– Visst, det kan ha varit dumt att dricka sig full, men det betyder förstås inte att det är rimligt att du ska svara för allt du gör när du är full.

Så sa professor Petter Asp i en intervju i (nät)tidskriften Accent den 21 september 2011. Han talade om en dom från Högsta domstolen den 16 september, i vilken fem justitieråd tagit sig före att stryka ett streck över en princip i svensk straffrätt. En princip som finns uttryckt i inledningskapitlet till den svenska brottsbalken och som HD tidigare tolkat så att – enkelt uttryckt – självförvållad berusning inte är en ursäkt vid en brottsbedömning. Det du gör i fyllan och villan är ditt ansvar.

Domen finns att läsa på Högsta domstolens hemsida, under ”Avgöranden 2011” (2011-09-16, B 2130-11). På SvD Brännpunkt 1/11 skrev jag, tillsammans med professor Suzanne Wennberg, en starkt kritisk artikel, där vi liknade de fem justitierådens agerande vid en kupp.  När vår Högsta domstol vill ändra ståndpunkt i en viktig rättsfråga finns institutet plenum – samtliga justitieråd ska delta i beslutet. Nu valde de fem råden att använda sig av en undantagsregel med hänvisning till att det skulle innebära en belastning för den dömde att avvakta med dom tills man samlade 16 ledamöterna. Detta trots att det alltså inte handlade om sommarlediga kollegor – det var mitt i september.

Vår kritik handlade framför allt om de konsekvenser avgörandet skulle få – och nu har fått –långt utöver den situation målet gällde. Den starkt berusade mannens handlande, att med en 24 cm lång kökskniv hugga två personer i ansikte och hals med livshotande skador som följd, hade av tingsrätt och hovrätt bedömts som dråpförsök. Han dömdes i tingsrätten till åtta års fängelse och hovrätten skärpte påföljden till nio år.

Men HD skriver att det inte gick att visa att mannen haft uppsåt att döda, eftersom han handlat i stark berusning. Istället dömer de honom för grov misshandel och sänker straffet med mer än hälften. Hur domstolen kommer fram till att mannen, om han nu var så berusad att han inte visste vad han gjorde, i alla fall hade uppsåt att åstadkomma svår kroppsskada står det inte något alls om i domen. Istället följer ett långt resonemang om att det inte skulle vara förenligt med Europakonventionen att anse en berusad ha skuld om man inte kan visa att han verkligen hade uppsåt i det berusade tillståndet.

I flera sidor förklarar domstolen att den hittillsvarande principen om straffansvar vid rus inte längre ska gälla. Hädanefter ska alla domstolar (och alla åklagare) pröva vad en berusad människa verkligen har uppfattat och förstått i sitt berusade tillstånd. Om han var för full att veta vad han gjorde ska han inte dömas – om det inte finns ett straffansvar också för den som bara har handlat av oaktsamhet. Det gör det när man skadar en människa fysiskt, men inte när det gäller till exempel sexuella handlingar. Och straffskalan är en helt annan om den berusade ska dömas enbart för ett oaktsamhetsbrott.

Vår kritik fick ett snabbt genmäle av två andra professorer, Petter Asp och Magnus Ulväng (SvD Brännpunkt 2/11). Dessa båda vill tona ner betydelsen av domen – samtidigt som de kallar den ”ett stort och välkommet steg”.  Att vår tolkning av domen skulle vara felaktig kan de inte påvisa –i stället menar de att det är ett viktigt principiellt ställningstagande.

Just så uppfattas också deras kritik av statsvetarprofessorn Marie Demker. På sin blogg förundras hon över att Asp och Ulväng, som häftigt kritiserar oss utan att visa att vi haft fel i vår analys. Det detta handlar om, skriver hon, är den i grunden moraliska frågan om vi bär ansvar för vad vi gör när vi berusat oss.

Just så. Det är detta som paradigmskiftet handlar om. Ett paradigmskifte är det, och så beskrev också ett av de dömande justitieråden domen när han talade på Advokatdagarna (Advokaten nr 8 s. 31):

”Det är en av de största förändringarna när det gäller den centrala straffrättens allmänna läror på senare år.”

Javisst. När domstolarna ska kräva att åklagaren kan bevisa att en berusad person verkligen uppfattat situationen rätt och begripit vad han gör får det genomgripande konsekvenser. Brott begås som bekant inte sällan just i – eller på grund av – berusning. Visst kan det gå att styrka att den berusade ville skada, men ofta blir det svårt att bevisa att han verkligen uppfattade situationen rätt. Han säger att han inte märkte att kvinnan han hade samlag med faktiskt sov.  Han var så borta att han inte förstod att han satte sig i en bil och körde. Han trodde i sin berusning att mannen som kom för att fråga om vägen var en angripare och högg ner honom i vad han trodde var nödvärn.

Ibland finns ett oaktsamhetsbrott att ta till, om än med långt mildare straffskala. Ofta finns inget sådant alternativ, som i fallet med samlag med en sovande.  Eller för övrigt i exemplet där en starkt berusad sätter sig i en bil och kör – rattfylleri kräver uppsåt.

Redan har en domstol rättat sig efter HD-domarnas nya direktiv, i en situation där den tilltalade hävdat att i sin berusning ha uppfattat sig vara i en nödvärnssituation. Mer lär komma.

Den moraliska frågan är alltså för närvarande besvarad just som Petter Asp vill se den. Det är inte rimligt att vi ska svara för allt vi gör när vi är fulla.

Eller är det?

Madeleine Leijonhufvud

Professor emeritus i straffrätt