Våga se varandra!
Jag gillar att promenera. Sanningen att säga är det den enda motionsform jag ägnar mig åt med någon regelbundenhet, oavsett väderlek. Promenaderna runt Ladybird Lake i Austin, Texas, i julas var fantastiska – inte bara på grund av det flödande solskenet utan lika mycket på grund av värmen från dem jag mötte.
Alla var främlingar för mig, men de log och hejade och jag kände mig sedd. Fastän jag är över 70! Vilken kontrast när jag tog min första långpromenad en vacker vinterdag efter hemkomsten. Fastän många var ute på de trevliga promenadvägarna i mitt område, var det som om vi gått i var sin tunnel. Ingen tittade upp vid möten – snarare sänktes blickarna i god tid. De enda som pratade var par som promenerade tillsammans, och så förstås de många som pratade i mobilen. Och de som hann upp mig och passerade bakifrån gav mig inte en blick.
Efter en timme av osynlighet var jag så besviken att jag beslöt att försöka åstadkomma en förändring. Jag tilltalade alla jag passerade (inte många) med kommentarer som ”Vilket väder!” och fick faktiskt ett par vänliga svar. Jag log mot varje person jag mötte, vare sig de tycktes se mig eller ej. Tre stycken (av kanske 20) reagerade. En äldre man log tillbaka, en kvinna nickade och en invandrarkille sade ”Hej!”
Så jag fortsätter min kampanj i förhoppning om att det ska ske en liten islossning även bland oss skygga, inåtvända svenskar. Våga le tillbaka, om vi möts någon gång!
Ragni Lantz
är USA-utbildad journalist med arbetserfarenhet från bland andra Ebony och Jet i USA samt Veckoposten och Sändaren i Sverige.
Bra initiativ, våga le! Jag springer mycket och försöker alltid få ögonkontakt och heja på dom jag möter. Ibland går det bra, ibland sämre. Andra joggare tror jag har lättast att heja tillbaka, men jag ska räkna nästa gång jag är ute. Så dåliga siffror som du fick hoppas jag inte att jag får. Och jag lovar att le tillbaka om vi möts!