På tröskeln
Någonstans har jag läst historien om den unge bondpojken som hette Paco, ett mycket vanligt pojknamn i Spanien, som efter ett häftigt gräl med sin pappa rymde till Madrid. Många år senare blev den gamle bonden sjuk.
Eftersom han visste att han snart skulle dö tog han sig till den stora staden för att söka upp sin son och försonas. Han satte in en annons i tidningen: ”Paco, kom till Hotel Plaza på tisdag kl 12.00 – allt är förlåtet – Pappa”. På tisdagen samlades flera hundra ångerfyllda unga män utanför hotellet och blev kvar tills polisen tvingade dem därifrån!
Är det vår djupa längtan efter försoning som får oss att le en smula åt denna historia? Jag tror att det kan vara så. I de flestas liv finns det sådant som vi har svårt att förlika oss med. Och som vi kanske önskar vore ogjort. Människor som vi har skadat eller skadats av, ord som vi har slängt ur oss utan att tänka efter, saker vi har gjort – eller låtit bli att göra – och sedan ångrat. Sådant som vi måste förlåta – eller be om förlåtelse för – och försonas med. Hos andra och inte minst hos oss själva. För många är detta det svåraste av allt. Vi kanske är för stolta eller för ängsliga för att ta det första steget mot att rätta till det som har gått snett. Vi får aldrig ge upp försoningens väg sade Nelson Mandela. Om förlåtelse och försoning blir främmande ord för oss blir vi varandras fiender.
Jag tänker på detta inför det nya. Att gå in i ett nytt år är att stiga över en tröskel mellan gammalt och nytt. Trösklar har ett stort symbolvärde. De markerar slut likväl som början. Ska allting få förbli sig likt eller är det dags att ompröva och ta ett steg in i något nytt? På en tröskel kan man inte stå och vackla hur länge som helst. Början på ett nytt år är en tid då vi ger oss själva löften om en bättre framtid. I år vill jag akta mig för de stora löftena och hellre tänka på de små. I det lilla, i vardagen, finns stor kraft till förändring. Är det någon som jag bör förlåta eller något som jag ska be om förlåtelse för? Något som jag måste acceptera och försonas med hos andra eller hos mig själv för att kunna avbörda mig och gå över tröskeln med lättare steg? Hur kan jag bli den människa som jag skulle vilja vara? Vad är det som står i vägen? Vi har alltid en chans att välja om igen, en mänsklig egenskap som är lätt att glömma bort. Det är mycket som kan vridas till rätta med lite mod och god vilja.
Patricia Tudor- Sandahl
Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut
Imponerande att ni har fått Patricia att blogga hos er! Hon är en stor inspirationskälla och skriver alltid läsvärda texter. Jag har läst alla hennes böcker och tycker att det är kul att läsa henne i även kortare texter som här.
/Birgitta
Så fint skrivet. Jag vill ha fler texter av dig här på bloggen men förstår att du har fullt upp med alla dina åtaganden. När föreläser du nästa gång?