Man kan vara både intelligent och livserfaren utan att för den delen vara vis. Vishet har att göra med en djup insikt om människors villkor. Med Piet Heins ord: ”Vishet är den egenskap att veta allt om människans dårskap utifrån sig själv.” De flesta av oss som har levt länge kan nog känna igen oss.

Gräver man tillräckligt djupt i sitt eget inre finner man troligen spår av det mesta som vi människor är kapabla till, det goda liksom det onda, synd så väl som dygd, kärlek men även bristen på den. Det är inget att skämmas för eller dölja. Tvärtom är det ett tecken på att vi är människor med alla de begränsningar och möjligheter som ryms i oss. Då vi kommer upp i åren ska vi ta av oss våra masker, visa oss tydligt som de gamla, erfarna människor vi är och berätta om vad vi har lärt oss av livet. I klartext: vi ska våga vara visa.

Jag vet, det är mycket begärt i ett samhälle som inte har något till övers för den som anses ha passerat sitt bäst-före-datum. Vi ska göra det ändå, tycker jag. Gärna med hjälp av lite humor. Ett lekfullt sinne är en stor gåva. Det ska man vara rädd om. ”Ta livet på allvar men inte dig själv” sa Martin Lönnebo i ett föredrag. Bara för att man är gammal måste man inte bli en tråkmåns.

Någon har skickat en bön till mig som lästes av en engelsk nunna på 1700-talet, jag vet inte vad hon hette. ”Herre, du vet bättre än jag själv, att jag åldras och en dag kommer att vara gammal. Bevara mig för den olycksaliga ovanan att tro att jag måste kommentera allting och i alla omständigheter säga något. Befria mig från begäret att vilja ordna andras angelägenheter. Gör mig betänksam, men inte svårmodig: hjälpsam men inte härsklysten. Med tanke på mitt förråd av levnadsvisdom, tycks det mig tråkigt att det inte kommer till användning, men du vet att jag kommer att behöva ett par vänner på slutet. Rädda min ande från att upprepa en ändlös massa småsaker: ge mig vingar så att jag kan tränga fram till sakens kärna. Försegla mina läppar vad angår mina egna smärtor och lidanden. De är i tilltagande och lusten att räkna upp dem blir allt större med åren. Att be om så mycket nåd att jag finner behag i andras klagovisor, det vågar jag inte: men hjälp mig att lyssna på dem med tålamod. Jag vågar inte heller be om ett bättre minne: men ge mig mer ödmjukhet och mindre självsäkerhet när mitt minne tycks stå i motsats till andras. Lär mig den storartade insikten att även jag ibland kan ta miste. Gör mig i någon mån älskvärd. Jag går inte in för att vara ett helgon – somliga av dem utgör ett föga angenämt sällskap – men en sur gammal människa är en av djävulens mest framstående uppfinningar. Skänk mig förmågan att kunna se det goda på även de mest oväntade ställen, och begåvning hos människor som jag inte tilltrodde dem. Och ge mig nåden att också säga det till dem. Amen.”

Jag känner mig besläktad med henne. Så nu gör jag hennes bön till min egen. Kan du tänka dig att göra den till din?

Det här har Moder Teresa skrivit.  Det brukar kallas hennes ”Hymn till livet”.

Livet är en chans, ta vara på den.

Livet är skönhet, beundra den.

Livet är lycksalighet, njut den.

Livet är en dröm, låt den bli verklighet.

Livet är en utmaning, anta den.

Livet är plikt, uppfyll den.

Livet är en lek, lek den.

Livet är dyrbart, ha omsorg om det.

Livet är en rikedom, bevara den.

Livet är kärlek, ge dig hän åt den.

Livet är en hemlighet, upptäck den.

Livet är ett löfte, låt det gå i uppfyllelse.

Livet är sorg, övervinn den.

Livet är en sång, sjung den!

Patricia Tudor- Sandahl

Författare, föreläsare, fil.dr. i pedagogik och legitimerad psykolog/psykoterapeut