Åttiosju procent av dem som föds levande kan räkna med att bli pensionärer. Därefter drömmer vi alla om den så kallade livskurvans rektangularisering: Att vi får leva friska ett tag till för att sedan falla ner knall och fall döda en mörk dag i november när det är regnigt och disigt, vi har ont överallt i kroppen och då det ändå inte går något bra på TV. Den kliniska verkligheten är naturligtvis en annan.

Många av oss kommer dessvärre att avlida under segdragna plågor istället för att plötsligt få falla ner när loppet är kört. Woody Allen uttryckte det ungefär så här: “I am not afraid of death, I just don’t want to be around when it happens…”

Och sedan är det dags för vårt eftermäle. De mortuis nisi sine bene = om de döda inte annat än gott, har gällt och gäller fortfarande. De stora dagstidningarnas nekrologer är patetiska uppvisningar i lovsånger till de dödas ära. Det måste finnas familjeredaktörer som excellerar i adjektiv som jordnära, vänfast, trofast, djurvän, mångkunnig och hängiven. Det finns nu ett informellt regelverk för hur nekrologer skall utformas, som efterlevande kan inhämta från redaktionerna, och dessa har dessvärre inneburit att det hela utmynnar i ganska trista och formella rapporter som årsberättelsen ifrån Statistiska Centralbyrån: tid och plats, tid och plats, tid och plats. Några mera vidlyftiga levnadsbeskrivningar får vi tyvärr aldrig längre ta del av.

Den geniale matematikprofessorn Tom Lehrer från Harvard skrev några av de absolut häftigaste texterna till egen musik och framförde dem för jublande studenter i 60-talets Harvard. Han framförde en spektakulär nekrolog i sångens form, när han avporträtterade Alma Mahler som lyckats med konststycket att under sin livstid från sekelskiftet och framåt vara gift med tre av dåtidens mest prominenta centraleuropeiska kulturgestalter: Gustav Mahler, Franz Würfel och Walter Gropius. Hur många hon dessemellan hann med förtäljer ej historien. Refrängen löd: ”Alma, tell us: all modern women are jealous…” och fortsatte sedan med en beskrivning hur hon hade erövrat dessa storheter. Alma Mahler blev 85 år gammal och dog 1964.

Obituaries

I brittiska läkartidningar har man alltid haft ett intresse för nekrologer, som kallas för obituaries (1). De är ofta mycket mer personligt skrivna och av en enskild författare som kände den avlidne väl. Många av dessa storheter från den moderna medicinens utveckling hade verkligen dramatiska levnadsöden under en epok, när imperiet fortfarande bestod och många läkare hade en multikontinental klinisk bakgrund. Idag håller vi alla på att bli mer slätstrukna.

När de levande avporträtteras i tidningarna på sina bemärkelsedagar, så uppger de alltid som fritidsintressen att de sysslar med familjen, skidåkning, segling, golf, fjällvandring och trädgården. När motsvarande intressen sedan återges hos avlidna har aktiviteterna krympt och det är mest samlingar (frimärken, modellbåtar, grafik), resor, trädgård, fågelskådning och husdjur som utmärker den avlidnes fritidsintressen. I svenska dödsannonser finns allsköns tillåtna symboler utöver korset, blomkvasten eller pippifågeln. Fotografier börjar komma, sannolikt genom invandrarpåverkan. Men att någon vill annonseras som död under ett dragspel, en racerbil eller en AIK-logga är svårt att förstå. I Norge gäller strikt bara sex alternativa symboler i dödsannonsen.

Varför inga nekrologer i Läkartidningen?

Läkartidningen har i motsats till engelska kollegor faktiskt aldrig intresserat sig för dödsrunor, bara namn och ålder. Detta är obegripligt, eftersom man ändå får anta att runan har ett betydande läsvärde. Många läkare läser allmänna dödsannonser som en del av produktkontrollen och skulle samtidigt säkert vara intresserade att läsa om sina avlidna kollegor. Det kan ju inte vara en biologisk orimlighet att äldre läkare går hädan, medan det samtidigt naturligtvis är djupt tragiskt när yngre läkare avlider i förtid och kanske ännu värre som en följd av yrkets påfrestningar. För att kamouflera misstankar på eventuellt suicid, när yngre hastigt dör, har man nu öppet börja skriva att vederbörande hastigt avlidit i kampen mot sin cancer eller i en olyckshändelse, för annars kommer det att spekuleras…

När kända medicinare avlider utbryter någon form av inofficiellt race för att skriva nekrologen. Medan det alltså finns ett regelverk som dagstidningar tillämpar för hur nekrologen skall vara utformad, finns det inga bestämmelser för hur författarlistan till en höjdarnekrolog skall vara utformad. Det tycks föresväva många kollegor att det är fint att vara medförfattare på en nekrolog över en välkänd kollega. Man får ana att det har pågått hetsiga debatter om hur många medprofessorer, rektorer, dekaner med fler som får sätta sitt namn under nekrologen på någon av våra avlidna toppkollegor. Ibland kommer fler nekrologer parallellt. Den gamla tumregeln att en vetenskaplig klinisk artikel inte bör innehålla fler författarnamn än patienter gäller uppenbarligen inte dödsrunor!

Gör det själv!

För många år sedan upprördes en engelsk läkare av det faktum att det förekom bristande exakthet i dödsrunor. Det har naturligtvis inte funnits möjligheter för nekrologförfattaren att ha kunskap om alla detaljer i den avlidnes liv. A.L. Cochrane kom då på den briljanta idén att själv skriva sin dödsruna och fick den publicerad i BMJ, så att den som någon gång senare skulle vilja utnyttja materialet kunde vara bergsäker på att faktan var korrekta (2). Jag tyckte själv att idén var strålande, skrev omedelbart min egen dödsruna och tillställde den Läkartidningen som ett sätt att hålla debatten ifrån Cochranes artikel igång. Kallsinnet på Läkartidningens redaktion var påtaglig- detta ville man inte föra in i tidningen!

Jag gav mig inte. På den tiden publicerade Glaxo en påkostad och elegant tidskrift som skickades ut till läkare med den fyndiga titeln q.s = Quantum Satis – en konventionell blandning av medicinsk fortbildning, kulturhistoria och gastronomi. Dåvarande chefredaktören tog omedelbart min nekrolog, och jag avporträtterades i svart vid S:t Botvids kyrkogård, bisarrt nära slalombacken vid Fittja en riktigt kulen novemberdag, när det verkligen kändes som om döden lurade  bakom svängen (3). Många hörde av sig, en del uppfattade tilltaget som provokativt och bisarrt, vilket onekligen var meningen. Andra insåg att vi faktiskt måste ta problematiken på allvar och att det är möjligt att skämta – även om döden (4).

Referenser:

1. Lock S. Write an obituary for the BMJ. BMJ 1995;311:680-1

2. Cochrane AL. A.L. Cochrane (obituary) BMJ 1988;297:63.

3. Rössner S. Doktorn och döden. q.s. Glaxo 1998;6:18-20

4. Nuland SB. Hur vi dör. Bromberg Stockholm 1994

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet