Att årsskiftet markerar en viktig punkt i våra liv är inte svårt att förstå. Vändpunkten kommer när det är som allra mörkast och det är bara almanackan som antyder att vi kanske trots allt är på väg mot ljusare tider.

Min hustru avskydde som barn nyårsaftnarna när hennes äldre syster kläddes ut till gammal gubbe, som skulle stulta ut föreställande det gamla året, och hon efteråt skulle komma in i vit särk med änglavingar och markera det nya året inför de salongsberusade nyårsgästernas jubel. Jag kunde aldrig förstå mina morföräldrar som brukade säga att på nyårsafton lägger vi oss vid samma tid som vi brukar och hoppas att få vakna upp till ett nytt år utan allt buller och bång som äger rum vid tolvslaget.

Själv minns jag fortfarande hur lurad jag kände mig när jag med mina föräldrar var på besök hos min älskade faster som liten knatte och inte orkade hålla mig uppe till tolvslaget men gick och lade mig klockan 22 under förutsättning att mina föräldrar lovade väcka mig före 12-slaget. Den besvikelse som jag kände när jag vaknade klockan 02:30 i en dödstyst lägenhet och hade missat det magiska ögonblicket kommer jag fortfarande ihåg.

Nyårslöften är faktiskt ingen hednisk tradition utan av relativt sent datum. I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet finns det mycket att lära sig om nyårslöften som egentligen har övertagits ifrån den anglosaxiska världen och där det har hetat New Year’s resolutions, det vill säga föresatser snarare än löften. Ifrån USA har vi tagit många andra ”helgdagar”, exempelvis Mors dag, Fars dag och Halloween som ingalunda har haft något fäste i ursprungligt svenskt firande.
För några år sedan fick vi i min forskargrupp tillgång till ett stort vetenskapligt material, där man frågat kvinnor från ett flertal europeiska länder om deras förhållningssätt till viktkontroll. Att sluta röka och att gå ner i vikt hör nämligen till de allra vanligaste löftena som vi avger på nyårsafton och sannolikt bryter, inte så många dagar senare. Men det är alldeles klart att dessa europeiska kvinnor såg början av det nya året som den tidpunkt när man även ska ta itu med sina viktproblem.

Intresset dalar undan för undan under våren, och den som tänker satsa på en viktklubb under sommarlovet har inte stora chanser att få några medverkande. Men sedan kommer ångesten när vi är tillbaka på jobbet efter sommarledighetens grillfest och boxvin. Det finns nu en ny topp av bantarentusiaster som vill sätta igång efter september, samtidigt som alla kursverksamheter fyller våra brevlådor med kataloger om vad man kan lära sig mera om. Den som läser tidningarna med eftertanke kan konstatera att det är just i början på året som alla aktörer i viktminskningsbranschen har sina stora annonskampanjer, för de vet att det är just vid den tiden som de desperata läsarna letar efter ett halmstrå för att slå in på den nya smala vägen.

I Sverige kan vi knappast glädja oss åt att nyårslöftena har gett bestående avtryck. Även om det är tänkbart att fetmautvecklingen har bromsats in, det vill säga att det inte blir så många fler nya feta per år som tidigare har vi dock kvar en ansenlig mängd svenskar med viktproblem. Sanningen är ju den att det aldrig funnits så många feta svenska i Sverige som just nu, även om vi kanske inte rekryterar så många flera olyckliga medbröder och medsystrar som tidigare.
Jag har alltid blivit tillfrågad av medier i åratal om hur mycket svenskarna går upp över jul och om det kommer in flera gallstenspatienter när juldagsmorgon glimmar. Om det förhöll sig så med gallstenarna borde det sannolikt vara mer bekymmer på påskdagen efter allt äggätande. Men om antalet insjuknanden i gallstensattacker är säsongberoende vet jag inte.

Däremot fick alla förfrågningar oss att göra en undersökning av våra egna överviktiga patienter med en kontrollgrupp som värvades ifrån sjukhuspersonal. Det visade sig att viktutvecklingen från Lucia till trettonhelgen var väldigt varierande för våra feta patienter. Vissa gick ner i vikt därför att de verkligen hade förstått principerna för sitt nya kosthåll, medan andra skenade iväg och tappade kontrollen. Medelvärdesökningen visade sig dock vara osignifikant, det vill säga de feta patienterna gick som grupp betraktat inte upp i vikt över julen. Däremot fanns det en liten men signifikant ökning av vikten på 6 hg hos de normalviktiga, som förhoppningsvis sedan använder barkbrödstiden efter julräkningarna till att kompensera det tidigare överdådet.

I USA börjar matätandet långt tidigare eftersom Thanksgiving är den riktigt stora familjehelgen när man frossar i kalkon med tillbehör. Även detta har undersökts och man finner en slags sicksackkurva. Från slutet på november fram till början av januari går vikten för snittamerikanen upp, varefter den avtar. Dock går den inte ända ner till ursprungsläget utan stannar på en liten viktökning, vilket betyder att från år till år ökar nivån för det amerikanska folket. Lite är detta biologi eftersom vår basalomsättning i kroppen går ner med någon procent per år och de flesta av oss går upp med ungefär 1 BMI-enhet (= ungefär 3 kg) per decennium.

Nyårsraketerna har smällt färdigt, vardagen väntar, utan snö är det mörkare än någonsin men det är bara att vänta på ljusare tider. Vi är ju snart där.

Stephan Rössner
Professor emeritus vid Karolinska Institutet