Minnen från en resa till Italien
Tillsammans med hustrun hade vi bestämt att möta våren i Italien. Resan dit skulle ske med SAS-flyg. Olyckligtvis drabbades jag några dagar före avresan av en besvärlig yrsel, som föranledde ett läkarbesök.
Jag rekommenderades bland annat att anskaffa en lämplig rollator, gärna den modell som bär beteckningen: Petronella.
Då jag bokade resan, framfördes en önskan om att få så kallad assistanshjälp. Just ankomna till Kastrups flygplats, överraskades vi av Falcks personal. De tog genast mycket väl hand om oss och utförde transporten till de numera så viktiga platserna, där resandekontroll skall ske, innan vi kunde stiga ombord på flygplanet som skulle föra oss till Milano.
Flygningen dit gick perfekt. Efter ankomsten och omedelbart efter att vi stigit ur flygplanet, iakttogs en mindre välväxt, italiensk assistanshjälp, som med utsträckt arm, riktad mot mig, utropade så högt han orkade:
– UNO INVALIDO! varpå jag på klanderfri italienska genast genmälde:
– NO, DUE INVALIDO! Samtidigt överlämnade pursern Petronella till mig.
Invid flygplanet uppehöll sig ytterligare en assistanshjälp. Oaktat deras kroppkonstitution hade båda utrustats med var sin anordning, som vi på vårt språk benämner – barnsittvagn! Assistanshjälpen ombad oss att ta plats på dessa transportmedel. Jag ställde mig omedelbart undrande frågan:
– Hur skall jag, 190 cm lång, med en fyrtioårig “sittarbetsskada” och med minst 3 x i byxstorlek, kunna tränga mig ner mellan de båda armstöden? Hjälpmedlets fotplattor var dessutom placerade på ett ställe, där en lätt benamputerad person skulle ha känt sig hemmastadd.
Jag pekade på anordningen och skrattade, liksom också bredvidstående resande gjorde. Slutligen hade jag med möda skruvat ner “yrkesskadan”, varpå färden kunde börja. Den gick genom flygplatsen Malpensas underjordiska gångar, som på vissa ställen plötsligt övergick från vågrätt plan till något liknande “berg- och dalbanan”.
När vi så slutligen nådde målet visade våra hjälpassistenter att de under transporten blivit totalt utmattade. Deras andning var flämtande, pannorna blänkte av svett och båda såg allmänt dåliga ut. Vi, som blivit transporterade, kände oss däremot väl till mods och var mottagliga för nya erfarenheter i det sydliga landet.
Rune Skarvik
Författare
Mycket rolig skildring! Man skule ha varit på plats! Så glad att ni fixade det!