Jag har svårt att sova. Många år som jourhavande på ett litet sjukhus har förstört min sömn. Av någon anledning som smickrat oss kirurger har politiker och andra liksom vi själva betraktat oss som övermänniskor. Det är rimligen därför som man samsupit sig fack, läkarförbund och landsting om att vanliga arbetstider inte gäller för oss läkare och kirurger.

Vi anses eller kanske ansågs kunna vara skärpta nog att operera människor efter att ha jobbat i sträck i över 30 timmar. När det gäller andra så anses det vara så att den kognitiva förmågan hos en som arbetat 18 timmar i sträck motsvarar den man finner hos en som har en alkoholkoncentration på över 1,5 promille.

Under mina fyrtio år i yrket har jag ofta haft jour en eller två gånger per vecka. De första tio- femton åren var jag bunden till sjukhuset. Schemat såg då ut som så att man opererade hela dagen, jobbade på akuten mer eller mindre hela natten parat med operationer. Jag hade full mottagning med 25-30 patienter och skötte dessutom en avdelning med 25 patienter.

På äldre dar som biträdande överläkare och sedermera överläkare var man bakjour, det vill säga jourhavande i hemmet oftast med en kandidat eller AT-läkare nere på akuten. Då fick man efter en lång och tung operationsdag ta emot många telefonsamtal, visserligen i hemmet, och åka ner och titta till ett par patienter och operera någon eller några och nästa dag var det en ny full arbetsdag. Hustrun som är gammal sköterska, utan att vi betonar detta med gammal alltför noga, vaknade alltid när underläkarna ringde och ville ha råd. Hon var en backup och kollade om jag svarade i koma eller om jag var vaken. Hon tyckte att somliga råd ur halv medvetslöshet var så uppåt väggarna att hon tvingade mig att åka ner på sjukhuset och kolla. Det var segt när det var 20-30 grader kallt och man hade glömt att sätta på motorvärmaren att få fart på den gamla bilen.

Hur många gånger stod jag inte och opererade hela nätterna. På gamla operationssalen såg man från opsalsfönstret ner på Norra Kyrkogården och från den andra sidan korridoren stans lilla fängelse. I denna smala korridor mellan död och fängelse arbetade vi ständigt påminda om att om jag gör fel hamnar jag i fängelset bakom lås och bom och patienten på Norra Kyrkogården under fem famnar jord.

Så har det varit hela tiden på neurokirurgen, plastiken, thoraxkirurgen och allmänkirurgen. Trött intill vanvett. Men man vill ju inte klaga och vara en blöting. Vi norrlänningar biter ihop om snusbussen och jobbar på. Men hur kan man från myndigheternas sida acceptera detta flagranta brott mot alla maxade arbetstider? Har yrkesinspektionen, läkarförbundet och Landstingsförbundet varit så samsupna?

Det märkliga är att vi läkare accepterade men vi kirurger insåg i alla fall att hjärnan behöver tiotusentimmar för att nå mästerskap. Ni kan ju till exempel läsa Malcolm Gladweels makalösa bok ”Outliers”. Där visar han bland annat att ingen når mästerskap gratis. Det tar sina tiotusen timmar. Jag undrar hur det ska gå för de blivande kirurgerna som blir specialister utan att ha opererat tusen patienter och som mest jobbar 45-50 timmar i veckan. De kanske inte når sina tiotusentimmar förrän de har gått i pension.

Numera när jag inte kan sova så ligger jag och lyssnar på föreläsningar i min lilla iPod. Där kan jag via iTunes U ladda ner föreläsningar från världens alla universitet. Det märkliga är att om jag inte sätter på den så ligger jag och ältar. När jag sätter på den och släcker lyset så somnar jag inom femtio minuter. Då får jag avlyssna föreläsningarna på morgonen i stället under hundpinkarpromenaden. Förresten har vi en hynda nu och hyndor kissar och hannar pinkar. Det lärde jag mig dagtid av Professorn i Urologi Bo Johan Norlen. En man kissar inte. Om han inte är så långt under den feministiska toffeln att hans fru tvingat honom att just sitta och kissa.

Nisse Simonson

Kirurg, föreläsare och författare. Hemsida: http://www.nissesimonson.se/index.html