är att hålla främmande växter. Mest drabbad av alla är den botaniska trädgården Amani i Tanzania, från vilken inte mindre än fyra förödande artspridningar har ägt rum.

De allra flesta rymningarna ägde rum på 1800-talet och första halvan av 1900-talet, men än i dag sprids växter oavsiktligt från botaniska trädgårdar – via vattenvägar, via vinden och genom att lifta med vilda eller tama djur.

Sedan två år finns den så kallade St. Louis-deklarationen som innehåller riktlinjer för hur botaniska trädgårdar ska undvika oönskad artspridning. Den kommer säkert att skärpa rutinerna på många ställen, men tyvärr har vi nog inte sett den sista skadliga artspridningen ännu.

Nästa gång du besöker en botanisk trädgård, njut inte bara av växtprakten utan reflektera också över att du befinner dig mitt i en svårartad miljöförstörare!

Björn Fjæstad

Publicist och samhällsforskare