För ett tiotal år sedan kom en sjöfartsbok i min hand. Den var utfärdad år 1889 för lättmatrosen Anders Nilsson Blank, som vid 18 års ålder mönstrade på “Skeppet Noah”, som var en bark från Vitemölle.

Sjöfartsboken innehöll en handskriven berättelse om vad fartyget råkade ut för under en orkan – en historia från svunnen tid, som åter väckts till liv och som informerar om Blank och hans kamraters upplevelser för snart ett 110 år sedan.

Under 25 år var jag nära vän med konstnären Gösta Werner, som år 1928 mönstrade mässpojke ombord i s/s Borg. Under tretton år seglade han till sjöss och lämnade handelsflottan som befälhavare på fartyg i östersjöfart. Han inkallades till Marinen och blev utsedd till konstituerad styrman på kanonbåten m/s Triton, vilket oväntat skulle leda till en förändrat yrkesliv. Några år senare blev Werner överförd till flygvapnet, blev utbildad till meteorolog och fick kaptens rang. Hans hobby var att teckna och måla. Kvällstid studerade han hos konstnären Isaac Grünewald för att sedan fortsatta en konstnärsutbildning vid Konstakademien.

Efter utbildningen togs tjänstledighet från den militära befattningen. I sällskap med välkände konstnären Bengt Lindström, begav de sig båda till Paris. Där fortsatte konststudierna vid André Lhote´s och Académie Grande Chaumiére målarskolor, varpå Werner återvände till Sverige, tog avsked från militärtjänsten efter ett beslut att verka som konstnär. Han blev snart en eftertraktad, abstrakt målare. Sin sjömanstid hade han alltjämt kvar i minnet. Under de följande åren hade han umgåtts med tanken att någon gång måla sina minnen från tiden till sjöss.

Så av en händelse övergav Werner det abstrakta måleriet och gjorde allvar av sina funderingar. År 1966 påbörjades sviten: “Min sjömansberättelse”, bestående av målningar i olika tekniker, återgivande sjömansminnena. Under åren till sjöss hade han nedtecknat iakttagelser och upplevelser i ett antal dagböcker som blev en stor och ovärderlig tillgång i hans arbete.

Under hela vår mångåriga vänskap, fascinerades jag till den grad av hans måleri, att tanken uppstod att bilda ett vänsällskap. Ett sådant bildades också år 1981 och gavs namnet Sällskapet Gösta Werners Vänner. Samtidigt fick jag en vision om att arbeta för ett sjömansmuseum, där hans unika konsthistoria från sjölivet skulle visas. Fem år senare kunde Museum Gösta Werner och Havet invigas. Gösta Werner fick tyvärr inte närvara vid invigningen. Han avled några veckor tidigare, just hemkomst från Australien – den världsdel han tidigare inte haft tillfälle att besöka. Museet finns alltjämt kvar i Simrishamn.  Där verkade jag under ett antal år som intendent.

Under sommarmånaderna på 1930-talet lärde jag känna den några år äldre fiskaresonen Per Gustavsson. Redan som ung mönstrade han som eldare på fartyg. Sjuttio år senare fick vi åter kontakt med varandra. Vi beslöt att träffas för att tala om gemensamma barndomsminnen, men dessa var snart avklarade. Istället berättade den då 85-årige Per Gustavsson minnen från sitt mångåriga yrkesliv till sjöss. Resultatet blev redovisat i boken ”Skörbjugg och lämpargläje”. Några av berättelser bär sannolikhetens prägel, medan några andra får nog läsaren själv bedöma sanningshalten.

Min förhoppning är att läsare som tillhör landkrabbornas krets, måtte få en någorlunda god insikt om gamla tider till sjöss, glädjestunder och vedermödor. Sjömanslivet har ofta redovisats som både romantiskt och spännande, men i verkligheten är det säkert mycket annorlunda.

Rune Skarvik

Författare