Man behöver inte vara sjuk för att känna sig trött. Det har alltid varit min rädsla att få sömnproblem; att inte kunna sova och att på grund av sömnbrist inte orka göra allt jag vill.

Att inte orka leverera det bästa av mitt kunnande. Att inte vara tillräckligt alert och därmed också känna mig mindre glad. Det är fruktansvärt att känna ett stopp och att energin plötsligt tagit slut. Om jag sover mina sju timmar varje natt, äter tre gånger om dagen och dricker cirka två liter vatten mår jag alldeles utmärkt och känner mig i balans. Det är skönt att kunna sova bra utan att plötsligt vakna upp mitt i natten och ha svårt att somna om. Jag äter aldrig timmarna innan sänggående. Jag sover med öppet fönster och utan elektriska apparater som stör. Jag har ett pålitligt sömn-mantra: ”aaauuuummm”, som jag upprepar tyst och stillar min hjärnas verksamhet. 10 biljoner hjärnceller är svåra att tysta men sömnmantrat har fungerat – ända tills nu.

Under många år har jag varit förskonad från svåra problem som inte gått att lösa under dagtid och inte känt mig onormalt oroad för mina nära o kära. Problem och oro som väcker en mitt i natten för att de behöver ältas, vridas o vändas på, ända tills man svimfärdig måste stiga upp. Hela dan blir misslyckad. Så händer det mig. Det oundvikliga. Att min kära mor, nästan 92 år, blir sjuk och får en stroke. Den 22:e oktober. Min syster, som bor i närheten, kommer av en slump förbi, och tittar in hos henne, vid 10-tiden på morgonen. Vår mamma ligger på golvet. Grötkastrullen på spisen håller på att brinna upp och lägenheten är full av rök. Ambulansen tar mamma till sjukhuset och en hjärninfarkt konstateras.

Det är nu mina oroliga vakennätter börjar. Mamma bor 60 mil bort och jag har en del jobb inplanerade innan jag kan åka till henne. Men på nätterna är jag hos henne i mina vakendrömmar. Först efter en vecka kan jag åka och bo hos henne på sjukhuset. Mamma har drabbats av afasi, men hennes ögon talar och hon har lärt sig trycka med handen en gång för Ja och två gånger för Nej. Hon ligger helt orörlig. Men jag känner hennes hands mjuka tryck i min. Jag vakar hos henne på sjukhuset i en säng bredvid hennes. Jag sover inte, ligger bara och tittar på min kära mor och undrar hur länge hon ska orka kämpa. Hon har slutat äta puré, får ingen näring eller vätska. Hon har stängt munnen och har bestämt sig. Efter fem dygn är jag tvungen att åka till Malmö för att jobba med ”Hjärnans dag” som moderator. Jag presenterar tio forskare som föreläser i sina specialområden om hjärnan och dess sjukdomar.  120 mil bort ligger mamma i stroke. På riktigt. Jag sa när jag åkte: ”du måste vara vaken när jag kommer.” Efter två dygn är jag tillbaka och mamma tittar på mig med leende ögon.

Nästa dag somnar hon in för gott. Lugnt och fridfullt och jag känner en sådan glädje mitt i all sorg och saknad att jag fick följa henne till slutet. Tre veckor hade gått sedan hon insjuknade och jag slutade att sova regelbundet. Tröttheten har jag kapslat in ryggmuskulaturen, känner mig stel i nacken och ischiasnerven värker. Jag får behandling av en sjukgymnast, en gång i veckan, som masserar bort all stress i muskulaturen. Tar varma bad. Går långa skogspromenader. Djupa andetag fyller mina lungor med frisk luft.

Det har nu gått två månader sedan mamma dog. Jag har fortfarande sömnproblem och är vaken ett par timmar varje natt. Men jag är inte rädd längre. Jag accepterar läget. Tänder lampan och läser. Vaknar sedan vid 05.00 och sätter på P1:s vågbrus och snart har jag somnat om.

Kim Anderzon

Skådespelerska