Det hände sig att jag av f d arbetskamrater blev ombedd skriva en artikel till en bok om en framliden kollega. Jag hade haft henne som chef för 36 år sen, disponerade tydligen oceaner av tid som nybliven pensionär och var redan försörjd med pension. Alltså den rätte skribenten.  Satte igång med efterforskningar genom att kontakta andra kollegor som arbetat med henne, kollade i matriklar och annat skriftligt material. Två kollegor bidrog med några inspirerade sidor. Fick ihop en tio sidor. Men så var det frågan om när hon dog. Google kunde inte hjälpa till.

Till slut kom jag på den enkla lösningen med att söka på www.hittagraven.stockholm.se Denna behändiga tjänst kan enkelt spåra upp 592 000 avlidna stockholmare, var de är begravna samt exakta gravplatsen och dess placering i s k gravkvarter! Sagt och gjort. Jag fann henne på mindre än en sekund med dödsår och allt. Tanken slog mig att uppsöka graven på Råcksta begravningsplats i västra Stockholm och hedra hennes minne med att ställa dit ett ljus. Nu hade jag numret på graven och kvarteret.

Uppvuxen som jag är bredvid Spånga kyrkogård skyggar jag inte för att röra mig på vigd jord. Under gymnasietiden sommarjobbade jag med gräsklippning där och kan dess stigar.

Tog alltså t-banan och började sökandet. Problemet var bara att det var djup snö och endast de stora stigarna skottade och sandade. Med viss möda pulsade jag ut mot några gravar för att se om jag kunde gräva fram gravnummer eller namn. Enstaka namn på gravstenar gick att läsa, men jag hade ju glömt förstora gravkartan i datorn! Föll i snön och bestämde mig för att vada tillbaka i eget spår. Träffade på en dam som solade sittande på sin rullator, men hon kunde inte hjälpa till.  Ingen personal fanns tillstädes att fråga. Det var bara att inse att jakten på graven inte gick att fullfölja den dagen med så tjockt med snö.

Vid nästa besök efter påsk har säkert snön smält undan och jag ska ta med mig detaljkartan. Då blir det ett femdagarsljus på kollegans grav. Tack vare söktjänsten. Och så fick jag på köpet veta att där också vilar hennes stränga mamma, som jag stött på nån gång. Och den snälle maken, som jag kände flyktigt. En vacker dag blir väl också artikeln publicerad, med rätt dödsår.

Kan f ö rekommendera boken ”Minnets stigar” av Anita Theorell och Per Wästberg, med foton av Hans Hammarskiöld, där får man besöka kyrkogårdar från norr till söder i Sverige. Massor om gravseder förr och nu. Den boken kom ut 2001, jag fick den i present från min mor. Men de har inte hunnit ta med den unika stenen med en etsning på den finske muskelbyggaren Rico eller den med en rullbräda.

Tore Zetterberg
Lilla Essingen

P S
Gjorde just ett återbesök nu när snön smält undan och fann utan svårighet graven med kartan i hand. I hela kvarter 10 lyste bara fyra ljus. Tyvärr hade graven en liten bricka att gravrätten återgått till kyrkogårdsförvaltningen. Kanske minneslund ändå är bättre om familj och släkt inte klarar skötseln?
D S