”Tiden går fort, när den har gått”, sa August Strindberg. Särskilt fort går den när man är ledig, dagarna bara rinner iväg. Egentligen har jag hur mycket som helst att göra, om det ska bli några jobb och inkomster framöver. Försöker skriva en ny pjäs. Inte lätt när solen skiner och sommaren äntligen är här. Man vill bara slappa med en bok, gå ut och njuta i skogen eller rida sin häst. Disciplin!

Att vara frilansande skådespelare är inget självspelande piano. Jag är fri från anställning vid någon teater och det har sitt pris. Att producera sig själv. Sälja in. Berätta om nödvändigheten av att just jag och min föreställning ska uppfylla arrangörens konstärliga krav på en underhållande kväll till en förväntansfull publik. Och jag måste komma med något nytt, nya berättelser, eftersom jag redan har åkt kors och tvärs genom vårt avlånga land och besökt de flesta städer och platser. Spelat på stora och små scener, hembygdsgårdar, församlingshus och kyrkor. Dessutom måste jag alltid vara på topp, aldrig bli sjuk, aldrig ställa in.

Häromsistens skulle jag spela i Bollnäs träkyrka från 1300-talet. Det är ett litet intimt, magiskt kyrkorum med närhet till publiken, som jag behöver i min föreställning ”DIVA”. Jag fick tyvärr vinterkräksjukan några timmar innan jag ska göra entré. Men ”the show must go on”. Efter några minuter in i spelet spyr jag. Inte rakt ut mot publiken, nej jag hann vända mig om och den svarta sammetsfonden fångade tursamt upp den långa vattenkaskad som forsar ur mig! Nästa spya försvinner ner i heltäckningsmattan på scengolvet. Det kommer bara vatten, inga äckliga matrester, när man ”kräksjukespyr”. Publiken skrattar, och jag försöker säga att det är på riktigt. De tror mig inte. Och jag spelar på. Jag är ensam på scenen i DIVA, så jag kan ju inte gärna gå därifrån och lämna kvar den glada, upprymda skara teaterentusiaster som nu inte vet vad som är sant eller falskt. När jag några minuter senare bara springer ut i den lilla foajén och spyr i papperskorgen har jag på något sätt bakat in sjukdomen i min rollfigur Ulla, skådespelerskan som inte mår riktigt bra denna dag… hon har ju dessutom fått sparken och hennes man teaterchefen har strukit hennes roll i pjäsen, som ska ha premiär samma kväll. Punto di vista. På teatern kan allt hända, så jag pratar, dansar, spyr, käkar pasta, spyr, skriker, snyftar, vädjar, kämpar och spyr.

Till slut hittar jag (rollfiguren Ulla) en laddad pistol, som vakten Inga (som jag också spelar) glömt kvar när hon blev förförd av Ulla. Med pistolen i hand springer jag ut i foajén för en sista gång denna kväll. Tänker ta livet av min man, men jag (Ulla) snubblar utanför dörren och i högtalaren hörs ett skott gå av och olyckligtvis i fel person. Ulla skjuter sig själv. Ja, vilken komisk tragedi. Men jag lyckas sy ihop säcken och magsäcken höll sig lugn när jag tackar publiken för en innehållsrik afton (sa jag inte, men tänkte) och hoppas på ett snart återseende.

Den unkna lukten av kräk och mänsklig utsöndring sticker i näsan. Snart kommer den att sugas upp av kyrkans egna åldersstigna doftorgel. Försöker få i mig lite vatten innan jag somnar i hotellsängen. Spyr igen.  Nästa förmiddag  spyr jag utanför turnébilens dörr innan jag hasar mig upp i förarsätet och styr hemåt de cirka 30 milen. Sen blir jag sängliggande i en vecka…. Vilken tur att jag är ledig!

Kim Anderzon

Skådespelerska