Vilket erbjudande!
Mitt i högsommaren ringer det på mobilen. En ung man presenterar sig vänligt och meddelar att han arbetar på ett mycket seriöst magasin som behandlar olika temata och läggs in som bilaga i en dagstidning. En del text ska vara redaktionell, resten uppenbart reklamfinansierad. Och nu ber han mig skriva en text på 3200 tecken om hälsa. För mig är detta inget problem överhuvudtaget och tar mig inte många minuter, men det vill jag inte säga. Jag frågar istället efter hur lång tid jag har på mig för uppdraget och han meddelar då att det är mycket bråttom. Nu är ju inte en reklambilaga direkt utsatt för samma nyhetstryck som en kvällstidning, så det här hade man väl kunnat planera med lite bättre framförhållning, antyder jag.
Jo – så var det nog tänkt men den minister man hade tänkt be skriva hade i sista minuten hoppat av och nu gällde det att skynda sig att få fatt på ett andrahandsalternativ. Det var uppenbarligen jag som var det tilltänkta andrahandsalternativet och som nu skulle sno mig på för att få ihop en text till reklambilagan. Jag frågade vilken ersättning man hade tänkt sig att jag skulle få, men se det var inte tanken. ”Du har ju världens chans att nå ut till det svenska folket med ditt budskap”, var det försäljningsargument som den unge mannen gav. Jag frågade om han hade betalt för sitt arbete, och så var det förstås. Han tyckte att min fråga var irrelevant – men det tyckte inte jag. Jag försökte sammanfatta: du vill att jag lägger allt annat åt sidan för att på några dygn leverera en text som du ska använda för att tjäna pengar i din reklambilaga, och du tänker inte ersätta mig för det arbetet? Eftersom jag är intervjuad i media rätt ofta och har medverkat ett otal gånger i tidningar, radio och TV är mitt behov av att ”nå ut till det svenska folket” synnerligen begränsat.
Jag kan tänka mig att politiker vill passa på tillfället att torgföra sina åsikter och ber sin pressekreterare att sätta ihop några rader till vilket de fogar ett trevligt foto av statsrådet i fråga. Jag kan dock inte inse att det ligger någon rimlighet i det faktum att jag ska arbeta för att få ihop material till en publikation, som någon annan sedan ska tjäna pengar på – utan att jag får en egen hacka för besväret.
Den unge mannen gav upp, tyckte jag var snorkig och föga tillmötesgående. Det kan jag möjligen hålla med om, men jag gick och luktade på pionerna istället för att sätta mig framför datorskärmen.






Skriv gärna om mera angelägna saker inom ditt f.d. fackområde. Till exempel i de ämnen som du själv initierade men sedan släppte. Här.
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt
sitter en rad nu rådvilla personer. Och här
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/kost-och-overvikt
vore vi intresserade av reaktioner på våra bidrag till mytsamlingen.
Nej, för låt, det är HÄR mytsamlingen finns:
http://www.seniorbloggen.se/skribenter/citat-till-senior
Vi har hittils fått ihop 18 myter. Den mest utbredda är nog den Allmänna Fettmyten. Men den skadlgaste är utan tvivel Blodsockermyten. Har inte
prof. Rössner några förslag längs detta tema, som han själv lanserade?