Den irländske pilgrimen Koloman är den första ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikiska breddgrader. Han kom vandrande till Stockerau i närheten av huvudstaden Wien år 1012 och råkade verkligen illa ut.

Man fångade in och torterade honom eftersom man misstänkte honom för spioneri. Först brände man honom med glödande tänger och sågade sönder hans ben. Därefter hängde man upp det som fanns kvar av hans kropp. Den som senare vågade sig till Wien behandlades bättre. Antalet resande var minimalt på medeltiden och så även ända in på 1800-talet. Endast en liten procentsats av alla som bodde utomlands besökte Wien frånsett alla soldater, förstås. De som kom var mestadels köpmän, pilgrimer, vandrargesäller, studenter, professorer, uppfinnare, konstnärer, diplomater och aristokrater. För vanligt folk fanns det inte mycket fritid att tala om. På 1900-talet arbetade man mestadels tio-tolv timmar om dagen och lagar om semesterdagar fanns det först på 1920- talet på kontinenten. Den 8 juni 1938 fick Sverige sin första semesterlag. Alla arbetare fick då rätt till två veckors ledighet. Men Andra världskriget kom i ju vägen för möjligheterna att resa.

Vad gäller kommunikationsmedel fanns ångskepp och järnväg redan i första hälften av 1800-talet, 1876 existerade ett sovvagnssällskap. Thomas Cook grundade den första resebyrån i England och i Berlin organiserade den mindre kände Louis Stanger gruppresor till Wien. År 1873 infördes en semesterlag för tyska statstjänstemän. Det var samma år som Wien fick sin första vattenledning och hotellen kunde erbjuda en sådan lyx som kallt och varmt vatten i varje hotellrum. Hotellen bytte namn, kallades inte längre ”Gyllene” Lejon, Tupp, Tiger eller Hund. Namnen ersattes med namn som lätt kunde uttalas på alla språk som: ”Imperial, Bristol, Metropol, Grand Hotel, Hotel Royal”.

Hotellpriserna låg på mellan 4,50 och 15 österrikiska kronor (ca 21 till 70 euro) utan frukost. Den ”elektriska” spårvagnen hade ersatt hästspårvagnen”Pferdetramway” 1903. Men man kunde även kvällstid ta sig en långpromenad på Wiener Ringstrasse och beundra alla vackra byggnader. Sedan den 31 oktober 1899 upplystes hela Ringstrasse av gaslyktor. Gasen tillverkades av stenkol och leddes genom rörledningar till paradgatan. Den som besökte Wiener Rathauspark den 2 december 1910 fick uppleva, när det för första gången strömmade alpint källvatten genom en vattenledning till en brunn framför rådhuset. Därmed hade man ersatt Wiens katastrofalt ohälsosamma vattenförsörjning med högklassigt källvatten från Alperna i väst. Antonio Gabrielli från London hade konstruerat och lett utbyggnaden, som tagit fyra år.

Med anledning av världsutställningen år 1873 kom den första turistanstormningen till Wien. Man hade inte kunnat räkna med effekterna av ett börsras och en koleraepidemi och det var nog anledningen till att de österrikiska statsintäkterna av turismen endast blev 5 % i jämförelse med intäkterna från turismen i Schweiz under samma tid. Besökare från Prag, Brünn, Laibach, Trieste, Lemberg, Krakow, Meran och Bozen räknades inte som turister, eftersom de hade österrikiska pass. Det största antalet besökare var från Ungern, som ju också var en del av den österrikiska-ungerska dubbelmonarkin. De flesta besökarna kom från Tyskland, Ryssland och Rumänien. Från Italien, Frankrike, Storbritannien anlände enligt statistiken inte ens sjutton tusen personer till Österrike under hela kalenderåret 1910.

Vad kunde då en utländsk turist förvänta sig att uppleva i Wien anno 1910? Vid ankomsten möttes besökaren av plakat som varnade ensamkommande flickor att anförtro sig åt obekanta. Om man ändå som kvinna råkade illa ut, kunde man vända sig till ”Heimat”, en tillflyktsort på Hintere Zollamtstrasse 9 i Wien. På järnvägsstationen väntade också skattmasen för att håva in ”Verzehrsteuer”, restaurangskatt i förskott. Utanför stationen väntade Fiaker, hästdroskor för att föra gästerna till hotellet. Den maximalt tillåtna hastigheten var 15 kilometer i bebodda trakter, på landsvägarna utanför städerna tilläts maximalt 45 kilometer i timmen.

Man betalade naturligtvis allting kontant. Det fanns till och med 1000-kronorssedlar, motsvarande ca 4,700 euro i dagens värde. På Burgtheater och på operan betalade man mellan 2 och 14 kronor för en biljett. Blåsorkestrar spelade militärmusik i de stora parkerna.

Museerna hade kortare öppningstider än idag och man kunde besöka Wiener Hofburg, men bara när arbetsmyran kejsaren Franz Joseph I, som fyllde 80 år det året, var utflugen, något som inte ofta förekom. Kejsaren hade låtit dra för draperierna mot Michaelerplatz. Han retade sig på huset med den enkla fasaden och det platta koppartaket mittemot, ville helt enkelt slippa se ”eländet”. Skandalhuset hade arkitekten från Brünn, Adolf Loos, byggt. Han ritade för övrigt även Café Museum och designade sina egna möbler, bland annat en enkel och funktionell stol av böjträ. ”Die Moderne” var ingenting som den gamle kejsaren uppskattade.

På grund av dåliga tider och missväxt hade folk från landsbygden flytt undan svälten så att Wiens invånarantal fördubblats mellan 1870 och 1910. Vid den tiden hade Wien över två miljoner invånare, människor som levde under oförställbara, klaustrofobiska förhållanden i hyreskaserner i distrikten runt omkring det centrala Wien. Trettiosju tusen lägenheter saknade kök och år 1908 beräknas åttio tusen personer ha tvingats hyra sig en delad säng i Wien. Badrum fanns inte och upp till sextio personer kunde dela den ute i farstun befintliga gemensamma toaletten.

Die Ringstrasse är den breda cirkulära gata, som på uppdrag av kejsaren Franz Joseph ersatte ringmuren runt Wiens innerstad. ”Ringstrasse-projekten” hade givit arbete åt en hel generation konstnärer tiden efter 1860. De påkostade fasaderna utefter gatan har gett namn till den historiska stilen ”Ringstrassenstil”, som är typisk för perioden 1860–1900. Liksom baron Haussmann under Napoleon III’s tid rev byggnader och omgestaltade Paris åren 1853-1870, ville kejsaren Franz Joseph I försköna Wien och få staden att stråla i ny glans.

Om man går igenom de långa namnlistorna av berömda konstnärer och författare som levde under fin de siècle och som kan förbindas med Habsburgermonarkin, blir den lång. Födelseorterna i Böhmen och Mähren eller i den tjeckiska delen av Schlesien utmärker sig. Vi befinner oss i en värld, där den administrativa samhörigheten i ett geografiskt stort område omfattar olika språk, kulturkretsar och religionsuppfattningar. Hur skulle man idag definiera en persons dåtida nationella tillhörighet och identitet?  Var kompositören Gustav Mahler tysk, böhm, jude, konverterad katolik eller österrikare med invandrarbakgrund? I alla fall växte personer med denna bakgrund upp i en flerspråkig och multikonfessionell värld. Man kanske skulle kunna kalla dem ”världsmedborgare”, eller i varje fall personer med en alleuropeisk identitet.

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta